Start ] Uppåt ]

Amazonfloden

Det är vanskligt att försöka mäta längden på en flod, och det kan vara svårt att bestämma var en flod börjar och slutar, då flodens flöde varierar och formas efter tillfälliga strömmar, träsk och småsjöar. Vilken flod som är världens längsta är därför föremål för debatt. De flesta geografer betraktar Nilen som världens längsta flod. Nyare och mer exakta mätningar av Amazonfloden visar dock att den är längre än den traditionella siffra som anges för Nilen. I slutet av artikeln finns en förteclning över de längsta floderna i världen, i Europa och i Sverige.

 

Amazon River Map

 

 

 

 

 

 

Amazonfloden eller Rio Amazonas, som är det portugisiska namnet, är världens mäktigaste flod. Den får huvudsakligen sitt vatten från Anderna i Peru. National Geographic Society har med hjälp av modern navigationsutrustning lokaliserat Amazonflodens källa i Anderna. Med fem meters noggrannhet har de fastställa att det 5597 meter höga berget Nevado Mismi i Peru hyser den källa, som är längst bort från den stora flodens mynning i Atlanten. Från berget rinner en konstant ström av smältvatten ut i en av de små floderna, för att så småningom efter en färd på 7025 km nå Atlanten.  Till Stilla havet är avståndet på något ställe endast 150 km.

Amazonfloden är världens längsta flod (den näst längsta, Nilens längd är 6 857 kilometer). I Peru finns bland många bifloder, två verkligt stora Maracon och Ucayali, båda c:a 1600 km långa. Som jämförelse kan nämnas att Rhen i Europa är 1230 km.

Iquitos är en hamnstad i Peru, 800 km från Stilla havet men 3700 km från Atlanten. Den ligger på sluttningen av Anderna men inte på mer än 106 meters höjd över havsytan. Det är emellertid tillräckligt för att flodvattnet ska strömma med c:a 6 knops fart mot Atlanten. När snön smälter i de höga bergsmassiven i Anderna, fylls dock floden av en rytande vattenmassa som störtar fram med upp till femton knops fart. Vattenståndet stiger till tio meter högre än normalt och jättelika områden av djungeln översvämmas. Ett inlandshav större än Medelhavet uppstår, tills vattnet sjunker undan igen.

  Iquitos anses som den största hamnen i världen som inte kan nås via vägar utan endast med flyg eller båt. Hamnen är stor och därifrån skeppas gummi, timmer m.m. med tämligen stora fartyg nedför Amazonas. Iquitos kallas ibland Kärlekens stad. Om du inte är förälskad när du kommer dit så lär du bli det innan du reser därifrån.

Från Perus gräns flyter floden österut genom den stora regnskogen till Atlanten.  Den största staden längs floden är Manaos, som ligger i regnskogen där Rio Negro mynnar i Amazonfloden, och är idag med sina 1,8 miljoner invånare den största staden i Amazonområdet. Manaus har ett mycket fint operahus från den tiden då staden var centrum för Brasiliens gummiproduktion. Ursprungligen var gatorna runt operahuset täckta av gummi så att vagnarna som körde förbi inte skulle störa operan.

Från Manaus exporterar man bland annat nötter, gummi, timmer, krokodilskinn och kakao.

Under sin färd mot kusten tar Rio Amazonas emot flera hundra bifloder. Den längsta av dem är Madeira, 3250 km, längre än någon flod i Europa utom Volga. Från norr ansluter sig Rio Negro, den svarta floden, 2230 km lång.
                 Casiquaire är något så ovanligt som en bifurkation, d.v.s en flod som förbinder två floder. Den börjar vid missionsstationen La Esmeralda vid Orinoco i Venezuela, där den är 90 m bred, går i sydvästlig riktning och mynnar i Rio Negro i staden San Carlos, där den är avsevärt bredare, 530 m. Casiquaire är omkring 320 km lång, den största floden på jorden som sammanbinder två större flodsystem.

Det var en jesuitpräst vid namn Fader Roman som 1744 upptäckte  Casiquiare när han vandrade uppströms längs Orinoco. År 1800 utforskades floden av den tyske vetenskapsmannen Alexander von Humbolt och den franske botanisten Aimé Bonpland.

