|
|
|
|
Välkommen till
Per-Olof Granqvists hemsida!!
"Skåningar veta och skåningar tro
att
ej under sol och måne
det
finnes en plats där människor bo
så
härligt och ljuvt som Skåne" (K.G.Ossiansilsson)
......och inte har jag någon avvikande
mening, även om jag är en av alla de skåningar, som dragit norrut och hamnat i
Stockholmstrakten, närmare bestämt i Sollentuna.
Adressen är Söderängsvägen 21 A, 191 34
SOLLENTUNA
E-mail: grqt2018@gmail.com eller gqt@tele2.se. Tel. 070-300 19 31.
Så här började det:
En
gång för en förfärlig massa år sedan (89 stycken) såg jag dagens ljus i Kattarp
- det ligger mitt emellan Helsingborg och Ängelholm. Skolor och sedan
kontorsjobb i Helsingborg. Kriget hade just slutat, och på Sundet sågs fartyg
på väg till eller från främmande och lockande länder.
Jag läste Kipling, bl a The road to
Mandalay, och fascinerades av hans vackra Burmaflicka, som satt och lyssnade
till klockorna från pagoden i Moulmein, alltmedan hon längtade efter den
brittiske soldaten, som farit tillbaka till det regniga, grå England.
Dit till Burma ville jag - men dit kom
jag aldrig.
Jag
gick i alla fall till sjöss 1948 på ett av Johnsonlinjens fartyg. Efter ett par
år var det tid att göra värnplikten i Flottan, och där studerade jag till
radiotelegrafist och seglade sedan ett år som telegrafist på en Helsingborgsängare.
Jag behövde några månader till för att få tillräcklig tid för att komma in på
Navigationsskolan i Kalmar. Efter sjökaptensexamen 1955 blev det Johnsons igen
som 3e, 2e och överstyrman blev jag så småningom befälhavare. Seglatserna gick
till norra, östra och västra Sydamerika, till Nordamerikas västkust och Hawaii
och i fyra år mellan Persiska viken, Indien, Malaysia, Hongkong och Japan. (men
aldrig till Burma).
Så
fick man för sig att jag skulle kunna göra nytta på rederiets kontor. På slutet
av 80-talet fyllde rederiet 100 år. Strax efteråt upphörde verksamheten och vi
som då var lite till åren komna fick en bra avtalspension och inga krav att
arbeta.
Jag
har aldrig kunnat sitta och 'göra ingenting', så jag hörde mig för i skolorna
här i Sollentuna om de behövde vikarier. Jo, det gjorde de och i sex år var jag
lärare i matematik, fysik och teknik på högstadiet.
Nu - som pensionär - är jag glad över
att kunna se tillbaka på ett arbetsliv, som jag trivts med. Hårt arbete många
gånger, ja, visst, men roligt var det både till sjöss, och i skolan.
Rejäla fina människor att jobba med och härliga ungar. Det klagas på ungdomen -
orättvist tycker jag, för i de allra flesta fall är det fråga om präktiga
flickor och pojkar.
Men bäst av
allt är Monica, min kära hustru sedan över 40 år. Två barn har flugit ur
boet men bor inte långt härifrån. Vi trivs i vår villa i Sollentuna, nästan på
landet men ändå bara en kvart med pendeltåg till Stockholm. Vi tycker om att
resa, och målen har varit många: Canada, USA,
Peru, Indien, Israel, de nordafrikanska länderna och de flesta
länderna i Europa. Alldeles speciellt har vi fäst oss vid Egypten. Vi skulle ha
rest dit för sextonde gången, men så kom
Coronapandemin….
Några av våra resor
Indien
Det här är inte vår villa, inte ens lik den, och förrsten finns
den i Agra, Indien. Det var också där jag fann min slingrande vän. Det är rätt
ont om sådana i Sollentuna.
Taj Mahal 11 januai 1998 Delhi - det är jag i de vita byxorna
Mycket har vi fått se på våra resa, trevliga människor har vi
mött. På en högslätt 4000 meter upp i Anderna i södra Peru fann vi vänner, och
högt över oss svävade denna ståtliga kondor.
Den här flickan hittade vi i
Arequipa i södra Peru. Hon är c:a 500 år gammal. Som ung flicka hade hon
offrats av indianerna till deras gudar. Begraven och djupfrusen bland
stenmassor i en bergsskreva högt uppe i Anderna återfanns hon i slutet av
1900-talet av några upptäcktsresande.
