Start Uppåt


Sydafrika  

Textruta: Kalahari, vidsträckt sandområde i västra och centrala Botswana, ö. Namibia och angränsande del av republiken i Sydafrika


  

 

 

 

 

 

Sydafrikas historia före järnåldern är osäker. Vid utgrävningar har man funnit företeelser, som kan dateras tre miljoner år tillbaka i tiden, och i Swaziland har man funnit 100.000 år gamla ben av människor. Ca 40.000 f Kr San-folket – tidigare kallade bushmän - slår sig ner i Sydafrika. De uppgår till ungefär 70000 och finns i Kalahari och angränsande ökenområden, särskilt i Namibia och Botswana,  ett fåtal i Angola, och mycket få i Sydafrika.
                      San kan tillsammans med khoikhoi ("hottentotter") anses vara södra Afrikas ursprungsbefolkning. De har undan för undan trängts undan de bantufolk som invaderade södra Afrikas savanner – till KwaZulu-området i Natal i östra Sydafrika - för ca 1500 år sedan.
                      I slutet av år 1487 rundade Bartolomeos Dias och hans expedition (två små karaveller och ett förrådsskepp) en udde, som Dias gav namnet Cabo da Boa Esperanca (Godahoppsudden). Tio år senare gjorde  Vasco da Gama detsamma men fortsatte och nådde Indien 1498.
                      Portugiserna hade siktet inställt på Afrikas östkust och Indien och uppfattade inte södra Afrikas möjligheter. Deras fartyg kunde få sötvatten där och kanske en del proviant, men för det mesta slutade försöken att driva handel med  khoikhoi-folken i våldsamheter, och den kusten med sitt nyckfulla väder var ett allvarligt hot mot deras karaveller. 

I slutet av 1500-talet började engelsmän och holländare att utmana de portugisiska köpmännen, och Godahoppsudden blev en fast anhalt for deras skörbjuggsplågade besättningar. År 1647 förliste en holländsk ostindiefarare i Taffelviken (Table Bay). Besättningen byggde ett fort och blev kvar i ett år innan de räddades. Det inträffade gjorde att direktörerna for holländska ostindiska kompaniet ( Vereenigde Oost-Jndische Compagnie eller VOC) insåg hur värdefullt det kunde vara med en permanent bosättning på udden. De hade inga planer på att kolonisera landet, utan avsåg bara att upprätta en trygg bas, där skeppen skulle kunna söka skydd och bunkra upp med kött, frukt och grönsaker. Detta var skälet till att en liten expedition på nittiotalet man som var VOC-anställda och leddes av läkaren Jan van Riebeeck lade till i Table Bay den 6 apri1 1652 och fick kompaniets tillstånd att bygga upp en handelsplats. Av de svarta invånarna köpte han besittningsrätten till hela landområdet vid Godahoppsudden. Betalningen utgjordes mest av tobak, brännvin och diverse småsaker. Det var ett bördigt område kompaniet hade skaffat sig.

Kolonin bedrev visserligen handel med khoikhoifolk i närheten, men det fanns en uttalad vilja att begränsa kontakterna, vilket ledde till brist på arbetskraft. För att komma till rätta med problemet vidtog van Riebeeck två åtgärder som fick långtgående konsekvenser. Slavar importerades och en handfull borgare fick tillstånd att starta egna jordbruk.
Teoretiskt sett lydde borgarna fortfarande under VOC och de tvingades att sälja sina varor till priser som fastställdes av kompaniet. I kolonin producerades snart frukt, grönsaker, vete och vin i en sådan omfattning att man fick överskottsproblem. Till följd av detta övergick många av jordbrukarna från intensivt jordbruk till boskapsuppfödning.
Antalet borgare ökade sakta men säkert. Majoriteten var av holländskt ursprung, men det fanns också tyskar. Borgarnas kyrka var den holländska kalvinistiska, reformerta. År 1688 fick de sällskap av 150 franska hugenotter. Dessa var också kalvinister och hade flytt undan religiös förföljelse under Ludvig XIV. Denna lilla grupp fick större betydelse än man kunnat tänka sig. Den vita befolkningen ökade med drygt 15 procent. Omgivna av primitiva hedningar hyste inte de vita några tvivel om vilken ras som var överlägsen och vilka som var utvalda. 

