Start ] Uppåt ]

Eleonora av Akvitanien

 

Hon var den rikaste och mäktigaste kvinnan i Europa, hustru till två kungar och mor till tre. Hon deltog i korståg i fjärran land och i tronstrider på hemmaplan. Hennes namn är en legend, besjunget av trubadurer som legat vid hennes fötter.

Den det är fråga om är Eleonora av Akvitanien, född 1122 och död 1204, och hennes familjer som vi ska prata.

Släkten Plantagenet hade genom äktenskap i slutet av 1000-talet kommit i besittning av grevskapet Anjou. Gottfrid IV Plantagenet, (1113–51), greve av Anjou, Maine och Touraine var en av Frankrikes mäktigaste feodalherrar. Han gifte sig med Matilda, dotter till kung Henrik I av England, som yngste son till Vilhelm Erövraren, och lade beslag på Normandie, som egentligen var hans äldre brors hertigdöme.

Allt det där ärvdes av  Henriks och Matildas son, Henrik II, och därmed – 1154 var det - inleddes  huset Plantagenets mer än 300-åriga välde i England, en period som avslutades i och med att Rikard III stupade i slaget vid Bosworth Fields 1485 mot Henrik III, varigenom Tudorätten kom på Englands tron.

 

Eleonora av Akvitanien

Eleonora av Akvitanien föddes 1122 och blev den rikaste och mäktigaste kvinnan i Europa under sin tid. Hon ärvde hertigdömet Akvitanien 1137 från sin far Vilhelm X. Hon var gift 2 gånger, först med den franske kungen Ludvig VII och sedan med hans rival, den engelske kungen Henrik II. Med Ludvig fick hon 2 döttrar, med Henrik 5 söner och 3 döttrar.

I femtioårsåldern ledde hon ett uppror tillsammans med sönerna mot maken Henrik II, vilket slogs ned och hon fängslades i femton år. Hon släpptes fri då Rikard ärvde tronen.

 

    xxx

             


Eleonora av Akvitanien dog 1 april 1204, 82 år gammal, och ligger begravd i Fontevraud Abbey nära maken Henrik (och sonen Rikard).

 

Hon besjöngs av medeltidens främsta trubadurer och blev hustru till två kungar – de rivaliserande regenterna i Frankrike och England. Hennes öde bidrog till att forma dessa två länders historia för lång tid framöver. Men märkligast av allt var kanske det ”kärlekshov” med tillhörande domstol som Eleonora inrättade. Tillsammans med sin dotter tog hon på sig uppgiften att göra höviska gentlemän av tidens opolerade adliga slynglar.


Det rådde stora olikheter mellan de sydligare delarna av Frankrike och de nordliga. I norr var det fortfarande mer ”germanskt” med en tongivande feodaladel som var oborstad och rå och som hyllade krigarbragder. I södra Frankrike uppstod den höviska diktning som i så hög grad skulle påverka den europeiska litteraturen, en diktning med romantiska hyllningar till kärleken och till kvinnan, säkert betingade av realpolitiska förhoppningar – kvinnor kunde ju vara åtråvärda arvtagerskor.

Eleonora var ett barn av denna levnadsglada provençalska kultur. Hennes farfar, hertig Wilhelm av Akvitanien, hade inte bara varit sin tids rikaste furste, han var också den förste kände trubadurdiktaren, en korsfarare, äventyrare och fruntimmerskarl, som på sina äldre dar hemfallit åt religiösa grubblerier. Wilhelms frivola levnadssätt hade retat upp prästerskapet, och antagonismen gick i arv till hans son, som dock till slut skrämts till att göra bot av den mäktige abboten och kyrkopolitikern Bernhard av Clairvaux.

Eleonora var bara femton år när hennes far dog och plötsligt fann hon sig själv sig indragen i det politiska skeendet. Hon hade inga bröder och var därför ensam arvtagare till det väldiga akvitanska riket, vars område sträckte sig från Loire till Pyrenéerna och från Centralmassivet till Atlantkusten. Hon ärvde också faderns vasallskap till franske kungen och det egendomliga förhållandet att vara mäktigare än sin herre, ty den franske kungens domäner bestod vid denna tid bara av Île de France, det ynkliga lilla område runt Paris som kommit på hans lott.

Eleonora var ett åtråvärt byte och abboten i Saint-Denis, Suger ledde ett följe på femhundra man till Eleonoras hov i Bordeaux för att framföra kung Ludvigs frieri, och inom kort var både Eleonora och hennes rike införlivade med franska kronan. Ludvig VII var en bleksiktig sexton års spoling, uppfostrad av Suger som varit hans fars rådgivare, men annars är mest känd för att han omkring 1140 byggde om klosterkyrkan i Saint-Denis på ett sätt som innebar gotikens genombrott. 

 

Det där arrangerade äktenskapet mellan Ludvig och Eleonora blev inte särskilt lyckligt. Själv hade hon förstås inte haft något att säga till om när det gällde valet av brudgum.

Problemen har bland annat beskrivits som en konflikt mellan norr och söder på det personliga planet. Eleonora hade svårt att anpassa sitt sydländska temperament till hovlivet i Paris, dit hon anlände strax efter giftermålet. I norra Frankrike frodades fördomarna mot sydlänningarna, vilka man såg som alltför frigjorda och egensinniga. Livet vid hovet i norr var mer formellt och präglat av en strängare religiositet med starkt negativ kvinnosyn. Särskilt väl mottogs den unga bruden inte, men hon lyckades hantera situationen och blev till en början sin makes närmaste rådgivare.

