Start Uppåt

Italiens enande 1848-1870

 

Liksom Tyskland var Italien uppdelat på många stater vid 1800-talets början och hade så varit alltsedan medeltiden. De viktigaste var:

Kungadömet Neapel  längst i söder bestod av Sicilien och Neapel
och hade tillhört ätten Bourbon sedan 1735.
Det var en polisstat präglad av korruption, röveri och analfabetism

 

Kyrkostaten låg i mitten och utgjorde ett större sammanhängande landområde kring Rom och hade påven som högste ledare.

 

Lombardiet och Venetien som blev självständiga stater efter Napoleonkrigen, dessförinnan hade de hört till Österrike.

 

Kungadömet Sardinien, där parlamentariska traditioner skapas under Victor Emanuel och  premiär-ministern Cavour.
Här byggs järnvägar och skeppsdockor och råder handelsfrihet.
Det är denna stat som kommer att bli motorn i Italiens enande

 

 

Cavour

Tiden för Italiens enande närmade sig emellertid. Drivkraften skulle komma från Piemonte (inklusive ön Sardinien) i nordvästra Italien. Kung i Piemonte var Viktor Emanuel och till förste minister valde han nu Camillo di Cavour. Cavour hade som mål att ena Italien. För detta mål måste allting vika, inget medel fick lämnas oprövat. Han nådde sitt mål, men han skulle stupa på sin post av överansträngning.

På faderns sida var Cavour av gammal piemontisk adel. Modern var av hugenottsläkt. Han hade studerat nationalekonomi och startat en liberal tidning. Litteratur och konst tillhörde inte hans starka sida, istället var hans bildning inriktad på matematik och naturvetenskap.

Den smidige diplomaten Cavour kom nu att komplettera den folklige "gåpåaren" Garibaldi. Tillsammans kom de att ena Italien. Men personligen hade de svårt med varandra. Cavour ogillade revolutioner. Italiens enande skulle nås med diplomati och allianser. Hans tillvägagångssätt kan jämföras med Bismarcks diplomati för att ena Tyskland.

Cavour satsade i första hand på stöd från Frankrike och Napoleon III. På sommaren 1858 möttes Cavour och Napoleon i kurorten Pleubières i östra Frankrike. En hemlig överenskommelse slöts som innebar att österrikarna skulle ut ur Italien. Italien skulle enas under Piemontes ledning och Frankrikes inflytande på den italienska halvön skulle stärkas. Påven skulle respekteras och hans andliga välde lämnas okränkt.

Den 1 januari 1859 fällde Napoleon III vid en mottagning i Tuilerierna följande yttrande till den österrikiske ambassadören: "Jag beklagar, att vårt förhållande till Er regering inte längre är så gott som det tidigare varit".

Kriget som kom avgjordes vid det blodiga slaget vid Solferino, där fransmännen och piemontesarna segrade. (Gräsligheterna och den bristande sjukvården ledde till att schweizaren Henri Dunant, som var vittne till slaget, grundade Röda korset). Fred slöts den 11 juli 1859 i Villafranca mellan Napoleon III i Frankrike och Frans Josef av Österrike. Efter ett antal diplomatiska och politiska turer enades norra och mellersta Italien under Piemontes ledning. Men Kyrkostaten med Rom och Neapel med ön Sicilien återstod i söder och i norr tillhörde Venedig fortfarande Österrike.

 

 

Kung Bomba av Neapel

Ingenstans i Italien rådde vid 1800-talets mitt sådana missförhållanden som i kungariket Neapel, där även den stora ön Sicilien ingick. Kungen här, Ferdinand II, hade bombarderat de upproriska städerna. Därför kallades han av sina undersåtar för "kung Bomba".

