Start Uppåt

Farsoter över världen

 

Epidemier har förekommit i alla tider och kommer väl tyvärr att fortsätta att göra det. Ibland har de drabbat begränsade områden, ibland hela världsdelar och alltså utvecklats till pandemier. Vår tids stora sjukdom är aids, som orsakar omkring 2 miljoner dödsfall per år. För några år sedan beräknades det att c:a 30 miljoner människor dött i den. Läkarvetenskapen har ännu inte funnit något verkligt effektivt vapen mot aids, och det förefaller inte som om sjukdomen skulle klinga av av sig själv, vilket varit fallet med tidigare farsoter.

Det är några av dessa tidigare farsoter, som jag tänker prata.

 

Många sjukdomar, t ex tuberkulos och sådana som överförs av insekter eller inälvsmaskar, fanns här på jorden redan för en halv miljon år sedan, och en del tumörsjukdomar är ännu äldre. Man har t o m funnit tecken på sådana i ben av dinosaurier, och de dog ut för 65 milj. år sedan.

Många av de sedan urminnes tider vanliga och kända infektionssjukdomarna anses ursprungligen ha överförts till människan från djuren och är släkt med sjukdomar som drabbar husdjur. Sålunda är  valpsjuka hos hund, räv och mink besläktad med mässling och kokoppsvirus är släkt med variolavirus, som orsakar smittkoppor.

Malaria och sömnsjuka anses vara orsakade av de äldsta kända sjukdoms-framkallande parasiterna (bakterier, virus).

För ca fyrtio år sedan trodde forskarna att malarian var utrotad, vilket snart visade sig vara totalt felaktigt. Både myggan och parasiten överlevde den massiva insatsen av bekämpningsmedel, bland annat det fruktade DDT, och har sedan dess fortsatt att sprida sin smitta.

100 miljoner människor smittas av malaria varje år, och mellan två och tre miljoner dör årligen, främst barn under fem år. Och malarian sprider sig, inte enbart i de tropiska länderna, utan även norrut. Frågan är om forskarna, den här gången, ska kunna stoppa denna världens mest spridda infektionssjukdom.

Malaria lär ha funnits i mer än 25 000 år, och man har påvisat infektionen hos egyptiska mumier som är ca 5 000 år gamla.

Den första kända epidemin av malaria i Europa utbröt 1493. Ännu på 1800-talet var det en folksjukdom i Sverige och härjade främst längs Östersjökusten, i Skåne samt kring Mälaren och Vänern. Under åren 1875–1908, alltså 33 år, rapporterades omkring 60 000 fall av "Skälvan" eller "varannandagsfrossa" , som malarian också kallades. Särskilt på våren och hösten förekom den ofta. Det sista fallet av malaria i Sverige var 1933 i Oxelösund, Europa är nu helt fritt från malaria.

Sjukdomen antas ha varit okänd i Amerika före Columbus och skulle således ha införts dit av européerna.

 

 

Att man var medveten om farliga sjukdomar framgår bl.a. i en egyptisk skrift från ungefär 2000 f.Kr. där fruktan för Farao jämförs med fruktan för Sjukdomarnas Gud. En kinesisk härskare från ungefär samma tid frågar sina spåmän: ”Kommer detta år att innehålla farsoter?”
Det kan mycket väl finnas historisk bakgrund för de hemsökelser som drabbade  Egypten och beskrivs i Andra Mosebok. Där berättas bl.a. om ”bulnader som slå ut med blåsor på människor och boskap” . Man antar numera att det skulle vara fråga om anthrax, mjältbrand, en s k zoonos, vilket betyder att det är en gemensam sjukdom hos människor och djur, som var känd i Egypten och Mesopotamien för mer än 4000 år sedan. Moses varnade Farao för denna ”boskapspest”, som tillsammans med andra plågor för landet slutligen fick Farao att släppa judarna fria ur den egyptiska fångenskapen.

 

I 1Krön 14 läser vi:”Så lät då Herren pest komma i Israel så att 70.000 män av Israel föllo.” Vilken form av pest det var fråga om vet vi inte.


Gamla berättelser om pestliknande farsoter förekommer också i 1 Sam, där det beskrivs hur Herrens hand slog filistéerna både små och stora med svåra bölder som straff för att de tagit arken. Kanske var det fråga om böldpest.

 

Sanherib var kung i Nineve i Assyrien omkring år 700 f.Kr. I 2 Kon. berättas hur han belägrade Jerusalem men stoppades genom en ”Guds ängel”, som på en enda natt ” i assyriernas läger slog 185 000 man” och tvingade Sanherib att dra sig tillbaka utan att ha intagit staden. Det var tämligen säkert en pestepidemi orsakad av råttor som skördade så många offer i Sanheribs armé att han måste bryta upp från det nedsmittade lägret. Uppgifterna bekräftas av greken Herodotos – han som har kallats Historiens fader - som på 400-talet berättar att en mängd råttor bröt sig in i assyriernas läger.

