Farsoter över världen
Epidemier har förekommit i alla tider och kommer väl tyvärr att fortsätta att göra det. Ibland har de drabbat begränsade områden, ibland hela världsdelar och alltså utvecklats till pandemier. Vår tids stora sjukdom är aids, som orsakar omkring 2 miljoner dödsfall per år. För några år sedan beräknades det att c:a 30 miljoner människor dött i den. Läkarvetenskapen har ännu inte funnit något verkligt effektivt vapen mot aids, och det förefaller inte som om sjukdomen skulle klinga av av sig själv, vilket varit fallet med tidigare farsoter. Det är några av dessa tidigare farsoter, som jag tänker prata.
Många sjukdomar, t ex tuberkulos och sådana som överförs av insekter eller inälvsmaskar, fanns här på jorden redan för en halv miljon år sedan, och en del tumörsjukdomar är ännu äldre. Man har t o m funnit tecken på sådana i ben av dinosaurier, och de dog ut för 65 milj. år sedan. Många av de sedan urminnes tider vanliga och kända infektionssjukdomarna anses ursprungligen ha överförts till människan från djuren och är släkt med sjukdomar som drabbar husdjur. Sålunda är valpsjuka hos hund, räv och mink besläktad med mässling och kokoppsvirus är släkt med variolavirus, som orsakar smittkoppor. Malaria och sömnsjuka anses vara orsakade av de äldsta kända sjukdoms-framkallande parasiterna (bakterier, virus). För ca fyrtio år sedan trodde forskarna att malarian var utrotad, vilket snart visade sig vara totalt felaktigt. Både myggan och parasiten överlevde den massiva insatsen av bekämpningsmedel, bland annat det fruktade DDT, och har sedan dess fortsatt att sprida sin smitta. 100 miljoner människor smittas av malaria varje år, och mellan två och tre miljoner dör årligen, främst barn under fem år. Och malarian sprider sig, inte enbart i de tropiska länderna, utan även norrut. Frågan är om forskarna, den här gången, ska kunna stoppa denna världens mest spridda infektionssjukdom. Malaria lär ha funnits i mer än 25 000 år, och man har påvisat infektionen hos egyptiska mumier som är ca 5 000 år gamla. Den första kända epidemin av malaria i Europa utbröt 1493. Ännu på 1800-talet var det en folksjukdom i Sverige och härjade främst längs Östersjökusten, i Skåne samt kring Mälaren och Vänern. Under åren 1875–1908, alltså 33 år, rapporterades omkring 60 000 fall av "Skälvan" eller "varannandagsfrossa" , som malarian också kallades. Särskilt på våren och hösten förekom den ofta. Det sista fallet av malaria i Sverige var 1933 i Oxelösund, Europa är nu helt fritt från malaria. Sjukdomen antas ha varit okänd i Amerika före Columbus och skulle således ha införts dit av européerna.
Att man var medveten om
farliga sjukdomar framgår bl.a. i en egyptisk skrift från ungefär 2000 f.Kr. där
fruktan för Farao jämförs med fruktan för Sjukdomarnas Gud. En kinesisk härskare
från ungefär samma tid frågar sina spåmän: ”Kommer detta år att innehålla
farsoter?” I 1Krön 14 läser vi:”Så lät då Herren pest komma i Israel så att 70.000 män av Israel föllo.” Vilken form av pest det var fråga om vet vi inte.
Sanherib var kung i
Nineve i
Assyrien
omkring år 700 f.Kr. I 2 Kon. berättas hur han belägrade Jerusalem men stoppades
genom en ”Guds ängel”, som på en enda natt ” i assyriernas läger slog 185 000
man” och tvingade Sanherib att dra sig tillbaka utan att ha intagit staden. Det
var tämligen säkert en pestepidemi orsakad av råttor som skördade så många offer
i Sanheribs armé att han måste bryta upp från det nedsmittade lägret.
Uppgifterna bekräftas av greken Herodotos – han som har kallats Historiens fader
- som på 400-talet berättar att en mängd råttor bröt sig in i assyriernas läger.