 

Afrikand (nederländska Afrikaander), äldre benämning på afrikaan, förr benämning på vit invånare i

Sydafrika som talar afrikaans.

Afrikaans, ett språk som uppkommit huvudsakligen ur nederländska och som är ett av de officiella språken i Sydafrika. Det talas av ca 2,5 milj. "vita", ofta kallade boer, och av ungefär lika många "färgade", enligt

officiell sydafrikansk rasklassificering. Deras talspråk förändrades snabbt: från omkring 1900 har afrikaans betraktats som ett separat språk.

 Boerna

Den vita befolkningen uppgick till 1.000 personer först 1745, men ett mindre antal fria borgare hade börjat frigöra sig från kompaniets hårda grepp och vandra inåt Afrika. De hade korsat Oliphants River i norr och ryckte fram österut mot Great Fish River, där de kom i strid med xhosa, ett bantufolk (c:a 3 milj. idag). De var de första trekboerna -en grupp som stod helt utanfor all officiell kontroll och var extremt självtillräcklig och isolerad. Många av trekboerna förde en halvnomadisk herdetillvaro, som i vissa avseenden inte var så olik khoikhoi-folkens. Förutom djuren ägde en familj kanske en vagn, ett tält, en bibel och ett par gevär när de blev mer bofasta-
                     Boerna ville ha de svartas land och tämligen omgående kom de i konflikt med landets urinvånare. Till en början var de svarta villiga att dela med sig av jorden, som de ansåg vara allmän egendom. Men boerna tänkte annorlunda. De ville ha ensamrätt till stora områden och trängde undan de svarta, vilka då naturligtvis gjorde motstånd. Från början lagstadgades om straff för dem, som misshandlade urbefolkningen. Men så småningom förlorade Kompaniet kontrollen över nybyggarna. Boerna tvingade de svarta till slavtjänst och lade beslag på deras boskap. Svarta som satte sig till motvärn blev dödade.
                    Jorden sköttes av svarta slavar och huset sköttes av deras hustrur - också med hjälp av slavar förstås. De svarta kallades "kaffrer" och indelades grovt i tre kategorier. Dels var det de "tama kaffrerna", det vill säga slavarna, vilka till och med fick inneha vapen för att kunna försvara gården. Även boerkvinnorna var för övrigt beväpnade och vana att använda gevär. Dels fanns det "halvtama kaffrer". Det var sådana det gick att förhandla med, få information från och utbyta varor med. De ansågs pålitliga till en viss gräns. Slutligen var det de "vilda kaffrerna" med vilka man förde krig. De dödades obönhörligt om de kom inom skotthåll. Många av dem, speciellt zuluerna, var fruktade motståndare. De hade specialtränade krigare som kunde smyga sig fram fullständigt ljudlöst och var oerhört skickliga att kasta sina spjut.
                      Under 1700-talet började kolonisationen av det inre Afrika på allvar. De svarta försvarade emellertid sina gamla marker med större energi än tidigare, men nybyggarna på 1770-talet förde formliga utrotningskrig mot landets ursprungsbefolkning.

