HJALMAR GULLBERG 1898-1961
Från Föreningsgatan i Malmö till Svenska
Akademin Det var ett enkelt arbetarhem han växte upp i, beläget på Södra Förstadsgatan 78, för övrigt ett kvarter ifrån det hus där den blivande socialministern Gustaf Möller såg dagens ljus. Och ytterligare en stor skåning växte upp alldeles i närheten, men han blev stor i en annan bemärkelse – Edvard Persson.
Hjalmar Gullberg gick
först på Pildammsskolan och därefter i Malmö Latinskola, där han på den
helklassiska linjen tog studentexamen 1917 med lysande betyg: A i grekiska,
a i latin och A i svenska. Han var en flitig och framgångsrik gymnasist, som
uppskattades av lärare och kamrater.
Hjalmar Gullberg visste mycket om den europeiska kulturen, alltifrån det antika Grekland och Rom till det Centraleuropa som dominerade kartbilden efter första världskriget. Hans första stora utlandsresor 1922-23 gick till Tyskland och Frankrike, och han återvände med intryck från landskap och kulturer, som han tidigare bara hade läst och drömt om.
Hjalmar Gullberg började studera vid universitetet. Han trivdes.där och efter militärtjänstgöring i Halmstad återvände han dit. Han var flitig och studerade latin, grekiska, nordiska språk, pedagogik och litteraturhistoria. När han sedan gick vidare blev det med en licentiatavhandling om Ola Hansson, en författare, som Hjalmar Gullberg alltid höll mycket högt. I vänkretsen fanns Ingvar Andersson, Ivar Harrie, Tristan Lindström, Frans G. Bengtsson, Bengt Hjelmqvist och Karl Ragnar Gierow, en storartad septett, där alla på sitt sätt skulle göra avtryck i den svenska kulturhistorien. Han medarbetade flitigt i tidningen Lundagård, som startats några år tidigare – 1924 efterträdde han Ivar Harrie som tidningens chefredaktör.
Det finns överhuvudtaget ingenting i Hjalmar Gullbergs karaktär som förenar honom med alla de gängse myterna om poeters läggning och bohemiska livsföring. I det fallet var han mycket lik sin vän och skaldebroder Anders Österling. Gullberg drog aldrig några växlar i banken, vilket för många studenter var ett ofta återkommande problem, och han var alltid mycket försiktig och sparsmakad med alkohol. Det sades under hans Lundatid att han utfordrade sin katt med en blandning av grädde och likör. Författaren och vännen Olle Holmberg gör tillägget att han möjligen på sin höjd "någon gång delade ett glas med katten". En av vännerna i Lund, Frans G. Bengtsson, var också begiven på en viss dryck, men i hans fall gällde det mjölk!
Ordning och reda var Gullbergs honnörsord. Han var pedant; hans alltid rena och tomma skrivbord var allmänt känt. "I sin klädsel var han vårdad redan på den tiden då han hade mycket lite pengar att röra sig med", skriver Olle Holmberg, "efteråt snarast elegant." Och Hjalmar Gullberg utmärktes, fortsätter vännen Holmberg, av "ordentlighet, prydlighet, ett visst pedanteri".
Hjalmar Gullberg hade
även en musikalisk ådra, en ådra som löpte från hans mormors
far, den småländske bonden Johan Magnusson som byggde orglar, varav 23 st
finns eller åtminstone har funnits i kyrkor i Växjö stift. Hans tidigaste poetiska försök kan man spåra. Plötsligt skriver han nämligen: "Sensommaren 1919, vid 21 års ålder, började jag utan föregående varning skriva vers." Ett 20-tal sånger av Gullberg från den tiden, finns bevarade. Han hade ännu inte debuterat som poet, men det var i den vevan som han skrev text till Wilhelm Peterson-Bergers ”Frösö kyrka”. Till Hippodromteaterns nyårsrevy 1929 skrev Gullberg tillsammans med biblioteksamanuensen och senare byrådirektör Bengt Hjelmqvist, , en sång, som Edvard Persson på en grammofonskiva skulle göra riksbekant långt innan Hjalmar Gullbergs namn hade blivit berömt. Det var visan om skånska slott och herresäten, där i fyndiga vändningar Skånes borgar, slottsherrar och slottsfruar passerade revy. Torup med sin friherrinna, Skabersjö med sina grevar och Borgeby med sin Ernst Norlind. Men lyssna och lägg märke till de underfundiga rimmen, t ex På utflykt till
bokskogen Malmöbon glor upp mot raden av strålande fönster på Torup.
och
Till allt det där skulle han återkomma, men i synnerhet till fågelsången.