Den unga drottningen fann nog sin nya residensstad både oglamorös och trist. Paris var vid denna tid ganska torftigt, ett gytter av hopfösta hus vid trånga och smutsiga gränder och med det kungliga slottet på Île de la Cité som en dyster fängelseborg utan varje tillstymmelse till den lyx och bekvämlighet som hade livat upp tillvaron i hennes akvitanska hemtrakter. Med den livaktiga intellektuella miljön på vänstra Seinestranden hade hon ingen kontakt. Där flockades just dessa år en sista omgång studenter kring den åldrade filosofen Abélard, en trots sina motgångar ännu obruten man, vars dödsfiende Bernhard av Clairvaux dock snart skulle bli också Eleonoras.

Sin man Ludvig såg Eleonora inte mycket till. Den unge kungen var föga intresserad av det världsliga. Hans håg stod till teologin, och han hade vid sin äldre brors död endast motvilligt klivit upp på tronen för att därifrån fortsätta sin asketiska livsföring, en livsföring utan varje attraktionskraft på hans unga brud, som vid äldre och mer cyniska år bistert konstaterade att hon tydligen inte hade gift sig med en man utan med en munk! Ludvig påverkades i synnerhet av den tidens störste kyrkoman, abboten Bernhard av Clairvaux.

Den där veke munken kunde dock uppvisa även oveka drag. När ett uppror utbröt bland Eleonoras vasaller ryckte han ut med sådan häftighet att till och med hans härdade samtid blev svårt chockad; i ett besinningslöst raserianfall högg han själv händerna av de upproriska och kunde hejdas bara genom sin abboten Sugers resoluta ingripande.
Det var drottningen som, med rätt eller orätt, fick skulden för hans illdåd. Vid de stora festligheterna i samband med invigningen av den nya nationalhelgedomen Saint-Denis,  anklagades Eleonora öppet av Bernhard av Clairvaux för att vara den som hetsat Ludvig till ondska, hon var ett Satans verktyg och skulle i sinom tid liksom sina ondskefulla förfäder komma att återvända till den helvetets boning där hon hörde hemma!

En lämplig botgöring för det unga kungaparet blev att tillsammans med tyskarna under Konrad III delta i det korståg vars främste förespråkare just Bernhard var. Ludvig var varmt kristen och han inspirerades av den kämpande kyrkans alltmer fanatiska dogmer. På våren 1146 mottog han och Eleonora korset ur Bernhards hand och gav sig iväg på det katastrofala andra korståget, åtföljda av en här av riddare och soldater, men också av trubadurer och av damer ur Eleonoras uppvaktning – veritabla amazoner till häst, enligt samtida krönikörer. Av

 

Eleonora betraktades denna botgöringsfärd uppenbarligen som ett enda stort äventyr, ett välkommet avbrott i vardagstristessen med den ointresserade maken i Paris, en turistresa till spännande exotiska länder, full av väntande nöjen. Som korståg blev det hela ett fiasko, vilket i efterhand skylldes på just damernas närvaro. Deras tunga bagagevagnar försinkade framfarten, påstods det, och männen distraherades alltför mycket av den erotiska lockelse som utgick från de vackra amazonerna.
Särskilt de tyska korsfararna hamnade i flera konflikter med både civilbefolkning och bysantinska trupper. Riddarna försökte belägra Damaskus, men efter fyra dagar insåg man att man inte kunde inta staden, och drog sig snopna och skamsna tillbaka. Konrad drog sig snart hemåt. Ludvig ville dock tillbringa påsken i Jerusalem, samtidigt som han visste att hemkomsten skulle innebära skilsmässa och förlust av Sydfrankrike.

Korståget kantades av ständiga skandaler. Den mest omtalade gällde drottningen själv och inträffade i Antiokia, dit paret anlände efter en tids överdådig vistelse hos kejsaren i Konstantinopel. Här mottogs de i stor prakt av den regerande frankiske hertigen Raymond de Poitiers, som var Eleonoras onkel, och dessutom en levnadsglad 50-åring. Med denne inledde Eleonora en förbindelse, något som innebar dödsstöten för Eleonoras redan tynande äktenskap. Ludvig höll sin hustru i fängsligt förvar och han och hans sällskap gav sig iväg nattetid utan att ens ta farväl. Eleonora bad sin man om skilsmässa, men fick ett bryskt nej. Istället släpas hon med på den fortsatta färden under bevakning, nu som sin mans fånge.

En formell försoning kom till stånd först genom påvens förmedling, då paret på sin hemväg från Jerusalem besökte Rom. Men söndringen var ohjälplig. Inte ens födelsen av deras andra dotter på vintern 1150 kunde nämnvärt förbättra deras förhållande, och bara två år senare var skilsmässan ett faktum. Den energiske skilsmässoförespråkaren inför påvestolen var förstås ingen annan än Bernhard av Clairvaux, glad över denna möjlighet att äntligen avlägsna den lättfärdiga djävulskvinnan från de franska maktkorridorerna. Äktenskapet annullerades under den vanliga förevändningen om alltför nära släktskap – efter 15 års äktenskap upptäckte de att de var kusiner. Det blev fadern som fick vårdnaden om de två små döttrarna.
I samband med upplösningen av äktenskapet med Ludvig blev Eleonora föremål för en nordfransk nedsvärtningskampanj som skulle få efterverkningar i sekler framöver. Hon beskylldes för otrohet och allmänt lösaktigt leverne. Det visste man ju, hur de från södern var. Deras trubadurer skrev till och med sånger som förhärligade utomäktenskapliga förbindelser. Eleonoras farfar var en av de många höviska poeterna och bland annat därför blev hon förknippad med trubadurlyriken.

