Start Uppåt


 

Islam      

                             Sedan urminnes tider levde Arabiens ökenstammar som nomader på den stora halvön, vars yta var lika stor som halva Europa. Deras skydd mot regn (i den mån sådant förekom) och solens hetta var ett flyttbart tält, deras egendom bestod av kameler, hästar och småboskap. Födan var mestadels mjölk, bröd och frukter, särskilt dadlar. Över ökenvidderna  färdades de från oas till oas, sökande bete för djuren och vatten. Inte sällan blev det strider mellan de olika stammarna – blod flöt i ökensanden.

                      I tälten eller vid källorna i palmernas skugga berättade de gamle långa sagor eller läste poesi för de yngre, som fortplantades från släkte till släkte. I dessa nejder lyste stjärnorna intensivt från den sällan molntäckta himlen och gav även de stoff för berättelser. De talrika karavanresorna bragte folket i beröring med andra religioners bekännare – kristna, judar, perser. Hos detta folk, påverkat av många religiösa element uppträdde på 600-talet Muhammed, som en förenare av många skilda religiösa riktningar.

 

I Gamla testamentet, 1 Mosebok 16  m fl berättas om patriarkerna, Abraham, Isak och Jakob men också om Abrahams äldste son Ismael.  Abrahams namn inom Islam är Ibrahim.

Abrahams hustru Sara var ofruktsam och enligt tidens sed, gav hon då sin egyptiska slavflicka, Hagar, som äskarinna åt Abraham, för att hon skulle föda honom ett barn, och Hagar blev havande. Hagar ringaktade då Sara, som klagade för Abraham, som sade till henne: “Det är din tjänarinna, gör med henne vad du vill.” Sara tuktade Hagar, och det ledde till att Hagar flydde därifrån. En ängel sade emellertid till Hagar att återvända. Ängeln sade också: ”Se, du är havande och skall föda en son och honom ska du ge namnet Ismael. Och han ska bli lik en vildåsna, han ska vara emot var man och var man ska vara emot honom. Och han ska ligga i strid med alla sina bröder.”   Hagar födde alltså åt Abraham en son, som gavs namnet Ismael. Abraham var då 86 år.

Vi läser också i 1 Mos. att Gud säger till Abraham : ” angående Ismael har jag ock hört din bön; se, jag skall välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom övermåttan. Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag skall göra honom till ett stort folk.”

”Och Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare, de hemfödda och de som var köpta för penningar, allt mankön bland Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud, såsom Gud hade tillsagt honom. Och Abraham var nittionio år gammal och hans son Ismael  tretton, när deras förhudar blev omskurna.”

Ismael är arabiska och lär betyda 'Gud hör'). Ismael räknas i islamisk tradition som stamfar till araberna. Han betraktas som en profet och skall tillsammans med Ibrahim (Abraham) ha byggt Kaba i Mekka. Den son, som Ibrahim var beredd att offra var enligt islamisk tradition inte Isak utan Ismael; det ska ha skett på den plats, där klippmoskén i Jerusalem nu reser sig.

Textruta: Kaba i Mekka– målet för muslimernas vallfärder

 


                     

 

 

 

 

 

 

 Ismaeliter, ättlingarna till Ismael  skildras i Första Mosebok som stridslystna beduiner, boende öster om Palestina.  

Om Abraham. är en historisk person är svårt att avgöra. Möjligen kan han representera en invandring av semiter på 1700-talet f.Kr. - Nu går vi 2300 år framåt i tiden.

År 571 e.Kr föddes Muhammed i staden Mekka, redan då en religiös medelpunkt. Där fanns sedan länge ett vördat tempel, vars förnämsta attribut var en stor svart sten, Kaba kallad, som enligt de gamle skulle ha nedfallit från gudarnas värld. Stenen lär verkligen vara en meteor, så att den fallit från himlen behöver inte vara enbart fantasi. Det som sägs ovan  - att Ibrahim och Ismael skulle ha byggt den - är förstås mer tvivelaktigt.

 Muhammeds far dog innan pojken ens hade fötts, och när han var sex år dog även modern. Muhammed växte upp hos olika släktingar, först hos sin farfar och sedan hos sin farbror, Abu Talib. Till en början fick pojken göra tjänst som vallgosse men senare fick han ibland följa med farbrodern på olika handelsresor som kameldrivare, och därigenom fick han goda kunskaper om handel och transport. En rik änka, Kadidja, som efter makens död ägde ett av Meckas förnämsta handelshus, fick ögonen på den vackre och kloke ynglingen och anställde honom. Som ersättning för sin första resa fick han en kamel.