Moses lärde troligen känna sjukdomen i Egypten
och sammanställde förordningar beträffande den. En sjuk som förklarats oren
skulle förpassas från lägret och förbli avskild till dess en ny undersökning
möjligen förklarade honom frisk. Det var prästerna som fällde avgörandet. Pandemier av pest har nått
Europa vid flera tillfällen. Den första riktigt stora var den Justinianska
pesten med namn efter den då regerande kejsaren
Justinianus I
i det Bysantinska riket. Det var en
pandemi som
bröt ut i
Kina och som
år
541 nådde
Medelhavsområdet. Farsoten höll sig kvar i ett par hundra år, vilket ledde till
att det bysantinska rike försvagades. Det i sin tur gjorde att muslimernas
erövringståg i Främre Orienten under andra hälften av 600-talet underlättades. Digerdöden var en epidemisk sjukdom som förekom som böldpest, lungpest och blodpest. Dödligheten i böldpest varierade mellan 30 och 70 procent medan den i de båda andra fallen var nära nog hundraprocentig. Det var fråga om en infektionssjukdom som orsakades av Yersinia pestis, en bakterie som främst sprids med infekterade loppor från råttor. Yersinia pestis hade inte
förekommit i Europa sedan 700-talet, men den var ändå inte utrotad. Bakterien
väntade bara på att de rätta förhållandena skulle göra det möjligt för den att
slå till, och det fick den tydligen nu vid 1300-talets mitt. För att bakterien
skulle kunna överföras till människorna krävdes speciella förhållanden, i första
hand nära kontakt mellan råttor och människor. Därför var svartråttorna,
Rattus rattus, och lopporna som följde med dem en effektiv pestspridare,
eftersom de fanns i bostadshus och på skepp. Det var under en pestpandemi så sent som 1894, också med ursprung i det inre av Kina, som pestbakterien upptäcktes samtidigt av schweitsaren Alexandre Yersin och japanen Shibasaburo Kitazato, som lyckades klarlägga sambandet mellan råttor, loppor och människor.
Böldpest är den mest smittsamma arten av pest. Det är inte människan som drabbats av böldpest som är smittspridaren, utan det är lopporna och råttorna. Om alla smittbärande råttor och loppor kunde elimineras, skulle inte den smittade personen vara farlig för sin omgivning. I det andra fallet, lungpest, är det människan som smittar. Sjukdomen gör inte skillnad på män och kvinnor - båda drabbades lika hårt. Första tecknet på att man drabbats var att man plötsligt kände sig stel och frusen. I nästa fas växte en hård böld fram, vanligtvis i armhålan eller vid ljumsken. Svullnaderna blev svarta, och var och blod rann ur bölderna. Därefter fick de sjuka svarta fläckar på huden på grund av inre blödningar. Många fick i stället för bölder hög feber, blodiga upphostningar och blod i urin och avföring. Man plågades svårt och dog vanligen inom några få dagar.
Pesten började i Kina år 1334 och spred sig sakta västerut via de handelsvägar som etablerats, bl.a. till Krimhalvön i Svarta havet. Där, i staden Kaffa, hade Genua en koloni som var en viktig handelsknutpunkt. Staden var år 1346 belägrad av ett muslimska tatarer och det var i deras här som pesten först bröt ut. De kristna i staden såg sin räddning i den död som drabbade fienden. Tatarhären tvingades dra sig tillbaka, men innan de lämnade området tillgrep man bakteriologisk krigföring, troligen för första gången i historien. Lik efter pestdrabbade människor slungades med hjälp av kastmaskiner in över stadens murar och därmed var också pesten i staden. Inte förvånande utbröt panik bland försvararna. Belägringen var visserligen bruten och fartygen som legat instängda i hamnen kunde nu ge sig iväg, och det gjorde de så fort som möjligt, men i de allra flesta fall hade de då redan pesten ombord. På en del skepp dog alla ombord, andra gick in i någon hamn, varvid pesten fick fotfäste där. 1347 anlände minst ett fartyg till Messina på Sicilien och spred därigenom sjukdomen till Sydeuropa.
