Start Uppåt

 

Badhistoria -

 

Idag tycker vi att renlighet är ett måste, och att tvätta oss åtskilliga gånger om dagen känns helt naturligt.. Så har det inte alltid varit.

Det här ska handla om hur vi under tidernas gång har skött vår renlighet, men också om en del annat som har anknytning till hygienen.

Människan är helt beroende av vatten och består ju f.ö. själv av vatten till 60 %. En person på 70 kg bär således omkring 45 liter vatten, varav 32 liter finns inne i cellerna och 11 liter omspolar samma celler. En människa i vila behöver ett tillskott av 2 liter vatten per dygn, ännu mer om man är sysselsatt med något. Det är således helt naturligt att tillgången på vatten bestämmer människans boplatser. Där det ej finns vatten, finns det inte heller någon fast bosättning.

 

Vatten användes inte bara för invärtes bruk utan också utvärtes och då förstås för att avlägsna smuts. Den som gjorde sig kroppsligt ren ansåg sig också moraliskt rentvådd.  Så säger man t.ex. ”Jag tvår mina händer” för att framhålla att jag anser mig fri från ansvar”. Pontius Pilatus tvådde sina händer i folkets åsyn, sedan han stadfäst domen över Jesus. Man använder fortfarande uttrycket – inte minst politiker.

 

Vatten är , måste vi erkänna, ett tveeggat svärd. Tillsammans med tvål är det vårt främsta hjälpmedel när det gäller att hålla farsoter på avstånd, men om det förorenas, vilket kan ske omärkligt, kan det bli en fruktansvärt fiende till folkhälsan.

 

För att tvätta oss vill vi också gärna ha tvål eller såpa, och av de båda var det såpan som fanns först..

Såpa framställs av animaliskt eller vegetabiliskt fett, som kokas tillsammans med kalilut.

Tro nu inte att det där är något nytt. Hur man fick såpa genom att blanda fett med lut finns beskrivet i en sumerisk kilskrift redan för 5000 år sedan. De där kilskrifterna hade ritats in på fuktiga lertavlor, som fått torka och tusentals år senare hittats av arkeologer, Assyrierna, som höll till i Mesopotamien, där det där hände, har fått äran av att ha varit först med såptillverkning. Själva

badade de inte alltför ofta. De använde inte såpa för att göra sig själva rena utan lär i stället ha oljat in och parfymerat sig, och då kan man ju fråga sig vad de använde såpan till.

 

Egyptierna däremot var mer måna om hygienen - de badade dagligen i Nilen. Det finns fyratusenåriga avbildningar av simmande egyptier -  men de välbeställda hade dessutom egna badkar. Utgrävda privatbostäder från 1350 f. Kr. innehåller stora badavdelningar med flera rum med både kar och avlopp. På 400-talet f. Kr. berättar den grekiske historikern Herodotos om hur de egyptiska prästerna badade rituellt två gånger om dagen och två gånger om natten i kallt vatten; det fanns särskilda bassänger eller dammar för detta på tempelområdena. 


I 2Mos:5 läser vi att Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och fann en kista i vassen, som visade sig innehålla det lilla barnet Moses.

I 2Sam.finns berättelsen om hur kung David upptäckte härföraren Urias hustru Batseba, när hon badade.
Herodotos berättar också om hur det gick till borta i Babylon:
Så ofta en babylonisk man legat när sin hustru, upptänder han rökelse och sätter sig intill, och sammalunda gör hustrun. Och när det blir dager, går båda i badet; ty innan de badat, rör de inte vid något enda kärl.

 

 

 

Också från Induskulturen, ungefär våra dagars Pakistan, har man hittat rester av rituella tempelbad från 2500 f. Kr. Idag är Allahabad och Varanasi vid Ganges de största badställena i världen, men då är det ju inte fråga om bad för renlighetens skull, åtminstone inte den fysiska.

 

I 2:a Konungaboken, kap 5, berättas om den arameiske hövitsmannen Naaman, som led av spetälska. Han sökte hjälp av profeten Elias, som rådde honom:”Gå bort och bada dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött åter bli sig likt, och du skall bliva ren.” Naaman lydde rådet och blev frisk.

Flodens vatten ansågs så välgörande att pilgrimerna förde med sig vatten hem.

 

Det äldsta badrum man har hittat grävdes fram på Kreta - en storslagen sak med badkar, vattenledningar och avlopp byggt åt kung Minos som var en viktig gestalt i den grekiska mytologin och levde i sitt labyrintliknande palats i staden Knossos på Kreta runt 2000 f. Kr. Drottningens badrum ser ut som vilket Hollywoodbadrum från 1980-talet som helst. Också Antikens välbeställda greker badade hemma i kar av sten, tegel eller bränd lera.

 

I Grekland för 2500 år sedan fanns åtskilliga som anslöt sig till filosofen och matematikern Pythagoras. Han höll inte bara på med skapa Pythagoras sats till förfång för våra tiders skolbarn. Han och hans trogna förfäktade också att frisk luft, kroppsövningar och bad, måttlighet i mat och dryck och passionernas kuvande genom tystnad och lydnad var bra för människorna. En ordning som väl ännu inte har anammats av alla.

 

På 400-talet f. Kr. fanns offentliga bad i Aten med bassänger, kar och ibland bastu, och med så lågt inträde att de flesta hade råd att besöka dem. Kroppsbad var till för nöjets och nyttans skull. Man kunde också ta svettbad eller låta sig frotteras. Därefter tvagades man och sköljdes av i kallare och kallare vatten. Under sköljningarna skrapades man och gneds in med olja av särskilda salve-gnidare.  Smörjan av olja, svett och smuts som skrapades bort från de badande såldes till grekiska damer som gjorde parfym av den. Smörjan hade så högt anseende att den också användes som läkemedel. Traditionen levde kvar i Europa till långt in på sena medeltiden då man använde människosvett, tåsmuts och öronvax som läkemedel.