Kadidja fattade tycke för den då 24-årige ståtlige mannen – de båda gifte sig. Kadidja lyckades utverka sin fars samtycke till giftermålet efter att först ha fått honom att berusa sig på vin. Muhammed uppskattade väl den gången vinets verkan, men blev kanske också varnad för de följder, som berusning kunde leda till. I sin religion förbjöd han ju senare uttryckligen muslimerna att dricka vin.

Efter Kadidjas död gifte Muhammed sig med den ena vackra och unga gemålen efter den andra – till sist hade han 9 samtida hustrur. En så pass riklig tillgång till hustrur unnade han dock inte senare sina trogna – de skulle nöja sig med högst 4.

Det finns få historiska fakta om Muhammed, men legender har förstås uppstått.

Muhammed var begåvad men tystlåten. Han sov han på marken med sin mantel som täcke. En del av sin fritid brukade han spendera i en grotta som fanns utanför staden högt uppe på ett berg, där han kunde vara ostörd med sina tankar. En natt när Muhammed satt där hörde han en röst som sa till honom.
- Läs!
- Men jag kan ju inte läsa, svarade Muhammed.
- Läs, sade rösten på igen.
Muhammed gav samma svar igen, då upprepade rösten en tredje gång att Muhammed skulle läsa.
- Vad ska jag läsa, undrade Muhammed.
- Du ska läsa i Guds den allsmäktige namn.
Förundrad gick Muhammed ut ur grottan, då fick han syn på en stor ljusklädd gestalt, som sade.
- Muhammed! Du är guds sändebud och jag är ängeln Gabriel.

Sedan försvann ängeln och Muhammed gick förundrad därifrån. När han kom hem till hustrun Khadidja, berättade han vad han hade upplevt. Även Khadidja blev förundrad och hon tog med sig sin man till en kusin som var kunnig inom religion. Kusinen trodde genast att det var gud som hade kommit till Muhammed och att han skulle ha utsett Muhammed till profet.

 

Gabriel Den gudomliga barmhärtighetens budbärare.

Enligt Islam heter han Jibrail och det var han som gav instruktioner till Muhammed om hur Koranen skulle nedtecknas och utformas. Jibrail upptecknar också Allahs rådslag. Och han sägs ha 1600 vingar och hår av saffran.

Enligt en muslimsk legend var det Jibrail som förde Adam och Eva samman igen efter några hundra års skilsmässa. Adam hade förvisats till Ceylon, medan Eva inte fick följa med. Jibrail förde till slut Adam till berget Arafat där han mötte Eva, som nu för första gången blev gravid.

 

Både Muhammed och hans hustru trodde helhjärtat på det som Muhammed fått höra av Jibrail. Muhammed började predika för sina närmaste vänner om vad han hade varit med om. En del trodde på honom, men de flesta ställde sig fortfarande tvivlande och betedde sig så fientligt att Muhammed tvingades fly från Mekka

Flykten (Hedjra eller hidjra)  inträffade år 622, och det är från detta år som muslimernas tideräkning utgår.

Myndigheterna hade satt upp ett pris på 100 kameler till den som kunde hjälpa till att fånga in flyktingen, som utgav sig för att vara en Guds budbärare. Han själv och en handelskollega, Abu Bakr, som dessutom var hans svärfar, lyckades ta sig till Medina, där snart de flesta av befolkningen anslöt sig till Muhammed, som blev inte bara en religiös ledare utan också en politisk.  630 kunde Muhammed och hans styrkor tåga mot Mecka och inta staden.

                      Massakern i Medina utspelade sig 627. Handelsmän från Mecka hade utan framgång försökt övertala den återstående judiska stammen, Qurayzas, att vända sig mot Muhammed. Många personer från Qurayzas hade lockats av handelsmännens erbjudande och Muhammed såg därför stammen som ett hot och han beslöt sig för att en gång för alla ta itu med problemet.

Muhammed belägrade Qurayzas kvarter i 25 dagar. Judarna insåg att de skulle förlora och bad Muhammed att få lämna Medina under samma villkor som de andra två judiska stammarna som tidigare hade fått lämna Medina oskadda. Muhammed avslog deras begäran. Totalt var det mellan 600 och 900 män som dödades. En kvinna dödades, i övrigt så blev kvinnor och barn slavar så som var överenskommet.

                     

                      Till sin gamla grotta på berget utanför staden begav sig Muhammed ofta, och där fick han i syner reda på vad Allah ville förmedla till folket, och Muhammed kände sig utvald att göra detta. Allt han sade sig ha hört av ängeln Gabriel samlades senare i Koranen.