 Boernas stora vandring - The Great Treak

                      I samband med Napoleonkrigen och freden i Paris 1814 blev Kaplandet definitivt engelsk tillhörighet. Av de 60.000 invånarna i kolonin var omkring en tredjedel européer. Britterna accepterade inte boernas behandling av de svarta, men boerna ville inte låta sig styras av engelsmännen, utan försökte dra sig undan längre inåt landet. När engelsmännen 1834 beslutade om förbud att hålla slavar ställdes saken på sin spets. Beslutet utlöste den stora vandringen "The Great Trek". Utan slavar kunde - eller ville - boerna inte längre sköta sina gårdar. Många lämnade Kap i protest och drog iväg med hela sitt bohag, sina familjer, sina slavar och sin boskap, för att söka nya områden att slå sig ned på utom räckhåll för engelsmännen. Täckta oxvagnar blev deras hem under lång tid, kanske ett år eller mer som deras vandring tog. Sammanlagt var det upp mot tiotusen boer, som förflyttade sig norrut, norr om Oranjefloden.
Trekkers såg sig själva som Guds utvalda folk på väg att söka Kaanans förlovade land. Deras viktigaste ägodel var den stora övertäckta vagnen dragen av oxar. En familj kunde ha flera sådana vagnar lastade med sovplatser, husgeråd, kläder, mat, lite möbler - ett bord och några stolar - säd och så förstås ammunition och skjutvapen. Slavarna skötte de långhornade oxarna. Under natten stod djuren med sammanbundna bakben för att inte försvinna medan boerna sov. När man på morgonen skulle bege sig iväg lossades repen och oxarna drevs med höga rop i en lång rad. Slavarna hade tjocka remmar "sjambocks" som de smällde med över oxarnas ryggar samtidigt som de ropade deras namn. Dragoxarna hade egna namn som de lystrade till. Boernas unga döttrar fick ofta tjänstgöra som "voorlopers", gå före och leda oxspannen, som drog de tungt lastade vagnarna.Stater skapade med blod.
                      När vortekkers överskred Oranjefloden lämnade de brittiskkontrollerat område. Boernas fullastade timmerflottar gled långsamt över vattnet. Barnen var glada och lekfulla. Över deras stoj och vattnets kluckande steg kvinnornas tacksägelsepsalmer mot skyn. Luften och solskenet tycktes klarare än någonsin när de nådde den andra stranden. Kvinnorna ropade: Äntligen är vi fria! Och fria från britterna var de, men trekkerna befann sig nu i en vildmark, där ingen lag eller samhällelig auktoritet fanns. Andries Potgieter hette ledaren för den grupp trekker som nu överskred floden och därmed lämnade brittiskt område. Han var en tystlåten, magerlagd man. Ryktet sade att han tidigare varit slavhandlare. Han gick klädd i blå kläder och kallades Ou Blouberg - gamle Blåberget.

Boer strider i skydd av sitt "laager"

                      Trekken var ett rent erövringståg, då invandrarna lade under sig områden som tillhörde afrikanska samhällen. Därför var militär styrka mycket viktig för boerna. Hela familjen deltog i krigföringen. Laddning av gevären var en komplicerad procedur och fler gevär måste användas samtidigt. Medan husbonden siktade och sköt mot fienden med ett gevär, så skötte hustru och barn laddningen av det andra. Varje boer kunde avfyra sin snaphaan sex gånger i minuten om hustrun stod bredvid honom och laddade om. Boernas flintlåsgevär träffade visserligen säkert endast på femtio meters håll, men det var tillräckligt mot matabelernas och zuluernas assegajer (spjut), vilka kunde slungas bara halva detta avstånd. När boerna närmade sig slagfältet ställde de upp vagnarna i en cirkel, ett "laager", och täckte öppningarna mellan hjulen med grenar, att skjuta genom och gömma sig bakom.

 Oxvagnsrörelsen                      

Oxvagnen kom under andra världskriget att ge namn åt en tyskvänlig boerrörelse - Ossewabrandwag. Rörelsen ledde sitt ursprung från 1938, då man första gången firade minnet av The Great Trek. Rörelsen tillkom för att föra ut den starkare afrikandernationalismen. Därvid återupplivade boerna de myter som ansågs höra samman med The Great Trek. Oxvagnsrörelsen mosatte sig Sydafrikas inträde på de allierades sida mot Nazi-Tyskland. De mer fanatiska anhängarna av boerideologin kom alltså under kriget att få en mer tyskvänlig inriktning. Det var också denna mer fanatiska boerriktning som efter 1948 kom att lägga grunden till apartheidstaten. Några av boerledarna under 1950- och 1960-talen hade varit medlemmar av Oxvagnsrörelsen. Rörelsens militära gren krävde följande ed svuren med handen på bibeln och med två laddade revolvrar riktade mot sig: Om jag går framåt, följ mig. Om jag drar mig tillbaka, skjut mig. Om jag dör, hämnas mig. Gud hjälpe mig!