Bland de tidiga läkare som förespråkade vattnets positiva egenskaper ur medicinsk synvinkel finner vi själva läkekonstens fader, Hippokrates, som verkade några hundra år f.Kr. på ön Kos. Bland hans arbete finns detaljerade uppgifter om badens nytta resp. skada för kroppen.
Samtidigt som badhusen blev samlingsplatser i städerna för de bättre bemedlade, utvecklades kurorter på landsbygden på sådan platser där man funnit rika mineralkällor. De mest berömda var svavelkällorna i Thermopylae och Aidepsos i Greklands södra inland dit stadens folk vallfärdade för att söka lindring och bot för sina krämpor. Sådana källor fanns också på flera håll i mindre Asien.

Rom

Romarnas hade i mångt och mycket tagit efter grekerna, men gjort vissa förbättringar. De första badhusen var förstås primitiva, men de blev snart bättre. Man byggde t.ex. in varmluftskanaler i väggarna för att få en hög och jämnt fördelad temperatur i badet. Hur badhusen var uppbyggda kan man fortfarande få en god uppfattning om i det i utgrävda Pompeji.                                                          Bild
Ett av de säkraste sätten att göra sig populär som kejsare var att bygga stora badhus (termer) som överglänste de gamla. De började byggas före Kristi födelse och i tre århundraden var bad sedan en av de mest omtyckta sysselsättningarna i Rom och andra större städer. I Pompeji med 20 000 invånare fanns tre offentliga och två privata badanläggningar. Vatten leddes dit i stora akvedukter – lagen förbjöd t.o.m. nya badanläggningar, om vattenförsörjningen inte hade ordnats i förväg på ett ändamålsaktigt sätt.

 

Den första akvedukten hade byggts redan 300 år f.Kr. 300 år e.Kr fanns det 500 km akvedukter, som försåg Rom med 1.750.000 m3 vatten om dagen, varav nästan hälften gick åt i baden..

Jag kollade med Stockholms vattenverk. I Stockholm  produceras 370.000 m3 per dygn d.v.s 1/5 av Roms förbrukning.

Enligt ett gammalt romerskt talesätt var en dumskalle "Han som varken kan läsa eller simma". Att bada (och simma) var med andra ord något man tog på största allvar i det antika Rom. När badandet stod på sin höjdpunkt fanns det i Rom – förutom alla privatbad – 850 folkbad och 15 lyxbad, s.k. termer. Man fick tillträde gratis eller så billigt att alla kunde gå dit.

Kejsar Hadrianus planerade för snart 2000 år sedan att bygga den största och mest luxuösa bastu eller svettrum som någonsin funnits. Det blev ett cirkelrunt rum med 43 meters diameter med kupol över som tak. När bygget var färdigt ansågs det vara alldeles för vackert för att bada där. Det beslöts i stället att anläggningen skulle vara ett tempel för gudarna. Den fick namnet Panteon och är en imponerande  kyrka i dag. Bl.a. ligger konstnären Rafael och några italienska kungar begravda där.

 

Den romerske kejsaren Caracalla omkring år 200 e Kr. var en buse av allra värsta sort, men hans namn har knutits till ett av de ståtligaste byggnadsverk som världen skådat.                                           Bild
Hans badanläggning - Caracallas termer  - var 228 m lång, 116 m bred och 38 m hög och rymde omkring 2 000 personer. Den innehöll kall- och varmbad, medeltempererat rum, varmrum och två gymnastikhallar och en tillbyggd akvedukt för att transportera in vatten. Man kan fortfarande besöka ruinerna och förundras över hur väldigt det måste varit en gång i tiden. Badhusen var endast tillåtna för män och tycks ha varit en samlingsplats där det fanns utrymme för såväl studier och filosofiska diskussioner som för fysisk träning och avslappande tempererade bad.

Visst låter det imponerande, men de skulle överträffas 100 år senare av de termer som Caracallas kollega,  Diocletianus lät bygga, 3000 besökare lär ha fått plats där samtidigt. Den byggdes omkring år 300. En gammal tradition säger att tiotusentals  kristna tvångskommenderades till bygget. Den togs ur drift efter endast lite mer än 100 år på grund av brist på vatten, bränsle och arbetskraft.

Romarna var inte särskilt trakterade av grekernas ansträngande kroppsövningar, även om det fanns utrymme för sådana. I stället koncentrerade de sig på massagen och de varma baden. Det var ett nöje för männen – det skulle dröja ett par hundra år innan kvinnorna fick tillgång till badhus.

I de lyxiga baden blev man först avklädd av slavar och tog sedan ett första avsvalkande bad i kallt vatten. Därifrån fortsatte man till det halvvarma badet, där det fanns bänkar att sträcka ut sig på. Så följde svettrummet, uppvärmt av varmluft. I nästa rum var temperaturen lägre, men nu trängde svetten fram och under tiden blev man masserad. Efter det tvagades man och sköljdes med kallt vatten. Allt avslutades i unctuarium, salvrummet, där man blev masserad med parfymerade oljor.

Så där kunde välbeställda romare tillbringa en hel dag, allt i sällskap och under skvaller om det ena och det andra. I de stora termerna fanns allt man kunde önska sig, från butiker och barer till bibliotek, föreläsningssalar och teatrar. Det fanns också mindre luxuösa anläggningar, där inträdet var billigt eller gratis och alla, även slavarna, kunde gå dit.

Idén med badanläggningar spreds med de romerska arméerna runt om i det väldiga riket. Galenos,  en läkare och författare på 100-talet, vars auktoritet räckte ända in på1800-talet inom västerländsk medicin, berättar att även lantbefolkningen badade dagligen. I Portugal var ordningen den att männen badade från gryningen till den första eftermiddagstimmen. Därefter blev det kvinnornas tur.till första nattimmen. Männen betalade motsvarande 3 öre, kvinnorna det dubbla.



