Start Uppåt

England - 1500-talet

Britannia var romarnas namn på England, Wales och Skottland. Redan 54 år f Kr hade Caesar kommit dit, men inte förrän 100 år senare under åren 43–48 e.Kr. kunde kejsar Claudius inleda en bestående ockupation av stora delar av Sydengland, som förvandlades till den romerska provinsen Britannia. På 300-talet under folkvandringarna hotades Gallien av germaner och andra, och romarna behövde sina soldater där. Det innebar bl. a att Britannia lades öppet för invasioner.

Kejsar Hadrianus hade visserligen omkring år 120 anlagt sin försvarsmur, Hadrian’s wall, som skydd mot anfall norrifrån, men den hindrade inte picterna från norr att tränga in. Skoter kom från väster, saxare och franker från nordvästra Tyskland och Holland samt jutar från Jylland.

Nästa stora anfallsvåg svarade vikingar, huvudsakligen från Danmark, för. 793 härjades klostret Lindisfarne på Englands ostkust – det brukar anges som början på vikingaiden, som sedan skulle vara till omkring 1050.

Den danske kungen Sven Tveskägg, son till Harald Blåtand, företog 994 tillsammans med Olav Tryggvason av Norge ett stort angrepp mot England och tvingade kung Ethelred II att betala skatt, s.k. danagäld. 1013 krönte han sin krigarbana med att lägga under sig England. Hans son, Knut den store, blev en av sin tids mäktigaste regenter och regerade över såväl England, som Danmark och Norge. Han gifte sig f ö med kung Ethelreds änka, Emma, som var dotter till hertig Rikard I av Normandie. Hon var därigenom en ättling till den store norske vikingahövdingen Gånge-Rolf, som år 911 hade fått Normandie i förläning av den västfrankiske kungen Karl den enfaldige för att sluta upp med härjningarna i hans land.

Knuts och Emmas son Hardeknut dog och efterträddes av sin halvbror (Emmas och Ethelreds son) Edvard Bekännaren, en from men svag kung, som dog den 5 januari 1066. En storman, Harald Godwinson valdes omedelbart till kung och kröntes redan nästa dag. Han var den siste anglosaxiske kungen av England.

Det fanns emellertid andra tronpretendenter. Harald Hårdråde av Norge var en och hertig Vilhelm av Normandie en annan.

Harald Godwinson var nog mest rädd för Vilhelm och hade merparten av sina trupper vid sydkusten för att kunna slå tillbaka ett eventuellt angrepp. Men så steg Harald Hårdråde i land i Northumberland. Godwinson skyndade norrut, angrep inkräktarna och lyckades besegra dem vid Stamford bridge vid York den 25 september 1066. Harald Hårdråde stupade i slaget.

Två dagar senare lämnade emellertid Vilhelm Normandie och seglade mot England. Han var oäkta son till hertigen Robert ‘le Diable’ i Normandie och efterträdde denne 1035. Genom ett avlägset släktskap ansåg han sig ha rätt att uppträda som tronpretendent i England, när Edvard Bekännaren 1066 dog.

Vilhelm Erövraren steg iland i England med omkring 6000 man, bl a riddare med hästar och ett omfattande infanteri med många bågskyttar. Präster fanns det också bland krigarna, de slogs med klubbor för att oskadliggöra fiender men inte utgjuta blod, vilket kyrkan förbjöd dem att göra. En av prästerna var biskop Odo av Bayeux, som var halvbror till Vilhelm. Vilhelm själv hade fått påvens välsignelse för sitt företag och förde i slaget påvligt banér.

Mot normanderna stod den engelska hären under kung Harald Godwinson, som mönstrade ett något större antal krigare. I slaget vid Hastings den 14 oktober 1066 besegrade normanderna de engelska styrkorna, som fortfarande var försvagade av striderna mot normännen några veckor tidigare.