1927 publicerade
Gullberg sin första diktsamling, I en främmande stad. Redan där slår
han an den ton av främlingskap, dödslängtan och melankoli, som kom att
prägla hela hans diktning. Mottagandet var allt annat än positivt. "En
trasig ungdom som inte kan göra sin trasighet intressant", skrev till
exempel Bo Bergman i Dagens Nyheter. "Bleksiktig och konstnärligt osäker",
dundrade Sten Selander. Diktsamlingen såldes i 226
exemplar. Även hans nästa diktsamling, "Sonat" från 1929 fick sval
kritik och liten läsekrets.
Han kom som en vind. Vad bryr sig vinden om förbud? Han kysste din kind, han kysste allt blod i din hud. Det borde ha stannat därvid: du var ju en annans, blott lånad en kväll i syrenernas tid och gullregnets månad.
Vad fäster en vind sig vid om han får? På ögonen kysstes du blind. Du ville, förstås, ej alls i början besvara hans trånad. Men snart låg din arm om hans hals i gullregnets månad.
det sista av motstånd som fanns. Din mun ligger tyst med halvöppna läppar mot hans, Det kommer en vind och går: och hela din världsbild rasar för en fläkt från syrenernas vår och gullregnets klasar. Hjalmar
Gullberg lämnade Lund 1936 för att bli
chef för Radioteatern. Då var styvmodern död, men systern flyttade med honom
till Stockholm. Elisabeth Andersson kom att vara en ganska sträng
husföreståndarinna för det gullbergska hemmet fram till sin död 1947. I de diktsamlingar som kom under de närmaste åren ingick flera översättningar från olika tider och språk. Han översatte engelsk, fransk, spansk, bysantinsk samt både antik och nyare grekisk lyrik. Gullberg översatte också i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet antika dramer av Aischylos, Euripides och Sofokles, dramer som då sällan hade spelats på svenska scener. När Euripides Medea i Gullbergs översättning sattes upp på Dramaten 1934 i regi av Olof Molander var det första gången dramat uppfördes i Sverige. Flera av dessa översättningar blev stora framgångar, och några bearbetades senare för radio. Aristofanes komedier Fåglarna och Lysistrate, som Gullberg översatte tillsammans med Ivar Harrie, blev mästerligt gjorda. Bland andra verk som översatts av Gullberg finns Federico Garcia Lorcas Blodsbröllop, Molières Den inbillade sjuke, Perraults Gåsmors sagor, Shakespears Köpmannen i Venedig och Som ni behagar.
Jag bor vid ett
rastställe Där på
Falsterbonäset umgicks han med Anders Österling och från det närbelägna
Ljunghusen kom ofta litteraturprofessorn Olle Holmberg cyklande. De bildade
ett lärt triumvirat när de tidigt tog sina morgondopp och diskuterade dagens
begivenheter. Ofta spelade de dessutom tennis och badminton och ett och
annat stillsamt parti krocket. De träffades på middagar hos varandra, drack
i varandras sällskap en och annan sval whisky i kvällningen. Idyllen i den
lilla staden Falsterbo var i det närmast total och själv kallade Hjalmar
Gullberg Falsterbos förnämare borgerskap för "pfalsternackor". Man är modern och man är
fördomsfri.
Av vetenskapen, ej av
kärleksdikter,
Gullberg hyllar kvinnan och vågar tala lyriskt om nakenhet: kropp mot kropp. Han var den gången en poetisk röst för vad man kallade "den nya sakligheten". Musiken var som sagt inte långt borta från Gullbergs diktning. I samma
diktsamling -
Kärlek i tjugonde seklet - finns dikten Förklädd gud
med motiv från den grekiska mytologin. Guden
Apollon hade blivit dömd att uppträda som människa i ett år och tjäna
som dräng hos kung
Admetos i
Thessalien, detta enligt
Euripides drama
Alkestis, ett drama som Gullberg f ö samma år hade översatt och gett ut.
Gullbergs dikt om guden Apollon som dräng hos en dödlig börjar så här:
Vem spelar på en pipa
Vem är den gode herden
Apollon bor i ett
tessaliskt stall.
Bland tjänstefolket vandrar han förklädd.