Nu börjar fas nummer två i Eleonoras brokiga liv. Hon var inte längre fransk drottning – i stället skulle hon snart bli drottning över England ty inom åtta veckor efter sin skilsmässa var hon redan omgift med den blivande kungen av England.

Hennes skilsmässa från Ludvig hade åstadkommit en våldsam turbulens. Europas rikaste arvländer var åter tillgängliga för lämpliga friare, men för att vinna deras ägarinnas, Eleonoras, hand gällde det att handla raskt. Hennes relativt höga ålder – hon var nu 30 - var av underordnad betydelse, även om hon enligt tidens sätt att se var överårig på äktenskapsmarknaden. Det blev den 18-årige Henrik, hertig av Normandie och arvtagare till grevskapet Anjou, som tog hem spelet – i vild kapplöpning med sin 16-årige lillebror, Geoffrey, som försökt sig på en regelrätt kidnappning av bytet.
Makt attraherar alltid de maktlystna, och pojkarnas far, Gottfrid Plantagenet, hade nog inte heller valt sin hustru för hennes blåa ögons skull. Den femton år äldre Matilda som han hade gift sig med var inte bara änka efter den tyskromerske kejsaren Henrik V, hon var också barnbarn till den store Wilhelm Erövraren och därmed potentiell arvtagerska till England.
Det var detta påbrå som gjorde att Eleonoras nye man snart kunde ta den engelska tronen i besittning, och det var detta nya äktenskap som blev anledningen till de kommande konflikterna mellan England och Frankrike som skulle pågå i flera hundra år.
Det politiska läget hade blivit minst sagt egendomligt. Både Henrik II och Eleonora var formellt vasaller till den franske kungen, men de var ofantligt mycket mäktigare än sin herre. Deras sammantagna besittningar på den franska kontinenten var enorma, och så hade de dessutom England.

Äktenskapet med Henrik II tycks till stor del ha följt samma mönster som det med Ludvig. Först fick Eleonora plats vid sidan av maken, som närmast medstyrande när det gällde rikets affärer. Därefter marginaliserades hon och fick finna sig i att bara vara maka och mor. Det vill säga, hon fann sig inte alls i det. När den engelske kungen, liksom tidigare den franske, inte klarade av att styra över de rebelliska fransmännen i Eleonoras sydliga hemtrakter fick hon möjlighet att under några år åter vistas i Poitiers, i ett försök från Henriks sida att regera över Akvitanien genom hustrun. Detta passade henne väl, men utfallet blev inte vad maken hade förväntat. Parets missnöjda söner ville ha makt och mark och modern stöttade dem i ett revoltförsök mot fadern. För det sattes hon i husarrest i ett och ett halvt decennium och återfick inte sin fulla frihet förrän Henrik II gått i graven


Henrik II
betraktas som Englands mest framgångsrika regent under medeltiden. Redan innan hans tillträde som kung kontrollerade han Normandie och Anjou på kontinenten, och hans giftermål med Eleonora av Akvitanien 1152 gav honom nya landområden, som Touraine, Aquitaine, Poitou och Gascogne. Han blev därigenom mäktigare än den franske kungen, med ett imperium som sträckte sig från den skotska gränsen nästan till Medelhavet. Som kung skulle han senare lägga även Irland till sina vidsträckta domäner. En del områden från Skottland liksom norra Wales och grevskapet Toulouse i södra Frankrikeblev vasallriken under Henrik II.

Som engelsk kung kuvade Henrik upproriska baroner och skapade ett nytt militärsystem - alla fria män ålades att göra krigstjänst vid behov. Skatteväsen och rättsväsen byggdes ut och juryinstitutionen etablerades. Kungliga domare reste runt i landet och baronerna förlorade mycket av sitt inflytande. Kungen stärkte kontrollen över kyrkan. Så underställdes t.ex. biskoparna kungen, vilket ledde till en fejd med ärkebiskopen Thomas Becket.  

Becket vägrade att underkasta sig kungamakten, då enligt hans mening ingen världslig myndighet kunde stå över kyrkan.
Efter flera misslyckade försök till försoning, tog slutligen fyra av kungens män saken i egna händer och begav sig till Canterburykatedralen, där de den 29 december 1170 högg ihjäl Thomas vid högaltaret. Om kung Henrik var ansvarig för dådet har diskuterats. Han lär ha sagt någonting i stil med: ”Att man inte kan bli av med den där besvärlige prästen” och tydligen tog de fyra baronerna det som en uppmaning att ta livet av Becket.

Nyheten om mordet på ärkebiskopen var något oerhört och spreds snabbt över hela Europa. Thomas helgonförklarades efter endast tre år.
Efter det att Henrik VIII brutit med påven och 1534 gjort sig själv till överhuvud för engelska kyrkan, såg han till att Thomas kista togs bort och att kvarlevorna brändes.