Digerdöden sprids i Europa Från Sicilien spred sig snart pesten till resten avItalien och sedan mot norr och väster till Frankrike, Spanien, Nederländerna och England. 1 november 1347 hade pesten drabbat den dåvarande påvestaden Avignon, där i ett kloster alla munkarna utom en dödades på en natt. Hundraårskrigen mellan Frankrike och England pågick samtidigt och ökade på eländet.
Missväxtåren 1346 och 1347 råkade Italien ut för missväxt, vilket förorsakade hungersnöd och upplopp i Florens. Till råga på allt annat elände drabbades staden också av Digerdöden. Det beräknas att drygt två tredjedelar av Florens befolkning fick sätta livet till i denna pestepidemi. I reda tal innebar det med andra ord att stadens invånarantal på mindre än ett år sjönk från 100,000 till 30,000. Till skillnad från grannstäderna Pisa och Siena återhämtade Florens sig förvånansvärt snabbt från digerdödens härjningar, och staden kunde fortsätta att växa i rikedom och välstånd.
Giovanni Boccaccio var en italiensk författare vid mitten av 1300-talet, som anses vara den som utvecklade novellen till en konstform. Mest känd blev han dock för romanen "Decamerone". Där berättas om hur pesten drabbar Florens och hur tio ungdomar av båda könen flyr till en lantegendom utanför staden där de fördriver tiden med att berätta historier för varandra. Det rör sig om erotiska och burleska skämthistorier, underfundiga sagor och gripande kärleksskildringar. Genom sin oöverträffade friska prosa kom "Decamerone" att utöva ett stort inflytande på den italienska litteraturen, Francesco Petrarca, mest känd för sina sonetter, skrev ungefär samtidigt om pesten i ett brev till sin bror: ”Kommer efter-världen någonsin att tro på dessa ting, när vi som ser det knappast kan tro på dem.”
Norge var det första nordiska land som drabbades av pesten. Sommaren 1349 kom ett av Hansans handelsfartyg från England till Bergen, och man hade fått pesten ombord. De norrmän som lastade av fartyget blev snabbt sjuka och pesten hade därmed fått sitt fäste i staden. Den spred sig österut och trängde på våren 1350 över gränsen till Sverige. Sverige var ett av de sista länderna i Europa drabbades av pesten. Men till slut kom den och det med besked, den dödade 1/3 av hela Sveriges befolkning. Värst drabbades Västergötland och Uppland. I Skara stift lär ca 460 av stiftets 500 präster ha dött, och i Uppland sägs det att 5/6 av hela befolkningen dog. Av hela Sveriges befolkning på ca 600 000 dog ca 200. Men ändå var det några lyckligt lottade områden i Sverige som klarade sig undan pesten, främst Västmanland och södra Dalarna och nästan hela Norrland. Anledningen till att Bergslagen klarade sig är förmodligen gruvornas svavelrök som stoppade pestbacillerna. I Norrland är det ju tämligen kallt, och de pestbärande djuren trivs inte i kyla. På den Jyllands västkust strandade ett engelskt skepp hösten 1348. Kustbefolkningen förde i land varorna och därmed pesten. Den fick fäste och spred sig 1349 över hela Danmark, där den mötte en pestvåg som var på väg norrut från Tyskland och vidare till Ryssland.
Aldrig tidigare, och heller aldrig senare har pesten spridits så enormt, aldrig har så många gått under, aldrig har så stora områden drabbats. Den medeltida människan reste i större omfattning än tidigare, handeln var omfattande och pesten spred sig vanligen mellan handelsknutpunkterna vid kusterna, men också inåt land. De medeltida städerna var tättbefolkade och gatorna var trånga. Folket var fattigt och smutsigt; det man ville bli av med slängdes ut på gatan, där svin gick och bökade runt och råttor smög omkring. En perfekt miljö för bakterier att utvecklas i.
