Start Uppåt


 

Kalendrar, almanackor, tideräkning

 

Rubriken för den här sammankomsten är Kalendrar och almanackor och då är det förstås fråga om tidsbegrepp och tideräkning.
Tideräkningen utgår från dygnet, d v s den tid det tar för jorden att rotera ett varv kring sin egen axel. I antikens Grekland hade man sin egen uppfattning om hur det gick till. Så här resonerade man:

Jorden är en platt skiva som omges av Okeanos, världshavet. Upp ur havet i öster stiger på morgonen Eos, morgonrodnaden, som följs av Helios, solen med sitt fyrspann av vita hästar. På natten är det Selene,  månen, som rider över himlavalvet. Eos kallas i Odyssén för ’den rosenfingrade’ – på latin fick hon namnet Aurora. Den tid då Helios syntes var det förstås dag; resten av dygnet bestod av gryning, skymning eller natt.

Det där kommer alltså från den gamla grekiska mytologin, men redan före sagoberättarnas tid hade man förstås lagt märke till solens gång över himlen och förknippat den med ett tidsbegrepp. När solen var uppe - det var den tid då man t ex  jagade, fiskade, odlade, skördade  eller byggde.

 

Den grundläggande enheten i de flesta typerna av kalendrar är Dygnet, alltså tiden från midnatt till midnatt. Det är emellertid i stort sett bara de nordiska språken samt estniska, ryska, polska och esperanto som använder ordet dygn, andra säger dag. Det gör ju faktiskt också vi ibland, t ex i ramsan 30 dagar har november osv eller det går 7 dagar på en vecka.

Dygnets längd får vi med hjälp av ett solur, men ett sådant är ju lite besvärligt att bära med sig. Dessutom varierar det sanna dygnets längd en smula beroende på var jorden man befinner sig och förändringar i jordens rotationshastighet (som t.ex. påverkas av jordbävningar). Därför används istället numera ett beräknat medelsoldygn – 24 timmar – vi tänker oss en fiktiv sol, som rör sig med konstant hastighet över himlavalvet.

När det gäller att mäta längd och vikt använder vi nu – utom i USA och några få andra länder - decimalsystemets internationella standard, men något decimalsystem för mätning av tid har inte slagit igenom, även om försök gjorts t ex i Frankrike i samband med franska revolutionen. Alla försök att införa nya tidsenheter har fallit på att det nuvarande systemet är så inrotat i våra vanor att folk inte är villiga att ändra till något obekant.

Veckan har inte alltid haft sju dagar, men den hade det hos kaldéerna i Babylonien och hos egyptierna, där det fanns religiösa föreställningar om att de sju himlakroppar som kunde ses röra sig över himlen var gudar som härskade över olika dagar. Antikens greker hade en 10-dagarsvecka, och i Roms allra tidigaste historia bestod veckan av 8 dagar, men vid tiden för Kristi födelse hade dock både greker och romare anammat 7-dagarsveckan.

Från Babylonien övertogs 7-dagarsveckan av judarna (som dock inte gav dagarna namn utan bara numrerade dem). Vi ser det bl a i skapelseberättelsen i GT – t ex ”..och det vart afton och det vart morgon den fjärde dagen.”

Ett månvarv är den tid, som det tar för månen att röra sig runt jorden, nämligen 29,5 dygn. Under den tiden genomlöper månen alla sina 4 faser, som var och en är c:a 7 dygn, vilket också torde vara skälet till att veckan fått just så många dygn.

Veckan som tidsbegrepp har förstås också med det praktiska vardagslivet att göra, till exempel för att reglera när marknadsdagar och handel skulle förekomma.

Systemet med en vecka bestående av sju dagar har visat sig vara motståndskraftigt och har överlevt andra förändringar i tideräkningssystemet. I Sovjetunionen infördes 5 dagars vecka 1929 och 6 dagars vecka 1932 - men 1940 återgick man till 7 dagar igen. Försök att skapa kalendrar där veckan synkroniseras med månaderna och året så att ett visst datum alltid infaller på samma veckodag har också gjorts men utan resultat.