Flera av Gullbergs
översättningar har liksom hans dikter tonsatts av svenska kompositörer,
särskilt ofta av Hilding Rosenberg. 30-talet –
det betydde Hitler och hans anhang, som Hjalmar Gullberg tog mycket bestämt
avstånd från. 1933 hade han själv
bevittnat nazisternas maktövertagande i Berlin. Han gjorde sin "värnplikt i
diktens form", som han själv uttryckte det. I
Dödssynder sju går i dansen från 1942 skrev han:
Den inåtvände, lärde diktaren blev under andra världskriget en av landets mest lästa och älskade poeter, en ledande gestalt i den s k beredskapspoesin. Hjalmar Gullberg hörde inom litteraturen precis som Torgny Segestedt och Ture Nerman inom tidningsvärlden och Karl Gerhard inom revykonsten till dem som bildade front, när det gällde kampen mot Hitler och nazismen. Gullberg hade genomskådat Hitler och han hade ingen respekt för något annat än sanning, ärlighet och - Gud. Men absolut inte för människor, säger Gunnar Ollén på Radiotjänst.
Han gjorde
samtidigt mycket för att sprida lyrik och teater via radion. Gullberg var en
drivande kraft bakom "Dagens
dikt” och valde ofta själv vad som skulle läsas upp. Han anses
till exempel ha gjort valet av
Tegnérs
Det eviga den 9 april 1940, några timmar efter beskedet om den tyska
invasionen i Danmark och Norge. Dikten börjar så här:
Det var ord som Hjalmar Gullberg själv mycket väl skulle ha kunat skriva. Av de länder, som Hitler våldtagit, var det Danmark som Gullberg kände mest för, och han besökte ett par gånger Danmark, medan det var ockuperat.. Det finns paralleller
mellan Gullberg och den danske diktarprästen Kaj Munk. Även Munk blev som
liten föräldralös och fick ett nytt hem hos Marie och Peder Munk, ett
lantbrukarepar som levde under små förhållanden.
”Svärd som fäktar mot
övermakten,
Framgångarna höll i sig. Hjalmar Gullberg blev uppmärksammad och omskriven, hyllad och beundrad. Den tystlåtne och tillbakadragne poeten tog steget ut i offentligheten. Även om han alltid bevarade både distans och tystnad i större sammanhang blev han emblemet för den elegante, bildade och världsvane gentlemannen. Han bar så att säga upp sin frack med en stil och elegans som få andra förmådde och det krävdes för år 1940 valdes han efter Selma Lagerlöf in i Svenska Akademien på stol nr 7. Ett par år senare blev han Filosofie hedersdoktor vid Lunds Universitet.
Musiken förlorade ingalunda sin betydelse för hans diktning: "Jag hör musik och letar efter orden" skriver han i den underbara dikten Till en näktergal i Malmö. Den kom till i maj 1942, när Hjalmar Gullberg låg på Öronkliniken på Malmö Allmänna Sjukhus. Den gamla klinikens byggnader finns fortfarande, men det gör inte den samling höga träd, som var ett näste för näktergalarna, som sjöng så intensivt på nätterna att det var nästan omöjligt för patienterna att sova. Dikten Till en näktergal i Malmö lyder i sin helhet så här:
Jag mötte vänner i så många länder - men varför blev man ensam under skyn? Jag älskar det, som flyr ur våra händer; jag älskar det, som doldes för vår syn. Här ligger jag, en fånge mellan lakan, och lyssnar i en mörklagd paviljong. Jag älskar mörkret, och jag älskar vakan; jag älskar tystnaden, som blir sång.
det glittrar genom rullgardinens dok. Nu lyssnar alla sorgsna och betryckta till Höga visan ur naturens bok. Den störste sångaren på denna jorden har kommit för att skingra våra kval. Jag hör musik och letar efter orden. Sjung, näktergal, min hemstads näktergal!
som tränger in i rummet, där jag bor? Så sjöng du, när jag föddes i din månad, för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det, som ingen visste; vår stora hemlighet kom ingen åt. Den, som försökte spåra oss, tog miste: i toner dränkte du min första gråt.
Dig vill jag intill döden efterlikna, o sångare, som vägrar att bli sedd! De sökte fånga dig och står besvikna: på villospår blev jägarskaran ledd. Dig känner ingen - ingen utom träden har sett, om du är vacker eller ful. Snart hörs i toppen trastens sommarkväden - då tiger du, som sjöng i låga skjul.