Med tiden samlade man vissa erfarenheter hur pesten skulle bekämpas bl a med regler för karantän och också genom förbättrad hygien så att inga loppor skulle frodas på kroppen. Den svarta råttan trängdes undan av den starkare, men också folkskyggare bruna råttan och man kan väl anta att människan utvecklade en viss immunitet mot smittan. Pesten härjade som värst vid mitten av 1300-talet men återkom i flera vågor fram till ungefär 1740. Minst 15 miljoner människor miste livet.
Digerdödens hänsynslösa och snabba framfart skrämde människor nästan från vettet, vilket väl inte är så förvånande. Eftersom man inte riktigt visste orsaken och följaktligen inte heller hur farsoten skulle stoppas, fördes många mer eller mindre rimliga förklaringar till torgs. Att loppor och annan ohyra kunde vara orsaken hade man inte en tanke på. Men annars var det ingen måtta på allt som man kunde skylla pesten på. Det var planeternas rörelser, det var kometer och eldklot, Guds straff för tusenåriga synder och mycket annat. Vår egen
heliga Birgitta
menade att orsaken kort och gott var "Guds vrede över människornas synder".
Det fanns de som trodde att pesten spred sig med vinden och att man kunde skydda sig genom att utestänga den förgiftade luften. Fönstren skulle ha rutor av glas eller vara täckta av vaxat tyg, så att inte luften trängde in i huset. Bara om nordanvinden blåste ren och klar kunde man utan fara släppa in den. Kom vinden söderifrån, var det livsviktigt att hålla stängt.
Många ansåg att det var kristendomens värsta fiender, judarna, som låg bakom katastrofen. De spred ut att judarna förgiftat brunnar och därigenom spridit pesten, vilket ledde till våldsamma judeförföljelser. Judarna klädde sig annorlunda än gemene man och var därför lätta att känna igen. De hade sin egen religion och erkände inte Jesus som Guds son och världens frälsare. Många kyrkliga ledare påpekade gärna att de som korsfäst Jesus var judar (men glömde tala om att Jesus själv var jude). Judehatet är således ingen ny företeelse, men den fick sig en rejäl skjuts framåt under digerdöden. Det var judarna som bedrev utlåning av pengar till kungar och andra betydande män, mot hög ränta. På medeltiden fick inte kristna låna ut pengar mot ränta men det kunde alltså judarna ägna sig åt. Att döda judar var ett bra sätt att bli av med både långivare och skuld, tyckte åtskilliga kristna affärsmän. Det var emellertid inte bara de högre stånden, som hetsade folket mot judarna, även om en eller annan skuldsatt herreman blev nog så nöjd när hans kreditorer brändes. Nej. det var lika ofta det enkla folket, borgarna och bönderna som gick löst på judarna, kristendomens gamla fiender, såsom de alltid hade stämplats. Trots att alla kunde se att judarna föll offer för pesten på samma sätt som alla andra, slogs de ihjäl där de påträffades eller massbrändes levande i stora gropar i marken. Det fanns förvisso judar som erkände att de förgiftat brunnar, men med de medeltida förhörsmetoderna var det inget att förundra sig över. Med hjälp av sträckbänk och andra tortyrredskap framtvingades de mest besynnerliga erkännanden.
Enda möjligheten att undvika och skydda sig mot pesten ansågs i de flesta fall vara genom bön och botgöring. Det var därigenom som flagellantrörelsen och deras gisslartåg utvecklades. De gick från stad till stad, från by till by och med ett gisslet med spetsiga, vassa taggar slog man sig blodig på ryggen. I början var gisslarna omåttligt populära vart de än kom och hälsades välkomna med klockringningar och folkets vördnad. Påven hade ju själv välsignat deras försök att få Gud att vända sin godhet mot människorna igen. Men gisslarna började angripa kyrkan. De förkastade flera av kyrkans viktigaste lärosatser som bikten och absolutionen, avlaten och själamässorna. De tyckte att kyrkans män levde ett syndigt liv och gisslarna ville ta över deras uppgifter. I början av offensiven hade de stöd av befolkningen som ofta delade deras uppfattning om prästerskapet, men i Strasbourg vände sig borgarna mot dem, eftersom pesten bröt ut medan gisslarna ännu var kvar där och av allt att döma, var det gisslarna själva som fört med sig smittan. Dessutom hade gisslarnas blodiga botgöring visat sig vara verkningslös och deras politiska agitation rann i fortsättningen ut i sanden. Det slutade med att påven bannlyste gisslarna och rörelsen dog sedan snabbt ut.