Efter Hastings fortsatte Vilhelm mot London och kunde i slutet av året tåga in i staden. På juldagen kröntes han av ärkebiskopen av York. Många adelsmän, som vägrade svära Vilhelm trohetsed, flydde till Skottland och andra länder och stora landområden delades upp och övertogs av riddare, som följt Vilhelm över Engelska kanalen.

De normandiska kungarna fortsatte att regera i England till 1154, då den franska ätten Plantagenet kom på tronen med Henrik II, som hade ärvt titeln greve av Anjou av sin far, Geoffrey av Anjou. Familjenamnet Plantagenet kom från en kvist av ginst, på latin planta genista, som Geoffrey hade som hjälmprydnad. Henrik II var son till Mathilda, dottern till den näst siste av de normandiska kungarna i England, Henrik I, och ansåg sig därmed ha rätt till den engelska tronen, när den siste av normanderna, Stefan, dog.

På några få år hann Henrik II Plantagenet bli hertig av Normandie och ärva Anjou samt dessutom 1153 bli engelsk tronföljare och året därpå kung. Hans rike blev mäktigast i Europa, i synnerhet sedan han 1152 genom sitt giftermål med Eleonora av Akvitanien förvärvat stora delar av Sydfrankrike. År 1157 återtogs områden från Skottland, som liksom norra Wales och grevskapet Toulouse blev vasallriken under Henrik. Anglonormandiska baroner som invaderat Irland erkände 1171 Henrik som härskare.

Så blev Henriks och Eleonoras soner Rikard Lejonhjärta och Johan utan Land kungar efter varandra. Rikard vistades inte mer än några få månader av sin regeringstid i England. Han utnämndes 1168 till hertig av Akvitanien. Efter att ha bestigit den engelska tronen 1189 deltog han i det "tredje korståget"). Han erövrade Cypern och flera viktiga orter i det heliga landet från muslimerna, främst Acre, men misslyckades med att återta Jerusalem. År 1192 påbörjade han hemresan, men hertig Leopold V av Österrike, som Rikard förolämpat i Heliga landet, tillfångatog honom på vägen och överlämnade honom till den tysk–romerske kejsaren Henrik VI. En stor lösensumma krävdes för att Rikard skulle bli fri. Den betalades aldrig ut, men Rikard tvingades erkänna Henrik som sin länsherre. Därefter var han ständigt engagerad i framgångsrika strider mot Filip II August av Frankrike.

Det var medan Rikard var fånge i Tyskland som Robin Hood lär ha hållit till i Sherwoodskogarna. Han skulle ju ha pungslagit de rika och hjälpt de fattiga, men om han verkligen har existerat är kanske inte så alldeles säkert. Det var väl rätt många, som försöka lägga sig till med andras rikedomar och likaså många, som på olika sätt försökte underlätta livet för förtryckta och fattiga. Troligen har väl Robin Hood-legenden formats av många sådana figurer, men vad spelar egentligen det för roll – berättelserna är ju i alla fall rätt nöjsamma att läsa.

Johan utan Land efterträdde brodern. Han var väl varken bättre eller sämre än andra dåtida regenter men fick av någon anledning ett dåligt eftermäle. En krönikör skrev: "Vidrigt som det är, är Helvetet självt besudlat av Johans än vidrigare närvaro."

Johan förlorade landområden i Frankrike – därav namnet Johan utan Land. Han hade konflikter med påven och han tvingades gå med på att den av påven utnämnde ärkebiskopen Stephen Langdon fick komma in i riket – det hade Johan först försökt hindra. Han fick gå med på långtgående krav från baronerna, något som emellertid i maj 1215 ledde till utfärdandet av Magna Charta, som försvarade högadeln mot kungamakten, ett av medeltidens mest berömda och diskuterade dokument. En artikel slog fast att ingen fick fängslas utan rättegång, en annan att ingen skulle kunna köpa sig fri eller sätta sig över rättvisan.

