Gullberg, Hjalmar

HJALMAR GULLBERG 1898-1961

Från Föreningsgatan i Malmö till Svenska Akademin

Det är den 30 maj 1898 och Annandag Pingst. Klockan tre på eftermiddagen föds ett barn i barnmorskan Karna Johanssons lägenhet på Föreningsgatan 10 B Malmö. Karna Johansson utexaminerades som barnmorska 1883 och denna synnerligen skickliga och respekterade person skulle fortsätta i sitt yrke till 1937, när hon var 80 år gammal.
Modern till barnet hette Hilda Johnsson, hon var 22 år och kontorist i Malmö, fadern var hennes chef, Robert Brand, som var en framgångsrik affärsman i staden.
Barnet var friskt och förlossningen var "Af naturen fullbordad", enligt tillgängliga journaler.
Hilda födde sin son i hemlighet och samma dag som pojken föddes, bad hon Karna Johansson att försöka utackordera barnet. Barnmorskan kontaktade sin goda vän Elsa Gullberg, som var hustru till knekten, järnvägsarbetaren och hyrkusken Bengt Gullberg. Båda var 48 år gamla. Fru Gullberg tillfrågades huruvida hon var villig att emottaga barnet, vårda och uppfostra detsamma mot ersättning. Fru Gullberg gick in härpå och redan samma dag överlämnades barnet till henne. Ersättningen för vården var 15 kronor i månaden.
Barnet, som fick namnet Hjalmar, mötte förståelse och kärlek i rikt mått i sitt adoptivföräldrahem, och Elsa Gullberg ägnade sin fosterson all möjlig omsorg; hon var den som stakade ut hans väg till en gedigen utbildning.

Det var ett enkelt arbetarhem han växte upp i, beläget på Södra Förstadsgatan 78, för övrigt ett kvarter ifrån det hus där den blivande socialministern Gustaf Möller såg dagens ljus. Och ytterligare en stor skåning växte upp alldeles i närheten, men han blev stor i en annan bemärkelse – Edvard Persson.

29 år senare, den 5 december 1927, vittnar den gamla barnmorskan, Karna Johansson, i Rådhusrätten i Malmö. Målet gällde filosofie licentiaten Hjalmar Gullbergs börd i en arvsprocess efter den biologiska moderns död. Karna Johansson och fostermamman Elsa Gullberg träder fram och deras utsagor ledde till att Gullberg förklarades som sina biologiska föräldrars arvinge. Han fick därigenom den ansenliga summan 230.000 kronor samt sommarvillan Lundhem i Falsterbo. För en del av pengarna köpte han ett stenhus inne i centrala Lund. Hjalmar Gullberg var nu trettiotvå år och i stort sett ekonomiskt oberoende för resten av sitt liv. Han flyttade till Lund och bad även sin fostermamma och systern Elisabet, också hon adoptivbarn, att flytta med honom.

Hjalmar Gullberg gick först på Pildammsskolan och därefter i Malmö Latinskola, där han på den helklassiska linjen tog studentexamen 1917 med lysande betyg: A i grekiska, a i latin och A i svenska. Han var en flitig och framgångsrik gymnasist, som uppskattades av lärare och kamrater.
I studentkullen fanns bland andra Ingvar Andersson, som senare blev riksarkivarie. Han och Gullberg upprätthöll troget vänskapen genom livet och de vittra herrarna blev båda så småningom ledamöter av Svenska Akademien.

I november 1918 hade det första världskriget hade äntligen tagit slut, och nu, just när Hjalmar Gullberg blivit student, öppnades Europa. Och det var billigt, till och med fattiga studenter kunde ge sig ut i världen.

Hjalmar Gullberg visste mycket om den europeiska kulturen, alltifrån det antika Grekland och Rom till det Centraleuropa som dominerade kartbilden efter första världskriget. Hans första stora utlandsresor 1922-23 gick till Tyskland och Frankrike, och han återvände med intryck från landskap och kulturer, som han tidigare bara hade läst och drömt om.

Hjalmar Gullberg började studera vid universitetet. Han trivdes.där och efter militärtjänstgöring i Halmstad återvände han dit. Han var flitig och studerade latin, grekiska, nordiska språk, pedagogik och litteraturhistoria. När han sedan gick vidare blev det med en licentiatavhandling om Ola Hansson, en författare, som Hjalmar Gullberg alltid höll mycket högt.