Den oftast omnämnda sjukdomen i Bibeln är utan tvekan den som hos oss har översatts med ”spetälska”. Numera anses det dock inte troligt att det alltid rörde sig om verklig lepra utan om olika hudsjukdomar som eksem, psoriasis eller hudcancer.
Även på våra nordliga breddgrader visar skelettfynd att spetälska förekom redan långt före 1000-talet, då smittan blev verkligt utbredd.
Det som främst gjorde sjukdomen så fruktad och avskydd i alla länder var den sociala utstötthet som de sjuka drabbades av, vilket inte minst Bibeln vittnar om.
Spetälska var en endemisk, inhemsk farsot i Indien, Kina och Främre Orienten många årtusenden före Kristi födelse. Att en sjukdom är endemisk innebär att den förekommer hos en begränsad grupp av människor eller i ett definierat geografiskt område. En endemi som förekommer i Sverige är vattkoppor. Om frekvensen av insjuknade ökar så talar man om en epidemi. En epidemi som sprider sig över stora delar av världen kallas som sagt pandemi.

 

Moses lärde troligen känna sjukdomen i Egypten och sammanställde förordningar beträffande den. En sjuk som förklarats oren skulle förpassas från lägret och förbli avskild till dess en ny undersökning möjligen förklarade honom frisk. Det var prästerna som fällde avgörandet.
Ungefär samma stränga regler gällde i alla länder, och när de romerska kejsarna så småningom blev kristna, genomdrev även de Bibelns föreskrifter om behandling av personer med olika vanprydande hudsjukdomar. Det enda aktiva botemedlet mot spetälska som tycktes ha förekommit var det som profeten Elisas uppmanade till i 2 Kon: ”Bada sju gånger i Jordanfloden så skall ditt kött åter bli sig likt och du skall bliva ren”. En uppmaning, som för de flesta väl inte var så alldeles lätt att rätta sig efter.

Jag nämnde att mjältbrand brutit ut i Egypten, och det torde också ha varit mjältbrand, som räddade Europa på 400-talet från hunnernas framfart genom att sjukdomen bröt ut bland deras hästar, boskap och krigare med förödande verkan. Under första och andra världskriget hände det både i USA och i Europa att människor smittades av mjältbrand via otillräckligt steriliserade rakborstar, tillverkade av hästhår.

I äldre tider skilde man inte lika tydligt på olika typer av infektionssjukdomar. Historiska uppgifter om utbrott av "pest" kan därför avse vilken dödlig infektionssjukdom som helst som fått stor spridning, och behöver inte nödvändigtvis vara samma sak som den infektionssjukdom som vi idag kallar pest.

Pandemier av pest har nått Europa vid flera tillfällen. Den första riktigt stora var den Justinianska pesten med namn efter den då regerande kejsaren Justinianus I i det Bysantinska riket. Det var en pandemi som bröt ut i Kina och som år 541 nådde Medelhavsområdet. Farsoten höll sig kvar i ett par hundra år, vilket ledde till att  det bysantinska rike försvagades. Det i sin tur gjorde att muslimernas erövringståg i Främre Orienten under andra hälften av 600-talet underlättades.

Vid 1300-talets mitt nåddes Europa av en ny pestpandemi, som kom från de asiatiska stäpperna. Det var den som vi i Europa kallade för Digerdöden eller Svarta döden, den överlägset största pestepidemin som drabbat Asien och Europa.

Digerdöden var en epidemisk sjukdom som förekom som böldpest, lungpest och blodpest. Dödligheten i böldpest varierade mellan 30 och 70 procent medan den i de båda andra fallen var nära nog hundraprocentig.

Det var fråga om en infektionssjukdom som orsakades av Yersinia pestis, en bakterie som främst sprids med infekterade loppor från råttor.

Yersinia pestis hade inte förekommit i Europa sedan 700-talet, men den var ändå inte utrotad. Bakterien väntade bara på att de rätta förhållandena skulle göra det möjligt för den att slå till, och det fick den tydligen nu vid 1300-talets mitt. För att bakterien skulle kunna överföras till människorna krävdes speciella förhållanden, i första hand nära kontakt mellan råttor och människor. Därför var svartråttorna, Rattus rattus, och lopporna som följde med dem en effektiv pestspridare, eftersom de fanns i bostadshus och på skepp.
Loppan angriper vanligtvis inte människan, men kan göra det om råttan dött och blivit kall. Loppan söker sig då till en levande, varm kropp i närheten. När människorna väl blivit sjuka överför de smittan till varandra.

Det var under en pestpandemi så sent som 1894, också med ursprung i det inre av Kina, som pestbakterien upptäcktes samtidigt av schweitsaren Alexandre Yersin och japanen Shibasaburo Kitazato, som lyckades klarlägga sambandet mellan råttor, loppor och människor.

 

Böldpest är den mest smittsamma arten av pest. Det är inte människan som drabbats av böldpest som är smittspridaren, utan det är lopporna och råttorna. Om alla smittbärande råttor och loppor kunde elimineras, skulle inte den smittade personen vara farlig för sin omgivning. I det andra fallet, lungpest, är det människan som smittar.

Sjukdomen gör inte skillnad på män och kvinnor - båda drabbades lika hårt. Första tecknet på att man drabbats var att man plötsligt kände sig stel och frusen. I nästa fas växte en hård böld fram, vanligtvis i armhålan eller vid ljumsken. Svullnaderna blev svarta, och var och blod rann ur bölderna. Därefter fick de sjuka svarta fläckar på huden på grund av inre blödningar. Många fick i stället för bölder hög feber, blodiga upphostningar och blod i urin och avföring. Man plågades svårt och dog vanligen inom några få dagar.