Juanita har hon döps till och hon
kan - fortfarande djupfrusen - beses i en glasmonter i ett museum i Arequipa.
På julafton 1998 träffade Monica
den här krabaten och önskade honom (eller henne) God
Jul. Han eller hon lär väl ha en
hel del år på nacken fast kanske inte lika många som Juanita.
Soluppgång vid Titicaca, världens högst belägna Machu Picchu ruinstad ca 70 km n.v. om
Segelbara insjö, 3825 m över havet. Cuzco i Peru, uppförd i inkariket omkring år 1450 och belägen ca 2700 m ö.h.
An der schönen blauen Donau
2012
Kalocsa Esztergom Düernstein
Javisst är Donau blå, åtminstone
på ett hundratal meter i Wien, där man på flodbottnen placerat blåfärgade plattor
som gör att floden ser blå ut.
För övrigt är det nog så att vattnet är brunaktigt, vilket väl inte är särskilt
förvånande, eftersom
floden rivit med sig jord, grus, skräp och avfall under vägen från Donaueschingen i
Schwarzwald i
sydvästra Tyskland till gränsen mot Österrike vid Pasau.På sin väg österut har
Donau kontakt med
tio länder (i några fall endast som gränsflod), varav längsta delen går genom
Rumänien (1 075 km).
Tyskland kommer tvåa med sina 687 km.
Donau rinner upp bland bergen i
Schwarzwald och banar sig väg fram till Svarta Havet. På sin väg
från källan till mynningen passerar den romantiska raviner, mäktiga borgar,
slott och kloster från svunna
tider. Inte vid någon annan flod finns en sådan mängd olika landskaps-typer,
sevärda städer, prunkande
byggnadsverk och konsthistoriska klenoder.
Donau är med sina 2888 km Europas
näst längsta flod. Den drog tidigt till sig människor, som gärna
bodde vid vattnet. De äldsta spåren efter mänsklig bebyggelse går tillbaka till
ungefär 30 000 år f.Kr.
Det där låter som om Donau hör till historien, men floden har alldeles
definitivt följt med utvecklingen.
Den utnyttjas idag för båttrafik i nästan hela sin längd (2 415 km) och med
hjälp av Main-Donaukanalen
och Rhen finns förbindelse mellan Nordsjön och Svarta Havet. Donau har länge
haft stor betydelse
som en av Europas viktigaste handelsvägar, men har nu också upptäckts av
turisterna, som kan njuta
av en kryssning med moderna fartyg på längre eller kortare stycken av floden.
Sådana turister var Monica och jag samt våra goda vänner Chri och Lennart.
Monica och jag gjorde
en minnesrik resa på Rhen för några år sedan och ville gärna göra något
liknande igen.
m/s Beethoven, byggd 2004, 110 m lång, 180
passagerare, var vår flytande hemvist på Donaufärden.
Mat – och god sådan - fick vi i
denna matsal.
Sauerkraut med fläsk och korv, Ankleverpastej, Kalvfilé samt dessert
Wien
Den 18 maj lämnade vi
Arlanda och vid 14-tiden hade vi både hunnit landa på
Schwechat på sydsidan av Wien och ta oss till vår hemvist under den kommande
veckan. Och
hemvisten var m/s Beethoven.
När vi väl installerat oss ombord blev det tid för en tur till centrala Wien
och dit tog vi oss med tunnelbana. Vi kom till Stefansplatz, där den
dominerande byggnaden förstås är den imponerande Stefansdomen, som fått sitt
namn efter Sankt Stefan, kristendomens första martyr och den som vi kallar
Staffan stalledräng. Honom skulle vi träffa igen några år senare, nämligen när
vi besökte Katarinaklostret på Sinai berg i Egypten. Det var där han enligt
legenden skulle ha hållit till.
Stefansdomen Die
Pestsäule Stock
im Eisen
Stefansdomen är huvudsakligen byggd i gotisk stil, men har
två torn på ömse sidor om huvudingången i romansk stil. Dessa båda torn är de
enda som finns kvar av den ursprungliga kyrkan från 1200-talet. Det massiva
sydtornet på 137 meter är markant och kallas kärleksfullt Steffl av
wienarna. Det började byggas 1368 och stod färdigt 65 år senare. Det skulle ha
byggts ännu ett liknande torn, men det har ännu inte gjorts och lär väl inte
byggas heller.