Johan vann några lysande segrar mot fransmännen, men sedan gick det illa. Han förlorade Anjou, Maine, Touraine och det rika Normandie. När hans mor, Eleonora, dog gick dessutom Akvitanien förlorat. I ett slag i Bouvines 1214 segrade fransmännen under Filip II, och därmed försvann allt hopp om att återta de förlorade franska besittningarna.

Johan efterträddes av sin son Henrik III, men då återstod endast Gascogne av de franska besittningarna. Vi ska inte orda mycket om den fromme kung Henrik – hans fromhet visade sig bl a i att han varje dag utspisade 500 tiggare och besökte mässan 4 gånger. Han tillfångatogs och fängslades vid ett tillfälle men lyckades återta tronen, och satt på tronen väldigt länge – från 1216 till 1272.. Det var under hans tid som universitetet i Cambridge grundades. T o m Dante uttalades sig om kung Henrik: "Den enfaldige kungen, som sitter för sig själv."

Edvard I, Henriks äldste son kallades Långskank p g a sina långa ben och armar. Påven hade ebjudit honom Siciliens krona, och där satt han som kung ett tag. I England tog han sedan itu med det omfattande maktmissbruk som förekom och lyckades i viss mån minska bruket av mutor och andra oegentligheter. 1284 lyckades han lägga Wales under sin spira efter ett flertal krig. Hans son, också en Edvard (II) fick titeln Hertig av Wales, en titel, som fortfarande bärs av den engelske tronföljaren.

Det mesta gick Edvard väl i händer till 1290, då hans gemål, Eleonora av Kastilien, dog. Äktenskapet, som varat i 36 år, hade varit lyckligt, trots att det från början varit betingat av politiska skäl. Kungen skrev: "Min harpa är stämd i moll, i livet älskade jag henne innerligt, ej heller kan jag upphöra att älska henne i döden."

Vid den här tiden började judarna förföljas i England. Den penningutlåning, som judarna bedrev ogillades, och deras religion naturligtvis också. Nu tvingades de bära ’ett skammens tecken’ – det var två gula tygremsor. De fick inte äta tillsammans med eller anställa kristna, och de belades med

Orimligt höga skatter. De förbjöds låna ut pengar mot ränta. Efter hand blev de utfattiga och 1290 befallde Edvard att de skulle drivas ut ur landet.

Edvard hade ett gott öga till Skottland, och han såg ett tillfälle, när Skottlands kung Alexander III 1286 dog. Närmast i tronföljd var Alexanders dotterdotter Margareta, vars far var den norske kungen Erik Magnusson ’Prästhataren’. Edvard I menade, att ett äktenskap mellan hans son Edvard och Margareta skulle innebära att Skottland kom under hans spira. Så blev det nu inte- Margareta – The Maid of Norway kallades hon -drabbades av sjukdom och dog, endast 5 år gammal på resan från Norge till Skottland.

Edvard företog sedan flera krigståg mot Skottland men utan resultat. Efter 9 år som änkling gifte han sig igen, denna gång med Margareta, den franske kungen Filip II:s syster. Han hade en del roliga infall. Han köpte en båt till sin son för 10 shilling och 4 pence, och han fick sin kungliga tvätterska att ställa upp i en hästkapplöpning.

Om nu Edvard I:s regering på det hela taget var framgångsrik, så blev det annorlunda, när sonen, Edvard II, kom på tronen. Han gifte sig med Isabella av Frankrike, men en del av brudgåvan skänkte han till en gunstling. Han förde några krig mot Skottland. Det sista slaget beskrev av en krönikör som en "total förlust och skam, av ondska och förbannelse". Skottland förblev självständigt, och Edvards redan skamfilade anseende sjönk ytterligare.

1326 störtades Edvard av sin hustru Isabella och dennas älskare, Roger Mortimer och sattes i fängsligt förvar. Han ansågs dock ändå som ett hot och han mördades på ett bestialiskt sätt -

ett rödglödgat spett kördes in i hans tarmar, så att inga synliga märken syntes på hans kropp.