När revolutionen slagits ner följde masshäktningar utan motstycke i Europa. Ohyggligheterna i de överfyllda fängelserna kom till hela världens kännedom genom den engelske statsmannen William Gladstone. Sommaren 1851 besökte han Neapel. Han fick där kontakt med många italienare, som vågade tala fritt och öppet med honom om förhållandena i landet. Vad de berättade och vad han såg gjorde ett djupt intryck på honom. I öppna brev, som publicerades i engelsk press, skrev han: "Det är inte bara fattigdom och det ekonomiska eländet som är upprörande. Det är det genomruttna tillstånd, som tillåter en korruption utan like och en oavlåtlig kränkning av lagarna och rättvisan från deras sida, vilka blivit satta till att upprätthålla ordningen och vakta att rättvisa skipas. Och detta sker i religionens namn, samtidigt som det regerande partiet kränker varje moralisk lag".

Då liksom nu gällde dock att myndigheternas makt begränsades av kriminella element, vilka under namn av camorran eller maffian, utövade ett stort inflytande i Syditalien.

 

Garibaldi kommer till Neapel

Liksom Tyskland var Italien uppdelat på många stater vid 1800-talets början och hade så varit alltsedan medeltiden. De viktigaste var:

Kungadömet Neapel längst i söder bestod av Sicilien och Neapel och hade tillhört ätten Bourbon sedan 1735.
Det var en polisstat präglad av korruption, röveri och analfabetism

Kyrkostaten låg i mitten och utgjorde ett större sammanhängande landområde kring Rom och hade påven som högste ledare.
Lombardiet och Venetien som blev självständiga stater efter Napoleonkrigen,
dessförinnan hade de hört till Österrike.

Kungadömet Sardinien där parlamentariska traditioner skapas under Victor Emanuel och premiärministern Cavour.
Här byggs järnvägar och skeppsdockor och råder handelsfrihet.
Det är denna stat som kommer att bli motorn i Italiens enande.

 

Cavour

Cavour söker en bundsförvant i Napoleon III och låter sitt land delta i Krimkriget på Frankrikes och Englands sida mot Ryssland. Han provocerar också fram ett krig med Österrike och får Frankrikes stöd. I slaget vid Solferino 1859 segrar sardinier och fransmän. Slaget som lämnar efter sig 30.000 döda och sårade bevittnas av schweizaren Henri Dunant och de intryck han får av mänskligt lidande inspirerar honom att 1863 grunda den hjälporganisation, som går under namnet Röda Korset.

Framgångarna mot Österrike leder till en allmän folklig resning i norra Italien och hopp om enande. Napoleon, som inte är någon anhängare av folkliga resningar får kalla fötter och sluter fred med Österrike. Fredsöverenskommelsen innebär att Venetien går till Österrike och Lombardiet till Sardinien. Cavour, som agerat i syfte att ena norra italien under Sardinien blir besviken.

Freden stoppar emellertid inte den revolutionsbrand som uppstått utan den sprider sig till ett flertal italienska småstater. Regimer störtas och flera stater ansluter sig frivilligt till Sardinien. Även på Sicilien pyr branden.

 

Garibaldi

Giuseppe Garibaldi spelar en huvudroll i det drama som Italiens enande utgör. Han deltog framgångsrikt i Sydamerika under frihetsstriderna där och deltog som sardinsk general i kriget mot Österrike. 1860 organiserade han en friskara på tusen man, rödskjortorna, och landsteg på Sicilien. På några veckor var ön erövrad, så stor och snabb var anslutningen. Rödskjortorna fortsatte nu till fastlandet och intog Neapel.

Victor Emanuel och Cavour oroade sig emellertid över rörelsens revolutionära inriktning och kom till undsättning norrifrån. Ett tag såg det ut som om Victor Emanuels trupper skulle drabba samman med Garibaldis, men för att undvika ett förödande inbördeskrig, som kunde förhindra Italiens enande och skapa oläkbara sår hos det italienska folket förlikade sig republikanen Garibaldi med monarken Viktor Emanuel och överlämnade Syditalien i hans händer. Italiens enande - Il Risorgimento - måste gå före allting. De stora stegen i enandet sker:

1861 - kungariket Italien utropas

1866 - Venetien erhålls från Österrike
eftersom landet besegrats av Preussen

1870 - Rom ingår - fransmännen som skyddat påvestaten tvingas lämna den i samband med förlusten mot Preussen.