När Muhammed dog 632 hörde nästan alla i Arabien till de troende. Han hade inga söner och

det fanns ingen självklar efterträdare. Några ansåg att den nya ledaren borde vara från Muhammeds familj och hans närmaste manliga släkting var kusinen och svärsonen Ali men denne fick vänta på sin tur. Muhammed hade nämligen under sin sista sjukdom utsett sin svärfar Abu Bakr till ledare för den offentliga bönen när han själv inte längre kunde, och därför erkändes han som ställföreträdare, kalif, för Muhammed även i politiskt avseende. I själva verket var kalifens ställning densamma som en kungs. Den vänlige och trogne Abu Bakr påverkades inte mycket av sin nya ställning; han fortsatte att sälja tyg på marknadsplatsen.

Redan år 634 e.Kr. dog Abu Bakr och som kalif efter honom utsågs en annan svärfar till Muhammed (genom hustrun Hafsa), nämligen Umar ibn al-Khattab, en av Muhammeds tidiga följeslagare. Under hans tid som kalif (634644) skedde den första stora expansionen av det nya väldet. Det är också Umar som anses ha skapat den nya statens grundläggande administration och organisation.

 


                      Under de fyra första kalifernas  regentskap begav sig deras folk ut på jihad, heligt krig. De var skickliga ryttare och anföll i täta led med fällda lansar, vek åt sidan, cirklade runt och anföll igen understödda av ett regn av pilar. De muslimska arméerna skördade stora framgångar. Visst hade Muhammed ingett sina krigare den fasta tron att den som föll i strid för Islam därigenom skulle vinna paradisets glädje, och säkert spelade det en stor roll för framgångarna. Muhammed var emellertid också en praktisk natur och hans bestämmelse, att fyra femtedelar av alla krigsbyten skulle utdelas bland krigarna och endast en femtedel skulle gå till statskassan var kanske ännu mer betydelsefull än den religiösa aspekten.  

Under Umars kraftfulla ledning expanderade de muslimska araberna i de bysantinska områdena. Syrien, som då hörde till Bysans föll 635, Palestina och Mesopotamien 640, Egypten 642, Persien 643, Tripolis 647 och Cypern 649. 698 utplånades Karthago och snart (ungefär 710) hade de nått Afrikas nordvästligaste hörn – på andra sidan vattnet låg den iberiska halvön, Hispania, och där härskade västgoterna.

Det berättas, att när vid Egyptens erövring, någon frågade Umar, vad man skulle göra med det stora biblioteket i Alexandria. Svaret blev bevingat: ”Är böckerna i överenstämmelse med Koranen, behövs de icke, strider de mot Koranen är de skadliga.”  Han skulle därefter ha gett order om att samtliga böcker skull ges till de många badhusen för att där användas som bränsle. Det där är definitivt inte en historia att sätta tro till. Biblioteket i Alexandria hade redan långt tidigare förstörts - på Caesars tid några decennier före Kr.f..genom brand och dels av fanatiska  kristna biskopar, som inte ville veta av hednisk litteratur.

I de erövrade provinserna genomförde Umar administrativa reformer, bl.a. rörande skatter, pensioner, landfördelning och tideräkning. Han mördades i Medina 644 och efterträddes av Uthman ibn Affan, som kom från den rika köpmansklassen i Mekka och inte hörde till Muhammeds släkt. Han blev den förste av den umayyadiska dynastin. Under hans regeringstid sammanställdes den officiella versionen av Koranen. Uthman dominerades av och gynnade sina släktingar, vilket ledde till uppror, och han blev dödad 656 av en grupp rebeller.

Nu var det äntligen tid för Ali (Ali ibn Abi Talib),som blev den fjärde kalifen. Han var kusin till Muhammed och en av hans första anhängare.  Ali gifte sig med Muhammeds dotter Fatima, och de hade barnen Hasan och Husayn. Eftersom Muhammed inte hade några söner, stod Ali honom närmast i släktskap vid hans död.

De första fyra kaliferna - Abu Bakr, Umar, Uthman och Ali - kallades ’de rätt vägledda’ kaliferna.