 

Badorter i Europa som Vichy, Baden-Baden och Aachen har sitt ursprung i den romerska badkulturen. I fält fick soldaterna först massage i ett uppvärmningsrum  och därefter tvagningar och sköljningar i bastun och till sist avkylning i bassäng, rätt likt en finsk bastu alltså. Det var närmast dessa bad som Carl Curman  hade som förebild när han började propagera för offentliga badhus i Sverige på 1800-talet. Curman var läkare och bl.a docent i klimatologi vid Karolinska institutet Det var han som grundade Sturebadet i Stockholm 1885, och som "lärde stockholmarna att bada". Han ledde också byggandet av ett stort antal badhus i landet, bl.a. Lysekils badanstalt.

Termerna upphörde efter hand med sin verksamhet, bl.a. beroende på folkvandringarna och de plundringar av Rom som då förekom, men de hade i vilket fall som helst tvingats stänga, eftersom vattnet till dem helt enkelt tog slut. När goterna belägrade Rom 537, gav deras härförare, Vitigis order om att akvedukterna skulle skäras av. Belägringen gav endast ett bestående resultat. Under 15 sekler – 1500 år – fortsatte vattnet att strömma ut ur de avskurna akvedukterna och förvandlade de bördiga åkerfälten till osund träskmark.
Inne i staden tystnade springbrunnarna och parkerna torkade bort. Kullarna blev obeboeliga, när de inte längre fick vatten.
Endast en akvedukt, den underjordiska Virgo, som goterna inte upptäckt, blev kvar och fungerar fortfarande. Den försörjer idag bl.a Fontana de Trevi med vatten.

Redan innan akvedukterna förstördes hade en nedgång för badhusen börjat. På 300-talet dundrade den kristne kyrkofadern Augustinus mot de osedliga varmbaden.  Badkulturen i hela Europa råkade i kris.

Det var bara i det egyptiska Alexandria som den romerska badkulturen överlevde. När muslimerna erövrade staden år 642 fann de massor av badanläggningar. Det har sagts att de firade segern genom att bada i två veckor, och att de eldade med bibliotekets boksamlingar i ett halvår, men det där är ingenting som vi ska sätta tro till. Det berömda biblioteket hade härjats redan sju hundra år tidigare av Julius Caesar, och på 300-talet förstördes det ytterligare av kristna, som inte ville veta av hednisk litteratur. Det fanns alltså inte så väldigt mycket kvar att elda med, åtminstone inte i biblioteket.

I Turkiet var badhusen från början annex till moskéerna dit man gick för att genomgå rituella reningar. Dessa procedurer var viktiga, t ex för att återuppta kvinnor i gemenskapen efter barnafödsel eller för att bekräfta ett nygift pars nya sociala roller.

Eftersom män och kvinnor badade strikt åtskilda hörde de turkiska badhusen till de få ställen utanför hemmen dit kvinnor kunde gå. För sysslolösa haremsdamer var badandet ett av de få nöjen som de kunde ägna sig åt.

 

Europa

Det kristna Europa visste ingenting om turkiska badseder förrän korsfararna kom till Konstantinopel på 1100-talet och stötte på orientaliska bad, och idén tog de med sig hem. Europeiska högreståndspersoner som adel och riddare började bada. Simkonsten var en av de sju ridderliga konsterna och var mycket högt ansedd. I städerna inrättade borgarna offentliga och privata badhus efter adelns mönster som sedan i sin tur överfördes till bönderna.

På 1200-talet hade bad blivit en kristen modesak. Kyrkan var - än så länge - välvilligt inställd till badandet och bland de tidiga munkordnarna badade man av hygieniska skäl en gång i månaden. I andra kloster hade man som vana att doppa sig två gånger om året samt inför de stora religiösa högtiderna.

Utanför klostren var det annorlunda. Allt från hantverksfester till vigslar skulle inledas med symboliska reningsbad. Badstugor installerades i de rikas hem och offentliga bad inrättades i städerna; en badpeng kunde ingå i lönen för arbetare.

Städernas badstugor utvecklades till gemytliga samlingsplatser, där besökarna kunde spela spel, läsa böcker i badet och lyssna på sångare, även om sångtexterna sades vara mindre lämpade för känsliga öron. Glädjen varade inte länge. Med badvurmen kom nämligen också skräcken för spetälska, som man inbillade sig spred sig från Östern via badhusen. Det där stämde väl knappast, men det var ett faktum att många badhus i England och på kontinenten på 1300 och 1400-talen till slut utvecklades till rena bordellerna, vilket bidrog till en snabb spridning av könssjukdomar. Många ville sätta stopp för badhusens verksamhet, och mot slutet av 1500-talet lyckades stat och kyrka stänga ner städernas badinrättningar. T.o.m. kalla bad i det fria omfattades av förbudet. En begynnande bränslebrist på många håll bidrog också till badstugornas fall.

När badhusen försvann blev förstås renligheten också allt sämre. Om man över huvud taget tvättade sig, så ägnade man sig främst åt det som syntes – ansikte och händer och struntade i regel i att tvaga resten av kroppen. På söndagar och helger tvättade man sig väl innan man gick till kyrkan, men som sagt bara de delar som syntes. Vattnet sågs som en bärare av smitta och var därför farligt - det kunde ju lätt ta sig in via hudens miljontals porer.

Tvättade man sig alltför ofta betraktades man som högfärdig, och man menade på fullt allvar att risken var stor att man skulle bli sjuk. Detta togs ad notam av de flesta. Ludvig XIV - han dog 1715,   påstods ha badat bara två gånger i hela sitt liv, och båda gångerna blev han också mycket riktigt sjuk.