I vänkretsen fanns Ingvar Andersson, Ivar Harrie, Tristan Lindström, Frans G. Bengtsson, Bengt Hjelmqvist och Karl Ragnar Gierow, en storartad septett, där alla på sitt sätt skulle göra avtryck i den svenska kulturhistorien. Han medarbetade flitigt i tidningen Lundagård, som startats några år tidigare – 1924 efterträdde han Ivar Harrie som tidningens chefredaktör.

Det finns överhuvudtaget ingenting i Hjalmar Gullbergs karaktär som förenar honom med alla de gängse myterna om poeters läggning och bohemiska livsföring. I det fallet var han mycket lik sin vän och skaldebroder Anders Österling. Gullberg drog aldrig några växlar i banken, vilket för många studenter var ett ofta återkommande problem, och han var alltid mycket försiktig och sparsmakad med alkohol. Det sades under hans Lundatid att han utfordrade sin katt med en blandning av grädde och likör. Författaren och vännen Olle Holmberg gör tillägget att han möjligen på sin höjd "någon gång delade ett glas med katten".

En av vännerna i Lund, Frans G. Bengtsson, var också begiven på en viss dryck, men i hans fall gällde det mjölk!

Ordning och reda var Gullbergs honnörsord. Han var pedant; hans alltid rena och tomma skrivbord var allmänt känt. "I sin klädsel var han vårdad redan på den tiden då han hade mycket lite pengar att röra sig med", skriver Olle Holmberg, "efteråt snarast elegant." Och Hjalmar Gullberg utmärktes, fortsätter vännen Holmberg, av "ordentlighet, prydlighet, ett visst pedanteri".

Hjalmar Gullberg hade även en musikalisk ådra, en ådra som löpte från hans mormors far, den småländske bonden Johan Magnusson som byggde orglar, varav 23 st finns eller åtminstone har funnits i kyrkor i Växjö stift.
Hjalmar Gullberg hade varit violinist i Latinskolans kapell, och under en tid var musiken hans dominerande intresse. Han tonsatte lyrik av svenska och tyska diktare, bl a, Karlfeldt, Fröding och Goethe. ”En sak är säker”, skriver Ingvar Andersson, ”hans musikaliska upplevelse har ofta direkt inspirerat hans diktning.”

Hans tidigaste poetiska försök kan man spåra. Plötsligt skriver han nämligen: "Sensommaren 1919, vid 21 års ålder, började jag utan föregående varning skriva vers."

Ett 20-tal sånger av Gullberg från den tiden, finns bevarade. Han hade ännu inte debuterat som poet, men det var i den vevan som han skrev text till Wilhelm Peterson-Bergers ”Frösö kyrka”.

Till Hippodromteaterns nyårsrevy 1929 skrev Gullberg tillsammans med biblioteksamanuensen och senare byrådirektör Bengt Hjelmqvist, , en sång, som Edvard Persson på en grammofonskiva skulle göra riksbekant långt innan Hjalmar Gullbergs namn hade blivit berömt. Det var visan om skånska slott och herresäten, där i fyndiga vändningar Skånes borgar, slottsherrar och slottsfruar passerade revy. Torup med sin friherrinna, Skabersjö med sina grevar och Borgeby med sin Ernst Norlind. Men lyssna och lägg märke till de underfundiga rimmen, t ex

På utflykt till bokskogen Malmöbon glor upp mot raden av strålande fönster på Torup. och
Till lugnet och vilan från dammet och möget till Skåne från Stockholm far Hans Kunglig Höghet.

I en annan visa i samma revy skrev Gullberg om Malmö
som staden vid Sundet,      ”Sundets brus och klockbojs sång.”
som industristaden             ”Fjärran från Kockums varv hör jag släggors dån,
                                            brus och hammarslag
                                            ser en lyftkrans jättearm av stål från en båt långt borta lossa kol.”
och om fågelsångens Malmö: ”Näktergal, slår du än din drill? Blå kanal, finns du ännu till?”

Till allt det där skulle han återkomma, men i synnerhet till fågelsången.