Henriks värsta fiender fanns i den egna familjen: 1173 gjorde tre av hans söner (Henrik, Geoffrey och Rikard Lejonhjärta) uppror, stödda av drottningen och utländska kungar. Upproret slogs ned året därpå, men Eleonora hölls efter dess kuvande för sin delaktighet i stämplingarna i fängelse ända till Henriks död 1189. Strax före sin död besegrades Henrik av en koalition ledd av Filip II August av Frankrike och Rikard Lejonhjärta. Henrik nödgades, bruten av sorg och sjukdom, ingå en skymflig fred i Colombières 4 juli 1189. Harmen däröver och allra mest över upptäckten, att älsklingssonen Johan förrädiskt sällat sig till faderns fiender, bröt ner Henrik fullständigt, och han avled två dagar efter förlikningen. Eleonora blev fri igen omedelbart efteråt.

Genom sitt andra äktenskap blev Eleonora mor till tre kungar. Den tänkte arvtagaren, Henrik den yngre kallad, var länge faderns frustrerade och maktlöse medregent, men han avled före denne och fick aldrig själv styra riket. Hans bröder Rickard och Johan skulle dock båda efter många hårda omgångar i det medeltida maktspelet få sina perioder på tronen. Under deras tid vid makten kunde Eleonora göra betydande insatser trots att hon hunnit en bra bit upp i åren. Rickard, sedermera kallad Lejonhjärta, fick också han för sig att kriga för den kristna tron och under hans frånvaro ryckte modern in när hon ansåg att så behövdes.

Eleonora slog sig till en början ned i Angers, ätten Plantagenets huvudstad i Anjou. Där, fjärran från det stränga Paris som hon i femton år hade avskytt, satte hon upp ett hov i egen smak, fyllt av musik och dans, av poesi och glada nöjen. Där ljöd varken psalmsång eller mässor, där var det istället trubadurer som kom och gick. Den berömde Bernhard av Ventadour låg vid hennes fötter, och det var nu några av hans vackraste kärleksvisor diktades. ”Tristan”, säger Bernhard i en hyllningsdikt till sin förbjudna kärlek, ”led aldrig så mycket för Isoldes skull som jag, Bernhard, led för Eleonoras.”
Huruvida hans kärlek verkligen var fullt så hopplös som han låter påskina må vara osagt. Vi vet i varje fall att Henrik, som mestadels befann sig på resande fot mellan de olika hoven i sitt rike, en vacker dag kallade honom till sig från Angers, uppenbarligen för att se till att han höll tassarna borta från den tilldragande drottningen.

Anjou blev under Eleonoras ledning ett centrum för hennes barndoms provençalska kultur, som efter hand kom att prägla också de kargare delarna av Europa. Med Eleonoras och Henriks kröning i Westminster Abbey julen 1154 flyttade det glada livet också in vid deras hov i London. Dock inte utan motstånd från mera allvarligt sinnade hovdignitärer, som högljutt klagade över det fördärvliga nöjesliv som från de kungligas hov hade börjat sprida sig över den fordom så flärdfria engelska högadeln.

Det var drottningen som var nöjesvirvlarnas centrum och organisatör. Som makthavare förde hon och hennes man en ambulerande tillvaro, men vilket av sina slott de än för tillfället besökte förde de med sig ett livligt följe av hovdamer och uppvaktning, av diktare och musikanter.

Den barnlöshet som Eleonora så länge klandrades för i sitt äktenskap med den franske kungen såg man nu inte längre till. I rask takt framfödde hon ett stort antal barn, varav hela fyra var pojkar. Tronföljden var tryggad, och med råge, Henrik triumferade, Ludvig grämde sig – i hans andra äktenskap liksom i hans första  föddes bara flickor – och Eleonoras gamle ärkefiende Bernhard av Clairvaux fick stå med lång näsa; Eleonoras oförmåga att klämma fram just manliga arvtagare till den franske kungen hade av Bernhard setts som ytterligare ett bevis på den förbannelse som vilade över häxan.

Vi vet inte när den slutgiltiga söndringen inträffade mellan Henrik och Eleonora, ett till synes blomstrande par, men om det finns det bara skvaller. Henrik var en energisk och duglig regent. Att han också var en energisk fruntimmerskarl behöver inte i och för sig ha plågat Eleonora, som själv inte hade saknat erotiska intressen i sitt liv. Äktenskapet var ett förståndsäktenskap, och paret levde av nödvändighet ofta åtskilda, var och en självständig i sin respektive värld.

Raden av Henriks tillfälliga älskarinnor bröts emellertid av en mer varaktig förbindelse, Rosamund Clifford, dottern till en av hans baroner, rövade han helt sonika bort från faderns borg under en inspektionsresa. Henrik hade blivit blixtförälskad, och det blev skandal. Genom visdiktningen spreds balladen om Fair Rosamund snabbt och effektivt inte bara i England utan även på den europeiska kontinenten. I balladen omtalas det hur Henrik gömde undan sin älskarinna för sin svartsjuka drottning i en otillgänglig boning på hemlig plats, skyddad av ett intrikat system av labyrintiska gångar som skulle omöjliggöra varje inträngningsförsök, men det antyds att Rosamundas mystiska död så småningom ändå var ett verk av hennes rasande rival.