Vad gör det, att jag vandrar mot min höst, att jag blir ensam, grå och väderbiten? En majnatts melodi har sprängt mitt bröst! O näktergal, jag var en gång din like - nu är jag åter stum och sjunker matt Tillbaka i det anonymas rike... Det skulle vara lätt att dö i natt. Det var1942 - långt senare skrev han - på prosa den gången – ”Jag fick vara med om en tilldragelse som jag sent ska glömma. Det var i radions tidigaste barndom, en junikväll 1926, som riksprogrammet annonserade näktergalssång från Malmö. Läkarna på sjukhuset hade låtit sätta upp mikrofoner i slottsparken, säkra på att de skygga fåglarna efter mörkrets inbrott skulle söka upp sin dolda studio. Det gjorde de också. Nu kunde svenska folket ända uppe i de norrländska skogarna lyssna till den främste av alla bevingade sångare, näst änglarna förstås. Sådan sång, besläktad med tonen från himlen, om vilken psalmen säger att den aldrig förstummas – vem kunde ana att den skulle komma från Malmö? Det är en paradox att denna praktiska industristad ska ha utsetts till hemvist för sådan musik.”
Efter ett 10-årigt uppehåll i skrivandet återkom han 1952 med sin 8:e diktsamling, Dödsmask och lustgård med en delvis ny, intensivare och mer avskalad stil; han uttrycker dödslängtan och omprövar tidigare religiösa föreställningar: Jag trodde på en gud,
men han fick aldrig veta det,
Hjalmar Gullberg präglades djupt av att
han saknade hemhörighet. Han växte upp i ett hem där inga böcker fanns, där
inga kulturella eller andliga intressen existerade. Samtidigt visste han,
inte minst genom de biologiska föräldrarnas återkommande besök, att hans
rätta hemortsadress var en annan, en förnämare och bättre. Han klövs liksom
i två delar; en del som uppfostrats och präglats av det proletära och rejäla
hemmet, där han rönte så mycket kärlek, och en annan som var formad av den
klassiskt bildade men känslomässigt svalare borgerligheten.
För att jag inte var som andra För att mitt hem var inte här Kunde jag i min kvällsbön klandra Den gud som haver barnen kär
Jag visste vad man inte visste Jag visste förrän jag blev stor Att jag om pappas säd gått miste Och mamma aldrig varit mor
…men om fosterföräldrarna inget annat än gott: Än skyr jag hos mig anletsdragen, För att jag inte deras fått Som gav mig från den första dagenEn kärlek som är utan mått
Sina dikter skrev han med blyerts på block eller i vanliga, enkla skrivböcker med svarta vaxdukspärmar.
I dikten Skånska slott och herresäten hörde vi bl a om Skabersjö slott att ”Själv kungen i nåder far dit från sitt slott och skjuter fasaner med grevarna Thott. ”
En av grevarna där var Stig Thott, som förälskade sig i den charmiga Greta i krogens spritkassa. 1943 steg hon in i den skånska högadeln, den nya frun på Skabersjö Greve Thott introducerade sin unga hustru i samhällets
högsta kretsar, en värld fylld av konvenans och nedlåtenhet. Men Greta och
Stig Thott stod över etablissemangets översitteri mot kvinnan utan börd. Stjärnhimlen låser upp sin silverdosa Och denna stad som helst vill tala prosa Briljanter speglas i tyst kanal. Är älskad högt av vårens näktergal. - Stig Thott omkom 1948 i en flygolycka utanför London. "Lömskt i
en sena träffad av förlamning I början av
1959 förvärrades tillståndet och Gullberg lades in på Södersjukhuset i
Stockholm. Han behandlades med respirator, som krävde trakeotomi, dvs
ett snitt gjordes till
luftstrupen strax nedanför
struphuvudet för att underlätta andningen. I öppningen placeras ett rör,
som patienten därefter andas igenom.
Han kunde
knappt tala. Hans handstil var nästintill oläslig, och den sista diktsamlingen, Ögon, läppar (1959),
tyddes, tolkades och renskrevs av Greta
Thott.
Han var fullt och fast övertygad om att detta var det sista han skulle
orka med. Livets tråd krympte,
döden närmade sig. En tillfällig förbättring inträdde,
och Gullberg kunde för en tid lämna både respiratorn och
sjukhuset. Han ville då en sista gång åka till Bökebergsslott, där den
mäktiga och majestätiska
ekskogen ohämmat breder ut sig.