1927 publicerade Gullberg sin första diktsamling, I en främmande stad. Redan där slår han an den ton av främlingskap, dödslängtan och melankoli, som kom att prägla hela hans diktning. Mottagandet var allt annat än positivt. "En trasig ungdom som inte kan göra sin trasighet intressant", skrev till exempel Bo Bergman i Dagens Nyheter. "Bleksiktig och konstnärligt osäker", dundrade Sten Selander. Diktsamlingen såldes i 226 exemplar. Även hans nästa diktsamling, "Sonat" från 1929 fick sval kritik och liten läsekrets.
Genombrottet kom 1933 med hans 4:e diktsamling, "Kärlek i tjugonde seklet" - och det var verkligen fråga om ett stort och kraftfullt genombrott, som i ett slag gav Hjalmar Gullberg en stor publik och rykte om sig att vara ungdomens och samtidens skald framför andra. I diktsamlingen fanns bl a dikten ”Kyssande vind”:

Hjalmar Gullberg lämnade Lund 1936 för att bli chef för Radioteatern. Då var styvmodern död, men systern flyttade med honom till Stockholm. Elisabeth Andersson kom att vara en ganska sträng husföreståndarinna för det gullbergska hemmet fram till sin död 1947.
Gullberg gifte sig aldrig. Därmed inte sagt att han levde ett munkliv. Långt därifrån. Där fanns många förbindelser, kortvariga såväl som mer långvariga. En allvarligare relation, som bland annat resulterade i diktsamlingen "Paradismyt", var med en tjugo år yngre kvinna. Eva Drangel hette hon och de inledde sitt förhållande 1947. Men det ansågs opassande att den store och kände skalden umgicks intimt med en så mycket yngre kvinna. Därför höll de förbindelsen hemlig och möttes utomlands bland annat i Nizza.

I de diktsamlingar som kom under de närmaste åren ingick flera översättningar från olika tider och språk. Han översatte engelsk, fransk, spansk, bysantinsk samt både antik och nyare grekisk lyrik. Gullberg översatte också i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet antika dramer av Aischylos, Euripides och Sofokles, dramer som då sällan hade spelats på svenska scener. När Euripides Medea i Gullbergs översättning sattes upp på Dramaten 1934 i regi av Olof Molander var det första gången dramat uppfördes i Sverige. Flera av dessa översättningar blev stora framgångar, och några bearbetades senare för radio. Aristofanes komedier Fåglarna och Lysistrate, som Gullberg översatte tillsammans med Ivar Harrie, blev mästerligt gjorda.

Som chef för Radioteatern och som ledamot av Svenska Akademien hade Gullberg rika möjligheter att förmedla och lansera dramatik och lyrik av såväl äldre som moderna författare från olika språkområden. Chilenskan Gabriella Mistral och greken Giorgios Seferis, som båda översattes och introducerades för den svenska publiken av Gullberg, fick Nobelpriset 1945 respektive 1963. I en intervju i DN 1954 sade Gabriela Mistral:”Min översättare lyfte min poesi till en så förklarad höjs att den vann mina läsares kärlek.” I en recension ifrågasätts om vilken som är den bästa tolkningen – originalet eller översättningen.

Bland andra verk som översatts av Gullberg finns Federico Garcia Lorcas Blodsbröllop, Molières Den inbillade sjuke, Perraults Gåsmors sagor, Shakespears Köpmannen i Venedig och Som ni behagar.

Av stor vikt för Hjalmar Gullberg var Villa Lundhem i Falsterbo, som han ärvt 1927. Där vistades han så gott som varje år under flera sommarmånader. Miljön och den flacka naturen ute på näset med det omgivande havet bildar ett ofta återkommande och närvarande motiv i hans diktning. Där inspirerades han av naturen och fåglarnas flykt till dikter som t.ex. Jag bor vid ett rastställe.

Gullberg hyllar kvinnan och vågar tala lyriskt om nakenhet: kropp mot kropp. Han var den gången en poetisk röst för vad man kallade "den nya sakligheten".

Musiken var som sagt inte långt borta från Gullbergs diktning. I samma diktsamling - Kärlek i tjugonde seklet - finns dikten Förklädd gud med motiv från den grekiska mytologin. Guden Apollon hade blivit dömd att uppträda som människa i ett år och tjäna som dräng hos kung Admetos i Thessalien, detta enligt Euripides drama Alkestis, ett drama som Gullberg f ö samma år hade översatt och gett ut.
Dikten blev höjdpunkten i samarbetet mellan Gullberg och Lars-Erik Larsson, som under åren kring 1940 var anställd som kompositör och dirigent på Sveriges Radio. De samarbetade regelbundet, bl a i lyrisk-musikaliska sviter, dvs diktläsning som sammanbands av korta musikavsnitt. Gullberg föreslog en tonsättning av Förklädd gud redan 1938, och Larsson blev omedelbart djupt fascinerad av uppgiften. De planerade fördelningen mellan kör, solo och orkester tillsammans. Tonsättningen blev en perfekt gestaltning av dikten, framför allt de inledande rader, som Gullberg lade till sin egen dikt:
            Ej för de starka i världen men för de svaga.
            Ej för krigare men bönder som plöjt sin jordlott utan att klaga
            spelar en gud på flöjt. Det är en grekisk saga.