Året går inte att dela upp i ett jämnt antal veckor - 52 veckor blir ju 364 dagar – det blir alltså en eller ibland 2 dagar över. Veckodagarna förskjuts följaktligen ständigt, vilket vi ju lärt oss leva med utan besvär, men det gjorde inte islänningarna i historiens början. Där hade man ett rent veckoår, som ju då blev 52x7=364 dagar. Det dröjde inte så länge innan man märkte att sommaren därigenom flyttat sig bakåt i kalendern. I ett beslut på Alltinget beslöts att man var 7:e sommar skulle inskjuta en skottvecka, och med det levde man en lång tid även sedan kristendomen nått ön.

När kristendomen spreds inom det romerska riket, var det osäkert vilken dag som skulle ägnas åt religiöst firande, och år 321 utfärdade därför kejsar Konstantin den store ett dekret om att veckan skulle bestå av 7 dagar med namn efter de 7 himlakropparna – och gudarna - Solen, Månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus och Saturnus. Veckans första dag skulle vara solens dag, söndag, dies Dominica, och den reserverades för religiöst firande för alla trosriktningar inom romerska riket, vilket också blev det vedertagna förhållandet ända fram till våra dagar.
Måndagen hette Lunae dies (Luna var på latin månen - vi använder ju ibland, åtminstone i poetisk sammanhang,  uttrycket ’fru Luna). Merkurius var gudarnas budbärare och han har på latin fått ge namn åt onsdagen – Mecurii dies. Vi har gjort på samma sätt – Oden har gett namn åt vår onsdag och Tor åt torsdagen. Helt konsekventa har vi väl inte varit - Lögaredagen har ju fått ge namn åt lördagen.

Inom judendomen fortsatte man, trots Konstantins dekret, att fira Sabbat på den 7:e dagen. Det är helt enkelt det namn som Gud enligt bibeln gav den sjunde och sista dagen i skapelseveckan då han gjorde den till vilodag och uppmanade människorna att i fortsättningen hålla den dagen helig och ägna den åt vila och gudstjänst. och så gör de än idag (enl 3:e budet). Lördagen heter ju också någonting i stil med "sabbat" på massor av språk. På

italienska heter lördagen sabato, på spanska sábado, på polska sobota, bara för att ta några exempel.  

1972 bestämdes som internationell standard att veckans första dag skulle vara måndag, och det har accepterats av de allra flesta länderna, dock inte av USA och Japan. Likaså standardiserades sättet att numrera veckorna inom ett år på så sätt att vecka 1 är den första veckan på året som innehåller minst 4 av årets dagar, eller uttryckt på ett annat sätt, att den vecka som innehåller den första torsdagen på året är vecka 1. Om vecka 52 slutar före den 28 december tillkommer extraveckan 53 som då vandrar in på det nya året.

Inom Islam senare blev fredagen dagen för den obligatoriska samlingsbönen och fick följaktligen en speciell religiös och social betydelse. Visst bör muslimen be alla de dagliga obligatoriska bönerna under veckan, men det är inte nödvändigt att det sker kollektivt. Det är det däremot för varje vuxen manlig muslim när det gäller fredagens samlingsbön. För kvinnor är det valfritt. Efter fredagen börjar den nya veckan med lördagen som första dagen.

Månad. Hade månen fått bestämma vår almanacka, skulle en månad ha varit 29,5 dagar, som är tiden från nymåne till nymåne. Då hade månaderna inte gått jämnt ut på året, utan samma månad hade börjat tidigare och tidigare för varje år. Det där vore inte praktiskt, så vi låter solen vara grunden för vår kalender.
Det gör däremot inte muslimer och judar. Muslimernas kalender styrs helt av månen: en ny månad börjar alltid vid nytändning, dvs då man för första gången ser månskäran efter nymåne. Fullmånen inträffar därför alltid mitt i månaden. Den muslimska kalendern har alltid 12 sådana månader på ett år, och då blir året bara 29,5x12= 354 dygn, 11 dygn kortare än
solåret. Något som man inte bryr sig om att göra något åt.