Idyllen är rent pastoral, han ville ännu en gång få se
hjortarna och Yddingesjön skimra lekfullt i
solen, och få lyssna på
näktergalen. Och där fanns Greta Thott. Det är tidig morgon den 19 juli, året 1961. Vädret är soligt, luften hög och klar. Då reser sig Hjalmar Gullberg upp efter att vid morgonkaffet ha skrivit en lapp till sin älskade Greta Thott. Hans tid var kommen. Livet, som han känt det, var för hans del slut. Efter år av svår sjukdom, med plågsamma och långa perioder i respirator, hade Hjalmar Gullberg beslutat sig för att inte en gång till utsätta sig för det fängelse där han sängbunden låg förlamad och inte ens kunde andas själv. Kvällen före hade Hjalmar Gullberg suttit tillsammans med Greta Thott på deras avhållna Bökebergsslott och lyssnat på Brahms Requiem. På morgonen bad han sedan att få sin medicin avsevärt tidigare än vanligt. Greta Thott visste redan då att hans beslut var fattat. Det var inte ögonblickets desperata ingivelse. Han hade nogsamt planerat sitt slut och pratat igenom det med henne.
Gullberg efterlämnade ett brev med ett citat
från en av hans dikter 10 år tidigare: Det finns en sjö... (ur
samlingen Dödsmask och lustgård, 1952: Greta Thott avvaktade som de avtalat en stund innan hon gick ner till sjön. Hon såg honom då ligga livlös i vattnet
Hon har
berättat om hans sjukdom. Greta Thott dog i Stockholm 95 år gammal 2003-09-01.
I dikten Det stod i brevet, som ingick i den sista diktsamlingen, Ögon, läppar, hyllar han Greta Thott, som för med sig ett stort stycke natur och fågelliv in till sin Hjalmar i sjukrummet: Det stod i brevet från det vita huset om skogen ingenting och fågelsträcken och ingenting om dagrarna och ljuset Och sjön med svanen som heraldiskt tecken. Som dolde brevet från
det vita huset. Här i mitt sjukrum är det annorlunda. Du kommer och med dig i korridoren vår skog och jag behöver endast blunda För att se rådjur visa sig bland snåren.
Var du är hos mig är det vita huset som var ditt hem och blev i solnedgången, innan jag låg med ansiktet i gruset, mitt hem och några somrars hem för sången Till dig och skogen och det vita huset. Hjalmar
Gullberg blev en av sin tids i särklass mest folkkära och lästa poeter. Och
än idag försvinner hans diktsamlingar fort från antikvariatens bokhyllor.
Fortfarande fascineras många nya läsare av hans poesi. Trots all den lärdom
och ofta tung symbolik som finns i hans diktning är ändå Hjalmar Gullbergs
dikter lätta att läsa, öppna och välkomnande. Han förmådde på ett ovanligt
och lyckligt sätt förena folklighet och bildning. Hjalmar Gullberg hade ju 1936 utsetts till chef för radioteatern med
kontor på Kungsgatan 8 i Stockholm. Svensk radioteater upplevde sin
guldålder under hans ledning fram till 1950. Gullberg var en chef med karisma. Dessutom var han en av de mest inflytelserika tjänstemännen i företaget och radiochefen Carl Anders Dymlings förtrogne. Hjalmar Gullberg var,
menar professor Ollén, ett föredöme som chef. Gullberg höjde aldrig
sin ädelskånska stämma. Ollén berättar: Bland utmärkelser som Hjalmar Gullberg fick kan nämnas: Svenska Akademiens stora pris 1939 Litteraturfrämjandets stora pris 1960 Det fanns ett stråk av vemod och mörker i mycket av hans diktning så t ex i den enkla, välkända sången Den tänkande lantbrevbäraren, som lider av att bära med sig sorgesamma budskap så mycket oftare än sådana som skänkte glädje. Den sången får avsluta den här sammankomsten
Jag är en lantbrevbärare, jag går i snö och is, och intet är mej kärare, än gå på detta vis.
Om världen än blir vrångare, för yrket jag ej skäms, min äldste föregångare, Merkurius benämns.
Mitt kall hör till de ringare, ej vingar har min häl, dock är jag överbringare, av bud från själ till själ.
Av lyckan borde mänskorna få lika, det skar mej in i märgen så jag frös. när jag bar pengar till de redan rika, och kravbrev till en medellös.
Jag ville gå med väskan över mossen, till torpet med som kärlekspostiljon. Men till sin flicka skrev kanhända gossen, ett avskedsbrev i hjärtlös ton.
Den ville jag ge guld och diamanter, som skördat stenar där han gått med plog Men ofta bar jag brev med svarta kanter, till en som redan sörjde nog.
En hungrig mätta och en törstig läska, så borde väl min uppgift ha sett ut. Jag går omkring med ödet i min väska, men i förseglat konvolut.
O, mästare vars bud jag går kanhända, varför är mångas liv så rått och kallt. Låt mej få gripa in en gång, en enda, och till det bästa ordna allt
Den här versen, på
melodi Vårvindar friska, tillägnades Hjalmar Gullberg: Vårvindar friska
|