Vintern 1808-09 hade Döbeln befälet på Åland. En rysk landstigning kunde väntas när som helst, varvid vägen till Stockholm skulle ligga öppen. Döbeln försökte skapa en landstorm av ålandsbönderna men saknade dugligt befäl till den. Han fick inga förstärkningar från Sverige, och såg till sist ingen annan utväg än att beordra lotsarna på ön att bli befäl. Nu hade krigsmakten ingen rätt att kommendera över Lotsverkets personal, och någon förorättad lots klagade hos myndigheterna i Stockholm. Kungen skickade Döbeln ett brev där han i byråkratiska formuleringar fördömde generalens självsvåldiga tilltag. Döbeln skickade ett kort svar: "Stormäktigste Allernådigste Konung. När isen ligger, behövs inga lotsar. Georg Carl von Döbeln“ Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoritet, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare. SOKRATES d 399 f Kr Två Stalinanekdoter, har inte en aning om hur sanna de är. Den ena är när man skulle bygga en ny järnväg (jag har för mig att det var genom Sibirien). De ansvariga stod vid en karta och dividerade över sträckningen när Stalin till sist tröttnade, gick fram till kartan, tog en linjal och ritade ett rakt streck från ena punkten till den andra. Tyvärr råkade hans tumspets komma i vägen vilket gjorde att det än idag ska finnas en väldigt lång järnväg som går spikrakt mil efter mil förutom på ett ställe där den utan synbar anledning gör en kurva på flera mil. Nästa är när ett hus skulle byggas i Moskva och man gav de två slutgiltiga förslagen till Stalin ritade på samma papper där det ena förslaget utgjorde ena halvan av fasaden och det andra.. eh ja, den andra sidan. Stalin skulle skriva sin namnteckning över det förslaget som skulle godkännas. Nu föll det sig dock så att Stalin skrev sin namnteckning över mitten, dvs på båda förslagen, och eftersom Stalin var en ganska läskig person i största allmänhet vågade man inte gå tillbaka och fråga vilket han menade utan man byggde istället huset precis som ritningen sade, där halva fasaden såg ut som det första förslaget och halva som det andra.
Under WW1's
skyttegravskrig blev det något av en sport att tunnla sig in under fiendes
linjer och lägga upp stora mängder bomber för att på så sätt spränga sönder
fiendens försvar innan framryckningar.
Det var en gång en ung Afrikan, som under ett år besökte ett land på norra
halvklotet. Det var ett väldigt exotiskt land med djur älskande invånare,
Cabea de Vaca och syrsornaAr 1541 anförde amiral Cabea de Vaca, som utmärkt sig i Florida under Pamfilo Narvaez befäl, en av fem fartyg bestående expedition, som var bestämd att undersöka de då föga kända stränder, som sköljas av La Plata-flodens vågor. Då han kom till Kap Verde-öarna inträffade följande märkliga händelse, som han själv berättar sålunda: »Vi hade för någon tid sedan passerat dagjämningslinjen, då kaptenen på amiralskeppet underrättade sig om dess vattenförråd. Det befanns, att av de tre hundra fat, som blivit inlastade vid avseglingen, återstod endast tre, vilka skulle förse tre hundra människor och trettio hästar med vatten. Jag befallde då, att man skulle söka land, vilket man ock gjorde under tre dagar.
På fjärde dagen, en timma före solnedgången, timade en underbar händelse.
Fartygen var nära att stöta på några klippor, som ingen märkt, då en syrsa, som
en sjuk soldat tagit med sig, för att lyssna till hennes sång, plötsligen
började sjunga. Vi hade i två och en halv månad befunnit oss på sjön, utan att
insekten någon gång sjungit, vilket mycket förtröt soldaten, som tagit henne med
sig. Så snart det lilla djuret vädrade land, började det genast sin sång. Denna
oväntade musik väckte besättningens uppmärksamhet, och till följd därav
upptäckte man klipporna, vilka endast befunno sig på ett bösskotts avstånd.