I den judiska kalendern, som regleras av både sol och måne, skjuter judarna in en 13:e skottmånad sju gånger under en 19-års period, och de olika månfaserna kommer därigenom att med 19 års mellanrum att infalla på nästan samma datum. Den som räknade ut det sambandet var en grekisk astronom vid namn Meton på 400-talet f Kr. och 19-årsperioden kallas därför Metons cykel.

 

År.  Ett år är den tid det tar för jorden att gå ett varv kring solen, och det låter ju enkelt nog – men det är inte så enkelt som det låter. Jordens bana runt solen är inte cirkelrund utan ellipsformad, och jorden är i år, 2011, närmast solen den 3 januari kl 19 (i Perihelium) och längst från solen den 4 juli kl 15 (Abhelium). Det där kallas ett Anomalistiskt år, och det är 365 dygn 6 h 13 min 52,5 s. långt

Vid perihelium når jorden sin största hastighet kring solen.

Detta gör också att sommarhalvåret är något längre än vinterhalvåret, och det tackar vi förstås för.

Det var en polsk astronom,  Nicolaus Copernicus, som 1531 konstaterade att det var jorden och de andra planeterna som rörde sig omkring solen och inte tvärtom, och att jorden rör sig kring sin egen axel. Han beskrev detta i en skrift, Om himlasfärernas kretslopp, som dock inte utkom förrän efter hans död 1543, av den enkla anledningen att han var rädd för att bli anklagad för kätteri, vilket han också säkeert skulle ha blivit.
Den katolska kyrkan förbjöd boken, när den kom ut som stridande mot Bibelns utsagor, och än större motstånd mötte den senare av protestanterna, men dess budskap slog ju ändå igenom med tiden.

Nåja, alldeles nytt var inte det här – antika filosofer hade tänkt liknande tankar, men det var först nu som de allmänt accepterades, även om det dröjde.

Men nog håller vi i viss mån fast vid det gamla. Vi säger att solen går upp och ner, trots att vi mycket väl vet att det är jordens rotation kring sin axel som gör att det ser så ut.
Vi säger också att vi på sommaren har solen här upp hos oss i norr och på vintern långt söderut. Att det blir så beror på jordens rörelse omkring solen under ett år.
Det där vet vi ju, men det blir enklare om vi ser det som att det är solens som rör sig – det är ju något som vi varje dag noterar.   Så här ser det ut    -    BILD

Den ellips som solen skenbart rör sig i kallas ekliptikan – den motsvaras ungefär av det som i horoskopen kallas djurkretsen eller zodiaken – och den rör sig ständigt lite grand i rymden. Nu vet vi ju att vid midsommar finns solen över norra halvklotet och ger oss förhoppningsvis en skön värme då. På vintern är det kallt här, eftersom solen då befinner långt söderut.

Strax före jul vid vårt midvintersolstånd den 22 december befinner sig solen i Stenbockens stjärnbild på latitud S 23o 27. Den börjar sin vandring i ekliptikan norrut och vid vårdagjämningen passerar den ekvatorn. Det gör solen den 20-21 mars och är då i Vågens stjärnbild eller i  vårdagjämningspunkten. Den fortsätter norrut och vid midsommar har den nått Kräftans stjärnbild på N 23o27’, där den vänder och åter drar sig söderut. Så blir dagarna hos oss kortare, och den 22-23 september passerar solen ekvatorn igen – det är höstdagjämning. Strax för jul är solen tillbaka i Stenbockens stjärnbild. Den tid det tar för solen att röra sig ett sådant varv kallas ett Tropiskt år, och det året är 365 dygn, 6 timmar, 9 minuter och 9,3 sekunder eller 365,2422 dygn.

Området mellan de båda vändkretsarna är tropikerna.
När solen befinner sig i vårdagjämnings- eller höstdagjämningspunkten är dag och natt lika långa överallt på jorden, och solen går upp i ost och ner i väst – utom vid polerna. På nordpolen går solen vid vårdagjämningen upp den här dagen – ner går den vid höstdagjämningen. På Sydpolen blir det tvärtom.