Denna tillägnan till det fredliga, nästan vardagliga odlandet, speglas i den varma och vänliga musiken.
Förklädd gud skrevs med framför allt radiopublik i åtanke. Uruppförandet ägde rum den 1 april 1940, solister var Kerstin Torlind och Hugo Hasslo. Olof Molander var recitatör och tonsättaren dirigerade Radiokören och Radiotjänsts underhållningsorkester.

Gullbergs dikt om guden Apollon som dräng hos en dödlig börjar så här:

Flera av Gullbergs översättningar har liksom hans dikter tonsatts av svenska kompositörer, särskilt ofta av Hilding Rosenberg.

30-talet – det betydde Hitler och hans anhang, som Hjalmar Gullberg tog mycket bestämt avstånd från. 1933 hade han själv bevittnat nazisternas maktövertagande i Berlin. Han gjorde sin "värnplikt i diktens form", som han själv uttryckte det. I Dödssynder sju går i dansen från 1942 skrev han:
Högmod heter du, stater du stjäl. Dresserade hundar du styrer.
Högertass lyfter på ditt befäl söner till Holbein och Dürer.
Tyskland sitt vackert! - Mein Führer.

Den inåtvände, lärde diktaren blev under andra världskriget en av landets mest lästa och älskade poeter, en ledande gestalt i den s k beredskapspoesin. Hjalmar Gullberg hörde inom litteraturen precis som Torgny Segestedt och Ture Nerman inom tidningsvärlden och Karl Gerhard inom revykonsten till dem som bildade front, när det gällde kampen mot Hitler och nazismen. Gullberg hade genomskådat Hitler och han hade ingen respekt för något annat än sanning, ärlighet och - Gud. Men absolut inte för människor, säger Gunnar Ollén på Radiotjänst.

Han gjorde samtidigt mycket för att sprida lyrik och teater via radion. Gullberg var en drivande kraft bakom "Dagens dikt” och valde ofta själv vad som skulle läsas upp. Han anses till exempel ha gjort valet av Tegnérs Det eviga den 9 april 1940, några timmar efter beskedet om den tyska invasionen i Danmark och Norge. Dikten börjar så här:
          ”Väl formar den starke med svärdet sin värld,
           väl flyga som örnar hans rykten;
           men någon gång brytes det vandrande svärd
           och örnarna fällas i flykten.
           Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
           det dör som en stormvind i öknen bort.”

Det var ord som Hjalmar Gullberg själv mycket väl skulle ha kunat skriva.

Av de länder, som Hitler våldtagit, var det Danmark som Gullberg kände mest för, och han besökte ett par gånger Danmark, medan det var ockuperat..

Det finns paralleller mellan Gullberg och den danske diktarprästen Kaj Munk. Även Munk blev som liten föräldralös och fick ett nytt hem hos Marie och Peder Munk, ett lantbrukarepar som levde under små förhållanden.
Marie Munk och Elsa Gullberg uppvisar slående gemensamma karaktärsdrag; de styrde båda i hemmet och de älskade båda högt sina fostersöner. De uppoffrade sig och försakade kärleksfullt avsevärda medel för att ge pojkarna en god start i livet. Och såväl Munk som Gullberg skulle sluta sina liv på ett dramatiskt sätt. Munk mördades av tyskarna och Gullberg skulle komma att frivilligt söka döden..
Kaj Munks pjäser fick inte uppföras i Danmark under den tyska ockupationen. Mitt under brinnande krig 1942 bestämde chefen för Radiotjänst att det skulle göras en Kaj Munk-serie under Hjalmar Gullbergs ledning. Det skedde under spänning och nervositet. Tyskland hade ännu inte börjat förlora. Från Kaj Munk fick Gullberg per poste från Jylland ett dedicerat exemplar av Med ordets svärd, som är en predikosamling från åren 1941-42. Det skedde i en mörk tid när nazisterna drog åt snaran kring pastor Munk.