Han efterträddes av sin son Edvard III. Denne var då enbart 14 år, men kunde ändå på några få år återställas den engelska kronans goda rykte. Han var lyckligt gift med Filippa, en dotter till greven av Hainaut, en belgisk provins; paret fick 12 barn.

Adeln var lojal mot sin kung. Höviskhet och ridderliga ideal var det som gällde under Edvards regering. Vid en tillställning 1348 tappade hans älskarinna, Alice, grevinna av Salisbury, sitt strumpeband, när hon dansade. Edvard plockade genast upp det och satte det på sitt eget ben med orden: "Honui soit que mal y pense" – Skam den som tänker illa därom. Strumpebandsorden hade därmed sett dagens ljus.

Den franske kungen Karl V dog 1328 utan att lämna några manliga arvingar, och Edvard var naturligtvis en tronpretendent. Det ledde till krig 1337, det krig som skulle komma att kallas 100-årskrigen, eftersom det var fråga om många krig, med långa något så när fredliga perioder emellanåt.

Det första av de mera betydelsefulla slagen stod vid Crécy den 26 augusti 1346, där avgörande fälldes av de engelska bågskyttarna, som – sades det "sköt så snabbt att deras pilar liknades vid en snöstorm". Hamnstaden Calais intogs efter en 11 månaders belägring. Vid kapitulationen skonades de svältande borgarna, då drottning Filippa bad för deras liv.

Det andra stora slaget stod den 25 oktober 1415 vid Agincourt. Liksom Edvard III vid Crécy gick den engelske kungen – nu Henrik V – med sina 6000 man över floden Sommeför att attackera fransmännen, som var 50.000. Henrik placerade spetsiga stakar i marken framför sina bågskyttar, så att fiendernas kavalleri hejdades. De franska riddarna blev instängda och ett lätt byte för de brittiska bågskyttarna. De tungt beväpnade franska ryttarna tvingades ur sadeln, men kunde i sina tunga rustningar inte stå upprätta. Många drunknade i den sanka terrängen. 3 franska hertigar, 9 grevar, 90 andra adelsmän och 5000 riddare stupade i slaget. Segern blev en vitaminsinjektion för engelsmännen, men strategiskt var framgången inte så betydelsefull.

Mellan de båda slagen hade mycket hänt. Edvard III dog 1377. Hans son, Edvard, vanligen kallad Svarte Prinsen p g a färgen på hans rustning, blev aldrig kung, men han hade kämpat väl i striderna. Vid ett tillfälle hade han tagits till fånga och återlämnades först efter det att en lösensumma på 500.000 pund hade betalats. Han var, sades det "urbilden för all upptänklig ära och ridderlighet, tapperhet och frikostighet".

Svarte prinsens son, Rikard II, blev kung 1377. Många gunstlingar samlades kring hans köttgrytor. Det blev först ett bondeuppror och sedan var det adeln, som gjorde samma sak. Upprorsmännen krävde att gunstlingarna skulle rannsakas inför parlamentet. Så skedde också och många av dem dömdes och avrättades. En av oppositionsledarna mot Rikard II hette Henrik Bolingbroke. Mot denne slog kungen till 1397 och landsförvisade honom. Han kom emellertid tillbaka, besegrade och tog Rikard till fånga och kröntes själv till kung som Henrik IV. Rikard satt först fängslad i Towern i London, men flyttades sedan till en borg nära York, där han dog, troligen mördad.

Henrik Bolingbroke eller Henrik IV blev den förste engelske kungen av ätten Lancaster. Han blev känd för såväl sina krigiska bedrifter som för sin trohet mot sin hustru, Maria av Bohun. Det senare var nog inte så särskilt vanligt bland den tidens potentater. Upproren mot Henrik var talrika, men han lyckades slå ner dem alla.

Så kom sonen, Henrik V, på tronen. I sin ungdom hade han fört ett liv i sus och dus och umgåtts med simpelt folk, men lugnade ner sig och kände ansvar, när han blev kung 1413. Han förde en stram regering, korruptionen utrotades och de många släktfejderna upphörde inför hot av dödsstraff.