I kungadömet Italien kommer parlamentarism att råda. Rösträtten omfattas emellertid endast av 600.000 av en befolkning på 20 miljoner. Stora skillnader råder mellan norr och söder så till vida att i norr sker industrialisering medan den södra delen lever av jordbruk.

 

 

Ögonvittnen berättar att man på eftermiddagen den 5 maj såg Garibaldis frivilliga marschera från Genua. De skulle segla till Sicilien och befria södra Italien. Människor stod tysta utmed vägarna, män med hatten i hand, kvinnor med barn på armen, för att se de frivilliga dra iväg. Väl ombord skulle de klä sig i de röda skjortorna, Garibaldikårens särskilda kännetecken.

I Palermo på Sicilien rådde sträng bevakning av polis och trupper. Dock spreds i hemlighet som en löpeld meddelandet att alla skall vara beredda att gripa till vapen när Garibaldi kommer. Överallt hade man med rödkrita skrivit på husen: "Garibaldi kommer." Även biskopar, präster och munkar anslöt sig till frihetsrörelsen. När Garibaldikåren anlände slöt folket jublande upp kring dem. Snart behärskade Garibaldi hela Sicilien och fortsatte över till fastlandet. Motståndet blev mycket lamt.

Så tågade Garibaldi in i Neapel. Det berättas att en oändlig människomassa ur alla samhällsskikt och av alla åsikter samlades, mazzinister, camorrister, lazzoroner, patrioter, hantverkare, munkar, kvinnor med blommor på sina klänningar och de vackra flickorna från Porta Capuana. En hel befolkning var hänförd och trängdes kring hjälten.

 

Syd- och Norditalien förenas

Cavour inser att också Piemonte måste identifiera sig med den nationella revolutionen i södra Italien. Han låter trupper rycka söderut till Neapel. För att nå dit måste de dock gå genom Kyrkostatens område. Och Kyrkostaten bevakas av Napoleon III:s styrkor. Napoleon var led och trött på den italienska revolutionen. Å ena sidan måste han ta hänsyn till de italienska patrioternas krav på ett enat Italien, å den andra måste han respektera den franska kyrkans krav att påvemakten skulle bestå. När nu Cavour anhöll om tillstånd att marschera igenom Kyrkostaten, gav Napoleon sitt tillstånd med orden: Handla men handla snabbt! (Fate, ma fate presto! eller på franska Frappez, mais frappez vite!).

Piemontes kung Viktor Emanuel ryckte med sin här in i Neapel. Garibaldi mötte kungen vid Teano och hälsade honom som "Italiens konung". Viktor Emanuel svarade bara: "Jag tackar ". Därmed var Garibaldis mission slutförd och han avtackades. Revolutionen blev således inte speciellt radikal.


Som en följd av kriget mellan Preussen och Österrike 1866 införlivades samma år Venedig i det italienska kungariket. I samband med tysk-franska kriget blev fransmännen tvungna att dra bort sin skyddsvakt kring påven. Så år 1870 kunde italienarna tåga in i Rom och göra den till huvudstad i det nya Italien.
Garibaldi möter Kung Viktor Emmanue l

 

 

En nation skapas

Nu gällde det att skapa en nation av de forna skilda italienska staterna. Nästan allt måste skapas från grunden. Skillnaden mellan landsdelarna var större än vad de italienska patrioterna i sin hänförelse hade drömt om. Nordens och söderns folk, piemontesare och sicilianare, hade helt olika kulturer. För att bygga den gemensamma nationen satsade regeringen på undervisning och järnvägar. Man hoppades att en likartad utbildning, ett gemensamt riksspråk och ett järnvägssystem som band samman landet skulle skapa en italiensk nationalkänsla.

Klyftan mellan nord och syd har man dock aldrig helt lyckats överbrygga. Ännu i slutet av 1900-talet är skillnaderna tydliga. Men det är å andra sidan inget konstigt. De flesta stater uppvisar mer eller mindre tydliga regionala skillnader och vissa inre motsättningar.