 Boernas slavjakter

I den moderna historieskrivningen talas det inte om boernas heroism utan om deras omänskliga slavjakt. De besegrade afrikanerna jagades nu hänsynslöst av boerna. Ndebele-stammen flydde in i ett grottsystem nära Potgieterus. Boerna spårade snart upp deras gömställen och lägrade sig utanför ingångarna till grottorna, i avsikt att röka och svälta ut dem. Förutom land ville nybyggarna även komma över Ndebele-stammens barn för att lära upp dem till arbetare.  
Inne i grottorna hade Ndebele tillräckligt med proviant för att motstå en längre tids belägring. Vattenförråden var däremot knappa. När vattnet började tryta försökte niohundra av dem rusa ut till en intilliggande vattenkälla. De sköts alla till döds. Situationen för de kvarvarande i grottorna blev alltmer kritisk och många av dem gav upp. Boerna kunde ta sjuhundra kvinnor och barn som slavar. Nu vågade
sig boerna in i grottorna. Här inne hittade de över tusen döda ndebeler.

Det Sydafrikanska kriget eller Boerkriget kallas den strid om herraväldet i Syd-Afrika, som 1899 -1902 fördes mellan den brittiska kronan å ena sidan och de båda boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten, understödda av en boerresning i vissa delar av Kapkolonien, å den andra. Närmast framkallades kriget genom konflikten mellan den härskande klassen i Transvaal och i republiken bosatta s. k.  i uitlanders, nyinflyttade kolonister, till största delen av brittisk härkomst, åt vilka boerregeringen av omtanke om sin maktställning ej ville ge medborgarrätt.
Ytterligare skärptes konflikten, då den brittiska regeringen åtog sig uitlanders' sak och maktinnehavarna i de båda boerrepublikerna å sin sida avgjort anslöt sig till de strävanden, som åsyftade att, i nödfall med den brittiska maktens våldsamma undanträngande, förskaffa det politiska överväldet åt boerelementet bland Syd-Afrikas vita befolkning. Som datum för krigsutbrottet kan man räkna 9 okt. 1899, då boerna genom ett ultimatum gjorde slut på de sedan några månader under växande spänning pågående underhandlingarna; enligt dettas bestämmelser inträdde krigstillståndet formligen två dagar senare.

Great Treak som ursprunget till apartheidstaten

Under förra sekelskiftet var boerna idoler för en stor del av den svenska ungdomen. När boerna några år efter andra världskrigets slut införde apartheidsystemet, blev man i Sverige kritisk till dem. Även boernas historia blev nu omvärderad. Herbert Tingsten skrev i sin sydafrikabok från 1954 att senare tiders boer har som hjältar hyllat de förfäder, vilka deltog i den stora trekken. Sett med svarta ögon skulle skildringen av The Great Trek blivit annorlunda. Den skulle ha talat om en väldig plundringsexpedition och slakt på landets befolkning. Men ur boernas perspektiv var trekken en bragd utan like.

                      Det stora uttåget blev en hörnsten i boernas apartheidpolitk. År 1938, på hundraårsdagen av slaget vid Blood River, firade boerna med stora festligheter minnet av The Great Trek. Klädda i likadana kläder som sina förfäder, färdades de i oxvagnar samma väg som då. Männen i yvigt skägg och slokhatt, kvinnorna i långa klänningar och den tidstypiska holländska huvudbonaden, som knyts under hakan, är uppvikt runt ansiktet, men som bak räcker ned mot axlarna. Hundratusen deltog i celebreringen och man reste ett monument utanför Pretoria.