I en del hamnar infördes
karantänsbestämmelser för inkommande fartyg som misstänktes medföra smitta.
Ordet karantän kommer från det italienska ordet quaranta som betyder
fyrtio. De smittmisstänkta fartygen fick nämligen ankra upp en bra bit utanför
hamnen och ligga där i 40 dagar för att säkerställa att pest ej bröt ut i
bsättningen. Ännu idag måste fartyg som anländer till ett nytt land hissa den
s.k. Q-flaggan (en helt gul flagga) vilket innebär att man inte har några
smittsamma sjukdomar ombord.
Man märkte ju snart att det inte hjälpte, så man började fundera över om inte otäcka stanker kunde ha bättre verkan? Folk med stinkande yrken smittades, inbillade man sig, ju inte lika ofta? Man började i stället rena luften med krutrök, urin, avföring, vitlök - vad som helst som luktade mycket och illa. Sista gången pesten gick i Sverige, 1710-1711, lagstadgades om vad varje husägare måste hålla i lager för rökning: tjära, beck och harts, malört, enris, salpeter och svavel. 1765 rekommenderas i Haartmans läkarbok för allmogen att inte gå någonstans utan tobakspipan samt att "röka boningsrummen med rökpulver, enbär, näver, socker, tjära, malört, tobak, krut eller ättiksånga".
Särskilda pestkyrkogårdar anlades i många socknar, ofta avlägset för smittoriskens skull
Kanske en tredjedel av Europas befolkning dog under de sex år som digerdöden härjade som värst. Nog är det lite ironiskt att den bidrog till att folks levnadsvillkor blev bättre sedan pesten tagit livet av så många. Kreatursskötseln fick ett nytt uppsving på jordar som övergetts och man kunde t.ex. börja äta kött då, när färre människor skulle dela på kakan Åkermarken och spannmålen räckte åt alla. På de magraste markerna växte återigen skog, som man tidigare hade skövlat. Man fick trä som var en viktig råvara för fartyg, byggnader och medeltida redskap och maskiner. Folkminskningen ledde till att det blev ont om arbetskraft, och då måste godsägarna i större utsträckning ta hänsyn till böndernas krav på höjda löner och förbättrade villkor. Bönderna kunde alltmer välja mellan olika arbetstillfällen och blev på så sätt med tiden allt rörligare och självmedvetna. Motsättningar uppstod mellan bönder och godsägare, vilket med tiden ledde till bondeuppror på flera håll i Europa.
Att pesten i alla fall så småningom minskade i intensitet berodde på flera faktorer. Med början i Norditalien skapades ett alltmer utbyggt system med bevakningslinjer och aktiva åtgärder i kampen mot pesten. Sjöfarten över Medelhavet kontrollerades med hjälp av hälsopass för resande, karantäner, pestlasarett och ett utbyggt informationssystem. Tvärs över Balkan mellan de osmanska och habsburgska imperierna gick den österrikiska Militärgränsen, vars huvuduppgift under 1700-talet alltmer blev att skydda mot pest. Andra hustyper och ökad renhållning gjorde att svartråttan trängdes undan. Dess ersättare, brunråttan, är också mottaglig för pest, men den lever inte lika tätt inpå människorna och är därför mindre farlig som smittospridare.