Efter segern vid Agincourt 1415 strävade Henrik efter att göra Frankrike till en permanent brittisk besittning i stället för att bara härja i landet. De mäktiga franska adelsmännen gav honom sitt stöd och hjälpte honom att bli arvinge till Frankrikes tron. Han gifte sig med Katarina av Valois, den franske kungen Karl IV:s dotter, och de båda säkrade tronföljden med en son, Henrik, 1421. Och det var särdeles lämpligt, eftersom den nyblivne fadern dog följande år.

Henrik VI av ätten Lancaster blev kung endast 1 år gammal – han kröntes i Paris den 16 december1431. Det var första och enda gången som Frankrike och England var förenade under en och samma kung. Det var en besvärlig situation i Frankrike; Hundraårskriget pågick ju fortfarande. En bondflicka, Jeanne d’Arc entusiasmerade och anförde fransmännen, när de återtog den ena staden efter den andra från engelsmännen. Efter kröningen begav sig Henrik omedelbart till England och skulle aldrig mer sätta sin fot på fransk jord.

1453 hade England endast Calais kvar i Frankrike, och då var också Hundraårskrigen slut. I samma veva blev kungen sinnesjuk. Vem skulle nu regera England ? Henriks gemål, Margareta, hade fött en son, som egentligen var den legitime arvtagaren till tronen, men så dök en annan aspirant upp, nämligen Henriks kusin Rikard, hertig av York, som dessutom var Margaretas ärkefiende. Rikard blev vald av ett råd av adelsmän och regerade till 1455, då Henrik åter kom till något så när sunda vätskor. Nu utbröt det inbördeskrig, som går under namnet Rosornas krig och som skulle vara i 30 år.

Rosorna – det var den röda ros som Lancasterätten hade i sin sköld och den vita ros, som var ätten Yorks kännetecken. I striderna som följde, stupade Rikard 1460. Hans son utropades till kung 1461 under namnet Edvard IV och besegrade Lancasterhären. Stridslyckan växlade emellertid. 1470 kom Henrik VI åter på tronen men året därpå var det Edvards tur igen. Henrik VI togs tillfånga och placerades i Towern, där han dog, förmodligen mördad. Den med Lancaster besläktade Henrik Tudor besegrade slutligen Edvards bror och efterträdare Rikard III vid Bosworth 1485 och besteg tronen som Henrik VII. Därmed var Rosornas krig slut. Huset Tudor satt på Englands tron och skulle förbli så ända till 1603. Tudor-ätten förde oss också in i 1500-talet.

Med Henrik VII (1485-1509) uppsteg på tronen en dynasti av högt begåvade regenter, som genom en målmedveten nationell politik upprätthöll en stark regering och lyfte England från dess undanskymda plats till att bli en makt att räkna med i den europeiska politiken. Henriks regering stördes i början genom uppror av föregivna York-ättlingar och stridigheter med Frankrike, men under de sista tioåren rådde fred. Henrik skaffade sig genom sträng hushållning, reduktion av kronogods samt handelns och industriens främjande en fylld skattkammare och gjorde sig oberoende av parlamentet (under Henriks tretton sista år sammankallades parlamentet endast en gång).

Genom organiseringen av den ryktbara domstolen Stjärnkammaren (Court of star-chamber), som utövade rådets domsmakt, återställde han ordningen i landet, men gav samtidigt också det kungliga godtycket fritt spelrum under sken av lag. Hans andre sons, Henrik VIII:s, regering (1509-47) är märklig framför allt genom Englands lösslitande från påvestolen och begynnande anslutning till reformationen. I början, då den ärelystne kardinal Thomas Wolsey (kansler 1515-29) stod i spetsen för ärendena, var styrelsens uppmärksamhet riktad företrädesvis utåt.