Troende kristna tvättade sig ytterst sällan. Tvärtom, ju lortigare man var, desto heligare. I inkvisitionens Spanien liksom i större delen av det övriga Europa var vigvatten långt viktigare än badvatten. Storartade moriska bad hade inrättats i Spanien, men de flesta raserades när de kristna kört ut muslimerna i slutet av 1400-talet. Det var under striderna då som drottning Isabella av Kastilien lovade att inte byta linne förrän Granada erövrats av de kristna. Belägringen varade i nio månader 1491-1492, så underkläderna hann få en ganska betänklig kulör – den där smutsgula kulören som de fick  kallas än idag isabellafärg.

Helt i samma anda gjorde den heliga Birgitta sak av att hon minsann aldrig badade, men hade som tips mot pesten att biskopen en gång i månaden ödmjukt borde tvätta några fattigas fötter. Erik den helige (1120-1160) var också helig i tidens anda - han tog iskalla karbad för att driva synden ur kroppen. Det hjälpte inte mycket; efter sin död blev han likväl av påven kallad en rumlare som dött av superi. I nunnekloster kunde det ingå i klosterlöftena att aldrig tvätta fötterna.

Ja, det var dåligt med hygienen i hemmen, men det var inte bättre utomhus i byar och städer. Det gamla Europa luktade illa, riktigt illa. Det var fråga om en stank som vi moderna människor knappast kan göra oss en föreställning om: "Gatorna luktade spillning, bakgårdarna luktade urin, trapphusen luktade av föruttnelse och råttlort. Människorna luktade svett och otvättade kläder; ur deras munnar kom lukten av ruttna tänder. Floderna stank, torgen stank, det stank under broarna, i hemmen, i palatsen, och t.o.m. i kyrkorna.
Och var det så egendomligt - avföring och sopor slängdes ut genom fönstret när man inte längre stod ut med stanken inomhus, och nog kunde det väl hända att de förbipasserande råkade illa ut, när de passerade utanför ett fönster.
När så krävdes uträttade man också sina behov i de vanliga rummen och då utan större ceremonier. Ludvig XIV blygdes aldrig för att sitta på nattstol och tömma sin tarm alltmedan hovstaten flockades runt honom.


Man hade väl inte tänkt sig att smuts, stank och sjukdom hade med varandra att göra, men nu började man ana ett sammanhang. Många reagerade mot snusket och började tycka att stanken inte

bara var äcklig utan att den kanske också kunde vara farlig. Kanske borde man göra något åt det.

Dessutom tvingade befolkningsexplosionen i städerna fram en ny syn på renhållning och hygien.

Gator och torg rensades upp. De värsta kräftsvulsterna avlägsnades, som när man i Paris helt enkelt kärrade bort alla de begravna från en av de överfulla kyrkogårdarna.

Kampen mot lort och smuts började sakta men säkert också göra sig gällande i hemmen. Ont om plats var det förstås för det mesta, och ville man tvaga sina smutsiga kroppar fick man göra där det fanns plats, ofta utomhus..

Vattnet togs till heders igen på 1700-talet. Från att ha ansetts som en fara blev vattnet nu de hygieniska reformatorernas främsta hjälp. Bland annat sökte man att hålla gatorna rena genom att regelbundet spola av dem. Och man började åter tvätta sig, men tvättandet gick förstås inte på något sätt till överdrift.

Man badade inte bara i varma och kalla vatten. Redan antikens greker hade badat sandbad och det bruket togs upp på badorterna på 1800-talet för att behandla gikt och reumatism. Enstaka kroppsdelar eller hela kroppen upp till halsen grävdes ner i varm sand i ett par timmar.
Likadan svettning fick man med lövbad, där man bäddades ner i vårlöv av t. ex. björk eller pil.
På 1500-talet hade det dykt upp något nytt, en kombination av hälsokur och sällskapsliv. Den lilla staden Spa i nuvarande Belgien blev känd redan på 1500-talet för sina mineralrika källor och gyttjebad och upplevde sin storhetstid på 1700-talet, då bl. a. Gustav III var där.

 

Det fanns människor som lät baden få mer betydelse än de var värda.  Ibland var det fråga om rena fantasierna, så t.ex. på Lucas Cranachs målning 1546, där man ser gamla, vissna människor stiga ner i badet på ena sidan för att komma upp ur detsamma som livskraftiga ungdomar på den andra.

 

Engelsmannen Floyer hävdade i en skrift på 1700-talet att hydroterapin – vattenbehandling - skulle vara ett effektivt medel mot allehanda sjukdomar. Så menade han t ex att engelska sjukans alarmerande ökning berodde på att barnen inte längre doppades i kallt vatten vid dopet.  Predikanter i hela Europa framträdde med fantastiska vattenteorier och löften om bot. En engelsman uppfann det kalla omslaget, en italiensk munk väckte stort uppseende med sina badkurer i isvatten och snö, och i Frankrike och Tyskland konstaterade förvånade fältskärer att till och med svåra sår kunde läkas bättre och snabbare om de tvättades med vanligt rent vatten. I USA hade man börjast undra om indianernas ångbad inte kunde vara något att ta efter. Man satt i en tät liten hydda, öste vatten på heta stenar och kylde sedan av sig med kallt vatten. Något som en finsk bastu alltså.

 

I början av 1800-talet nådde en del sådana terapiformer havsbaden i Tyskland från England, där de först slagit rot. Kurorterna övergavs inte ens under den pryda viktorianska eran – man badade men gjorde det fullt påklädd.