Hur som helst, Henriks romans väckte upprörda känslor i både hans egen och Eleonoras släkt. Parets unga söner tycks ha tagit moderns parti. Själv vägrade den förorättade drottningen denna gång att svälja sin stolthet. Hon bestämde sig omedelbart för separation. Tillsammans med sin älsklingsson Rikard Lejonhjärta, som hon utsåg till sin arvtagare i Akvitanien, lämnade hon England och drog med sitt följe tillbaka till sina arvländer för att där leva ett liv i sin egen rätt. Eleonora var nu omkring femtio år gammal, men långtifrån knäckt av sina besvikelser. I själva verket började nu den tredje och mest blomstrande fasen i hennes liv.

Det var på sin farfars, hertig Wilhelms, borg i Poitiers som hon valde att slå sig ned. Staden, som sedan denne glade trubadurs dagar hade legat i stilla dvala, levde nu upp på nytt genom drottningens ankomst. Redan tidigare hade Eleonora ägnat stor omsorg åt residensstäderna i sitt rike, låtit bygga och förstora och befästa. Wilhelms mörka försvarsborg i Poitiers hade utökats med bekväma bostadsvåningar, festsalar och fönster med utsikt över det romantiskt slingrande flodlandskapet utanför. Det var som gjort för det liv hon nu skulle börja leva.

För det var här i Poitiers, fjärran från stridens larm, som Eleonora av Akvitanien grundade sitt berömda och diskuterade kärlekshov, en kulturinstitution inte helt ny i sitt slag, men allra mest framgångsrik i just hennes händer. Avsikten bakom denna märkliga företeelse kan ha varit att råda bot på den förvildning som ägt rum i Akvitanien under de fyrtio år som gått sedan hennes kraftfulle farfar hertigens död. Utan permanent hov och utan fast styre hade de sysslolösa gängen av unga adelssöner, som var denna tids ständiga gissel, alltmer utvecklats till råa bråkmakare också i hennes egen provins, med jakter, slagsmål, överfall och kringströvande stråtröveri som främsta tidsfördriv. Att hyfsa till denna perverterade manliga gängvärld, att göra krigarfröna lite mindre osnutna, kort sagt att lära ut etikett och god ton och göra gentlemän av busarna var den uppgift Eleonora nu tog på sig. Mot dessa mäns våldsbetonade värld bestämde sig Eleonora för att sätta in sin egen kvinnovärld av höviska damer och god uppfostran.

Pikant nog vann hon sin förste makes helhjärtade stöd för detta projekt. För franske kungen var givetvis varje försök lugna ner bråkmakare och potentiella rebeller i hans vasalländer välkommet. Som ett insegel på det samförstånd som återigen rådde mellan de forna makarna utsåg de sin äldre dotter Marie – gift med greven av Champagne och nu nästan trettio år – till ansvarig föreståndare för den tilltänkta akademien. Det betydde att mor och dotter återförenades vid Eleonoras hov efter mer än tjugo års skilsmässa.

I södra Frankrike brukade furstehoven blomma upp kring påsk med frodiga och långvariga festligheter, där inte minst damernas närvaro var viktig; de erotiska spänningarna mellan könen var så att säga en del av underhållningen, och minnet av traktens urgamla Venusfester hade ännu ett fotfäste bland befolkningen.
Maries och Eleonoras snilledrag var att ta fasta på just erotikens lockelse för de unga vildhjärnorna. Skulle något kunna konkurrera med deras intresse för de våldsamheter varmed de brukade sätta skräck i sin omgivning, så var det just deras naturliga intresse för det motsatta könet. Men också detta intresse behövde ledas in i mer belevade banor. Det var inte genom kommandon och våldtäkter och kidnappningar de skulle erövra sitt byte. De skulle se kvinnan som dam och vinna henne enbart med ett belevat uppförande.

I Eleonoras och hennes dotters vårliga internatskola samlades snart unga kvinnor och män från vida omkring, kanske ditfösta av förhoppningsfulla föräldrar, men säkerligen också själva lockade av de arrangerade nöjena och balerna på denna potentiella äktenskapsmarknad. Det var inget mindre än en kvinnorevolution de två furstinnorna här strävade efter att åstadkomma, ty här var det damerna som bestämde tågordningen och herrarna som ödmjukt skulle göra sig förtjänta av deras gunst. Vapenskrammel och stallukt var bannlysta från Eleonoras salonger till förmån för musik och sång, och det fanns till och med en ”lärobok” som angav den önskade tonen.
Det kanske märkligaste av allt i denna plantskola för hövisk fostran är de omtalade kärleksdomstolarna. Om det var fråga om en ren sällskapslek eller om det låg allvar i saken är ovisst, men faktum är att de verkligen tycks ha förekommit. Vid dessa sessioner samlades hela den församlade ynglingaskaran i Poitiersborgens stora hall för att få etikettsregler och kärlekstvister avgjorda. De bänkade sig längs väggarna och vände sina blickar mot ett podium vid salens bortersta vägg, där de högsta domarna, drottningen och hennes dotter, presiderade i högsätet, omgivna av sällskapets grant utstyrda unga damer, domstolens jury, ibland så många som sextio personer.
I skydd av ombud kunde så de förhoppningsfulla unga männen anonymt framföra sina frågor till juryn, som överlade om sitt svar för att därefter överlåta det slutliga domslutet på drottningen.
Det förekom en slags poetisk sällskapslek där två poeter skulle ge olika svar på kärleksfrågor i stil med ”är det bättre att ha sin dam en sommardag eller en vinternatt?”.