Henrik VIII 1491–1547, blev kung 1509. Han var vid trontillträdet en energisk ung man, såväl lärd som fysiskt vältränad. Han gifte sig strax efter trontillträdet med Katarina av Aragonien, änka efter hans bror Arthur, som dött 1502, och dotter till Spaniens kungapar Ferdinand och Isabella. Till 1527 spelade Henrik, ofta upptagen av jakt och nöjen, en tillbakadragen roll utåt, även om han behöll kontrollen över regeringen. Politiken vilade från 1515 i händerna på kardinal Thomas Wolsey, Henriks gode vän och lordkansler. På 1520-talet uppkom ett stigande missnöje, delvis beroende på Henriks och Wolseys försök att ta ut stora skatter via parlamentet. Wolseys utrikespolitik hade också givit England en fiende i kejsar Karl V, Europas mäktigaste monark.

Henrik började nu själv agera kraftfullt. Han stod i början på god fot med Rom och fick 1521 t. o. m. av påven Leo X som lön för en stridsskrift mot Luther titeln "trons försvarare". Då påven Klemens VII vägrade att upplösa Henriks äktenskap med Katarina, skedde emellertid en fullständig brytning med Rom. Katarina hade ej fött någon son, utan bara dottern Maria (senare Maria I), och Henrik hade förälskat sig i hovdamen Anna Boleyn. Eftersom Katarina var Karl V:s moster vågade inte påven gå med på skilsmässan, och 1529 förlorade Wolsey sin position när han misslyckades att få denna till stånd. Problemet löstes på ett radikalt sätt. Med hjälp av sin främste minister, Thomas Cromwell och ärkebiskopen av Canterbury, Thomas Cranmer, underställdes den engelska kyrkan kungen, vilket Rom naturligtvis inte kunde tolerera. Påvens bannlysning av Henrik hade ingen effekt, och motståndare till utvecklingen, t.ex. John Fisher, biskop av Rochester, och förre lordkanslern Thomas More, avrättades (1535). Skapandet av en engelsk statskyrka var Henriks viktigaste gärning: kungens position stärktes kraftigt, och då klostren 1536–40 upplöstes, drogs deras egendom in till kronan, vilket i norra England framkallade ett starkt uppror. Henrik började 1534 också stärka den svaga engelska positionen på Irland, och 1541 antog han titeln kung av Irland.

År 1533 blev Anna Boleyn drottning, men hon födde enbart en dotter, den senare Elisabet I. Detta, och rykten om äktenskapsbrott, ledde till att hon 1536 halshöggs. Nästa drottning, Jane Seymour, dog i barnsäng 1537 efter att ha fött den blivande Edvard VI. År 1540 gifte sig Henrik med Anna av Kleve – ett led i Cromwells försök att skapa en allians med tyska furstar. Henrik avskydde Anna och skilde sig hastigt. Han avrättade Cromwell, som på lösa grunder anklagats för förräderi, och han gifte sig med Katarina Howard. Då hon överbevisades om otrohet halshöggs även hon (1542). Henriks sista drottning, Katarina Parr, förmäldes 1543 och överlevde kungen, som nu hade blivit sjukligt misstänksam och oberäknelig men in i det sista politiskt aktiv.

Trots sin brutalitet och sina personliga brister har Henrik kommit att uppfattas som en inkarnation av både sitt ämbete och sitt sekel: en egocentrisk renässanskung och något av en nationell symbol.

Förhållandet mellan Spanien och England hade i början av seklet varit gott. Henrik hade ju gift sig med Ferdinand och Isabellas dotter Katarina, och tillsammans med Spanien bekrigade Henrik både Frankrike och detta lands bundsförvant, Skottland. (Edinburg erövrades 1542 och Boulogne intogs 1544). Henrik hoppades kunna binda Skottland till sitt eget land efter Jakob V Stuarts död genom ett framtida äktenskap mellan Jakobs späda dotter Maria Stuart och sin son Edvard.