 

Pesten började i Kina år 1334 och spred sig sakta västerut via de handelsvägar som etablerats, bl.a. till Krimhalvön i Svarta havet. Där, i staden Kaffa, hade Genua en koloni som var en viktig handelsknutpunkt. Staden var år 1346 belägrad av ett muslimska tatarer och det var i deras här  som pesten först bröt ut. De kristna i staden såg sin räddning i den död som drabbade fienden. Tatarhären tvingades dra sig tillbaka, men innan de lämnade området tillgrep man bakteriologisk krigföring, troligen för första gången i historien. Lik efter pestdrabbade människor slungades med hjälp av kastmaskiner in över stadens murar och därmed var också pesten i  staden.

Inte förvånande utbröt panik bland försvararna. Belägringen var visserligen bruten och fartygen som legat instängda i hamnen kunde nu ge sig iväg, och det gjorde de så fort som möjligt, men i de allra flesta fall hade de då redan pesten ombord. På en del skepp dog alla ombord, andra gick in i någon hamn, varvid pesten fick fotfäste där. 1347 anlände minst ett fartyg till Messina Sicilien och spred därigenom sjukdomen till Sydeuropa.

 

Digerdöden sprids i Europa

Från Sicilien spred sig snart pesten till resten avItalien och sedan mot norr och väster till Frankrike, Spanien, Nederländerna och England. 1 november 1347 hade pesten drabbat den dåvarande påvestaden Avignon, där i ett kloster alla munkarna utom en dödades på en natt. Hundraårskrigen mellan Frankrike och England pågick samtidigt och ökade på eländet.

 

Missväxtåren 1346 och 1347 råkade Italien ut för missväxt, vilket förorsakade hungersnöd och upplopp i Florens. Till råga på allt annat elände drabbades staden också av Digerdöden. Det beräknas att drygt två tredjedelar av Florens befolkning fick sätta livet till i denna pestepidemi. I reda tal innebar det med andra ord att stadens invånarantal på mindre än ett år sjönk från 100,000 till 30,000.

Till skillnad från grannstäderna Pisa och Siena återhämtade Florens sig förvånansvärt snabbt från digerdödens härjningar, och staden kunde fortsätta att växa i rikedom och välstånd.

 

Giovanni Boccaccio var en italiensk författare vid mitten av 1300-talet, som anses vara den som utvecklade novellen till en konstform. Mest känd blev han dock för romanen "Decamerone". Där berättas om hur pesten drabbar Florens och hur tio ungdomar av båda könen flyr till en lantegendom utanför staden där de fördriver tiden med att berätta historier för varandra. Det rör sig om erotiska och burleska skämthistorier, underfundiga sagor och gripande kärleksskildringar. Genom sin oöverträffade friska prosa kom "Decamerone" att utöva ett stort inflytande på den italienska litteraturen,

Francesco Petrarca, mest känd för sina sonetter, skrev ungefär samtidigt om pesten i ett brev till sin bror: ”Kommer efter-världen någonsin att tro på dessa ting, när vi som ser det knappast kan tro på dem.”

 

Norge var det första nordiska land som drabbades av pesten. Sommaren 1349 kom ett av Hansans handelsfartyg från England till Bergen, och man hade fått pesten ombord. De norrmän som lastade av fartyget blev snabbt sjuka och pesten hade därmed fått sitt fäste i staden. Den spred sig österut och trängde på våren 1350 över gränsen till Sverige.  

Sverige var ett av de sista länderna i Europa drabbades av pesten. Men till slut kom den och det med besked, den dödade 1/3 av hela Sveriges befolkning. Värst drabbades Västergötland och Uppland. I Skara stift lär ca 460 av stiftets 500 präster ha dött,  och i Uppland sägs det att 5/6 av hela befolkningen dog. Av hela Sveriges befolkning på ca 600 000 dog ca 200. Men ändå var det några lyckligt lottade områden i Sverige som klarade sig undan pesten, främst Västmanland och södra Dalarna och nästan hela Norrland. Anledningen till att Bergslagen klarade sig är förmodligen gruvornas svavelrök som stoppade pestbacillerna. I Norrland är det ju tämligen kallt, och de pestbärande djuren trivs inte i kyla.

På den Jyllands västkust strandade ett engelskt skepp hösten 1348. Kustbefolkningen förde i land varorna och därmed pesten. Den fick fäste och spred sig 1349 över hela Danmark, där den mötte en pestvåg som var på väg norrut från Tyskland och vidare till Ryssland.

 

Aldrig tidigare, och heller aldrig senare har pesten spridits så enormt, aldrig har så många gått under, aldrig har så stora områden drabbats. Den medeltida människan reste i större omfattning än tidigare, handeln var omfattande och pesten spred sig vanligen mellan handelsknutpunkterna vid kusterna, men också inåt land. De medeltida städerna var tättbefolkade och gatorna var trånga. Folket var fattigt och smutsigt; det man ville bli av med slängdes ut på gatan, där svin gick och bökade runt och råttor smög omkring. En perfekt miljö för bakterier att utvecklas i.