Ett ryktbart och våldsamt pestutbrott drabbade 1665-66 London, dit troligen kom med den holländska fartyg från Amsterdam. Sykdommen hadde opptrådt i Nederland siden 1654 , uten å ha utviklet seg til en epidemi. Sjukdomen hade funnits i Nederländerna utan att där ha utvecklats till en epidemi. I havneområdene i London, hvor arbeiderne var stuet sammen under svært uhygieniske forhold, lå forholdene til rette for at den skulle begynne å spre seg. I hamnområdena i London, där arbetarna jobbade under mycket ohygieniska förhållanden, var villkoren goda för att smittan skulle spridas. Våren och sommaren som följde var ovanligt varma, och pesten spred sig snabbt. Det ble ikke ført oversikt over dødsfall blant de aller fattigste, så det første navngitte tilfellet av et dødsfall kom først 12.Uppskattningsvis dog 75 000–100 000 människor i London, d.v.s omkring en femtedel av befolkningen. EnligtIfølge offisielle tall steg dødstallene i London fra 1000 i uken til mer enn 2000 i uken og nådde et høydepunkt i september med 7000 i uken. officiella siffror nådde London en topp i september med 7000 dödsoffer i veckan. Pesten begynte så å slippe taket. Även om omfattningen var mycket mindre än digerdöden så är den ihågkommen i Storbritannien som "The Great Plague" eftersom det var den sista stora utbrottet av pest i Europa. Pesten i London har skildrats i en roman av Daniel Defoe (Robinson Crusoes författare) och i en ögonvittnesskildring av Samuel Pepys i dennes berömda dagbok. DetDet var fortsatt spredte tilfeller utover sommeren og høsten, inntil september 1666. förekom fortfarande fall fram till september 1666, men då fick smittbekämpningen hjälp från ett oväntat håll – dock inte särskilt välkommet. Den 2. Den 2og 3. september utbröt nämligen i ett bageri vid Pudding Lane den stora branden i London. De tettest befolkede områdene brant ned, og rottene ble enten brent eller rømte. Det är en av de största katastrofer som drabbat London under dess historia. Den förstörde bl.a. 13 200 hus och 87 kyrkor samt Royal Exchange, Custom House, St Pauls-katedralen, Guildhall, fyra broar över Themsen och tre stadsportar. Den gjorde ca 100 000 människor hemlösa (en sjättedel av Londons dåtida befolkning), men speciellt många människor omkom inte. De som dog var däremot de pestbärande råttorna. Efter branden blev det förbjudet med halmtak på husen i staden, eftersom de var bra hem för råttorna och dessutom brandfarliga. Förbud mot halmtak finns kvar i modern lagstiftning. Det var mycket om pesten, men så var den också den värsta farsot som har drabbat Europa. Det har emellertid funnits andra.
Smittkoppor (variola) är en, sedan år 1980 utrotad, extremt smittsam sjukdom som orsakas och sprids av ett virus. Sjukdomen börjar som en våldsam influensa med hög feber, huvudvärk och ryggsmärtor. Även kräkningar och diarré kan förekomma. Efter några dagar minskar febern något och blåsor (koppor) uppträder över hela kroppen. Inkubationstiden är vanligen 12 dygn men kan variera. Spridningen sker via direkt kontakt med sjuka människor eller indirekt via kontaminerade föremål eller via t.ex. ventilationsanläggningar. I Europa var smittkoppor 1700-talets stora infektionssjukdom. Den drabbade huvudsakligen barn eftersom den äldre befolkningen oftast var immun efter en genomgången infektion. C:a 60 miljoner européer påstås ha dött av smittkoppor under detta århundrade. Man tror att det var smittkoppor, överförd av européerna, som dödade miljontals indianer i Sydamerika under 1500-talet. Man upptäckte att personer som smittats av
kokoppor var
skyddade mot smittkoppor. Det första
vaccinet
(efter latinets "vacca", ko) gjordes av vätska från kokoppor. Den engelske
läkaren
Edward Jenner
gav den
14 maj
1796 denna
vätska till en åttaårig pojke via två ytliga rispor i huden. Pojken blev sjuk i
kokoppor men det visade sig senare att han nu var skyddad mot smittkoppor.
Kolerabakterien överförs via föda eller dricksvatten, särskilt när det råder brist på rent vatten och sjukvård. Smittämnet bildar i
tunntarmen ett gift (toxin) som får cellerna där att utsöndra vatten och salter.
Resultatet blir häftiga diarréer.
|