Vintern 1808-09 hade Döbeln befälet på Åland. En rysk landstigning kunde väntas när som helst, varvid vägen till Stockholm skulle ligga öppen. Döbeln försökte skapa en landstorm av ålandsbönderna men saknade dugligt befäl till den. Han fick inga förstärkningar från Sverige, och såg till sist ingen annan utväg än att beordra lotsarna på ön att bli befäl. Nu hade krigsmakten ingen rätt att kommendera över Lotsverkets personal, och någon förorättad lots klagade hos myndigheterna i Stockholm. Kungen skickade Döbeln ett brev där han i byråkratiska formuleringar fördömde generalens självsvåldiga tilltag. Döbeln skickade ett kort svar: "Stormäktigste Allernådigste Konung. När isen ligger, behövs inga lotsar. Georg Carl von Döbeln“

Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoritet, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare.                           SOKRATES d 399 f Kr

Två Stalinanekdoter, har inte en aning om hur sanna de är. 

Den ena är när man skulle bygga en ny järnväg (jag har för mig att det var genom Sibirien). De ansvariga stod vid en karta och dividerade över sträckningen när Stalin till sist tröttnade, gick fram till kartan, tog en linjal och ritade ett rakt streck från ena punkten till den andra. Tyvärr råkade hans tumspets komma i vägen vilket gjorde att det än idag ska finnas en väldigt lång järnväg som går spikrakt mil efter mil förutom på ett ställe där den utan synbar anledning gör en kurva på flera mil. 

Nästa är när ett hus skulle byggas i Moskva och man gav de två slutgiltiga förslagen till Stalin ritade på samma papper där det ena förslaget utgjorde ena halvan av fasaden och det andra.. eh ja, den andra sidan. Stalin skulle skriva sin namnteckning över det förslaget som skulle godkännas. Nu föll det sig dock så att Stalin skrev sin namnteckning över mitten, dvs på båda förslagen, och eftersom Stalin var en ganska läskig person i största allmänhet vågade man inte gå tillbaka och fråga vilket han menade utan man byggde istället huset precis som ritningen sade, där halva fasaden såg ut som det första förslaget och halva som det andra.

Under WW1's skyttegravskrig blev det något av en sport att tunnla sig in under fiendes linjer och lägga upp stora mängder bomber för att på så sätt spränga sönder fiendens försvar innan framryckningar.
Kvällen innan britterna skulle detonera den största bombsamligen under hela kriget lär den brittiska befälhavaren ha hållit ett kort tal där han sade "Tomorrow we might not change history, but we shall certainly change the geography"

Attacken fungerade också över förväntan, det var det största hålet i fiendens linjer som någonsin revs upp under hela kriget. Britterna hade inte alls tillräckligt med män för att utnyttja det då man helt hade underskattat sprängkraften i laddningarna.

Det var en gång en ung Afrikan, som under ett år besökte ett land på norra halvklotet. Det var ett väldigt exotiskt land med djur älskande invånare,
började han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby.
Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistenser, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte att skrämma bort.
Senare på året. När solen - (som alla också dyrkade) - stod högst på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger, jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.
När kvällarna blev mörkare, flockade sig människor kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade,
var små skaldjur. Som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.
Det hemskaste hände mig när nätterna var som längst.
En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om
hästar och talade om katter.
I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin Gud.
Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt och när de på första dagens afton hade ätit - då kom deras Gud. Ja, de sade aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår
gamle medicinman, med mask framför ansiktet och underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sade, att han brukade komma till dem en gång om året.
Det är ett mycket underligt och exotiskt folk höll hela den afrikanska stammen med om.

 

Cabea de Vaca och syrsorna

Ar 1541 anförde amiral Cabea de Vaca, som utmärkt sig i Florida under Pamfilo Narvaez befäl, en av fem fartyg bestående expedition, som var bestämd att undersöka de då föga kända stränder, som sköljas av La Plata-flodens vågor. Då han kom till Kap Verde-öarna inträffade följande märkliga händelse, som han själv berättar sålunda: »Vi hade för någon tid sedan passerat dagjämningslinjen, då kaptenen på amiralskeppet underrättade sig om dess vattenförråd. Det befanns, att av de tre hundra fat, som blivit inlastade vid avseglingen, återstod endast tre, vilka skulle förse tre hundra människor och trettio hästar med vatten. Jag befallde då, att man skulle söka land, vilket man ock gjorde under tre dagar.

På fjärde dagen, en timma före solnedgången, timade en underbar händelse. Fartygen var nära att stöta på några klippor, som ingen märkt, då en syrsa, som en sjuk soldat tagit med sig, för att lyssna till hennes sång, plötsligen började sjunga. Vi hade i två och en halv månad befunnit oss på sjön, utan att insekten någon gång sjungit, vilket mycket förtröt soldaten, som tagit henne med sig. Så snart det lilla djuret vädrade land, började det genast sin sång. Denna oväntade musik väckte besättningens uppmärksamhet, och till följd därav upptäckte man klipporna, vilka endast befunno sig på ett bösskotts avstånd. Officerarna gav genast order om att kasta ankare, ty vi styrde rakt på klipporna, denna order verkställdes ögonblickligen, varigenom vi undvek att förlisa. Det är säkert, att om syrsan icke sjungit, skulle vi alla ha omkommit, och det var ett Guds underverk, till fromma för oss, att det lilla djuret hade kommit ombord på vårt fartyg. Vi seglade sedan hundra mil längs kusten, och under hela tiden fortsatte syrsan att sjunga,"
 

Två äldre gentlemännen, som satt på en kyrkogård och njöt i solen, pratade om att vara gamla: "Är det lönt och gå hem, när vi nu ändå är här?" frågade den ene.

