Start Uppåt

Grekland

 

Antikens Grekland var, om man räknar in Kreta, den äldsta högkulturen i Europa. Det var ett löst sammanhållet förbund av stadsstater, som slöt sig samman vid krig mot yttre fiender, men annars ofta låg i fejd med varandra. Det är från antikens Grekland vi har filosofer som Sokrates, matematiker som Pythagoras, grekisk religion och grekisk mytologi, namnet på de flesta stjärnbilderna, olympiska spelen o.s.v. Den första urformen av direkt demokrati föddes här. Det var från antikens Grekland som romerska riket lånade det mesta av sin inspiration.

 Greklands militära styrka avtog så småningom och den romerska erövringen av Grekland inleddes 168 f.Kr.. Den grekiska kulturen hade dock redan innan dess inlett sin erövring av det romerska riket och under hela den romerska tiden kom de östra delarna av imperiet att domineras av den grekiska kulturen. När det romerska imperiet till slut delades i två delar hamnade Grekland åter i centrum: Med Konstantinopel som centrum spred Östrom, sedermera det bysantinska riket, den grekiska kulturen vidare ända till Konstantinopel slutligen föll för det Osmanska riket 1453.

Grekland förblev en del av det osmanska riket ända till 1820-talet då greker gjorde uppror och utropade sin självständighet. Det moderna Grekland fick sin nuvarande utsträckning 1947.

 

 

map

 

 

Grekiska frihetskriget   1821 - 1828

 

När Wienkongressen 1815 drog upp linjerna för de europeiska staternas gränser hörde Grekland fortfarande till det Osmanska riket, men en vilja att göra sig fria syntes allt mer. Gerillaförband attackerade turkarnas garnisoner, och de fick stöd av Ryssland, något som västmakterna inte såg med blida ögon, då de fruktade att det kunde leda till en rysk dominans över Balkanhalvön.

 

Skärmytslingarna som hade förekommit övergick snart i ett inbördeskrig – på Peloponnesos inleddes kampen under biskop Germanos i Patra den 25 mars 1821 (numera Greklands nationaldag). Frivilliga ställde upp för Greklands sak – en av dem var den engelske poeten Lord Byron. I januari följande år utropades Greklands självständighet, men då beslöt turkarna att ta i med hårdhandskarna. En turkisk styrka landsteg på ön Khios. Det fanns omkring 100.000 greker på ön – 70.000 dödades och resten fördes till slavmarknader i Asien och Nordafrika, där de såldes.

Sultanen hade begärt hjälp från Egyptens härskare, Mehemed Ali, vars trupper  1825 besatte Kreta.  En annan stark egyptisk här under Ibrahim Pascha landsteg på Peloponnesos  och samtidigt gick turkiska styrkor till anfall från norr. Sympatierna för Grekland i Europa växte och opinionen tvang regeringarna att göra något. Grekland ställde sig  under Brittiskt beskydd och bönföll om hjälp. Efter en konferens i S:t Petersburg sände  Ryssland, Storbritannien och Österrrike 1827 en gemensam not till sultanen och grekerna med krav att striderna omedelbart skall upphöra.  Grekerna säger ja, men sultanen nej.

 De allierade flottorna i Medelhavet får då order att uppbringa alla turkiska och egyptiska fartyg på väg till Grekland. Detta ledde till ett regelrätt sjöslag den 20 oktober 1827 i Navarinos hamn på Peloponesus sydvästra kust.  där en allierad eskader under amiralen Sir Edward Codrington skjuter den i antal skepp och kanoner överlägsna turkisk-egyptiska flottan sönder och samman. Europa jublar vid nyheten om detta.

Grekerna valde följande år en adelsman från Korfu,  Ioánnis Kapodistrias, till president. Han hette ursprungligen Giovanni Capo d'Istria och var greve av italiensk börd född på ön Kerkyra (Korfu) som tillhörde Venedig vid tiden för hans födelse. Han hade varit i rysk tjänst 1809-1822 och hade goda relationer med tsaren Alexander I. Kapodistrias medverkade till att de Joniska öarna blev en republik 1815 som sedan uppgick i Grekland 1864.

Det var i en orolig tid med stora meningsskiljaktigheter mellan olika grupper i den blivande staten. En söndag på hösten 1831 mördades Kapodistrias då han kom till en kyrka för att delta i mässan i Nafplio som då var Greklands huvudstad.

 

På en konferens i London följande år bestämde sig Ryssland, Frankrike och Storbritannien för att arbeta för att Grekland skall få full självständighet. På sommaren gick Ryssland åter till offensiv och skingrade turkarnas huvudhär – det sker i Bulgarien. General Diebitsch forcerar Balkanbergen och besätter Adrianopel den 20 augusti. Samtidigt har ett par städer i Kaukasus intagits. Turkiet är på gränsen till sammanbrott. Den 14 september undertecknas freden i Adrianopel (Edirne).

 

Sultanen erkände Greklands självständighet, men Greklands yta blev betydligt mindre än den är i dag. Vidare medgav sultanen självstyrelse för Serbien och för Donau-furstendömena Moldau och  Valakiet (Rumänien). Till Ryssland tvingades Turkiet lämna landet omkring Donaudeltat, Svarta havets östkust och en del av Armenien.

Londonkonferensen erbjuder Grekland tron åt Leopold av Sachsen-Koburg, men han tackar nej.

Cabo d’Istria regerade tills vidare Grekland som diktator.