Precessionen är en långsam vridning hos jordaxeln som orsakas av

solens och månens dragningskrafter på jorden. Den kan liknas vid den vridning

som axeln på en leksakssnurra utför, men i det här fallet tar det 26000 år att fullborda ett varv.

Polstjärnan finns nu mycket nära den norra himmelspolen, men till följd av precessionen kommer den så småningom att glida längre bort från polen och dessutom kommer dagjämningspunkterna och årstiderna att förskjutas. Precessionen upptäcktes av den grekiske astronomen Hipparchos redan omkring 130 f Kr. Visst var de duktiga, astronomerna, för 2000 år sedan.

Vi har också stjärnår eller sideriskt år. Då mäts jordens omloppstid kring solen i förhållande till en fixstjärna. Det året är c:a 20 minuter längre än det tropiska året.
Vi talar om kalenderår – det är ’det vanliga året’ som börjar den 1 januari och slutar den 31 december och har 365 dygn eller 366 under skottår.
Vi har kyrkoåret som inleds på 1:a söndagen i advent och avslutas med domsöndagen, och det finns ”specialår” som budgetår, skolår och flera andra. Men det ska vi inte bry oss om nu.

Nu ska vi prata om hur tideräkningen har förändrats under seklernas gång och hur vi har kommit fram till det system som vi och större delen av världen använder sig av idag.

Rom grundades den 21 juli år 753 f Kr sedan Romulus slagit ihjäl sin broder Remus. Om det får man tro vad man vill, men i vilket fall som helst kom man på sina håll att ända in i medeltiden använda detta datum som nollpunkten i tideräkningen.
’Ab urbe condita’ hette det – ’från stadens grundläggande’.

Man hade 10 månader, nämligen de här:
Martius - Mars var årets första månad. Mars var romarnas krigsgud, och man offrade djur till honom varje år under denna tid för att bringa tur i de krig som skulle komma under året.

Aprilis - April har fått sitt namn efter två tänkbara ord. Antingen ordet "apricus", som betyder 'solig'. Eller ordet "aperire", som betyder 'öppna' (t.ex. blomknoppar som slår ut).

Maius - Maj. Markens och växternas gudinna hette Maia. När växtlighet och jordbruk tog fart på vårkanten, offrade man till henne för att få en god skörd.

Iunius - Juni är gudinnan Junos månad.

Quintilis, den femte månaden. Fick sedermera namnet Juli efter Julius Caesar som var född denna månad.

Sextilis, den sjätte månaden. Fick sedermera namnet Augusti efter den förste romerske kejsaren Augustus. Namnet kommer från ordet "augere" (lat. öka) och översätts vanligen  med 'den lysande' eller 'den upphöjde'.

September är månad nummer sju, "septem" är latin och betyder 'sjunde'.

Oktober är månad nummer åtta, "octo" är latin och betyder 'åtta'.

November är månad nummer nio, "novem" är latin och betyder 'nionde'.

December är månad nummer tio, "decem" är latin och betyder 'tionde'.

 

De där 10 månaderna blev ett år, ett år som var 304 dagar långt och alltså 61 dagar för kort. För att råda bot för det la man omkring 713 f.Kr till två månader, Ianuarius och Februarius i slutet av kalendern. Den som ordnade det var Roms andre kung - Numa Pompilius hette han och levde på 700-talet f  Kr. Han införde också helgdagar – feriae kallade han dem, och det känner vi ju igen.

 

Ianuarius - Januari är guden Janus månad. Janus är den Romerska Gud som står för alltings början och slut. Därför avbildas han med två ansikten som blickar åt olika håll. Från början var ena ansikte rakat och det andra försett med skägg. Det skulle symbolisera kontakten mellan gammalt och ungt, kvinna och man, mellan dåtid och framtid. I sin högra hand håller han en nyckel, symbolen för kontroll och åtkomst. Janus finns avbildad på många Romerska mynt.