Amazonflodens avrinningsområde, d.v.s. det område varifrån floden samlar upp vatten, är enormt, 7,2 miljoner km2, d.v.s. nästan  som hela Australiens yta.. Vid mynningen är floden flera mil bred och över 100 meter djup. Den beräknas under regnperioden (november – april) föra med sig hela 300 000 kubikmeter vatten per sekund ut i Atlanten - i genomsnitt under året cirka 219 000 kubikmeter vatten per sekund. Det betyder att en sjö som Vänern skulle fyllas på 8 dygn. Amazonas svarar för mer än 11 % av allt det vatten som jordens floder för ur i havet. Mängden vatten i Amazonas är större än vad som finns i alla Europas floder tillsammans. Amazonfloden och dess bifloder innehåller en femtedel av allt sötvatten som finns på jorden.

Det gula flodslammet syns flera hundra kilometer ut i Atlanten. Tidvattnet märks 850 km uppför floden, och skillnaden mellan hög- och lågvatten kan vara så mycket som 20 m. Vid springflod (högvattnet vi fullmåne och nymåne) bildas en 4-5 m hög flodvåg som kallas pororoca och är farlig för sjöfarten.

                 Utanför Amazonflodens mynning pressas sötvattnet ut 15 mil i havet. Man kan alltså dricka vattnet långt ute i Atlanten.

Medeltemperaturen i Amazonasområdet är över 26 grader

För 500 år sedan fanns det kanske 250 olika indianstammar i Amazonas, men numera har många av dem utplånats p.g.a slaveri, mord och sjukdomar som européerna förde med sig. År 1961 avsatte de Brasilianska myndigheterna land åt indianerna där man hoppades att indianerna skulle kunna leva på sitt ursprungliga sätt.  

                  Amazonas regnskogar täcker mer än fyra miljoner km2, ungefär 10 gånger Sveriges yta, och den har jordens rikaste växt- och djurliv. Från luften ser det ut som en stor grön matta, från floden som en vägg av tät djungel. Träden kan vara upp till 50 meter höga och ha enorma lövverksom hindrar solljuset att nå marken. Det går inte att se mer än en meter in i grönskan, som är fylld av insekter och andra djur.
                    I vattnet nära stränderna och framförallt i de stinkande träsklagunerna lurar tusentals glupska alligatorer och miljoner livsfarliga pirayor, alltid redo att kasta sig över både djur och människor. Vattnet är dessutom fyllt av farliga ormar och mycket fisk, bland annat havskatter som kan bli upp till tre meter långa.
                 Nästan en fjärdedel av världens alla fågelarter finns här och dessutom ca två miljoner olika insekter, massor av rovdjur och apor. Vidare 200 olika slags ormar, 1500 olika fiskarter (t.ex. pirayan), delfiner och kajmaner och massor av färggranna fjärilar. 800 arter däggdjur lever i Amazonas regnskog, merparten av dem är fladdermöss och gnagare.

Man har uppskattat att det finns ca 80 000 växtarter där.

 Francisco de Orellana   -  Den förste europé som färdades med båt ned för Amazonfloden var den spanske soldaten Franscisko Orellana. Han startade i Ecuador och nådde Atlanten 6 månader senare.  
                