 

 

Efter frihetskriget

 

1832 valdes den  17-årige bayerske prinsen Otto till landets kung. Med hjälp av tyska rådgivare fick landet ett modernt rättssystem. Gatunätet och de flesta offentliga byggnaderna i centrala Aten, som nu blir huvudstad, byggdes under Ottos tid. Han överlevde en revolution 1843 men avsattes 1862, och den danske prinsen Vilhelm blev kung under namnet Georg I. I samband med trontillträdet överlämnade Storbritannien Joniska öarna, som engelsmännen hållit sedan Napoleonkrigen. En ny författning infördes med allmän rösträtt för män till ett enkammarparlament. Parlamentarism praktiserades från mitten av 1870-talet.

På 1880-talet började Greklands ekonomiska tillväxt. Järnvägar och vägar byggdes, Korinthkanalen färdigställdes och Pireus blev en viktig handelshamn. Strider med Turkiet fortsatte dock och Kreta ställdes under internationellt styret. Ön kom att förenas med resten av Grekland.

Makedonien tillhörde fortfarande det Ottomanska riket, och Balkankrigen utbröt 1912 och 1913 då Grekland, Serbien och Bulgarien alla ville ha området. Det blev Grekland som fick den största delen.

Samma år mördades kung George och sonen Konstantin efterträdde honom.


Grekland hade erövrat en del områden i Turkiet, men 1921 drevs de ut ur Turkiet av general Ataturk och den så kallade mindreasiatiska katastrofen inträffade, då den grekiska befolkningen jagades ut ur landet eller dödades. Några år senare skedde ett folkutbyte då 1,5 miljoner greker lämnade Turkiet, och 400 000 turkar Grekland. En period av stor fattigdom i Grekland följde.

Konstantin abdikerade efter den mindreasiatiska katastrofen. Han efterträddes av sin andra son, Georg II. Hans styre blev dock kort då en grupp officerare tog makten och proklamerade Grekland republik.

År av ständiga statskupper följde, och Venizelos tog makten år 1928. Hans parti satt i regeringen tills det förlorade vid valen 1933 mot monarkistpartiet. Georg II blev kung igen och han utnämnde general Ioannis Metaxas till premiär-minister. Denna kom att bli diktator i Grekland med kungens samtycke då man fruktade en statskupp av kommunistpartiet.

De följande åren kom att präglas av Metaxas diktatoriska metoder att fängsla motståndare, censurera press och förbjuda kommunistpartiet. När det andra världskriget bröt ut var Grekland neutralt. Italien bad dock Metaxas att tillåta deras trupper att fara genom Grekland, vilket de dock inte fick.


Italienarna invaderade ändå Grekland, men drevs tillbaka till Albanien. Metaxas dog plötsligt, och den nye premiärministern Alexandros Koryzis lät britterna komma till Grekland. Då tyskarna invaderade 1941 begick han självmord. Den tyska ockupationen kom att bli en av de värsta tidsperioderna Grekland haft. Folket svalt, många avrättades av tyskarna, och halva den judiska befolkningen i landet skickades till koncentrationslägren och kungen i exil till Egypten.

Tre grekiska motståndspartier bildades, de slogs både mot tyskarna och varandra och det fortsatte även sedan tyskarna drivits ut ur landet 1944. Högerpartiet tog makten med brittiskt stöd, och när det öppnade eld mot kommunistiska demonstranter i December 1944 blev det upptakten till ett inbördeskrig.

1946 återfördes Georg II till tronen och monarkistpartiet styrde landet. Inre stridigheter förekom nästan ständigt.
Kommunisterna lyckades erövra stora delar av Peloponnesos, men de drevs snart ut av den styrande regimen. Grekland var i fruktansvärt dåligt tillstånd, och nästan en miljon greker emigrerade till länder som USA, Australien, Tyskland och Sverige.

Premiärministrarna avlöste varandra, USA fortsatte stödja den högerorienterade regeringen för att kommunisterna inte skulle kunna återhämta sig.

Cypernfrågan kom på tapeten igen. Grekcyprioterna hade velat ena sitt land med Grekland redan på 1930-talet, men Turkiet hade motsatt sig detta.. !959 blev Cypern en egen republik, med ärkebiskop Makarios som president och en turkisk vicepresident. Inre stridigheter fortsatte då mellan turkcyprioter och högerorienterade grekcyprioter.

Hemma i Grekland hade kung Konstantinos II hade krönts till ny kung, och politiska fångar befriades och skatter sänktes. 1967 skulle nya val hållas, men i stället togs makten av en grupp generaler ledda av Georgos Papadopolos. Kungen försökte göra en statskupp mot dem, men misslyckades och flydde landet.

 Den nya regimen införde ett skräckvälde, där politiska oliktänkare fängslades och torterades, hård censur infördes och strikt kontroll av folket utövades.
1973 demonstrerade studenter i Athen mot juntan, och regeringens tankers stormade universitetet och dödade många. Papadopoulos avsattes av säkerhetspolisens chef Ioannidis, som nu tog makten. Han planerade att mörda Cyperns president och ena landet med Grekland, men det hela slog slint då Makarios flydde och turkarna svarade genom att erövra en stor del av Cypern. 200 000 greker måste lämna allt de ägde och fly in i det grekcypriotiska territoriet.

Vid en folkomröstning röstade 69% av grekerna mot kungens återinförande, och monarkin avskaffades.