 Maria Thereseia

En och annan gång drabbar dock Nemesis damerna med domar så stränga, att man häpnar därvid. Se här en liten illustrerande historia. År 1757 promenerade kejsarinnan Maria Teresia i Schönbrunns park, under det hon läste några regeringshandlingar. Hon kom därunder att gå förbi en gammal ryttare av sitt garde, vilken var utställd som skiltvakt vid ändan av en alle, men i stället låg och snarkade i gräset. Efter mycket ropande lyckades kejsarinnan slutligen få honom vaken, varefter hon uppmanade honom, att i hans eget intresse kämpa mot sömnen. Sedan den gamle soldaten på det hjärtligaste tackat henne, frågade hon, om han kände kejsarinnan. - »Jag såg henne för femton eller sexton år sedan i Innsbruck, men sedan dess har jag icke haft den lyckan att se henne.» - »Nå väl!» sade Maria Teresia, »det är jag; känner ni nu igen mig?» - »Åh, är det ni!» utropade han; »det kunde jag aldrig tro. Så tjock ni blivit! När jag såg er i Innsbruck, var ni, ta' mig tusan, riktigt söt; ja, det var fasligt, vad ni förändrat er!» - Historien, som icke vet, vad som försiggår i själarna, kan icke upplysa, huruvida kejsarinnan kände sig förnärmad, men hon antager, att hennes majestät hade den goda takten att finna sig i sitt öde. Hon skrattade, betalade två dukater för denna alldeles nymodiga och originella artighet samt återvände till slottet, der hon omtalade händelsen för någon, vilken, efter som historien blivit utspridd, helt säkert icke var en hovman i sin prydnad.

Samlingsregeringen tar sitt ansvar

1939 tvingades alla utländska medborgare i Sverige, 20 000 människor, registrera sig och svara på om de eller deras föräldrar var judar. Uppgifterna lämnades till utlänningsbyrån, där byråinspektör Robert Paulsson skickade dem vidare till nazistiska organisationer i Sverige och till Gestapo i Tyskland.

Under andra världskriget stödde mellan 10 och 13 procent av det amerikanska folket en fullständig utrotning av det japanska folket. I en undersökning av Fortune Magazine från december 1944 ville 13 procent se en kampanj för att "döda alla japaner" efter krigsslutet.
En annan undersökning av samma tidning ett år senare kom fram till att 22,7 procent av amerikanerna önskade att "många fler" atombomber hade släppts över Japan "innan Japan fick en chans att kapitulera".
År 1945 menade var fjärde amerikansk militär att USA:s primära mål inte var att tvinga fram Japans kapitulation, utan att döda så många japaner som möjligt.

När prins Bertil inför invigningen av en kongress i Singapore visade sig vara störtförkyld fick hotellets hela kökspersonal, efter råd från prinsessan Lilian, finhacka 1000 vitlöksklyftor och lägga i ett hett bad. Och tänk - prins Bertil kunde inviga kongressen redan samma kväll!

Ost

Enligt legenden "uppfanns" den första osten av en arabisk köpman, som för så där en 9000 år sedan, vaggade fram på en kamel genom öknen. Med sig hade han en skinnpung fylld med getmjölk. När han öppnade den för att svalka sig upptäckte han att värmen och kamelens vaggande omvandlat mjölken till ostmassa och vassle. Köpmannen smakade och fann att det var gott. Han och hans kollegor tros ha bidragit till ostens spridning över världen.

De gamla romarna blev näst in till besatta av livsmedlet. ” Nulla caena sine caseum”, ingen måltid utan ost, sa de tjurigt, och gick till livsmedelstorget Velabrum, en njutning för ”ostomaner”. Där fanns alla moderna ostsorter, även rökt ost, fast de hade andra namn än i dag. Handeln var så livlig att kejsar Diocletianus till sist såg sig tvungen att sätta ett maximipris på ost.

 Greken Homeros nämner också livsmedlet i sina klassiska verk Illiaden och Odysséen. Circe, dotter till solguden Helios, rör till exempel ihop en trolldryck av rivost blandad med vin. Och Odysseus och hans mannar ser den enögde cyklopen Polyphemos göra ost och pressa den i formar, flätade av vide. De smakar på anrättningen i smyg och konstaterar att den är god. 

I Aristoteles ”Djurens historia”, skriven cirka 330 före Kristus, finns en beskrivning av grekisk ostberedning, som brukar kallas för den första kända mejerivetenskapliga avhandlingen. I den görs klart att mjölk består av ostämne och en vattendel, det vill säga kasein och vassle, som vi säger i dag.

Dagens ostälskare i Sverige kan tacka de munkar som kom hit på 1 000-talet. De visste att göra ost och hängav sig länge åt sysslan innanför klostrens murar. Under medeltiden trängde kunskapen ut och ostar lagrades på gårdar och herresäten.

I ärkebiskopens Olaus Magnus kulturhistoriska verk "Historia om de nordiska folken", skriven i Rom 1555, kan man läsa: "Hos västgötarna i Norden har osten tack vare en gynnsam natur så utmärkt sammansättning, att den vid tilltagande ålder doftar liksom välluktande kryddor och har den härligaste smak."

Under 1700- och 1800-talen härjade sjörövare och pirater i skärgården. Bland annat berättas historien om Vrångö-lotsen Anders Wijk som tvingades lotsa ett danskt fartyg. Genom sin hustru lyckades han kontakta den berömde kaparkaptenen Lars Gathenhielm. Anders Wijk satte fartyget på grund och Gathenhielm kapade det. Som tack för bytet fick Wijk och hans hustru var sin silverbägare.

På 1800-talet flyttade den grymma piratdrottningen Johanna Hård till Vrångö. Hon lät bland annat kapa ett danskt fartyg, lasten stals och besättningen blev ihjälslagen.