Henrik VIII var i ännu mindre grad än Gustav Vasa i Sverige en reformator av religiösa skäl. Hans reformer tjänade enbart politiska mål. Själva bekännelsen, sådan den fastställdes genom 1536 och 1539 års trosartiklar, avvek föga från den romersk-katolska läran. Den, som förnekade transubstantiationen, straffades icke mindre än den, som vägrade avlägga supremateden. Thomas Cromwell lyckades i någon mån hämma förföljelserna mot protestanterna och sökte binda kungen vid reformationens sak genom ett förbund med Nordtysklands protestantiska furstar, men störtades 1540, då Henrik fann sig besviken på den nya brud, Anna av Cleve, som han på Cromwells inrådan äktat.

Henriks dog den 28 jan. 1547. Sonen Edvard VI blev kung, endast 10 år gammal, och under hans minderårighet styrdes landet av Hertigen av Northumberland, John Dudley. Han fortsatte genomförandet av reformationen och tillskansade sig själv stora egendomar från kyrkan. Han lät 1553 sin son gifta sig med kungens släkting Jane Grey och övertalade den dödssjuke kungen att - med förbigående av sina halvsystrar Maria och Elisabet - göra henne till tronföljare. Hon utropades också efter Edvards död till drottning, men måste redan efter nio dagar vika för Henriks och Katarinas dotter, Maria I. John Dudley avrättades för förräderi.

Med Maria kom en våldsam katolsk reaktion. Den reformerta kulten avskaffades, men det stannade icke därvid. Knappt hade Maria i juli 1554 gift sig med kung Filip av Neapel (från 1556 Filip II av Spanien), förrän den engelska kyrkan ånyo – enligt ett parlamentsbeslut i nov. s. å. - lades under påvens lydno. Från 1555 till Marias död pågick en fruktansvärd förföljelse mot protestanterna, varunder bl. a. Cranmer samt två biskopar dödades; det var med anledning därav som drottningen blev kallad "den blodiga Maria", "Bloody Mary". Genom sin gemål drogs Maria 1557 in i ett krig med Frankrike, under vilket 1558 engelsmännen förlorade sin sista fastlandsbesittning, Calais

 

Efter Marias död intogs tronen av hennes halvsyster, Elisabet I (1558-1603), Ann Boleyns dotter. I katolikernas ögon var Elisabet illegitim och följaktligen oberättigad till kronan, medan däremot Maria Stuart av Skottland, såsom Henrik VII:s dottersons dotter, skulle vara den närmaste tronarvingen. Så framträdde Maria redan från början såsom Elisabets konkurrent om tronen och förblev medelpunkten för det katolska partiets förhoppningar och konspirationer. Elisabet drevs därigenom att allt fastare, om än med stor försiktighet, att sluta sig till protestantismen, och kyrkan ställdes på protestantiska grund. Bekännelsen var kalvinistisk och mycket av liturgin var tydligt katolsk.

 

 

 

Maria Stuart (eng. Mary Stuart, kallad Mary Queen of Scots), 1542–87, drottning av Skottland

1542–67 och av Frankrike 1559–60, dotter till Jakob V och Maria av Guise. Maria Stuart blev drottning av Skottland vid faderns död, några dagar efter sin födelse. Fem år gammal sändes hon till det franska hovet, och 1558 förmäldes hon med den blivande kung Frans II, samma år som

Elisabet I besteg Englands tron. Maria Stuarts farmor hade varit syster till Henrik VIII, och detta gav Maria arvsanspråk efter Elisabet. Enligt engelska katoliker var Maria redan nu rättmätig drottning; de betraktade Elisabet som illegitim, eftersom hon fötts i Henrik VIII:s andra äktenskap (med Ann Boleyn) efter den av påven aldrig godkända skilsmässan från Katarina av Aragonien.

Sedan Maria blivit engelsk statsfånge (1569), arbetade katolikerna med stöd av Spanien genom öppet uppror och i flera sammansvärjningar på att mörda Elisabet, bereda protestantismens undergång och sätta Maria på tronen. Maria Stuart fick med sitt liv plikta för dessa syften (1587).