I april 1941, under intryck bl.a. av de pressande krigshändelserna, hade Karin Boye valt att frivilligt söka döden, och Hjalmar Gullberg skrev en hyllningsdikt, som han kallade Död amazon.
Även där får herr Hitler sig en känga – det är han som kallas perserkungen och Leonidas, som kämpade så väl i Thermopyle, får representera de goda krafterna.

Jag mötte vänner i så många länder -

men varför blev man ensam under skyn?

Jag älskar det, som flyr ur våra händer;

jag älskar det, som doldes för vår syn.

Här ligger jag, en fånge mellan lakan,

och lyssnar i en mörklagd paviljong.

Jag älskar mörkret, och jag älskar vakan;

jag älskar tystnaden, som blir sång.

I sjukhusparken hänger månens lykta;

det glittrar genom rullgardinens dok.

Nu lyssnar alla sorgsna och betryckta

till Höga visan ur naturens bok.

Den störste sångaren på denna jorden

har kommit för att skingra våra kval.

Jag hör musik och letar efter orden.

Sjung, näktergal, min hemstads näktergal!

Från vilket paradis är stämman lånad,

som tränger in i rummet, där jag bor?

Så sjöng du, när jag föddes i din månad,

för en förtvivlad kvinna som blev mor.

En majnatt hände det, som ingen visste;

vår stora hemlighet kom ingen åt.

Den, som försökte spåra oss, tog miste:

i toner dränkte du min första gråt.

Dig vill jag intill döden efterlikna,

o sångare, som vägrar att bli sedd!

De sökte fånga dig och står besvikna:

på villospår blev jägarskaran ledd.

Dig känner ingen - ingen utom träden

har sett, om du är vacker eller ful.

Snart hörs i toppen trastens sommarkväden

- då tiger du, som sjöng i låga skjul.

Lär mig att inför världen vara liten!

Vad gör det, att jag vandrar mot min höst,

att jag blir ensam, grå och väderbiten?

En majnatts melodi har sprängt mitt bröst!

O näktergal, jag var en gång din like -

nu är jag åter stum och sjunker matt

Tillbaka i det anonymas rike...

Det skulle vara lätt att dö i natt.

Det var1942 - långt senare skrev han - på prosa den gången – ”Jag fick vara med om en tilldragelse som jag sent ska glömma. Det var i radions tidigaste barndom, en junikväll 1926, som riksprogrammet annonserade näktergalssång från Malmö. Läkarna på sjukhuset hade låtit sätta upp mikrofoner i slottsparken, säkra på att de skygga fåglarna efter mörkrets inbrott skulle söka upp sin dolda studio. Det gjorde de också.

Nu kunde svenska folket ända uppe i de norrländska skogarna lyssna till den främste av alla bevingade sångare, näst änglarna förstås. Sådan sång, besläktad med tonen från himlen, om vilken psalmen säger att den aldrig förstummas – vem kunde ana att den skulle komma från Malmö? Det är en paradox att denna praktiska industristad ska ha utsetts till hemvist för sådan musik.”

Efter ett 10-årigt uppehåll i skrivandet återkom han 1952 med sin 8:e diktsamling, Dödsmask och lustgård med en delvis ny, intensivare och mer avskalad stil; han uttrycker dödslängtan och omprövar tidigare religiösa föreställningar:

Jag trodde på en gud, men han fick aldrig veta det,
Han fick aldrig veta att jag trodde på honom
ännu många år efter han var död.
Vid ingående förhör med mig om saken
blev jag upplyst om det verkliga förhållandet.
O slocknade stjärnors ljus som når försenat fram
till ögon i natten! Jag har skådat min gud
som han var i sin härlighet före katastrofen.
Han fick aldrig veta att jag trodde på honom
och att jag inte visste han var dö.

Hjalmar Gullberg präglades djupt av att han saknade hemhörighet. Han växte upp i ett hem där inga böcker fanns, där inga kulturella eller andliga intressen existerade. Samtidigt visste han, inte minst genom de biologiska föräldrarnas återkommande besök, att hans rätta hemortsadress var en annan, en förnämare och bättre. Han klövs liksom i två delar; en del som uppfostrats och präglats av det proletära och rejäla hemmet, där han rönte så mycket kärlek, och en annan som var formad av den klassiskt bildade men känslomässigt svalare borgerligheten.