Tornet kom till praktisk nytta som utsiktstorn, när osmanerna 1529 – efter att
ha intagit Buda i Ungern – belägrade Wien. 1683 anföll osmanerna åter Wien, men
resultatet blev det samma. Wien klarade av båda belägringen, inte minst genom
Prins Eugenes av Savojen insatser (och god hjälp av polackerna).
Under de ryska bomningarna under andra
världskriget skadades Stefansdomen allvarligt den 12 april 1945 men byggdes
snart upp igen. Den räddades från avsiktlig förstörelse av retirerande tyska
styrkor då kapten Gerhard Klinkicht ignorerade Sepp Dietrichs order att
"avlossa hundra granater och lämna den i spillror
och aska".
Vi gick förstås in i katedralen men det var inte alls den vackra helgedom som
jag flera gånger besökte för 50
år sedan. Nu hade man en blå belysning som enligt vår mening var direkt fult.
När jag nämnde det för lokalguiden, kommenterade hon det med:"Ja, så blir
det ibland när konstnärerna får fritt spelrum."
Alldeles intill Stefansdomen finns Graben, där de
mest exklusiva affärerna ligger. Mängder av turister gjorde det trångt på både
gator och i restauranger, men vi fann i alla fall en utomhusservering, där vi
kunde släcka törsten. Därifrån såg vi Pestmonumentet, Die Pestsäule, som
kejsaren Leopold I lät resa i tacksamhet över att man sluppit den svåra pesten
som drabbat Wien 1679. En liten plats där intill heter Stock im Eisen
Platz,
detta efter en numera inglasad trästock i hörnet av ett hus. Stocken, som
tidens tand har gnagt på, är full av spikar, Dessa spikar slogs in av gesäller
på Medeltiden, innan de begav sig ut på sina gesällvandringar. Proceduren
skulle bringa tur på färden, och det gjorde den kanske.
Vi gick omkring lite till innan vi tog tunnelbanan tillbaka. Vi var nyfikna på vad middagen på båten skulle bestå av. Vi blev glatt överraskade. Tre rätter, alla utsökt tillagade och upplagda. Vinet – rött, vitt eller rosé – var liksom öl och vatten gratis och obegränsat.
Melk
Vid midnatt lämnade båten kajen i Wien och vi stävade
västerut mot Melk, en liten stad (5500 inv.) men med ett stort
benediktinkloster byggt i barockstil. Där börjar den vidunderligt sköna
Wachaudalen med stora vinodlingar. Dalen är c:a 30 km lång och sträcker sig
från Krems till Melk. Melk ligger 213 m över havet, och höjdskillnaden ger
förstås en stark ström i Donau ner mot Svarta havet.
Området runt Melk med markgreven Leopold som härskare fungerade strax före år
1000 som en buffert mellan magyarerna i öster och Bayern i väster. Bufferten
var måhända inte tillräckligt stark. I alla fall stoppades inte magyarerna i
sin framfart förrän de stötte på frankerna under Otto I, som besegrade dem i
slaget vid Lech (nära Augsburg) år 955. Beträffande magyarerna så kallades de i
dåtidens källor för turkar. Det var också
här som man år 996 först hörde ordet Ostarichi som namn på ett
landområde och det skulle ju med tiden bli Oesterreich.
Schloss Melk
En buss väntade på kajen och den tog oss upp till det imponerande slottet där
högt uppe på den 63 meter högt
klippan, är ett av världens mest berömda benediktinkloster. Kloster
förvandlades det till 1089, när den
österrikiske markgreven Leopold II skänkte slottet till benediktinmunkarna från
Lambach Abbey.
Klosterbiblioteket blev snart känd för sitt omfattande manuskriptsamling.
Klostrets scriptorium – skrivsal -
var en viktig plats för i synnerhet kopiering av religiösa skrifter och
handlingar. I Benediktinklostren är – ·efter kyrkan – biblioteket de viktigaste
rummet och Melks kloster är inget undantag. Visst är rummet i sig
själv underbart vackert, men den verkliga skatten är de ungefär 100.000
böckerna, manuskripten och
vackra trycken, som är bevarade där.