Ibland kunde domslutet från det patriarkaliska feodalsamhällets synpunkt sett vara rent rebelliskt. På en laddad fråga om huruvida kärlek och äktenskap går att förena, svarar grevinnan Marie först helt sedesamt att äktenskap inte är något hinder för kärleken, men ändrar sig efter konsultationer med sin jury till att uttrycka tvivel på att detta är möjligt. Tumult uppstår i salen och saken hänförs till högsta domaren, varvid drottningen diplomatiskt svarar att hon visserligen beundrar den kvinna som lyckas bevara sin kärlek inom sitt äktenskap, men att hon dessvärre delar sin dotters tvivel.
Det är ett svar som kommer från en desillusionerad kvinna. Men ännu mer anmärkningsvärt är att det tycks uttrycka också de församlade unga kvinnornas övertygelse.

Eleonora visste att flickorna redan vid sina första levnadsår kunde bortförlovas – att de regerades av den manliga världens maktspel. De var en lekboll för dynastiska intressen.
Det var alltså inte så konstigt att också de unga damerna kring Eleonora uttryckte sin misstro mot en äktenskaplig institution, som minst av allt tog hänsyn till deras intressen, en institution som de i kraft av just sitt sociala självförtroende hade börjat våga ifrågasätta. Trubadurdiktningen bär vittne om detta. Det är framför allt den förbjudna kärleken den lovsjunger, och det är knappast någon tillfällighet att den hade uppstått kring de furstliga gräsänkornas hov. Med mannen i främmande land var det frestande för hans försummade och uttråkade hustru att ohämmat låta sig hyllas.

Som centrum i sin kungliga ”akademi” tillbringade Eleonora några lyckliga år i Poitiers. Via sina många furstliga adepter kunde hon sprida sitt mer kvinnovänliga

 

 

 

livsmönster också till de mer råbarkade hoven i norr. Hon omgav sig gärna med sina många söner och döttrar, planerade för deras framtid och var synnerligen aktiv. Men det var sönerna som blev hennes fall. Dessa söner bekämpade i sin makthunger varandra och deltog i en konspiration mot sin far, ett uppror som Henrik endast med möda lyckades stävja. Trådarna från denna konspiration visade sig leda inte bara till Henriks store rival, den franske kungen, utan också till Henriks hustru Eleonora.
Som man kan förstå var Henriks raseri inte av det mildare slaget. Medan sönerna hals över huvud flydde till Ludvig för beskydd, galopperade Henrik i ilfart med sina män till Poitou, brände sina upprorsmäns borgar till grunden och stormade in i Eleonoras slott i Poitiers. Eleonora, som i mansdräkt redan kastat sig upp på en häst för att undkomma, blev upphunnen av sina förföljare. Än en gång sin mans fånge fördes hon denna gång till England, där hon spärrades in i tornet på Salisburys slott.
Först elva år senare var hon fri igen. Då hade Henrik dött (1189), en bitter och besviken man, övergiven av alla de sina. Eleonora var nu 67 år gammal men fortfarande i högsta grad verksam. Hennes isolering hade inte varit total. Hon hade omgivits med vederbörlig komfort, hållit en viss kontakt med yttervärlden och till och med tillåtits ett par besök på kontinenten, dock alltid under sträng bevakning.
Hennes första åtgärd efter frigivningen blev att släppa ut sin mans alla övriga motståndare ur fängelserna i England, och snart nog var hon på nytt i full färd med att blanda sig i storpolitiken. Hon tar misshagliga påvar i örat, hon reser oförtrutet runt i Europa för att ordna fördelaktiga äktenskapsallianser för sina barn, och hon har fullt sjå med att medla mellan sina två rivaliserande söner Rikard Lejonhjärta och Johan utan land, som ständigt ligger i bakhåll för varandra. När äventyraren Rikard befinner sig borta på korståg, är det Eleonora som är styrande regent över England.

Rikard blev ett sorgebarn för både mor och land. Hans korstågsföretag knäckte Englands ekonomi. De rika judiska handelsmännen fick sina egendomar konfiskerade, kronans slott såldes och en allmän anarki vidtog som omintetgjorde fadern Henriks försök att genom en centralisering av makten skapa lugn i landet. Den enorma lösensumma som Eleonora samlade ihop för att efter korståget befria sin son ur den tyskromerske kejsarens fångenskap fick landet ytterligare på knä, och under Johan utan lands tid förlorades så de stora franska besittningarna till Ludvig VII:s son i hans 3:e äktenskap, Filip II August. Eleonoras arvrike Akvitanien återbördades till franska kronan 1453 i och med att 100-årskrigen mellan England och Frankrike upphörde, och därefter hade England endast en bit av Bretagne kvar på den europeiska kontinenten.

Dessa förluster för engelsmännen ägde rum långt efter Eleonoras död, men från egna, mer privata förluster, förskonades hon inte. Sjuttiosju år gammal sitter hon 1199 vid Rikard Lejonhjärtas dödsbädd och ser hur sonens läkare förgäves kämpar för att rädda hans liv efter ett försåtligt pilskott. Man kan undra vad hon tänker efter sitt långa och händelserika liv.
Det skulle dröja fem år till innan hennes dagar var till ända och hon slutgiltigt togs emot av den akvitanska jorden. På hennes grav i det kungliga klostret Fontevrault mellan Angers och Poitiers kan man ännu se hennes bild. Hon ligger helt kyskt och läser en bok, och hon ligger bredvid den man som i 15 år höll henne fängslad, Henrik Plantagenet. Detta är mycket passande, eftersom det var poesin hon i första hand älskade, och det är i poesin hon framför allt har bevarats. Intill dem ligger deras son, Rikard Lejonhjärta, död i förtid.