Det var Francisco Pizarro, som började utforska Sydamerikas västkust och under åren 1531-33 med hjälp av bättre utrustade soldater, hästar, svek och förräderi kunde besegra Inkariket. Bland hans officerare fanns Hernan de Sota, som några år senare skulle göra sig ett namn i Nordamerika. Pizarros bror Gonsalo Pizarro hade som ståthållare i det norra riket av indianer hört berättas om ett guldland, som skulle ligga på den andra sidan av de höga bergen, djupt inne i skogarna. Han beslöt att ta sig dit och tågade på hösten 1540 med en ansenlig styrka av ryttare, fotfolk och indianska bärare ned i det rakt öster ut från Quito belägna lågland, där floden Napo genom tropiska skogar för sina vattenmassor ned mot Marañon. Att tränga fram genom snår och moras var ett lika långsamt som mödosamt arbete, och det var först i januari 1541 som den av hunger och trötthet uppgivna skaran nådde Napos strand.
                 Det var fråga om en fullkomlig ödemark, inga livsmedel stod att få, och de indianska vägvisarna hade rymt och lämnat spanjorerna åt sitt öde. Pizarro lät bygga ett litet fartyg för att transportera  de sjuka och de tyngsta förråden och gav befälet ombord till Francisco de Orellana, en kunnig och djärv sjöman. Med en besättning på femtio man, följde han floden, medan Pizarro själv med den övriga styrkan följde flodstranden jämsides med fartyget. Slutligen blev detta ej heller längre möjligt: livsmedlen var i det närmaste slut och alla hästarna redan uppätna. Orellana fick därför order att gå vidare med fartyget, för att söka människoboningar och undsättning.
                 I många dagar fortsatte Orellana med sitt lilla skepp på floden genom den gröna ödemarken utan att en koja stod att upptäcka på stranden. Slutligen fann de i alla fall en indianby, där de blev vänligt mottagna. Här fick också höra talas om »ett stort vatten» söder ut, som flöt mot solens uppgång och som man skulle komma fram till efter 10-12 dagars segling. Att vända om uppför strömmen var inte att tänka på – det skulle ha fordrat månader av ansträngande rodd. Pizarro hade också, sedan han i flere veckor förgäves väntat på Orellana anträtt återvägen och efter en förfärlig marsch på nära nog ett helt år återkommit till Quito. Större delen av hans styrka hade ryckts bort av hunger och sumpfeber.
                 Orellana beslöt att fortsätta färden mot söder för att sedan på den stora floden söka uppnå Atlanten, dit den måste styra sitt lopp. Han anade redan, att det var samma mäktiga ström, vars mynningar Vicente Yañez Pinzon för fyrtio år sedan upptäckt. Inom parentes kan nämnas att Pinzon hade varit kapten på Niña och hans äldre bror på Pinta när Columbus gjorde sin första resa väterut. Orellanas folk byggde sig ännu ett fartyg, större än det gamla, gjorde rep av lianer, segel av mattor och mantlar. Gruppen var nu väl försedd med proviant, och man styrde beslutsamt vidare mot söder.

Efter tio dagars segling, den 3 mars 1541, löpte de båda skeppen ut på »det stora vattnet». Det var floden Marañon spanjorerna träffade på.

Floden hade just sin översvämningsperiod. De av de tropiska regnen uppsvällda bifloderna hade tillfört henne ofantliga vattenmassor, och den stod nu 40 fot över sin vanliga nivå. Med sin ändlösa vattenyta såg den mer ut som en havsvik än en flod. Hela skogspartier, undergrävda och bortryckta av vattnet, simmade som öar omkring på vattenspegeln, och väldiga trädstammar drev med strömmen eller hade fastnat i någon undervattensbank med topparna strax under vattenbrynet. Det var åt detta av faror uppfyllda vatten som spanjorerna nu anförtrodde sig, när de följde strömmens riktning mot öster.

                 Båtarna kunde inte ligga stilla under de överhängande grenarna eftersom horder av fyra centimeter långa jättemyror, i så fall skulle falla ned på däck. Sådana kan äta upp en hel båt på en natt. Ormar och jaguarer kunde också bli ovälkomna gäster ombord man låg för nära land.

                 På dagarna, när moskiterna tog igen sig efter en hård och arbetsam natt, är det piúmflugornas tur att anfalla. De är små svarta monster på sex millimeter i diameter, med en blåsa hängande under kroppen. Flugan landar på en naken kroppsdel och suger blod tills blåsan är lika stor och röd som en jordgubbe. Man känner inte stinget och ser man inte upp kan man bli tom på blod över en dag.

I vattnet nära stränderna och framförallt i de stinkande träsklagunerna lurar tusentals glupska alligatorer och miljoner livsfarliga pirayor, alltid redo att kasta sig över både djur och människor. Vattnet är dessutom fyllt av en mängd farliga ormar och mycket fisk, bland annat havskatter som kan bli upp till tre meter långa.