Baden drog också till sig massor av kvacksalvare. En av de få som stått sig är pastor Kneipp på slutet av 1800-talet med sina kallvattenkurer. Det kunde vara kalla fotbad i rinnande vatten eller barfotagång i iskall lervälling. Kneipp inriktade sig främst på fötterna, för enligt hans mening var fötterna kungsvägen till en sund kropp.

Kneipp-anstalter byggdes över hela Europa kring förra sekelskiftet, flera också i Sverige. 

 

På samma sätt som 1100-talets korståg ledde 1800-talets krig till att européerna kom i kontakt med orientaliska badseder. Under Krimkriget 1853-1856 kom engelska och franska soldater i kontakt med de offentliga turkiska baden - bara i Konstantinopel fanns det 300. De imponerade på européerna och sofistikerade turkiska lyxbad blev på modet i Europa.

 

För den gamla europeiska adeln och det tidiga borgerskapet handlade bad om sällskapsliv, inte privat renlighet. Ludvig XV:s Versailles hade hundratals badrum, tänkta som njutningsställen. När drottning Victoria tillträdde som regent 1837 i England fanns däremot inte ett enda badrum i Buckingham Palace. På 1860-talet började badkar av zink förekomma i europeiska stadshem, men varmvatten fick förstås tjänare bära in i hinkar.

 

Det berättas om flottare badbordeller i Europas storstäder. I London kunde man få parfymerade bad med mjölk, mandelmassa eller champagne, varma karbad med viol- och backtimjanvatten som parfymerade och stimulerade underlivet. Casanova berättar om turkiska bad i London 1765 "där en rik man kan äta, bada och sova med en fashionabel kurtisan".

 

Även i Sverigeförändrades badsederna under årens och seklernas gång.


Finland hörde ju till Sverige i många hundra år och svenska krigståg gick till Ryssland. Det var från dessa båda länder som vi fick idéerna till en del av våra badseder.

De första svenskar som kom i kontakt med en form av rökbastu var de vikingar, som på 900-talet drog österut. En resande munk har i brev till påven berättat vad som hände när han passerade Holmgård, dagens Novgorod.

Han berättade att han såg badhus av trä, som eldades upp till hög värme, varefter folket helt nakna gick in i huset. De hällde ljumt vatten över nacken, de tog färskt björkris i händerna och hudflängde sig så att de nätt och jämt överlevde. Därefter hällde de kallt vatten över sig så att de åter kvicknade till. Det där gjorde de utan att någon tvingade dem, konstaterade han förvånat. De gjorde det av egen fri vilja för att de tyckte om det, inte för att späka sig.   

 

Vikingar hade ju tjänstgjort som väringar i kejsarens livvakt i Konstantinopel, och där hade de blivit förtjusta i svettrummen i turkarnas bad. De tog med sig badformen hem och byggde badstugor och bastubad på sina gårdar. Där blev det sed att hälsa sina gäster välkomna innan de gick till bords för att ägna sig åt måltiden.

Det där lät väl renligt och fint, men alla fick inte samma intryck av vikingarnas hygien. Någonstans vid floden Dnjepr, träffade en resande arab på 900-talet på vikingarna.  Ibn Fadlan hette han och han var utsänd av kalifatet i Bagdad för att missionera, d.v.s. sprida Islam. Han kom att skriva en reseberättelse, som bl a innehåller en klassisk skildring av ett möte med rus, d v s nordiska vikingar. Det är särskilt det avsnitt som tar upp en hövdings begravning som intresserar, men just nu ska vi prata om badvanor, och Ibn Fadlan har en del att säga om hur vikingarnas skötte sin hygien, och det är väl inte direkt smickrande. Så här skriver han bl a:  

”Jag såg rus, som slagit sig ned vid floden Atil. De är Allahs smutsigaste varelser: de tvättar sig inte efter bajs eller kiss, inte heller efter samlag, och tvättar inte händerna efter maten. De är som vilsegångna åsnor.
Varje dag tvättar de ansikte och huvud i vatten. Det går till så, att på morgonen kommer en slavinna med ett handfat vatten. Hon räcker det åt sin herre, och han tvättar händerna, ansiktet och håret och reder ut det med en kam i handfatet. Sedan snyter han sig och spottar i vattnet ja, det finns inget snusk som han inte gör i samma vatten. När han har gjort ifrån sig sitt, bär slavinnan handfatet vidare till nästa och han gör detsamma som kamraten. Och så bär hon det vidare från den ene till den andre tills det gjort sin rund till alla i huset. Och var och en snyter sig och spottar i handfatet och tvättar däri ansikte och hår.”

Norrmän och islänningar var mindre snuskiga. Om danska kvinnor vid ungefär samma tid kunde en engelsman berätta att de följde sitt lands konstiga sed och kammade sig varje dag och badade varje lördag.

På 1300- och 1400-talet blev badstugorna allt vanligare på landet runt om i Norden, och snart hade varje bondgård sin egen anläggning.  I Sverige badade man sedan gammalt på lögaredagen, d.v.s. lördagen  eftersom den lagstadgade söndagsfriden började vid solnedgången på lördag kväll, och innan dess skulle man alltså helst ha hunnit bada. Det gick till så att man klädde av sig utanför och gick sedan in i ångbadet för att svettas och piska sig med björkris. Därefter överöste man sig med kallvatten, sprang ut och doppade sig i närmsta sjö eller rullade sig i snö.

Bastun följde människan hela livet, men den användes inte enbart, kanske inte ens mest för bastubad. Där födde kvinnorna sina barn, och det var kanske där som föräldrarna sett till att barnet blev till. I bastun hamnade den döde i väntan på att graven blev grävd. Där slaktade de sina djur och där tvättade de kläderna. I bostadshuset utförde de inte sådana sysslor.

 

I äldre Västgötalagen från 1200-talet nämns badet t o m i samband med hemfridsbrott:

Skjuter någon in genom rökfång och dräper en man, dräper han i bad eller badstuga, eller dräper han då någon gör sitt tarv ... det är allt nidingsverk.