 

Med tiden samlade man vissa erfarenheter hur pesten skulle bekämpas bl a med regler för karantän och också genom förbättrad hygien så att inga loppor skulle frodas på kroppen. Den svarta råttan trängdes undan av den starkare, men också folkskyggare bruna råttan och man kan väl anta att människan utvecklade en viss immunitet mot smittan.

Pesten härjade som värst vid mitten av 1300-talet men återkom i flera vågor fram till ungefär 1740. Minst 15 miljoner människor miste livet.

 

Digerdödens hänsynslösa och snabba framfart skrämde människor nästan från vettet, vilket väl inte är så förvånande. Eftersom man inte riktigt visste orsaken och följaktligen inte heller hur farsoten skulle stoppas, fördes många mer eller mindre rimliga  förklaringar till torgs.

Att loppor och annan ohyra kunde vara orsaken hade man inte en tanke på. Men annars var det ingen måtta på allt som man kunde skylla pesten på. Det var planeternas rörelser, det var kometer och eldklot, Guds straff för tusenåriga synder och mycket annat.

Vår egen heliga Birgitta menade att orsaken kort och gott var "Guds vrede över människornas synder".
Botemedlet var enligt henne att genom fromma gärningar blidka Gud, t.ex. genom att biskopen en gång varje månad höll en högtidlig procession med de heliga relikerna. Dessutom borde han samma dag samla några fattiga till måltid och ödmjukt tvätta fötterna på dem. Varje enskild församlingsmedlem skulle en gång i månaden betänka och ångra sina synder, fasta en dag och läsa Fader vår tre gånger och Hell dig Maria en gång. Birgittas råd fick genomslagskraft, men någon effekt fick de inte.

 

 

 

Det fanns de som trodde att pesten spred sig med vinden och att man kunde skydda sig genom att utestänga den förgiftade luften. Fönstren skulle ha rutor av glas eller vara täckta av vaxat tyg, så att inte luften trängde in i huset. Bara om nordanvinden blåste ren och klar kunde man utan fara släppa in den. Kom vinden söderifrån, var det livsviktigt att hålla stängt.

 

Många ansåg att det var kristendomens värsta fiender, judarna, som låg bakom katastrofen. De spred ut att judarna förgiftat brunnar och därigenom spridit pesten, vilket ledde till våldsamma judeförföljelser. Judarna klädde sig annorlunda än gemene man och var därför lätta att känna igen. De hade sin egen religion och erkände inte Jesus som Guds son och världens frälsare. Många kyrkliga ledare påpekade gärna att de som korsfäst Jesus var judar (men glömde tala om att Jesus själv var jude). Judehatet är således ingen ny företeelse, men den fick sig en rejäl skjuts framåt under digerdöden. Det var judarna som bedrev utlåning av pengar till kungar och andra betydande män, mot hög ränta. På medeltiden fick inte kristna låna ut pengar mot ränta men det kunde alltså judarna ägna sig åt. Att döda judar var ett bra sätt att bli av med både långivare och skuld, tyckte åtskilliga kristna affärsmän.

Det var emellertid inte bara de högre stånden, som hetsade folket mot judarna, även om en eller annan skuldsatt herreman blev nog så nöjd när hans kreditorer brändes. Nej. det var lika ofta det enkla folket, borgarna och bönderna som gick löst på judarna, kristendomens gamla fiender, såsom de alltid hade stämplats. Trots att alla kunde se att judarna föll offer för pesten på samma sätt som alla andra, slogs de ihjäl där de påträffades eller massbrändes levande i stora gropar i marken.

Det fanns förvisso judar som erkände att de förgiftat brunnar, men med de medeltida förhörsmetoderna var det inget att förundra sig över. Med hjälp av sträckbänk och andra tortyrredskap framtvingades de mest besynnerliga erkännanden.

 

Enda möjligheten att undvika och skydda sig mot pesten ansågs i de flesta fall vara genom bön och botgöring.  Det var därigenom som flagellantrörelsen och deras gisslartåg utvecklades. De gick från stad till stad, från by till by och med ett gisslet med spetsiga, vassa taggar slog man sig blodig på ryggen. I början var gisslarna omåttligt populära vart de än kom och hälsades välkomna med klockringningar och folkets vördnad. Påven hade ju själv välsignat deras försök att få Gud att vända sin godhet mot människorna igen.

Men gisslarna började angripa kyrkan. De förkastade flera av kyrkans viktigaste lärosatser som bikten och absolutionen, avlaten och själamässorna. De tyckte att kyrkans män levde ett syndigt liv och gisslarna ville ta över deras uppgifter.

I början av offensiven hade de stöd av befolkningen som ofta delade deras uppfattning om prästerskapet, men i Strasbourg vände sig borgarna mot dem, eftersom pesten bröt ut medan gisslarna ännu var kvar där och av allt att döma, var det gisslarna själva som fört med sig smittan. Dessutom hade gisslarnas blodiga botgöring visat sig vara verkningslös och deras politiska agitation rann i fortsättningen ut i sanden. Det slutade med att påven bannlyste gisslarna och rörelsen dog sedan snabbt ut.