Farligt blev det också, när de passerade indianbyar på stränderna. Svärmar av kanoter, fyllda med krigare, anföll dem, och spanjorerna hade all möda att värja sig, då krutet av den fuktiga luften blivit vått och bågsträngarna förlorat sin spänstighet. Genom att hålla så långt ut i strömmen som möjligt klarade truppen sig undan, och så fortgick det under ständiga faror i veckor, tills de slutligen i slutet av maj kom till Rio Negros mynning. Här träffade de en vänlig befolkning, där de i flera veckor kunde vila ut och reparera fartygen.

Väl försedda med proviant - majs, höns, sköldpaddor och fisk - seglade de efter ett par veckor vidare. Den redan väldiga floden växte allt mer i bredd, i synnerhet sedan de passerat floden Madeiras mynning. Vid midsommartid fann de en by på norra stranden, som, enligt Orellanas berättelse, uteslutande var bebodd av kvinnor, stora och starkt beväpnade sköldmör, med ganska ljus hy. Det ska ha varit efter dessa manhaftiga kvinnor, i vilka han trodde sig se mytens amazoner, som Orellana gav jättefloden det namn som den fortfarande bär: Amazonfloden (Rio de las Amazonas).

Nu är det där förstås ett påhitt, Det inhemska namnet på floden i dess nedre lopp var Amasson, »den båtförstörande», och det var därifrån som namnet kom. Det som kunde förstöra båtar var Prorocan, den höga tidvattenvåg, som förekom två gånger i månaden vid fullmåne och nymåne, och krossade allt i dess väg. Infödingarna hade emellertid varnat dem och spanjorerna undvek den.

Den 3 augusti 1541 nådde de båda fartygen i ett bedrövligt skick Amazonflodens norra mynningsarm. Resan hade tagit fem månader. Ångbåtarna behöver idag för resan från Iquitos till flodmynningen något över halvannan månad.

                 Spanjorerna reparerade sina skepp och seglade längs kusten till Västindien. Efter ett längre uppehåll bland vänliga infödingar på kusten av dagens Venezuela fortsattes färden till San Domingo, dit de anlände vid jultiden 1541, 15 månader sedan de lämnat Quito.

                 Det var en bragd som Orellana och hans folk hade utfört, när de följt den mäktiga vattenväg som går nästan tvärs över en hel kontinent; man hade lärt känna många folkstammar med olika språk och sedvänjor, en del mäktiga krigarfolk, andra framstående genom konstskicklighet. Och man hade gjort bekantskap med en tropisk natur av en storslagen yppighet och skönhet.

Några omedelbara praktiska följder fick dock inte Orellanas upptäckt. Väl gjorde han ett par år därefter ett försök att kolonisera landet vid flodmynningen, men de flesta av hans fartyg förliste under överresan från Spanien och själv kom han visserligen fram till Amazonflodens mynning men rycktes där bort av gula febern.

Jordens tio längsta floder

Längst                                                   Avrinningsområde   Vattenföring

1.     Amazonfloden (7025 km)                        7.200.000 km2     219.000 m3 /sek

2.     Nilen (6670 km)                                       3.250.000 km2         2.830 m3 /sek

3.     Mississippi/Missourifloden (6270 km)    2.981.000 km2        12743 m3 /sek

4.     Yangtzefloden (Changjiang) (6211 km)    1.960.000 km2        31930 m3 /sek

5.     Jenisej-Angara (5550 km)                        2.580.000 km2        19800 m3 /sek

6.     Huangho (Gula floden) (5464 km)              752.400 km2          2570 m3 /sek

7.     Ob-Irtysj (5410 km)                                 2.975.000 km2        10600 m3 /sek

8.     Amur (4410 km)                                      1.900.000 km2        11400 m3 /sek

9.     Kongofloden (4380 km eller 4670 km)    3.690.000 km2        41800 m3 /sek

Europas längsta floder:
Volga (3 531 km)                                     1.380.000 km2           8870 m3 /sek
Donau (2 850 km)                                       870.000 km2           6480 m3/sek
Ural (2 428 km)                                          530.000 km2             470 m3/sek
Dnjepr (2 200 km)                                        88.900 km2                  1670 m3/sek

Sveriges längsta älvar:
Göta älvVänernKlarälven  720 km                                                         575 m3/sek
Dalälven                                 520 km                                       379 m3/sek