Sådant angrepp på en försvarslös man gjorde förövaren till en ärelös man och var så avskyvärt att det inte ens kunde benådas av kungen på eriksgata. Dit hörde också att dräpa en som simmade, men nu var väl för all del utomhusbad i sjöar och vattendrag inte särskilt vanligt bland vuxna.  

 

Olaus Magnus, vår siste katolske ärkebiskop, skrev när han på 1500-talet var bosatt i Rom, en Historia om de nordiska folken . Där berättar han om nordbornas allmänt utbredda bastubadande.

Ryktena om att nordiska män och kvinnor skulle bada gemensamt tillbakavisar han bestämt. Det är i Nordtyskland som folk är så benägna till fräck lättfärdighet, säger han.

Olaus Magnus känner sig också föranlåten att förklara för det sydligare Europa:

”Man gör aldrig som Neros gemål Pompeia, vilken för att magra och få fint skinn badade i åsnemjölk, som omsorgsfullt samlats från femhundra åsninnor. Åsnor är nämligen sällsynta i de nordiska länderna, åsninnor eller mulor ser man där aldrig, detta på grund av det avlägsna läget och den bistra kölden, som dessa djur inte tål.”

 

Badade bastu gjorde man framför allt för den hälsosamma svettningens skull, kroppens självrening inifrån. En svensk läkebok från 1400-talets andra hälft påminner om bastuns dygder - ingen av dem handlar om yttre rengöring:
• Att stärka kroppens naturliga värme.
• Att stärka magen så att den kan smälta vad i honom kommer.
• Att ge den trötte vila.
• Att öppna svettbrunnarna.
• Att ta bort lättja.
• Att lindra värk.
• Att lösa väder.
• Att värma kalla lemmar.

 

En utlänning på resa i Sverige beskrev badstugor i Stockholm 1634, just vid den tid då de egentligen började försvinna, så här:

”Det var mycket hett i badrummet, och man kunde få upp värmen till vilken grad man ville; svetten flöt från hela kroppen och om den icke bröt fram kraftigt nog, framkallade man den genom piskning

med björkris. De som gjorde de badande denna tjänst var förunderligt nog flickor, iklädda blott lintyg. De tycktes utan någon blygsel, ja kanske utan att förstå, att det var något att blygas över, behandla de nakna männen, gnida dem med fingerspetsarna, stryka smutsen av deras kropp och huvud, intvåla och frottera dem samt duscha dem.
Här kommer män och fruar och unga flickor samman om varandra. Kvinnorna har blott lintyg på sig, männen täcker endast blygden med ett björkris. Sed och gagn har här jagat blygseln på flykten; inte ens de kyskaste kvinnor drar sig för att besöka dessa varmbadhus utan går dit med man och barn. Många låter där sätta kopphorn över nästan hela kroppen för att bli av med överflöd på blod, som de förskaffar sig genom för mycket drickande, och blir därav alldeles blodiga - ett avskyvärt skådespel. De mera förmögna har eget badrum hemma.”  

 

Den tidigaste kända svenska badstugan fanns i Lund i 1269, så i själva verket var den alltså dansk. Då badstugorna under 1500-talet började stängas på kontinenten fortlevde traditionen i Sverige under ett par sekler till. På 1500-talet på Stockholms fattighus fick de intagna bada en gång i veckan.

År 1544 gavs i Finland ut en bönbok som bland annat beskrev hur man skulle sköta sin hygien genom regelbundna bastubesök. Bastubadet var också viktigt som läkemedel. Man menade att om bastu, tjära och brännvin inte hjälpte så fanns det inget hopp.  


1680 skapades den första brunnsorten hos oss. Det blev Medevi brunn i Östergötland, som då startade sin verksamhet. Det var Urban Hiärne som hade analyserat, provsmakat och godkänt vattnet i brunnen och fann det vara hälsosamt. Brunnen var under sommarmånaderna på 1700- och 1800-talen en samlingsplats för rikets societet.

 

Det kunde vara riskabelt att vara alltför begiven på bad. När häxhysterin nådde Stockholm 1675 kunde en hel hop barn vittna om att bagarmor Anna Månsdotter på Söder fått pengar av Djävulen, att en svart hund spökade på tomten och att hon badade misstänkt ofta. Hon dömdes till halshuggning och därefter bränning på bålet.

Så sent som 1697 fanns det fortfarande ett offentligt bad i Stockholm, men några år senare – 1725 -  förbjöds alltså badstugorna i staden eftersom de misstänktes sprida syfilis. Det gjorde de nog också på sina håll, t. ex. i Frankrike och England, där det på 1700-talet fanns regelrätta badhusbordeller. Marie Antoinettes hygieniska insats att göra parfymerade bad populära i de högre kretsarna fick inte så stor betydelse, eftersom de flesta i hennes omgivning snart förlorade huvudet i franska revolutionen.

Av någon anledning slutade landsbygdsbefolkningen att bada bastu vid ungefär samma tid, så att det i början av 1800-talet bara var i de svenska finnbygderna som seden levde kvar. 1700-talet och en bra bit in på 1800-talet kan betecknas so en smutsålder. Det är från denna tid vi har historierna om julbadet som togs vare sig det behövdes eller inte. Man tog det i stugan i en balja av trä, husfadern först, sedan drängarna, pigorna och barnen och sist husmodern. De svenska badarna var verkligt skitiga när de klev i, och de flesta när de klev ur också. Många tog sina bad i ladugården – då kunde kreaturen efteråt få vattnet att dricka.
Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, 1753–1841 efter gården Årsta i södra Stockholm, som ändå inte hörde till landets fattiga, berättar i sin berömda dagbok 1813 hur hon ordinerats bad av sin läkare och till den ändan måst låna ett badkar; själv hade hon då inte tvättat hela kroppen på flera år.