 

I en del hamnar infördes karantänsbestämmelser för inkommande fartyg som misstänktes medföra smitta. Ordet karantän kommer från det italienska ordet quaranta som betyder fyrtio. De smittmisstänkta fartygen fick nämligen ankra upp en bra bit utanför hamnen och ligga där i 40 dagar för att säkerställa att pest ej bröt ut i bsättningen. Ännu idag måste fartyg som anländer till ett nytt land hissa den s.k. Q-flaggan (en helt gul flagga) vilket innebär att man inte har några smittsamma sjukdomar ombord.
För resande på land utfärdade man särskilda brev som garanterade att de kom från ett icke pestdrabbat område. Med dessa brev i handen kunde den resande passera stadsporten (passer par la porte på franska). Från detta ord har vi fått passeport, dvs. pass.


Under pesttider osade det av rökelse överallt - på gator och torg anlades stora eldar av doftande ämnen och i hemmen brändes bär och grenar av enbuskar. Det kunde behövas eftersom man fram till 1800-talet höll både grisen och hönorna i ett hörn av köket, som länge var det enda rummet. Att slösa med stugvärmen genom att vädra var det inte tal om. I  slotten beströdde man salsgolven med säv, lavendel och timjan, en blandning som man trodde skulle hindra spridningen av de farliga sjukdomarna.

Man märkte ju snart att det inte hjälpte, så man började fundera över om inte otäcka stanker kunde ha bättre verkan? Folk med stinkande yrken smittades, inbillade man sig, ju inte lika ofta? Man började i stället rena luften med krutrök, urin, avföring, vitlök - vad som helst som luktade mycket och illa.

Sista gången pesten gick i Sverige, 1710-1711, lagstadgades om vad varje husägare måste hålla i lager för rökning: tjära, beck och harts, malört, enris, salpeter och svavel. 1765 rekommenderas i Haartmans läkarbok för allmogen att inte gå någonstans utan tobakspipan samt att "röka boningsrummen med rökpulver, enbär, näver, socker, tjära, malört, tobak, krut eller ättiksånga".

 

Särskilda pestkyrkogårdar anlades i många socknar, ofta avlägset för smittoriskens skull

 

Kanske en tredjedel av Europas befolkning dog under de sex år som digerdöden härjade som värst. Nog är det lite ironiskt att den bidrog till att folks levnadsvillkor blev bättre sedan pesten tagit livet av så många. Kreatursskötseln fick ett nytt uppsving på jordar som övergetts och man kunde t.ex. börja äta kött då, när färre människor skulle dela på kakan Åkermarken och spannmålen räckte åt alla. På de magraste markerna växte återigen skog, som man tidigare hade skövlat. Man fick trä som var en viktig råvara för fartyg, byggnader och medeltida redskap och maskiner.

Folkminskningen ledde till att det blev ont om arbetskraft, och då måste godsägarna i större utsträckning ta hänsyn till böndernas krav på höjda löner och förbättrade villkor. Bönderna kunde alltmer välja mellan olika arbetstillfällen och blev på så sätt med tiden allt rörligare och självmedvetna. Motsättningar uppstod mellan bönder och godsägare, vilket med tiden ledde till bondeuppror på flera håll i Europa.

 

Att pesten i alla fall så småningom minskade i intensitet berodde på flera faktorer. Med början i Norditalien skapades ett alltmer utbyggt system med bevakningslinjer och aktiva åtgärder i kampen mot pesten. Sjöfarten över Medelhavet kontrollerades med hjälp av hälsopass för resande, karantäner, pestlasarett och ett utbyggt informationssystem. Tvärs över Balkan mellan de osmanska och habsburgska imperierna gick den österrikiska Militärgränsen, vars huvuduppgift under 1700-talet alltmer blev att skydda mot pest. Andra hustyper och ökad renhållning gjorde att svartråttan trängdes undan. Dess ersättare, brunråttan, är också mottaglig för pest, men den lever inte lika tätt inpå människorna och är därför mindre farlig som smittospridare.

 

Ett ryktbart och våldsamt pestutbrott drabbade 1665-66 London, dit [ rediger ] UtbruddetPP, somden troligen kom med holländska fartyg från Amsterdam. Sykdommen hadde opptrådt i Nederland siden 1654 , uten å ha utviklet seg til en epidemi. Sjukdomen hade funnits i Nederländerna utan att där ha utvecklats till en epidemi. I havneområdene i London, hvor arbeiderne var stuet sammen under svært uhygieniske forhold, lå forholdene til rette for at den skulle begynne å spre seg. I hamnområdena i London, där arbetarna jobbade under mycket ohygieniska förhållanden, var villkoren goda för att smittan skulle spridas. Våren och sommaren som följde var ovanligt varma, och pesten spred sig snabbt. Det ble ikke ført oversikt over dødsfall blant de aller fattigste, så det første navngitte tilfellet av et dødsfall kom først 12.

Uppskattningsvis dog 75 000–100 000 människor i London, d.v.s omkring en femtedel av befolkningen. EnligtIfølge offisielle tall steg dødstallene i London fra 1000 i uken til mer enn 2000 i uken og nådde et høydepunkt i september med 7000 i uken. officiella siffror nådde London en topp i september med 7000 dödsoffer i veckan. Pesten begynte så å slippe taket.