 

Tåget mot Rom

När Garibaldi och Cavour enade Italien 1870 var det fråga om en nationalism som vilade på frihetsprinciper. Men när vi kommer till tiden efter första världskriget uppträder Mussolini, svartskjortorna och fascismen på den politiska arenan. Det är nu fråga om en aggressiv nationalism.

I Italien rådde efter första världskriget hög arbetslöshet och svåra sociala förhållanden. De förbittrade arbetarna vände blickarna mot det nybildade Sovjetunionen. Den kommunistiska agitationen vann många välvilliga åhörare. Strejker och fabriksockupationer blev allt vanligare. Arbetarna började alltså ockupera sina fabriker. Men motreaktionen kom. Unga män med svarta skjortor och brinnande ögon marscherade genom gatorna. Deras sång "giovinezza, giovinezza" förhärligade ungdomen och modet. De kallade sig fascister.

Från borgerligt håll kände man oro inför den socialistiska anstormningen. Därför fick den extremnationella fascismen med sin ledare Benito Mussolini många anhängare. Mussolini försvarade den privata äganderätten, påvedömet och kungamakten. Under dessa oroliga tider började också många längta efter en stark ledare.

Fascistorganisationerna mobiliserade för ett maktövertagande. Den 26 oktober 1922 började svartskjortorna sin marsch mot Rom. Den historiska förebilden var Garibaldis marsch mot Rom från 1800-talets mitt. Den svarta skjortan skulle också ha sitt historiska ursprung från Garibaldis hjältar.

Under marschen mot Rom ljuder sången "giovinezza, giovinezza". Tåget som startade från fyra olika delar av Italien växte oavbrutet under vägen. Fascisterna mötte inget motstånd. De kunde räkna på armén, som var genomsyrad av fascistisk hänförelse.

 

Fascismen

Benito Mussolini föddes 1883 och var son till en norditaliensk bysmed. Han utbildade sig till lärare och utvecklades till en eldröd socialist. Han blev huvudredaktör för socialisttidningen Avanti - Framåt.

När första världskriget bröt ut ändrade Mussolini fullständigt politisk inriktning. Han blev en glödande nationalist och han kom nu att agitera för ett italienskt deltagande i kriget på ententens (Storbritannien och Frankrike) sida. Han kom också att gå ut i detta krig som frivillig.

Efter kriget på våren 1919 bildade Mussolini med forna krigsdeltagare och likasinnade de första sammanslutningarna av fasci italiani di combattimento, italienska stridsknippen. Namnet kom från latinska "fasces", romartidens spökknippen. Dessa hade används som symbol för italiensk imperialism. Därför fick Mussolinis anhängare namnet fascister.

Anhängarna till den fascistiska rörelsen kom huvudsakligen ur medelklassen. De var uppfyllda av nationell känsla. Socialismen, vilken uppfattades som en internationell rörelse, utmålades som huvudfienden.

Fascismen utlovade äventyr och hjältedyrkan och slog därför an på ungdomen. "Hellre en dag som ett lejon än hundra år som ett lamm".

Staten upplevdes som ett gudomligt väsen. Individerna var till för statens skull. Det var inte staten som var till för individerna. Dock fanns inget av nazisternas rasism. Åtminstone inte i början. Demokrati och parlamentarism betraktades som en döende styrelseform. Det småaktigt vardagliga måste lämna plats för det övergripande storslagna nationella. Parlamentariskt käbbel skulle verka hämmande på nödvändig kraftutveckling. Istället framträdde en ledarkult. Absolut lydnadsplikt till Il Duce, ledaren krävdes. Massan ansågs sakna förmåga att se in i framtiden. Ledaren skulle frigöra folkets kampinstinkt. Han blev den samlande medvetenheten och kraften, som var en förutsättning för kamp och seger.