 

Boerkriget

Det Sydafrikanska kriget eller Boerkriget kallas den strid om herraväldet i Syd-Afrika, som 1899 -1902 fördes mellan den brittiska kronan å ena sidan och de båda boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten, understödda av en boerresning i vissa delar av Kapkolonien, å den andra. Närmast framkallades kriget genom konflikten mellan den härskande klassen i Transvaal och i republiken bosatta s. k.  i uitlanders, nyinflyttade kolonister, till största delen av brittisk härkomst, åt vilka boerregeringen av omtanke om sin maktställning ej ville ge medborgarrätt.

Ytterligare skärptes konflikten, då den brittiska regeringen åtog sig uitlanders' sak och maktinnehavarna i de båda boerrepublikerna å sin sida avgjort anslöt sig till de strävanden, som åsyftade att, i nödfall med den brittiska maktens våldsamma undanträngande, förskaffa det politiska överväldet åt boerelementet bland Syd-Afrikas vita befolkning.

Som datum för krigsutbrottet kan man räkna 9 okt. 1899, då boerna genom ett ultimatum gjorde slut på de sedan några månader under växande spänning pågående underhandlingarna; enligt dettas bestämmelser inträdde krigstillståndet formligen två dagar senare.

Både britter och boer gick in i kriget med tillförsikt. Boerna visste, att det skulle dröja veckor för engelsmännen att få över trupper till Sydafrika. Till dess var de i numerärt underläge och måste hålla sig defensiva. Boerna satte in nära 35.000 man mot britternas ställningar i Kap och Natal, vilka tillsammans hade cirka 20.000. Idén var att tränga in i och ta hamnstäderna så att brittiska trupper inte skulle kunna landstiga.

                      Boerna drog ut på tre fronter. Deras huvudstyrka, under ledning av general Joubert, trängde in i Natal och började belägra staden Ladysmith. En annan styrka på västra sidan gick mot Kimberley och Mafeking i norra Kap. Tredje fronten invaderade Kaps inland. Till en början gick det bra för boerna. De kände terrängen bättre och dessutom var britterna helt oförberedda på boernas speciella typ av krigföring. Lättrörliga opererade de i små grupper, attackerade och drog sig sedan snabbt tillbaka. Allt de behövde under sina raider rymdes i sadelväskorna. De bodde på hästryggen och de var utrustade med moderna mausergevär. Deras taktik var okänd för britterna vid den här tiden.

                      Överallt i svensk sekelskiftespress hittar vi beskrivningar av boerna. Dessa beskrivningar är gjorda antingen av svenska eller utländska korrespondenter. Men mycket vanligt är också att tidningarna publicerar brev från privatpersoner, som vistats i Sydafrika. Boernas organisation byggde på det gamla beprövade kommandosystemet, som använts i strider mot de svarta under 1700- och 1800-talen. Förutom vissa specialtrupper hade boerna ingen stående armé. Vid behov kunde alla vita män mellan 16 och 60 kallas in under ledning av en fältkornett. Boern hade ingen speciell uniform utan gick i sina vanliga kläder, mörk rock, vidbrättad hatt och hemmagjorda läderskor. Även befälen var klädda på samma sätt och gick alltså inte att via klädsel skilja från de övriga. Allt boern behövde på ett kommando packades i sadelväskorna: en filt, ett regnskydd, en trefotad panna för matlagning, en kittel för att koka vatten, samt påsar med mjöl, kött och salt. När boerna var på marsch var det ingen som helst ordning. Var och en red som han ville och vilade när han ville. Man mötte sedan upp på en i förväg bestämd plats. De flesta hade en eller flera av sina kafferbetjänter med sig. Boernas svarta medhjälpare hade hand om extrahästarna, vapen och utrustning under marsch. I lägren lagade de mat och stod för sina herrars bekvämlighet.

                      Brist på disciplin utärkte boerarmén. Boern tillät sig i fält inga utsvävningar och han berusade sig aldrig. Men någon gång kunde det falla honom in att vägra lyda, eller också startade han en diskussion med sin förman, om den ställning han fått sig anvisad. Var och en menade sig förstå kriget minst lika bra som befälhavaren. Därför hände det att krigsrådets beslut alls inte utfördes, då boerna betraktade företaget som alltför farligt, eller inte förmådde inse ändamålet med det.