Även om omfattningen var mycket mindre än digerdöden så är den ihågkommen i Storbritannien som "The Great Plague" eftersom det var den sista stora utbrottet av pest i Europa. Pesten i London har skildrats i en roman av Daniel Defoe (Robinson Crusoes författare) och i en ögonvittnesskildring av Samuel Pepys i dennes berömda dagbok.

DetDet var fortsatt spredte tilfeller utover sommeren og høsten, inntil september 1666. förekom fortfarande fall fram till september 1666, men då fick smittbekämpningen hjälp från ett oväntat håll – dock inte särskilt välkommet. Den 2. Den 2og 3. september utbröt nämligen i ett bageri vid Pudding Lane den stora branden i London. De tettest befolkede områdene brant ned, og rottene ble enten brent eller rømte. Det är en av de största katastrofer som drabbat London under dess historia. Den förstörde bl.a. 13 200 hus och 87 kyrkor samt Royal Exchange, Custom House, St Pauls-katedralen, Guildhall, fyra broar över Themsen och tre stadsportar. Den gjorde ca 100 000 människor hemlösa (en sjättedel av Londons dåtida befolkning), men speciellt många människor omkom inte. De som dog var däremot de pestbärande råttorna. Efter branden blev det förbjudet med halmtak på husen i staden, eftersom de var bra hem för råttorna och dessutom brandfarliga. Förbud mot halmtak finns kvar i modern lagstiftning.

 

Det var mycket om pesten, men så var den också den värsta farsot som har drabbat Europa.  Det har emellertid funnits andra.                 

 

Smittkoppor (variola) är en, sedan år 1980 utrotad, extremt smittsam sjukdom som orsakas och sprids av ett virus.

Sjukdomen börjar som en våldsam influensa med hög feber, huvudvärk och ryggsmärtor. Även kräkningar och diarré kan förekomma. Efter några dagar minskar febern något och blåsor (koppor) uppträder över hela kroppen. Inkubationstiden är vanligen 12 dygn men kan variera.

Spridningen sker via direkt kontakt med sjuka människor eller indirekt via kontaminerade föremål eller via t.ex. ventilationsanläggningar.

I Europa var smittkoppor 1700-talets stora infektionssjukdom. Den drabbade huvudsakligen barn eftersom den äldre befolkningen oftast var immun efter en genomgången infektion. C:a 60 miljoner européer påstås ha dött av smittkoppor under detta århundrade.

Man tror att det var smittkoppor, överförd av européerna, som dödade miljontals indianer i Sydamerika under 1500-talet.

Man upptäckte att personer som smittats av kokoppor var skyddade mot smittkoppor. Det första vaccinet (efter latinets "vacca", ko) gjordes av vätska från kokoppor. Den engelske läkaren Edward Jenner gav den 14 maj 1796 denna vätska till en åttaårig pojke via två ytliga rispor i huden. Pojken blev sjuk i kokoppor men det visade sig senare att han nu var skyddad mot smittkoppor.

Viruset har kunnat utrotas tack vare det faktum att det endast drabbar människor, således har individer med sjukdomen snabbt kunnat isoleras och åtgärder vidtagas. Allmän vaccination mot smittkoppor upphörde i Sverige 1976, och år 1980 förklarade världshälsoorganisationen (WHO) världen vara fri från smittkoppor efter ett framgångsrikt, drygt 10-årigt utrotningsprojekt. Aktivt virus har sparats av vetenskapliga skäl och finns på två platser på jorden idag.


Kolera var en häftigt förlöpande epidemisk tarmsjukdom, orsakad av en kommaformad bakterie. Inkubationstiden var kort - några timmar eller högst ett par dagar.
Stora koleraepidemier har härjat i Europa. Under 40 år vid mitten av 1800-talet  drabbades Sverige av nio epidemier. Vid den värsta av dessa, 1834, insjuknade mer än 25000 personer, av vilka drygt hälften dog. Människorna drabbades av frekventa tarmtömningar med vattentunn avföring (diarré) men ingen eller obetydlig feber och oftast inga kräkningar.

Kolerabakterien överförs via föda eller dricksvatten, särskilt när det råder brist på rent vatten och sjukvård.

Smittämnet bildar i tunntarmen ett gift (toxin) som får cellerna där att utsöndra vatten och salter. Resultatet blir häftiga diarréer.
Dödligheten är ca 50 % om inte vätskeförlusterna ersätts. Kroppens vätskebalans kan återställas med hjälp av en socker-saltlösning, och numera vet man att antibiotika kan förkortar sjukdomstiden.

 

Kolera kom vart 10.e år över Europa. 1832 dog i Paris 18,400 personer inom 6 månader, dvs mer än 100 per dag.


Den nu pågående, sjunde världsepidemin började 1961 i Indonesien, varifrån koleran spred sig främst till Afrika, Asien och (från 1991) även till Syd- och Latinamerika. Totala antalet fall i världen beräknas till ca 8 miljoner per år.