 

Nu var det förstås så att de flesta inte hade tillgång till eller råd att använda badhusen, och då fick tvättning ske lite hur som helst. Eller inte alls.
Smutsen var snarast något som hörde till. På landsbygden bodde alla i samma stuga, barn, vuxna och ofta även mindre kreatur. Detta sätt att leva ihop var utbrett i hela landet, präster ansåg det vara olämpligt med tanke på den stank och smuts kreaturen bidrog till. En lukt groddes in i husens  väggar och i kläderna. När alla var samlade i kyrkan rådde där en kraftigt luktande dimma.. Det fanns bönder som skröt om att de aldrig badat i vuxen ålder och att inte skulle göra det förrän en läkare ordinerade det eller inför en högtid.

 Bondekulturen luktade förskräckligt men man ansåg det vara skadligt att tvätta sig oftare än det var absolut nödvändigt.

På 1800-talet förekom vanlig tvättning av kroppen i regel inte mer än på lördagen, eller vid speciella tillfällen, men man gick inte på något sätt till överdrift med tvagningen. Sålunda blev det oftast enbart kroppen ovanför midjan som blev utsatt för vattnets renande verkan. Ansiktet kunde väl få en extra vask om det ansågs behövligt och händerna också före måltiderna.

Bada fötterna fick man ju göra ibland, men inte alltid för att få dem rena utan för att mjuka upp förhårdnader, så att man lättare kunde ta bort sådana med kniv.

Julbadet var under en lång tid i vår historia för många årets enda bad, och det finns många historier om det.

 

Prästgårdar på 1600-talet hade ofta en bastu som prästen bekostat med egna medel men också dessa började försvinna i slutet av århundradet. Prosten i Vislanda hade dock sin bastu kvar på 1750-talet och psalmdiktaren Samuel Ödmann, f.ö. också zoolog och botanist och lärjunge till Linné,  har berättat om sin barndoms julbad där:

Kl. 2 em. uppeldades badstugan med björkved, och ett äkta finskt bad tillagades. Drängarna badade vid första värmen, som ansågs mindre hälsosam. Därnäst infann sig prosten med sin adjunkt och undertecknad. Man avklädde allt, och kläderna lades utanför dörren i fria luften. Var och en intog en lave, i mån av den hetta man åstundade. Hela ämbar kallt vatten göts på den uppglödgade ugnen, som gav en stekande imma, mot vilken den häftigaste siroccovind var att anse såsom en förfriskning. Efter några minuter begynte den nakna och på blotta brädet utsträckta kroppen starkt svettas. Då gavs åt den badande en i ljumt vatten doppad björklövskvast, med vilken han immerfort gisslade sig värre än den argaste Capuciner-munk, till dess huden blev eldröd såsom en kokad kräfta. Därefter nedsteg man och satte sig på en bräda, varest en dräng, med sina barbariska nävar, företog tvättningen från huvud till fot och slutligen ljöt över huvudet en full skopa varmt vatten. Det här var således icke ett österländskt bad, vars lenhet och behag så mycket upphöjes. Äntligen intogs kläderna från kölden där ute, och man påklädde sig dem utan minsta olägenhet. Vid hemkomsten fann man uppbäddade sängar, i vilka man lade sig med kläderna på. En lätt svettning följde, och man uppfriskade sig med gammalt marsöl, försötat med honung och kryddat med anis, tillika med sönderbetat julbröd. Döttrar och pigor badade slutligen på samma sätt. Skymningen var redan inne, förrän allt detta försiggått.

Att svettas var kroppens riktiga inre rening.

Såpa användes vid tvättningen, men ibland var händerna i sådant tillstånd att såpan inte var tillfyllest. Då skrubbades de med fett eller ister och torkades sedan av med löv eller mossa innan det hela avslutades med tvätt på vanligt sätt.

Handdukar bestod av säckväv eller trasor eller också var de vävda av bomullsgarn eller linne, allt beroende på samhällsklass. De torde ha blivit tämligen missfärgade, innan de tvättades. Man försökte väl i mån av möjlighet använda en något finare och renare handduk för ansiktet.

Vid eventuell tvättning borta från hemmet fick ibland den avtagna skjortan tjänstgöra som handduk. Även vid bad hemma brukade den mesta vätan torkas av på något av de avtagna underplaggen, som i alla fall skulle tvättas.

Småbarnen kunde man ibland tvätta med modersmjölk på en trasa, men flera gånger i veckan badade man barnet i varmt vatten.

Av medicinska bad förekom t ex tallbarrsbad. Man kokade en lag på tallbarr, som blandades i badvattnet. Senare köptes tallbarrsolja på apoteket att hälla i badvattnet. Detta skulle vara bra för reumatiska åkommor. Därjämte har myrbad förekommit. Man gjorde ett uppkok på litet av innehållet i en myrstack (inklusive medföljande myror) och blandade i badvattnet, vilket av somliga ansågs vara blodrenande.

 

1831 inrättades ett nytt badhus i Stockholm. Den direkta inspirationen kom från England, där man börjat bygga "folkbad" för städernas industriarbetare. Stora badhuset byggdes 1869 och Sturebadet 1885. Här fanns allt man kunde begära: romerska, turkiska och finska bad, karbad, duschbad och därutöver flera slags medicinska bad som saltbad, gyttjebad och tångbad. 

 

1855 kostade ett finskt bad i Stockhom 4 skilling, lördagar och söndagar 6 skilling. Ett dagsverke för en manlig arbetare betalades vid samma tid med 26 skilling, så ett bad hade man nog råd med. Men priset steg snabbt - tio år senare hade det blivit dyrare - 1:25 riksdaler, när en industriarbetare tjänade 1:50 om dagen. Tvål ingick dock i priset.