Hon hade varit drottning två gånger, hade sett storhet och fall mer än de flesta, hon hade varit amazonen till häst, kärleksprästinnan och fången i tornet – och hon hade dessutom fött ett tiotal barn, som blev kungar och drottningar, furstar och furstinnor på olika platser runt om i Europa. Hennes namn är en legend, besjunget av trubadurer som legat vid hennes fötter.

Varför Eleonora agerade som hon gjorde har det förts fram många förklaringar till. Det var inte Henriks eskapader med andra kvinnor som låg bakom Eleonoras försök att störta honom, till förmån för sönerna. Större anledning finns det då att anta att hon helt enkelt inte ansåg att hans sätt att regera var det bästa, lika lite som hon hade uppskattat Ludvigs metoder att utöva makt. För henne var det sannolikt så att det som gagnade Akvitanien var det viktigaste. I så måtto kan hon naturligtvis anklagas för att vara formad av sin bakgrund. Det var också i dessa sina barndomstrakter som hon helst vistades och hon slutade sitt 80-åriga liv i ett kloster inte långt från Poitiers.

 

Rikard I Lejonhjärta 1157–99, son till Henrik II och Eleonora av Akvitanien. utnämndes 11 år gammal till hertig av Akvitanien. Han kom att ägna sig betydligt mer åt Frankrike, Sicilien och Palestina än åt England, som han endast lär ha besökt 3 gånger.

Han gjorde tillsammans med sina bröder uppror mot sin far, besegrades men togs till nåder. Då blev det bråk med brodern Henry, som dog i sammanhanget. Rikard hyllade den franske kungen Filip II August, som hjälpte honom att ta platsen som engelsk tronföljare. Han kröntes högtidligen i Westminster Abbey efter Henrik II:s frånfälle.

Det var1189 och året därpå påbörjade han förberedelserna för det tredje korståget  tillsammans med den franske kungen Filip August och dennes syster Adèle, som Rikard trolovade sig med. De kom till Sicilien, men där blev det bråk, när Rikard slog upp sin trolovning med Adèle. De for i alla fall vidare på korståget - och Rikard hann med att erövra Cypern, där han för övrigt också passade på att gifta sig med en dam vid namn Berengaria av Navarra. Det var Eleonora, då nästan 70 år gammal, som reste över Pyrenéerna för att eskortera Berengaria från Navarra till Cypern för att gifta sig med Rikard. I Limassol finns fortfarande den fästning där bröllopet stod. Korsfararna anlände till Palestina 1191 och rätt snart hade de återtagit flera viktiga orter från muslimerna, främst Acre. Rikard och Filip August fortsatte att bråka, något de skulle fortsätta med allt framgent. Nu gällde det vem som skulle bli kung över Jerusalem, men det blev aldrig aktuellt eftersom de inte lyckades inta staden.

1192 påbörjade Rikard hemresan men led skeppsbrott utanför Dubrovnik på hemvägen. Simmande tog han sig iland och blev så väl omhändertagen av lokalbefolkningen att han visade sin tacksamhet genom att bygga en katedral inne i Gamla Stan. Tyvärr raserades katedralen vid den stora jordbävningen 1667 men en ny byggdes upp på samma plats och står där fortfarande.

Strax därefter tillfångatogs Rikard av hertig Leopold V av Österrike, som överlämnade Rikard till den tysk–romerske kejsaren Henrik VI. Rikard placerades som fånge i slottet i den lilla medeltidsstaden Dürnstein, nära Melk (med det berömda benediktiner-klostret från 1700-talet) i den vackra Donau-dalen.

(Den 26 mars 1645 kom den svenske Lennart Torstensson dit med sina trupper, men kunde ej ta sig över floden och raserade då slottet)

 

Det berättas att den franske skalden och trubaduren Blondel de Nesle vandrade genom Tyskland och sjöng en sång, som endast han själv och Rikard kände till. Så en dag kunde han höra Rikard besvara hans sång i slottet i Dürnstein, och Blondel kunde berätta för engelsmännen var deras kung hölls fången

Först sedan en stor lösensumma betalats och Rikard erkänt Henrik som sin länsherre kunde han 1194 återvända till England.

Rikard och Filip II August av Frankrike var därefter engagerade i strider om de engelska besittningarna i Frankrike Rikard dog efter en strid i Frankrike. Han sårades av en pil i skuldran, vilket ledde blodförgiftning och döden. Trubadurerna målade Rikards bild i glada färger, men så särskilt ädel var han nog inte. Efter segern vid Acre lät han gladeligen hugga ner 2000 saracenska krigsfångar. Hans kontakter med England blev aktuella endast när han behövde pengar.

Rikard efterträddes som kung av sin bror Johan utan land, men denne fick först med hjälp av sin då 80-åriga mor besegra sin bror Geoffrey son, Arthur av Bretagne .