Officerarna gav genast order om att kasta ankare, ty vi styrde rakt på
klipporna, denna order verkställdes ögonblickligen, varigenom vi undvek att
förlisa. Det är säkert, att om syrsan icke sjungit, skulle vi alla ha omkommit,
och det var ett Guds underverk, till fromma för oss, att det lilla djuret hade
kommit ombord på vårt fartyg. Vi seglade sedan hundra mil längs kusten, och
under hela tiden fortsatte syrsan att sjunga," Två äldre gentlemännen, som satt på en kyrkogård och njöt i solen, pratade om att vara gamla: "Är det lönt och gå hem, när vi nu ändå är här?" frågade den ene. Maria Thereseia En och annan gång drabbar dock Nemesis damerna med domar så stränga, att man häpnar därvid. Se här en liten illustrerande historia. År 1757 promenerade kejsarinnan Maria Teresia i Schönbrunns park, under det hon läste några regeringshandlingar. Hon kom därunder att gå förbi en gammal ryttare av sitt garde, vilken var utställd som skiltvakt vid ändan av en alle, men i stället låg och snarkade i gräset. Efter mycket ropande lyckades kejsarinnan slutligen få honom vaken, varefter hon uppmanade honom, att i hans eget intresse kämpa mot sömnen. Sedan den gamle soldaten på det hjärtligaste tackat henne, frågade hon, om han kände kejsarinnan. - »Jag såg henne för femton eller sexton år sedan i Innsbruck, men sedan dess har jag icke haft den lyckan att se henne.» - »Nå väl!» sade Maria Teresia, »det är jag; känner ni nu igen mig?» - »Åh, är det ni!» utropade han; »det kunde jag aldrig tro. Så tjock ni blivit! När jag såg er i Innsbruck, var ni, ta' mig tusan, riktigt söt; ja, det var fasligt, vad ni förändrat er!» - Historien, som icke vet, vad som försiggår i själarna, kan icke upplysa, huruvida kejsarinnan kände sig förnärmad, men hon antager, att hennes majestät hade den goda takten att finna sig i sitt öde. Hon skrattade, betalade två dukater för denna alldeles nymodiga och originella artighet samt återvände till slottet, der hon omtalade händelsen för någon, vilken, efter som historien blivit utspridd, helt säkert icke var en hovman i sin prydnad.
Samlingsregeringen tar sitt ansvar 1939 tvingades alla utländska medborgare i Sverige, 20 000 människor, registrera sig och svara på om de eller deras föräldrar var judar. Uppgifterna lämnades till utlänningsbyrån, där byråinspektör Robert Paulsson skickade dem vidare till nazistiska organisationer i Sverige och till Gestapo i Tyskland.
Under andra världskriget
stödde mellan 10 och 13 procent av det amerikanska folket en fullständig
utrotning av det japanska folket. I en undersökning av Fortune Magazine från
december 1944 ville 13 procent se en kampanj för att "döda alla japaner" efter
krigsslutet. När prins Bertil inför invigningen av en kongress i Singapore visade sig vara störtförkyld fick hotellets hela kökspersonal, efter råd från prinsessan Lilian, finhacka 1000 vitlöksklyftor och lägga i ett hett bad. Och tänk - prins Bertil kunde inviga kongressen redan samma kväll! Ost Enligt legenden "uppfanns" den första osten av en arabisk köpman, som för så där en 9000 år sedan, vaggade fram på en kamel genom öknen. Med sig hade han en skinnpung fylld med getmjölk. När han öppnade den för att svalka sig upptäckte han att värmen och kamelens vaggande omvandlat mjölken till ostmassa och vassle. Köpmannen smakade och fann att det var gott. Han och hans kollegor tros ha bidragit till ostens spridning över världen. De gamla romarna blev näst in till besatta av livsmedlet. ” Nulla caena sine caseum”, ingen måltid utan ost, sa de tjurigt, och gick till livsmedelstorget Velabrum, en njutning för ”ostomaner”. Där fanns alla moderna ostsorter, även rökt ost, fast de hade andra namn än i dag. Handeln var så livlig att kejsar Diocletianus till sist såg sig tvungen att sätta ett maximipris på ost. Greken Homeros nämner också livsmedlet i sina klassiska verk Illiaden och Odysséen. Circe, dotter till solguden Helios, rör till exempel ihop en trolldryck av rivost blandad med vin. Och Odysseus och hans mannar ser den enögde cyklopen Polyphemos göra ost och pressa den i formar, flätade av vide. De smakar på anrättningen i smyg och konstaterar att den är god. I Aristoteles ”Djurens historia”, skriven cirka 330 före Kristus, finns en beskrivning av grekisk ostberedning, som brukar kallas för den första kända mejerivetenskapliga avhandlingen. I den görs klart att mjölk består av ostämne och en vattendel, det vill säga kasein och vassle, som vi säger i dag. Dagens ostälskare i Sverige kan tacka de munkar som kom hit på 1 000-talet. De visste att göra ost och hängav sig länge åt sysslan innanför klostrens murar. Under medeltiden trängde kunskapen ut och ostar lagrades på gårdar och herresäten. I ärkebiskopens Olaus Magnus kulturhistoriska verk "Historia om de nordiska folken", skriven i Rom 1555, kan man läsa: "Hos västgötarna i Norden har osten tack vare en gynnsam natur så utmärkt sammansättning, att den vid tilltagande ålder doftar liksom välluktande kryddor och har den härligaste smak."
|