 

Graden av renlighet varierade med bostadsort och klasstillhörighet. Hos 1800-talets borgerskap var renlighetsfrågorna av yttersta vikt. Smuts, som man under föregående århundrade inte bekymrat sig särskilt om, blev ett klassmärke. Den depraverade adeln hade varit smutsig, arbetarna var smutsiga men hederliga borgare höll sig rena. Bland dessa var det var en moralisk skyldighet att hålla sig ren.

 

 

1861 började man installera vattenledningar i Stockholm, i slutet av århundradet dök det upp fungerande varmvattenberedare. På 1910-talet började stora lägenheter inredas med badrum, men en utredning slog fast att badrum inte var en nödvändighet för att nybyggda bostäder skulle få statliga bidrag. Folk var inte heller särskilt intresserade utan närmast misstänksamma mot sådana påhitt.

Men ändå - med badrum i bostäderna kunde man börja ta medicinska bad hemma, t ex alkaliska bad och kolsyrebad. De beställdes på apotek - kring sekelskiftet kunde man fortfarande beställa hem kompletta bad med kar, hett vatten, baderska och lakan - eller tillreda dem själv.

 

På Stockholmsutställningen 1930 visades lägenheter, alla med bad eller dusch, men det  sågs närmast som ett påhitt av skrivbordsintellektuella.


Mot slutet av 1800-talet började allmänna bad byggas i större utsträckning. 1949 beräknade man att det fanns cirka 4500 gårdsbastur i landet och hälften fanns i Tornedalen, även fanns många i Mellansveriges gamla finnbygder där man följde seden att använda bastun till just bad. Men de flesta användes till att torka lin, säd och att röka kött.

Nordbor använde asklut långt in i våra dagar, gjord på björkaska  och talg, ister och urkokta djurben från höstslakten. Så kom såpan.  Såpsjudarfruntimmer gick omkring i gårdarna och erbjöd sina tjänster. Såpan kokades i tvättgrytan i bastun eller utomhus. Gulsåpa var vanligast men grön förekom också.

Om tvåltillverkning är uppgifterna knapphändiga, men 1606 fanns i alla fall en tvålmakare i Vadstena, och 1636 sålde ryska köpmän tvål i Stockholm fast utan större framgång. På 1700-talet förekom tillverkning i Norden. De inhemska fiskoljor och animaliska fetter som användes gav visserligen en mjuk och mild tvål men också en fruktansvärd stank. Först på 1800-talet började det tillverkas tvål som kunde konkurrera med importerad.

 

Under hösten 1938 sändes i radio 10 uppmärksammade reportage, som producerades av författaren och journalisten Ludvig "Lubbe" Nordström och hade titeln Med Ludvig Nordström på husesyn. Programserien, som ses som ett av den svenska radions första socialreportage,

Reportageserien, som även gavs ut som bok med namnet Lort-Sverige, vållade stor uppmärksamhet och debatt om de bostadssociala bristerna i det svenska samhället.

Lubbe Nordström skildrade problem med trångboddhet och bristande hygien. Han färdades genom Sverige från Skåne till Norrbotten. Han tog hjälp av provinsialläkare för att skaffa sig en "så allsidig bild som möjligt av bostadsbristerna på Sveriges landsbygd" och med präster runt om i landet, "för att med deras hjälp söka få en föreställning om i vad mån något samband kunde konstateras mellan bostädernas tillstånd och det allmänna andliga tillståndet.

Lubbe Nordström beskrev i det första programmet sina upplevelser så här: "Jag fick se, vad jag icke trott: Lort-Sverige. Och då avser jag icke bara kroppslig lort utan även andlig. Och i alla klasser.

Speciellt vållade programseriens skildring av förhållandena i statarlängor i Skåne vrede, protester och diskussion. Flera tidningar protesterade mot programmets bild av misär, och Skånska Dagbladet samlade in namnunderskrifter i protest mot den bild som Nordström presenterade.

Visst blev många förbaskade på innehållet i radioserien, men kanske bidrog den ändå till att svenskarna fick en ny syn på hygienen. Idag har vi väl en någorlunda förnuftig inställning till vikten av en god hygien.

 

Skönt att få något rent på sig, sa sotaren och vände skjortan på julafton.

 

Manus manum lavat" Den ena skurken hjälper den andre. " Den ena handen tvättar den andra."                 Seneca f. något av åren före eller efter Kr.f., d. ca 65, romersk politiker, filosofisk och skönlitterär författare.

 

Historien om pojken, som hade tvättat sig om halsen, när han trodde att han skulle bli bortbjuden. När han så inte blev bjuden sa en kompis till honom:”Där kan du stå med din tvättade hals”

 

Berättelsen om Susanna i badet kan ha utspelat sig på 700-talet f. Kr. Den finns i ett apokryfiskt tillägg till Bibeln och har ingen särskild poäng men är ändå mycket känd, antagligen för att scenen med unga sköna Susanna och två gubbslem var ett nästan oemotståndligt motiv för konstnärer på 14-1600-talen.
Susanna var en dygdig och vacker hustru till en rik och ansedd man. En dag när hon tar sig ett bad i trädgården skickar hon iväg tjänarinnorna för att hämta olja och salvor. Två äldste som är på besök i huset smygtittar från buskarna och hoppar sedan fram och avkräver henne ett ligg; vägrar hon, tänker de säga att de har sett en ung man i trädgården och att det var därför hon skickade bort tjänarinnorna. Susanna till att skrika och gubbarna likaså, "för att skrämma bort ynglingen", som de senare förklarar. I rättegången döms Susanna till döden, men när gubbarna hörs var för sig stämmer deras historier inte överens. Susanna frias och det blir i stället gubbarna som dödsdöms.