Insikten om att ha varit ett oönskat barn följde Hjalmar hela livet, och avspeglas i hans diktning. I en dikt – en dikt som Gullberg aldrig publicerade – uttrycker han sin sorg – ja, i en vers rent ut sagt hat - över att inte vara som andra, att inte ha någon riktig far och mor:

Gullberg har karaktäriserats som en av det svenska 1900-talets främsta poeter men också som en av dess mest betydande översättare, även om denna sida av hans verk inte uppmärksammats i samma utsträckning som hans egen diktning. Hans lågmälda, vardags- och människonära stil med fingertoppskänsla för versformens och rimmets betydelse kännetecknar hans översättningar men också hans egna dikter.

Sina dikter skrev han med blyerts på block eller i vanliga, enkla skrivböcker med svarta vaxdukspärmar.

I dikten Skånska slott och herresäten hörde vi bl a om Skabersjö slott att

”Själv kungen i nåder far dit från sitt slott och skjuter fasaner med grevarna Thott. ”

En av grevarna där var Stig Thott, som förälskade sig i den charmiga Greta i krogens spritkassa. 1943 steg hon in i den skånska högadeln, den nya frun på Skabersjö

Greve Thott introducerade sin unga hustru i samhällets högsta kretsar, en värld fylld av konvenans och nedlåtenhet. Men Greta och Stig Thott stod över etablissemangets översitteri mot kvinnan utan börd.
Den 23 september 1944 invigdes Malmö Stadsteater. I foajen vimlade det av berömdheter – kungligheter, ministrar, kända författare och teatervärldens främsta. Svenska Akademiens utsända Anders Österling och Hjalmar Gullberg, båda söner av Malmö, var där och så även paret Thott. Det var första gången Greta Thott såg Gullberg, och hon hörde honom läsa den Prolog som han skrev till teaterns invigning. Det låter bl a så här och än en gång får näktergalen vara med:

Stjärnhimlen låser upp sin silverdosa Och denna stad som helst vill tala prosa

Briljanter speglas i tyst kanal. Är älskad högt av vårens näktergal.

Stig Thott omkom 1948 i en flygolycka utanför London.
Gullberg och Stig Thott hade gemensamma vänner, och hos dem träffades Greta Thott och Hjalmar Gullberg. Hjalmar Gullberg var nyfiken på den kvinna, "som fått skånska adeln att stå på huvudet". De träffades allt oftare och de trolovade sig.
Greta Thott flyttade 1952 till Bergsgården intill Solliden på Djurgården men behöll sitt hem i Bökeberg – det vita huset kallade Gullberg det - och han hade sitt föräldraarv, Villa Lundhem i Falsterbo. Även om de inte gifte sig var hon och Hjalmar Gullberg ett elegant och uppmärksammat par som ofta sågs i offentlighetens ljus. Men det fanns ingen plats för Greta Thott vid Nobelfestens honnörsbord. Då köpte han biljett till sin dam och avstod själv från sin upphöjda position bland hedersgästerna för att sitta med henne.
De levde mestadels ett harmoniskt liv. Men det kunde skära sig under långfärder med bilen har Greta Thott berättat.

Hjalmar Gullberg led under många år av svår migrän, som plågade honom och påverkade hans livsföring, men 1958 kom det första hotande angreppet mot hans hälsa.
Han och Greta Thott befann sig på en resa i Italien, när de första symtomen på sjukdomen framträdde. Den yttrade sig med yrsel, dubbelseende, tuggningsbesvär, knäsvaghet och svårighet att hålla upp huvudet. De fick brådstörtat flyga hem från Sicilien. Sjukdomen blommade ut för första gången, och väl hemkommen konstaterades att han led av förlamningssjukdomen Myastenia gravis. Han var då mitt uppe i en av sina intensiva skaparperioder, och skrev snabbt färdigt den dödsmedvetna samlingen "Terziner i okonstens tid". Där antyds på flera ställen hans nya livssituation:

"Lömskt i en sena träffad av förlamning
ser jag tillbaka på ett liv i sång."

I början av 1959 förvärrades tillståndet och Gullberg lades in på Södersjukhuset i Stockholm. Han behandlades med respirator, som krävde trakeotomi, dvs ett snitt gjordes till luftstrupen strax nedanför struphuvudet för att underlätta andningen. I öppningen placeras ett rör, som patienten därefter andas igenom.
Trots traumatisk sjukhusvistelse arbetade Hjalmar Gullberg under våren och sommaren med sin sista diktsamling, Ögon, Läppar. Den utkom på hösten samma år.
Diktaren var medveten om sin sjukdom och dess konsekvenser. Hans tillstånd förbättrades periodvis, men symtomen på myasteni återkom. Han våndades inför att på nytt vårdas på sjukhus. Han accepterade inte fortsatt respiratorbehandling och trakeotomi.