Klosterkyrkan i barock stil
byggdes mellan 1702 och 1736. Biblioteket med otaliga medeltida manuskript, i
nklusive en berömd samling musikaliska manuskript och fresker av Paul Tröger är
imponerande.
På grund av sin berömmelse och
akademiska tyngd lyckades Melk överleva när många andra österrikiska
kloster upplöstes under kejsar Josef II mellan 1780 och 1790 och när de lite
senare hotades under
Napoleonkrigen. Problem fick klostret också under perioden efter
nazisternas Anschluss som tog kontrollen
över Österrike 1938, när skolan och en stor del av klostret konfiskerades av
staten. Skolan var tillbaka i klostret
efter andra världskriget och anlitas numera av nästan 900 elever av båda könen.
Biblioteket Klosterkyrkan
Umberto Ecos har i sin
berömda roman Rosens namn , kallat en av huvudpersonerna,
"Adson von Melk" som
en hyllning till klostret och dess berömda bibliotek.
Leopold hette en av de många furstarna ur huset Babenberg. Släktens huvudmän
var markgrevar i Bayern och Österrike från 976 till 1246, och de förde en
framgångsrik koloniseringspolitik som konsoliderade dåtidens Österrike.
Residenset befann sig till en början i Pöchlarn lite väster om Melk, men deras
ställning övertogs av habsburgarna.
. Där vid Melk Donau fram,
mellan städerna Melk och Krems an der Donau i Österrikes låglandsområde.
Wachaudalen är 30 km lång och har varit befolkad sedan förhistorisk tid. En
välkänd plats och turistmagnet är Dürnstein, där kung Rikard I Lejonhjärta hölls fången av hertig Leopold V av
Österrike
2000 blev Wachau uppsatt på Unescos världsarvslista.
I Melk vände vi och for nedför Donau i stället genom det underbart vackra
landskapet Wachau.
Wachaudalen
har varit befolkad i tusentals år. Det vackra och kulturella landskapet med
vinodlingar, som sträcker sig upp för höjdernas sidor, har förts upp på
UNESCO’s världarvslista. Och de intressanta städerna Melk och Dürnstein
förringar inte värdet.
I slottet uppe på berget hölls kung Rikard Lejonhjärta fången av hertig Leopold V av
Österrike. Slottet förstördes nästan fullständigt 1645 under 30-åriga kriget av
svenskarna under Lennart Torstensson.
Dürnstein
1189
dog Henrik II av England och hans son Rikard
Lejonhjärta blev kung. Särskilt intresserad av England var han inte – han
besökte bara landet tre gånger. I stället drog han på korståg till Det heliga
landet, där han befriade staden Acre från Saladins belägring, men därmed var framgångarna
slut. Av de andra korsfararnas ledare drunknade den tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa i en flod i nuvarande Turkiet.
Den franske kungen Filip August och den österrikiske hertigen Leopold V övergav företaget, och så stod
Rikard helt utan allierade. Han tvingades återvända till Europa i augusti 1192 men gjorde han
misstaget att rida genom Österrike, fiendelandet, istället för att ta sjövägen.
Han togs till fånga av Leopold V - som han hade förolämpat offentligt under
korståget - och överlämnades till den tysk-romerske kejsaren Henrik VI. Han plcerades
som fånge i Dürnstein vid Donau.
En legend berättar att Rikards vän, skalden och trubaduren Blondel de Nesles, vandrade genom
Österrike och överallt vid borgar och slott sjöng han en visa som båda kände
till. Vid slottet i Dürnstein svarade Richard honom genom att sjunga andra
strofen – och så fick Blondel veta var hans herre och vän befann sig. Rikard frigavs
1194 mot en lösesumma på
den svindlande summan 150 000 mark, vilket kom att ge England finansiella
problem en lång tid framåt.
Dürnstein har kvar sin medeltida
prägel med smala Klosterkyrkan.
och stensatta gator
Stadens
lilla centrum låg bara några hundra meter från kajen, så det var lätt nog att
ta sig dit. Vi vandrade omkring där en stund, tittade in i de små butikerna,
som var inhysta i bottenvåningarna av de gamla husen.
Dürnstein, ”Wachaus pärla” hör inte till storstäderna
(867 invånare 1 jan 2012), men är en av de mest besökta av turisterna,
detta troligen beroende på dess historia, på läget i den sköna Wachaudalen
och för vinodlingarna.
Dürnstein
panorama sett från slottet