 

SPANSKA SJUKAN

Nu kommer vi till en farsot som troligen många av er har, om inte upplevt så kanske hört era föräldrar berätta om, Spanska sjukan

Det var en mycket svår influensaepidemi som svepte över världen 1918–19 och som bedöms ha orsakat ca 20 milj. människors död. I Sverige dog under den egentliga epidemin 1918–19 ca 35.000 personer och under 1920 ytterligare ca 3.000. Här liksom i den övriga världen var dödligheten högst bland personer mellan 20 och 40 år. Vanligen drabbades de kraftigaste männen och de gravida kvinnorna först.
                

Oftast tror vi väl att influensa är begränsad till bagatellartade förkylningssymtom, muskelvärk, några dagar i sängen och att de som dör bara är de riktigt gamla och de som redan är sjuka på annat sätt. Men influensaviruset kan i värsta fall åstadkomma något mycket värre. Influensa kan utvecklas till en pandemi som dödar stora delar av befolkningen, inte bara utsatta riskgrupper, utan också unga och för övrigt friska människor. 

                     1918 – under det första världskriget sista år– fick influensan detta elakartade förlopp och ändrade världshistorien.  Tyskarna gick till stort angrepp mot Frankrike och förväntade sig att framgångsrikt slutföra kriget. Ententen – Frankrike, England och Ryssland, senare också Italien och USA – var i svårigheter. Lenin hade genomfört sin statskupp ställt Ryssland utanför kriget. Tyskarna kunde därför frigöra en miljon soldater från den ryska fronten, som i stället kommenderades till västfronten. De amerikanska styrkorna hade ännu inte kommit på plats och Frankrike och England hade åsamkats stora förluster. Tyskarna var numerärt överlägsna och hade på vissa frontavsnitt fyra gånger så många soldater och vapen som sina motståndare. De tyska framgångarna kulminerade när man i maj 1918 nådde fram till floden Marne varifrån det tyska artilleriet kunde nå Paris. Frankrike greps av skräck och desperation, parisarna flydde, övergav sin huvudstad och lämnade den i det närmaste öde.
 

                                     De tyska framgångarna underminerades emellertid av en influensa- pandemi som härjade bland de tyska soldaterna. Befälhavaren Ludendorff konstaterade förtvivlat att tusentals soldater insjuknade i varje division, försörjningslinjerna till fronterna blev lidande. Soldaterna utmattades av sjukdomar och svält och tvingades till reträtt. Ludendorff själv gav med fullt fog influensan skulden för motgångarna. 

De brittiska och franska förlusterna i soldater ersattes av ett stort inflöde av amerikanska styrkor, vilket återgav Ententen stridsmoralen och de franska kommendanterna Foch och Pétain kunde återerövra förlorad mark. Tyskland – utmattat av influensa – tvingades till den vapenvila som blev avslutningen på det krig som i tyska ögon upplevdes som ett mycket förödmjukande nederlag – ett nederlag som kom att sätta in prägel på resten av 1900-talets första hälft med nazismen frammarsch och det andra världskrigets fasor. 

 

Den influensa som knäckte Tyskland, vände kriget och formade världshistorien kom att kallas för Spanska sjukan – inte för att sjukdomen hade sitt ursprung i Spanien – utan för att det neutrala Spanien, där influensan dödade
170 000 människor, inte hade någon censur och därför fritt kunde rapportera om sjukdomens förlopp. 

 

En femtedel av jordens befolkning - två miljarder människor – infekterades och insjuknade i spanska sjukan. Av dem dog 20-40 miljoner – fyra gånger  fler än de som gick under i första världskrigets direkta krigshandlingar.
I Sverige, som 1918 hade strax under sex miljoner invånare, dog 25 000 människor. I ett historiskt perspektiv skördade spanska sjukan långt fler offer än 1300-talets digerdöd och senare tiders smittkoppsepidemier. 
                 I USA beräknas ca: 500.000 personer ha dött i spanska sjukan.


                   Det nya och skrämmande var att influensan denna gång skördade sina offer bland friska, unga och starka människor, till skillnad från tidigare influensautbrott, då dödsfallen i huvudsak begränsade sig till tidigare sjuka, små barn och åldringar.  Spanska sjukan slog mycket hårt mot isolerade befolkningar som inte tidigare exponerats för liknande virus. De var helt oskyddade av det enkla skälet att de inte kunnat bygga upp något immunförsvar.  Ett exempel är öarna Upola och Savii i Västra Samoa dit en smittad fartygsbesättning från Australien anlände i november 1918. Inom tre månader hade mer än en femtedel av befolkningen gått under i spanska sjukan. Så var det också på Fidji-öarna och på Tahiti. ”I by efter by finns inga överlevande”, rapporterade en brittisk kolonialtjänsteman. 


                    Influensapandemier uppstår vart och vartannat år. Men så länge ett nytt influensavirus inte skiljer sig så mycket från tidigare virus som infekterat befolkningen har människorna ett helt eller delvis immunologiskt skydd mot smittan.  Immunsystemets antikroppar och andra förvarsmekanismer känner igen och slår ut virus eller lindrar virus verkningar. I och med vårt immunologiska minne blir inte sjukdomens konsekvenser då särskilt allvarliga. Sjukdomen inskränker sig för det mesta till symtom som vid en vanlig förkylning. Men i fall virus uppfattas av människans immunsystem som helt okänt och nytt kan effekterna bli katastrofala. Mångfaldigt fler insjuknar, fler organ än luftvägarna angrips och hög dödlighet kan bli följden. 