                      Boernas scouting, det vill säga spejar- och underrättelseverksamhet var överlägsen britternas. Unga pojkar eller pålitliga svarta användes. Engelsmännen klagade över att de inte kunde förflytta en enda pjäs utan att boerna genast visste om det. Mot slutet anlitade därför britterna i allt större utsträckning svarta som spejare och vägvisare.

 

Kriget hårdnar

                      Kriget gick efter hand in i en hårdare fas. Ståndsrätter och avrättningar började höra till vardagen. Boerkommendanterna Lotter och Scheepers dömdes att dö. Scheepers var en helt ung man, endast 24 år gammal, men en av de mest legendariska kommendanterna. Han var så illa däran, att han fick möta arkebuseringsplutonen fastbunden vid en stol. Oom Gert hjälpte sin gudson att ansluta sig till ett kommando. När pojken sedan tillfångatogs, tvingades Gert att bevittna hans avrättning. Fredrik Toy, född 1872 i Göteborg, stred på boernas sida och arkebuserades i december 1901.

                      Många engelska soldater kom från slummen i storstäderna, där de deltagit i gängslagsmål på liv och död. Här i Sydafrika blev de entusiastiska boerdödare. De bajonetterade och sköt boer på löpande band. En menig, Henry Rooke, skrev till sina föräldrar: Jag sade till mina kamrater, gör er plikt grabbar! Så vi stack alla i magen med våra bajonetter tills vi själva blev helt nedblodade.

                      Dessa hårda åtgärder mot boerna hade att göra med boerkommandonas grymhet mot de svarta. Alla svarta som påträffades med vapen, dödades omgående "i den vita rasens namn". Enligt rapport från Lord Kitchener sköt boerna alla svarta de träffade på. Boerna betraktade afrikanen, inte som en människa, med mänskliga rättigheter, utan som ett mellanting mellan den vite och djuret. Här ett exempel på hur man gick till väga: John Makran och Alfius Rampa bodde vid Warmboth norr om Pretoria. De var utan vapen. På kvällen den 17 september omringade en skara boer deras hus. De ropade till Makran, som var en ung pojke, att komma ut. Han gick ut och blev genast gripen av två män. Medan dessa höll upp hans händer, gick anföraren några steg bakåt, höjde sitt mausergevär och sköt Makran med ett skott i huvudet. När pojken föll, sköt boern ännu ett skott, denna gång genom hjärtat. Därefter tog han upp en kniv och skar ett djupt snitt över den dödes panna.

 

Storstadens sedeslöshet

                      Boerrepubliken var ett outvecklat jordbruksland. Men år 1886 inträffade något som gjorde att en mängd lycksökare från hela världen, men mest från England, strömmade till. Då upptäcktes nämligen stora guldfyndigheter vid Witwatersrand. Landet genomgick en snabb omvandling. Staden Johannesburg växte hastigt upp och år 1895 bodde här hundra tusen invånare. Utländskt kapital investerades i guldgruvorna. Nya stridigheter blossade upp mellan boer och engelsmän om äganderätten till dessa skatter. Den internationelle storkapitalisten Cecil Rhodes var en av dem som satsade stora pengar.

Sydafrika hade blivit ett mycket begärligt land. Boerpartiarken Paul Krüger sägs ha iakttagit denna utveckling med stark ovilja. Han avskydde alla lyckosökare, dessa börsjobbare, som invaderade Transvaal. I hans ögon var de ett "pack och ett jordens avskum". De förde med sig den moderna tidens idéer, med såväl teknisk utveckling som moralisk dekadens, till hans ålderdomliga boerland.