Han kunde knappt tala. Hans handstil var nästintill oläslig, och den sista diktsamlingen, Ögon, läppar (1959), tyddes, tolkades och renskrevs av Greta Thott. Han var fullt och fast övertygad om att detta var det sista han skulle orka med. Livets tråd krympte, döden närmade sig. En tillfällig förbättring inträdde, och Gullberg kunde för en tid lämna både respiratorn och sjukhuset. Han ville då en sista gång åka till Bökebergsslott, där den mäktiga och majestätiska ekskogen ohämmat breder ut sig. Idyllen är rent pastoral, han ville ännu en gång få se hjortarna och Yddingesjön skimra lekfullt i solen, och få lyssna på näktergalen. Och där fanns Greta Thott.

Det är tidig morgon den 19 juli, året 1961. Vädret är soligt, luften hög och klar. Då reser sig

Hjalmar Gullberg upp efter att vid morgonkaffet ha skrivit en lapp till sin älskade Greta Thott. Hans tid var kommen. Livet, som han känt det, var för hans del slut. Efter år av svår sjukdom, med plågsamma och långa perioder i respirator, hade Hjalmar Gullberg beslutat sig för att inte en gång till utsätta sig för det fängelse där han sängbunden låg förlamad och inte ens kunde andas själv.

Kvällen före hade Hjalmar Gullberg suttit tillsammans med Greta Thott på deras avhållna Bökebergsslott och lyssnat på Brahms Requiem. På morgonen bad han sedan att få sin medicin avsevärt tidigare än vanligt. Greta Thott visste redan då att hans beslut var fattat. Det var inte ögonblickets desperata ingivelse. Han hade nogsamt planerat sitt slut och pratat igenom det med henne.

Gullberg efterlämnade ett brev med ett citat från en av hans dikter 10 år tidigare: Det finns en sjö... (ur samlingen Dödsmask och lustgård, 1952:
"Älskade, du som har gjort allt för mig", står det där. "Nu kan jag inte längre och det står fast som jag redan skrev i januari och upprepat för så många - aldrig mer respirator. Om jag nu skall få ett slut på min ångest och fruktan så hoppas jag att den plats där jag vinner detta inte ska bli en ond plats utan en god och vacker.
Det finns en sjö och sedan aldrig mer…
Din egen Hjalmar"

Greta Thott avvaktade som de avtalat en stund innan hon gick ner till sjön. Hon såg honom då ligga livlös i vattnet

Hon har berättat om hans sjukdom.
- Det var svårt, mycket svårt. Hjalmar blev sämre och sämre. Mot sjukdomens slut tappade han minnet. Till slut stod han inte längre ut och gick till sjön.
- Jag tycker att Hjalmar gjorde rätt. Han kunde ju inte skriva mer. Inte tala eller läsa.
- Vi var båda medvetna om att den stunden skulle komma.

Greta Thott dog i Stockholm 95 år gammal 2003-09-01.

I dikten Det stod i brevet, som ingick i den sista diktsamlingen, Ögon, läppar, hyllar han Greta Thott, som för med sig ett stort stycke natur och fågelliv in till sin Hjalmar i sjukrummet:

Hjalmar Gullberg blev en av sin tids i särklass mest folkkära och lästa poeter. Och än idag försvinner hans diktsamlingar fort från antikvariatens bokhyllor. Fortfarande fascineras många nya läsare av hans poesi. Trots all den lärdom och ofta tung symbolik som finns i hans diktning är ändå Hjalmar Gullbergs dikter lätta att läsa, öppna och välkomnande. Han förmådde på ett ovanligt och lyckligt sätt förena folklighet och bildning.

Gullberg var en omtyckt författare, men visst förekom det kritik. Så t ex från Artur Lundkvist, men allra mest från Olof Lagerkrantz, som gick till häftiga angrepp och förlöjligade hans livsgärning och diktning, men då hade Gullberg lämpligt nog varit död i 7 år. Det var också i svallvågorna efter 1968, och Olof Lagerkrantz hade redan lovprisat kulturrevolutionen i Kina, där man krossade misshagliga konsertpianisters handleder. Detta var hans egen lilla kulturrevolution. Att den alls är ihågkommen beror på att det var just Hjalmar Gullberg, som han angrep.