Elisabet blev den protestantiska sakens stöd i Europa, det hjälpte Frankrikes hugenotter mot Guiserna och Nederländarna i frihetskriget mot Spanien. Hon var engelsk drottning från 1558 till 1603, ’den elisabetanska tiden’, en period, som anses ha varit en politisk och kulturell guldålder i England.

Elisabets tidiga liv var oroligt till följd av intriger, där hon utan grund misstänktes för att ha deltagit i planlagda statskupper. Under sin halvsyster Maria I:s regering hade hon en tid varit inspärrad i Towern, men hon efterträdde Maria 1558. Hon var en högutbildad och språkkunnig kvinna, som agerade med stor statsklokhet och som förmådde skapa nationell lojalitet gentemot den engelska monarkin. Den utbredda folkliga popularitet hon tillvann sig under 1560-talet låg bakom tillnamnet Good Queen Bess.

Elisabet omgav sig med skickliga rådgivare, främst William Cecil (Lord Burghley) och Francis Walsingham. Hon gifte sig aldrig – därav tillnamnet Virgin Queen ('Jungfrudrottningen') – men hon hade nära vänskapsförbindelser med politiska gunstlingar, i första hand Robert Dudley (Earl av Leicester) och senare Robert Devereux (Earl av Essex). Hon utnyttjade utsikterna till att ingå äktenskap i sin utrikespolitik, främst i förhandlingar med hertigen av Alençon, bror till Henrik III av Frankrike. Även Erik XIV av Sverige uppträdde som friare till Elisabet.

Genom ett religionsavtal 1559 sökte Elisabet mildra motsättningar mellan protestanter och katoliker. Hon höll fast vid protestantismen som nationell religion men var till en början tolerant mot katolikerna. Detta förändrades 1570, då påven Pius V förklarade att Elisabets undersåtar inte var bundna till trohet mot henne. De religiösa motsättningarna skärptes ytterligare när den katolska skotska drottningen Maria Stuart sökte störta Elisabet. Maria Stuart hade dynastiska krav på tronen och erkändes som drottning av många engelska katoliker. Elisabet lät fängsla henne, när hon 1568 som landsflyktig kom till England. Efter att ha stått bakom flera misslyckade kuppförsök blev Maria Stuart avrättad 1587, vilket fick utrikespolitiska följder.

England började grundlägga sin makt på havet och i främmande världsdelar samt sin världshandel (kolonien Virginias anläggning. Den ökande makten sågs inte med blida ögon av Spanien. Engelska köpmän och statligt stödda kapare hotade Spaniens monopol på handel över oceanerna och England stödde Nederländerna i frihetskriget mot Spanien. Därtill kom religionstvisterna, avrättningen av Maria Stuart och den spanske kungen Filip II:s därvid aktualiserade krav på Englands krona. År 1588 avsände Filip den stora armadan mot England, men de spanska skeppen besegrades av stormvindar och lättmanövrerade engelska skepp. (Se bilaga)

Elisabets utrikespolitiska framgångar motverkades dels av ett allvarligt uppror på Irland 1594–1603, dels av de ekonomiska och sociala påfrestningar krigen orsakade. Elisabet tvingades sälja kronogods och monopolrättigheter, och på 1590-talet drabbades England av dåliga skördar och social oro, betydande arbetslöshet och lösdriveri. Elisabets sista år fördystrades även av de gamla rådgivarnas bortgång och av brytningen med gunstlingen Essef, som 1601 försökte störta henne - han dömdes till döden och avrättades. Elisabet efterlämnade inga arvingar utan efterträddes av Jakob I, Maria Stuarts son, som redan var kung av Skottland.

Drottning Elisabet I dog den 24 mars 1603, men då hade man redan kommit in i ett nytt århundrade, ett århundrade, då England skulle nå sin högsta makt någonsin.

 

 

Gqt /juni 05