 

Johan utan land, ca 1167 – 1216. Namnet fick han eftersom han inte som sina bröder tillerkändes något franskt grevskap när han var barn. Under brodern Rikard Lejonhjärtas bortavaro på korståg i det Heliga landet försökte Johan överta kontrollen av landet 1193 men misslyckades. Bröderna försonades emellertid. Om det finns en hel del mer eller mindre trovärdiga historier i berättelserna om Robin Hood.

När Johan efter Rikard Lejonhjärtas död 1199 blev kung fick han ärva inte bara riket utan också striderna med den franske kungen Filip August, som efter hand lyckades lägga beslag på de flesta engelska besittningarna i Frankrike - Normandie, Anjou, Maine och delar av Poitou. Som om inte det räckte blev Johan 1209 också bannlyst av påven Innocentius III, när han drog in kyrklig egendom till kronan. När Johan dessutom vägrade erkänna påvens föreslagne ärkebiskopen, Stephen Langton, förklarade Innocentius kung Johan formellt avsatt och uppmanade Filip August att anfalla och erövra England. Johan fick bråttom att hylla påven som sin länsherre och drog utan tövan tillsammans med Otto IV i Tyskland i krig mot Filip II August - och fick ordentligt med stryk.

Åter hemma möttes han av uppror och arga baroner tvingade honom att underteckna det stora frihetsbrevet, Magna Charta, 1215, vilket inskränkte kungens makt i England. Enligt Magna Charta tvingades kungen att rätta sig efter landets lagar och reformera skatteväsendet. Chartan kommer att få stor framtida betydelse för många länders författningar.

Trots sin brutalitet och opålitlighet var han en god administratör.. Han dog 1216, troligen förgiftad.

Filip II August, 1165–1223, kung av Frankrike från 1180, son till Ludvig VII i dennes 3:e äktenskap (med Alix av Champagne). Han besteg tronen som fjortonårig och ställdes genast mot mäktiga fiender. Främst bland dessa var de engelska kungarna av huset Plantagenet, först Henrik II, sedan dennes söner Rikard I Lejonhjärta och Johan utan land. Deras västfranska välde omfattade huvuddelen av den väldiga regionen från Engelska kanalen till Pyrenéernas fot. Filip II August ägnade sin mer än fyrtioåriga regeringstid åt att i kamp med dessa kungar och deras allierade utöka sitt landområde. Genom giftermål förvärvade han Artois i norr. 1202 inledde han erövringen av Normandie, Anjou, Maine, Touraine och större delen av Poitou. Den slutliga bekräftelsen på hans framgångar kom med den avgörande segern 1214 vid Bouvines i Flandern.

 

Thomas Becket har ingalunda glömts bort.

Canterburykatedralen blev ett viktigt mål för pilgrimsfärder, eftersom Thomas kvarlevor ansågs ha helande kraft.

Om det kan vi läsa i den engelske författaren Geoffrey Chaucers mest berömda verk, The Canterbury Tales, från 1387. En samling pilgrimer, män och kvinnor från olika samhällsklasser och yrken på resa till Thomas Beckets helgonskrin i Canterbury, träffas på Tabard Inn i Southwark. Värden föreslår att de, för att förkorta resvägen, skall berätta fyra historier var, två på ditvägen och två på hemvägen. Verkets tjugofyra berättelser i varierande genrer, sammanlänkas av dialoger mellan pilgrimerna och av berättelsernas prologer och epiloger. 

I Lyngsjö kyrka i Skåne finns en dopfunt med en avbildning av mordet, som utfördes endast några år efter själva händelsen.

Mordet på Thomas skildras i filmen Becket (1964) efter en pjäs med samma namn av Jean Anouilh (1959). I filmen hade Rikard Burton i rollen som Becket och Peter O'Toole som kung Henrik.

Ludvig VII, 1120 - 1180 i Paris. Son till Ludvig VI av Frankrike och Adelaide av Savojen.
Kung av Frankrike 1137-1180..

Äktenskap

1.     1137 med Eleonor av Akvitanien, (1122-1204)
       Barn: Marie de Champagne (1145 - 11 mars 1198)
                  Alix de Blois (1151 - 1198)

2.     1154  med Konstance av Kastilien, (?-1160)

3.     1160 med Alix av Champagne, (?-1206)
       Barn: Filip II August av Frankrike

 

Eleonora var gift:

1.     1137-1152 med Ludvig VII av Frankrike med vilken hon fick två döttrar.

2.     1152 med Henrik II av England

Barn i första äktenskapet:

1.     Marie de Champagne (1145 - 11 mars 1198)

2.     Alix de Blois (1151 - 1198)

Barn i andra äktenskapet:

1.     Vilhelm (17 augusti 1153 - juni 1156), hertig av Normandie och greve av Poitiers

2.     Henrik den yngre (28 februari 1155 - 11 juni 1183), medregent av England

3.     Mathilda av England (juli 1156 - 28 juni 1189), gift med Henrik Lejonet av Sachsen

4.     Rikard I Lejonhjärta (8 september 1157 - 6 april 1199), kung av England och hertig av Akvitanien

5.     Geoffrey (23 september 1158 - 19 augusti 1186), hertig av Bretagne

6.     Eleonora (13 oktober 1161 - 22 oktober 1214)

7.     Johanna (oktober 1165 - september 1199)

8.     Johan I (24 december 1167 - 19 oktober 1216), kung av England