                      Alla accepterade inte Ali och i Mekka utbröt ett uppror, i vilket till och med Muhammeds hustru Aisha, Abu Bakrs dotter, deltog. Upproret kvävdes men Ali flyttade sitt högkvarter till Kufa  vid floden Eufrat, cirka 170 kilometer söder om Bagdad. Aischa, Abu Bakrs dotter, som varit Muhammeds älsklingshustru, fick efter profetens död stort inflytande. Hon motarbetade Ali, hon ställde sig t o m i spetsen för trupper i ett slag mot Ali (det s k kamelslaget eller Slaget om Jamal, ett slag som ägde rum vid Basra, Irak, år 655. Slaget stod mellan Alis allierades styrkor och Aishas allierades betydligt större styrkor. Aischa förlorade och togs till fånga. Ali såg emellertid till att hon sändes med hedersvakt tillbaka till Medina, där hon fick tillbringa resten av sitt liv utan möjlighet att vidare åsamka Ali vidare problem.

                      Den femte kalifen, Uthmans släkting Muawiya, var guvernör i Damaskus, men också ledare för Umayyaderna. Han krävde hämnd för mordet på Uthman, vilket ledde till krig mellan Muawiya och Ali. Ali gick med på att lösa tvisten med skiljedom, men domen gick honom emot och en del av hans anhängare, kharijiterna, vände sig emot honom.

Ali återvände till Kufa där han mördades år 661, men på sin dödsbädd förbjöd han sitt folk att tortera mördaren. Alis anhängare kallades shiiter, alldeles särskilt vann han anhängare i Persien.

De 4 första kaliferna hade residerat i Medina. Efter Alis död 661 övergick makten till den Umayyadiska ätten, som leddes av Alis fiende Muawija, som en gång hade varit i tjänst hos Muhammed. Han hade deltagit i erövringen av Syrien och blev 640 guvernör i Damaskus, som han gjorde till sin huvudstad.. Efter mordet på Ali 661 behärskade Muawija både Syrien och Egypten. Hans uppstigande till makten anses som slutet på en fas och början på en ny.

 

Muhawija och sedan ….

Muawija gifte sig med en kristen kvinna och många kristna placerades på viktiga poster. Tidigare hade kaliferna valts – nu gick titeln i arv först till hans son och sedan till hans sonson.

Muawija såg till att brutaliteten hos muslimerna reducerades, och att kulturen fick blomstra. Han gynnade poeter – Muhammed hade inte alls tillåtit några sådana att verka. Han byggde skepp, sjömännen kom från öknen och han sände dem att strida mot själva Bysans sjöstridskrafter. Umayyaderna styrde i Damaskus nästan ett sekel. De byggde storstilat, bl a rikt utsmyckade moskéer, t ex Klippdomen i Jerusalem och Damaskus stora moské.

Muawiya satt säkert på tronen och hans ätt, Umayaderna, innehade kalifatet i närmare ett århundrade,  och deras huvudstad blev Damaskus. Där fanns en landsbygd, som kunde producera de varor som behövdes för att underhålla ett hov, en regering och en armé. Lika viktigt var det att det från Damaskus blev enklare än från Medina att kontrollera östra Medelhavets kusttrakter och länderna i närheten.
                      Kaliferna började anpassa sig till det traditionella mönstret bland härskarna i Främre Orienten – de började bete sig som de bysantinska kejsarna och de iranska kungarna. Den styrande styrande gruppen bestod mer och mer av militära ledare och stamhövdingar. De första arabiska arméerna ersattes av legosoldater. De ledande familjerna i Mecka och Medina var inte längre av betydelse, eftersom de levde långt borta från maktens centrum.
                      Under 600-talets sista decennium blev den nya ordningen markant. Det arabiska språket infördes i administrationen och nya mynt gavs ut – inte längre med bilder av personer utan med ord om Guds storhet och sanningen i hans religion.

                      Man började upprätta storartade byggnadsverk. Judarnas heliga platser hade fortfarande ett grepp om folket. Kalifen Umar hade besökt Jerusalem och Muawiya hade utropats till kalif där. På 690-talet byggdes där Klippdomen på den plats där Salomos tempel en gång legat. Det skulle ju också ha varit där som Ibrahim (Abraham) skulle offra Ismael (Isak).Att Klippdomen byggdes där var en symbolisk handling som gav Islam en härstamning från Abraham och skilde den från judendom och kristendom. Inskriptioner i domens inre förkunnar Guds storhet och uppmanar de kristna att erkänna Jesus som Allahs apostel.

Det dröjde inte länge innan stora moskéer fanns också i t ex Damaskus, Aleppo, Medina och långt borta i det västliga Cordoba.
                      Man var från statsledningens sida inte särskilt angelägen om att de erövrade provinserna skulle anta islam. Anhängare av de religioner som uttryckligen tilläts i koranen (främst kristendomen och judendomen) behöll sina religioner och hade ett visst självstyre under sina religiösa ledare. De fick dock betala en särskild skatt till kalifen.