Hjalmar Gullberg hade ju 1936 utsetts till chef för radioteatern med kontor på Kungsgatan 8 i Stockholm. Svensk radioteater upplevde sin guldålder under hans ledning fram till 1950.
Han var den tidens stora affischnamn tillsammans med Sven Jerring, berättar Gunnar Ollén, en av Gullbergs nära medarbetare på Radiotjänst och en betydelsefull person i svenska etermedias moderna historia. Under många år var han distriktschef i Malmö och pionjär inom det nya mediet televisionen på 1950-talet.

Gullberg var en chef med karisma. Dessutom var han en av de mest inflytelserika tjänstemännen i företaget och radiochefen Carl Anders Dymlings förtrogne.

Hjalmar Gullberg var, menar professor Ollén, ett föredöme som chef.
”Han var inte som en chef ska vara, men som en chef kan vara. Han kunde vara ironisk och spetsig, men satsade på sina medarbetare och hade förtroende för dem. Han var den obarmhärtige genomskådaren av bluff. Mycket av hans makt låg i hans oerhört skarpa tunga. Stilla satt han i halvdunklet och uttalade sin åsikter rakt i ansiktet på folk.”

Gullberg höjde aldrig sin ädelskånska stämma. Ollén berättar:
- Jag glömmer aldrig ett sammanträde med radiochefen Dymling. Viktiga frågor behandlades och Sven Jerring var med. Han var ju oerhört populär och känd, och hans ord var Gudsord.
- Jerring framförde sin mening och hävdade hur viktig en viss verksamhet var.
- Då hör man Hjalmar Gullberg stilla säga: "Det tycker jag var utomordentligt enfaldigt sagt".
- Det blev dödstyst vid bordet.” Men Gullberg var fullständigt orädd och sade precis vad han tyckte.

- Ibland kom man i ett brådskande ärende och knackade på dörren till Gullbergs rum. Där satt han i halvmörker vid ett alldeles tomt skrivbord. En hög chef för en stressig verksamhet förknippas med massor av papper och en telefonlur vid varje öra. Men inte Gullberg. Han var försjunken i sig själv som en guru med sitt Medelhavsutsende. Det fanns en magik omkring honom.

Många av Hjalmar Gullbergs dikter hör till den skönaste poesi som svenska språket känner. Det är sagolikt och sällsamt vackert skrivet om livet, kärleken och döden. Gullberg var en ordens mästare och en stor språklig ekvilibrist, en produkt av en annan tid och allmänbildad på ett sätt som bara den gamla skolans undervisning i latin och grekiska kunde borga för.

Bland utmärkelser som Hjalmar Gullberg fick kan nämnas:

Svenska Akademiens stora pris 1939

Bellmanpriset 1948

Litteraturfrämjandets stora pris 1960

Det fanns ett stråk av vemod och mörker i mycket av hans diktning så t ex i den enkla, välkända sången Den tänkande lantbrevbäraren, som lider av att bära med sig sorgesamma budskap så mycket oftare än sådana som skänkte glädje. Den sången får avsluta den här sammankomsten

Jag är en lantbrevbärare,

jag går i snö och is,

och intet är mej kärare,

än gå på detta vis.

Om världen än blir vrångare,

för yrket jag ej skäms,

min äldste föregångare,

Merkurius benämns.

Mitt kall hör till de ringare,

ej vingar har min häl,

dock är jag överbringare,

av bud från själ till själ.

Av lyckan borde mänskorna få lika,

det skar mej in i märgen så jag frös.

när jag bar pengar till de redan rika,

och kravbrev till en medellös.

Jag ville gå med väskan över mossen,

till torpet med som kärlekspostiljon.

Men till sin flicka skrev kanhända gossen,

ett avskedsbrev i hjärtlös ton.

Den ville jag ge guld och diamanter,

som skördat stenar där han gått med plog

Men ofta bar jag brev med svarta kanter,

till en som redan sörjde nog.

En hungrig mätta och en törstig läska,

så borde väl min uppgift ha sett ut.

Jag går omkring med ödet i min väska,

men i förseglat konvolut.

O, mästare vars bud jag går kanhända,

varför är mångas liv så rått och kallt.

Låt mej få gripa in en gång, en enda,

och till det bästa ordna allt

Som gav mig från den första dagen