Fascisterna dyrkade kriget. Krig förklarades vara normaltillståndet för en stat. Barnen uppfostrades i krigisk anda och folket organiserades för kriget. Mussolini talade om sina åtta miljoner välbeväpnade soldater, som endast väntade på hans marschorder. Hans flygvapen kunde "förmörka solen".

 

 

 

Kolonialpolitiken

Fascisterna ansåg att Italien hade behov av nytt afrikanskt land. De menade att Italien måste ha land och jord för sin växande befolkning. Därför angrep de och underkuvade 1935 Abessinien, våra dagars Etiopien. I den fascistiska propagandan hette det att Italiens framtid låg på andra sidan Mare Nostro, i främmande land och på ny mark. Utvandring till italienska kolonier var nödvändigt för att komma tillrätta med befolkningsöverskottet.

I Tyskland krävde nationalsocialisterna ett större territorium för sitt land - ett livsrum (Lebensraum). Italiens fascister krävde att Medelhavet skulle bli "mare nostrum" (Vårt hav). Såväl Tyskland som Italien ansåg alltså att de inte hade tillräckligt med territorium. Men framtiden tillhörde dem. De framställde sig själva som unga kraftfulla och hungriga stater. Mussolini talade om sina landsmän som "varginnas söner". Enligt legenden grundades Rom av tvillingarna Romulus och Remus, vilka uppfostrats av en varginna. Nationalsocialisterna och fascisterna ställde sina länder som motsats till de gamla "trötta" men på kolonier övermättade demokratierna Storbritannien och Frankrike.

Därför gick Mussolinis Italien under andra världskriget samman med Nazityskland.

 

Andra världskriget och Italien

När kriget var förklarat mot England och Frankrike talade Mussolini från palazzo Venezias balkong till folkmassan. Den svenske författaren Frank Heller som var närvarande skriver: "Detta var hans stora stund! Hans röst steg till vrål och sjönk till viskningar. Massan vibrerade under hans ord. Trängseln var oerhörd, kvinnorna skrek och svimmade. Men de hundratjugotusen jublade, såsom massan alltid jublar, när den funnit sin domptör."

Efter arton års diktatur hade fascisterna fört Italien till avgrundens rand. Italienarnas motstånd var så gott som obefintligt när de västallierade först drev ut dem ur Afrika och sedan tog Sicilien och avancerade vidare norrut. Italienarna värgade att låta sig förvandlas till ett fanatiskt militariserat folk. De blev nu också i allt högre grad oemottagliga för vidare fascistisk agitation. Civilbefolkningen hälsade nästan invasionstrupperna med hänförelse och såg dem som befriare.

Fascisternas stora råd beslöt att avsätta Mussolini. Han fördes bort i fångenskap. Tyska fallskärmsjägare lyckades dock befria honom. Men Mussolini blev nu bara en marionett i det av Tyskland ännu ockuperade norra Italien. Där utvecklades ett fascistiskt skräckvälde.

Mussolini greps av italienska partisaner den 26 april 1945. Tillsammans med sin älskarinna, Clara Petacci, arkebuserades han efter en summarisk rättegång. Deras lik hängdes upp till allmänt beskådande.

 

 

Piemont begränsas i n. av Schweiz, i v. av Frankrike (Savojen, Dauphiné, Provence), i s. av franska Nizza och Ligurien, i ö. av Lombardiet. På norra och västra sidan inneslutes det av de högsta Alperna och är till en del uppfyllt av förgreningar från dem. Huvudfloden är Po, som upptar alla de övriga vattendragen. Mitten av landet, som Po genomflyter och där lägre berg omväxla med kullar, slätter och dalar, är den bördigaste delen, där jordbruk, vin- och fruktodling blomstra. I intet annat land drives silkeskulturen med sådan framgång som i Piemont, och det piemontesiska silket anses för det bästa i Europa. Invånarna tala en egen munart, som är en blandning av franska och italienska, och äro katoliker med undantag av några tusen valdenser. Utom med jordbruk, boskapsskötsel och silkesodling sysselsattes befolkningen i fabriker, i synnerhet med tillverkning av siden, linne- och bomullsvävnader.