                      Samtidigt som boerhövdingen Krüger alltså betraktade britterna i Sydafrika som ett omoraliskt pack, så insåg han att de tillförde statskassan pengar. Men han var rädd att de skulle få för stort politiskt inflytande. Han införde därför stränga regler om medborgarskap, vilket ledde till ytterligare konflikter med britterna. Spänningen mellan boer och britter fanns där hela tiden. Den steg under årens lopp och strax innan det nya seklet gjorde sitt intåg var kriget ett faktum.

                      I Sverige, där vi blivit naturälskare och där bondens rena seder stod högt i kurs, var Paul Krüger och hans boer populära. Man kan i Aftonbladet läsa att det aldrig varit i de frihetsälskande boernas smak, att vistas i en stad med dess kvava luft och enformiga arbetsliv. De föredrog att bo på sina lantgårdar, leva ett friluftsliv och dela sin tid mellan boskapsskötsel och jakt. Boer- och bondevännerna i Sverige fruktade just storstadkulturen med dess sedeslösa utsvävningar. Man blev förskräckt av det moraliska förfallet i bland annat Johannesburg och sympatiserade med Krügers försök att rensa upp. Storstaden innebar omoraliskt leverne och lösaktiga flickor. Detta gällde såväl i Sverige som i boerlandet.

                      För boervännerna i Sverige framstod boerna som moraliska praktexempel, medan britterna i Johannesburg representerade lösaktighet. Visserligen hade de fört dit industrialismen med alla dess fördelar, men också dragit dit den moderna kulturens avigsidor. Rudolf Kjellén talar om ett utvecklat affärsliv och lika utvecklat bordellväsen, fina maskiner och nya spelhålor - "det kom allt på dessa utländningars [britternas] konto. Och bredvid dem stod nu landets egna barn [boerna], råbarkade lantbor med grova manér och rena seder, män utan skolbildning, vilka inte förstod stort mer än att frukta Gud, älska fäderneslandet och stödja sina familjer".

                      För att få kvinnor till bordellerna i Johannesburg företogs rekryteringsresor till bland annat Europa. Det berättas om unga Kersti Witt, som med sina föräldrars samtycke och efter ett tårfyllt avsked skickades till Sydafrika. Hon inkvarterades på en bordell i Johannesburg och blev tillsagd att om hon ville återvända till sitt hemland, måste hon tjäna till biljetten genom att prostituera sig.

                      Nationalandan förknippades med ett sedesamt leverne. Sveriges riksdagsmän tog upp de faror, som hotade från varietéer, caféer och cigarrbodar. Även de "ärbara kvinnorna" manades att klä sig sedesamt. Utmanande klädsel kunde förleda de unga männen att besöka "usla nästen", för att stilla den nyfikenhet, som väckts i salongen. Samhället borde, menade man, reagera mot osedligt leverne. Men det var kvinnornas, inte männens, "osedliga" leverne man reagerade mot. Prostituerade kvinnor fördömdes, inte männen som utnyttjade dem. Borgerlighetens kvinnor förmanades, inte männen.

Borgerlig sexualmoral markerade nogsamt gränsen nedåt mot det "normlösa" proletariatet. Och ovanför fanns en depraverad bördsaristokrati. Medelklassen tog på sig uppgiften att föda upp en sund, ny generation. Bara genom ett strängt moraliskt leverne ansågs detta möjligt. Sexuellt umgänge var till enbart för att föda barn, inte för att njuta.

 

Ur Hvar 8 dag

SVENSKAR  I  ENGELSK KRIGSTJÄNST.

 

Åter kunna vi meddela porträtt af trenne våra landsmän, hvilka under kriget i Sydafrika kämpat på  engelsmännens sida samt härunder fått utstå svåra strapatser och lidanden, hvilka de emellertid burit på ett sätt, som i allo är värdigt vårt gamla svenska krigarnamn. Sålunda voro de bl. a. med vid Stormberg och vid belägringen af Wepener, där de voro instängda i 17 dygn under oafbrutet kulregn. De tillhöra den s. k. Flygande kolonnen samt ha bl. a. tjänat under generalerna Gatacre, French och Hamilton.

 

Gqt/mars 05