De kristna, som hade haft kontroverser beträffande Guds natur och uppenbarelse frapperades av enkelheten i denna nya religionen. Någon invecklad ritual för omvändelse fanns inte – ett par enkla ord gjorde bekännelsen till en enkel procedur. Dit islam spred sig, dit kom också efter hand det arabiska språket. Den heliga skriften, Koranen, var ju på arabiska

När Muawiyas dog år 680 tog hans son Yazīd över. Nästan samtidigt dog Alis son Hasan och

hans efterträdare som shiitisk ledare blev hans yngre bror (och alltså Alis och Fatimas yngre son) Husayn. Denne ville att shiiterna skulle ta tillbaka makten så han begav sig till Irak, där han räknade med stöd i Kufa. Det visade sig att han hade fel. Han och hans anhängare omringades av provinsguvernörens soldater, och de flesta av dem dödades ("de 72 martyrerna"). Detta ägde rum den tionde i månaden Muharram (den första månaden i hidjra-året). Dagen är en stor sorgehögtid inom shiitiska islam.

                      Under Umayyadernas tid vid makten tid fortsatte riket att utvidgas. Hela Nordafrika erövrades, och år 711 gick man över sundet till Pyreneiska halvön och nådde ända upp till Frankrike (Slaget vid Poitiers år 732 stoppade muslimernas framfart). I öster gick man in i Centralasien och Indien. Men missnöjet med det umayyadiska väldet växte. Umayyaderna gynnade de arabiska muslimerna på bekostnad av de icke-arabiska muslimerna. Kritikerna menade att riket hade blivit ett kungadöme, vilket var främmande för islam.

Umayyadernas storhetstid höll emellertid på att ta slut – det förekom många inbördes strider. Mordet på Ali 661 hade kastat sin skugga över hela deras styre och blev slutligen deras fördärv. En persisk slav, köpt på marknaden i Mekka startade en revolt, som syftade till att få abbasiderna till makten. De hade fått sitt namn efter Muhammeds farbror Al-Abbas. Härarna mötte vid Tigris i norra Irak. Efter 9 dagars strider segrade abbasiderna och umayyaderna tog till flykten. Kort efteråt föll själva Damaskus.

Abbasiderna tog en förfärlig hämnd för Alis död. Omkring 750 mördade de hela den umayyadiska härskarfamiljen. De grävde upp de döda kalifernas ruttnande kroppar, piskade dem och brände dem på bål. Större delen av islam kom under abbasidernas styre, deras huvudstad blev Bagdad och deras kultur huvudsakligen persisk.

 

En av de få som överlevde massakern var  kalifen Hishams sonson Abd ar-Rahman,  som grundlade en ny umayyadisk dynasti med centrum i Córdoba i nuv. Spanien (756–1031), där en högtstående civilisation växte fram.

Kalifen al-Mansur började ett stycke väster om Tigris bygga den nya huvudstaden, Bagdad, för abbasiderna vid mitten av 700-talet . Till försvar byggdes en 35 m hög mur av soltorkad lersten. I mitten av den cirkelrunda staden låg kalifens palats och en moské. Stadens gränser vidgades, det tillkom nya palats och helgedomar. Kalifen Harun ar-Rashid (kalifen i Tusen och en natt) utsträckte staden till andra sidan floden. Broar förband de båda delarna med varandra.

Denna tidens förnämsta kultur- och handelscentra  fick sin glansperiod under 800–1000-talen, hovlivet präglades av ofantlig rikedom och lyx, men stridigheter förekom mellan olika grupper. Totalt bodde där under 900-talet kanske en miljon invånare

                      Efter Harun ar-Rashid började kaliferna i Bagdad förlora makt, när de lokala härskarna blev mer och mer självständiga. Egypten bröt sig ut 970 och bildade ett eget kalifat med Kairo som huvudstad. De leddes av fatimiderna, en familj som ansåg sig härstamma från Muhasmmeds dotter Fatima. Även de hade en hög och blomstrande kultur, som väl kunde mäta sig med abbasidernas.

                             Omkring år 1000 trängde seldjuker söderut från Iran. De erövrade Bagdad, där deras sultan dock formellt blev underställd kalifen och fortsatte att utsträcka sitt välde till Syrien, Palestina och Mindre Asien. Deras välde tog slut när mongoliska horder drog fram över deras områden på 1200-talet.