Att spanska sjukan blev mycket värre än tidigare influensaepidemier berodde på att virus yttre proteinhölje hade förändrats till en struktur som människans immunsystem aldrig tidigare exponerats för och därför inte kunde känna igen, och följaktligen uteblev immunförsvaret. 

Det där förekommer lyckligtvis inte så ofta, men det förekommer. Så t.ex. spanska sjukan 1918, asiaten 1957 och Hong Kong-influensan 1968. Dessa pandemier fick därför mycket värre förlopp än vanliga utbrott av influensa. 

De största och farligaste influensapandemierna har startat i södra Kina med sin mycket täta befolkning. Människorna lever också nära och tillsammans med höns, ankor och andra husdjur.  Grisen, ett vanligt husdjur i denna del av världen, fungerar som mellanvärd för virus. Grisarna badar i gyttjiga vattenpölar tillsammans med ankor. Ankorna bär på ett 20-tal olika influensavirus som kan smitta människa, men som ankan själv ej kan bli sjuk av. Ankorna lägger sin virusrika avföring i det vatten där de och grisen håller till. Via det förorenade vattnet får grisen i sig fågelviruset och om sedan dessa två virus blandas finns det risk för att ett nytt virus uppstår – ett virus - som 

människan aldrig tidigare har exponerats för och som sprids från gris till människa, infekterar människan och gör henne sjuk.                 
Viruset kan sedan spridas mellan människor som droppsmitta via luften.   

 

Vi kan då få att göra med en mycket allvarlig pandemi i klass med de stora dödliga sjukdomarna digerdöd, pest, spanska sjukan som tidigare i historien tagit så många liv.

De flesta forskare på området är överens om att en ny influensapandemi på sikt är oundviklig. Frågan är var och när den nya smittan kommer att bryta ut. Visserligen har inga nya fall rapporterats sedan epidemin för några år sedan, men faran är inte på något sätt över. Det vet ledande virusforskare som mer eller mindre permanent har slagit läger i Hongkong för att invänta nästa utbrott. Efter en period av inaktivitet kan fågelvirus komma tillbaka och då i en form som lättare sprids från människa till människa. 

Hanteringen av fågelinfluensan i Hong Kong för några år sedan ger en fingervisning beträffande framtiden.  Typen av virus kunde fastställas och därmed kunde man också snabbt framställa ett vaccin. De sjuka blev omedelbart isolerade och kom snabbt under behandling och övervakning. Myndigheterna beordrade masslakt på fåglar – 1,5 miljoner potentiella smittspridare, höns och ankor, nödslaktades – vilket drastiskt minskade riskerna – kanske inte till noll, men näst intill. 

Det tar inte mer än sex timmar för att med ett passagerarflygplan sprida virus från Hong Kong till Europa och USA!  Däremot tar det minst ett halvt år att tillverka och distribuera ett vaccin efter det att man fastställt typen av det aktuella viruset. Så nog finns det problem alltid om man ska bekämpa en ny och svår influensapandemi.

I jämförelse med andra pandemier är det mycket som talar för att influensa är den potentiellt farligaste sjukdom vi känner till. Det finns andra sjukdomar som är mer omtalade – så t.ex. Ebolainfektionen. Ett antal romaner, filmer och åtskilliga artiklar i dagspressen har skrämt upp allmänheten, men de Ebola-utbrott vi hittills haft, har varit ytterst begränsade och det har aldrig varit fråga om det ruskiga scenario som media ibland förmedlar. Ungefär detsamma gäller för t.ex. böldpest som haft ett begränsat antal utbrott i Indien. 

1918 spreds influensasmittan – Spanska sjukan - i tätt packade skyttegravar och trånga militärförläggningar. Men idag, med 80 år av intensiv medicinsk och teknisk utveckling bakom oss, är vi bättre rustade att möta kommande pandemier. Visserligen är vi fortfarande oförmögna att bota själva virusinfektionen, men vi kan i dag med någorlunda framgång behandla sjukdomens komplikationer.

 

Ur Tidskriften Hälsovännen No 9, 1 oktober 1918

Spanska sjukans behandling. Den i vårt land rasande farsoten, som för oss är en skenbart ny företeelse, har antagit så våldsamma dimensioner och åstadkommit så många dödsfall, att man kan tala om panik på vissa håll. Vi lämna för dagen å sido alla sjukdomsbeskrifningar och funderingar öfver sjukdomens härstamning, och vilja hålla oss till de rent praktiska detaljerna. Rörande sjukdomens förebyggande torde ej vara värdt att säga mycket. Vi veta ej ännu, huru länge en insjuknad och en tillfrisknande patient är smittoförande. Emellertid måste vi på goda grunder anklaga hans upphostningar, hans afsöndringar från respirations-organen för smittobärande. Det gäller att ej onödigt exponera sig för smitta genom att besöka sjuka; att i afseende på skolor och kaserner kloka åtgärder (eventuellt af hemlof) tillämpas, samt att sträng renlighet och god personlig hälsovård af oss alla genomföres. En så utomordentligt smittsam sjukdom som spanska sjukan torde emellertid ej genom några som helst försiktighetsmått kunna på allvar hejdas.