Janus lär en gång ha varit kung i Latium, den romerska republik, som existerade från 500-talet f.Kr. och med tiden gick upp i kejsardömet när Augustus blev kejsare.  Janus skapade fred och välfärd och det som kom att bli ”De gyllene åren”. Han introducerade även pengar, jordbruk och lagar i landet. Efter sin död började man dyrka honom som en gud och som Roms beskyddare. I hans tempel hölls under kristider de stora portarna öppna, för att han skulle kunna ingripa om det var nödvändigt. I fredstid däremot var portarna stängda, och stängda var de endast under tre kortvariga perioder i Roms klassiska historia. 
·

Februarius - Februari blev årets sista månad, och där har vi förklaringen till varför februari är den månad som får en extra dag, skottdagen, vart 4:e år. Det är ju logiskt att man lägger till en extra dag i årets sista månad. Då behöver man inte göra om hela kalendern.

Namnet på månaden kommer från ordet "februare", som betyder 'att rena'. Den 15:e februari firade romarna en stor högtid för rening och förlåtelse av synder.

År 152 f Kr bestämdes det att det romerska nyåret skulle flyttas till januari, och på så sätt blev ordningen den vi har idag – januari är årets första månad, men skottdagen ligger kvar i februari.

 

Den första någorlunda välkända tideräkningen med entydigt angiven längd av året introducerades i Egypten år 238 f Kr av faraon Ptolemaios III, som angav årets längd till 365 ¼ dygn, vilket måste anses som mycket bra. Redan där hade man förstått att man måste lägga till en skottdag vart 4:e år för att få det att stämma.  I Egypten började året i slutet av sommaren, när Nilen började svämma över.

 

I Rom visade det sig med tiden att tideräkningen hade bringats i oreda därför att präster och likgiltiga ämbetsmän hade lagt till dagar och månader som det behagade dem, så att skörde- och vinfester inte längre inföll vid rätt årstid. Kalendern hade helt enkelt kommit i oordning. Julius Caesar ville få en tideräkning som motsvarade det romerska väldets behov och han lät därför den egyptiska astronomen Sosigenes utarbeta en ny kalender, och den togs i bruk år 46 f.Kr. För att komma i takt fick detta år omfatta 445 dagar och kallades därför annus confusionis – det röriga året. Den nya kalendern kom efter kejsaren att kallas ’den julianska’, och i den var året 365 dygn, men vart fjärde år var ett skottår med 366 dagar. Året blev alltså i medeltal 365 ¼ dygn, alltså precis som i Egypten ett par hundra år tidigare. Skottdagen lades in mellan den 23 och 24 februari, och det var ju ett mönster som vi följde ända tills för några år sedan, då skottdagen i stället hamnade på den 29:e. Månens faser skulle inte längre ha någon betydelse för kalendern, vilket hade varit fallet tidigare.
Februari fick 29 dagar under normala år och 30 dagar under skottår.


Efter Julius Caesars död år 44 beslöt Senaten att hedra honom genom att hans födelsemånad skulle få namnet juli. År 8 e.Kr. ville man på samma sätt hylla kejsaren Augustus. Han fick ge sitt namn åt augusti. Eftersom Caesars månad hade 31 dagar men Augustus månad bara 30, flyttade man en dag från februari till augusti. På det här sättet fick månaderna sina nuvarande antal dagar.

 

Att den julianska kalendern har stått sig så bra genom seklerna beror förstås på att det var ett så utomordentligt gediget verk, och den ägde ju också bestånd i 1600 år. Ja, i huvudsak gäller den fortfarande – den Gregorianska kalendern som vi nu rättar oss efter innebar endast några smärre justeringar. Felet på ett år i den Julianska kalendern var inte mer än 11 minuter och 12 sekunder.

Påven Gregorius XIII gav i uppdrag åt en italiensk läkare, filosof och kronolog, som hette Aloysius Lilius (15101576), att utreda hur man lämpligen skulle åtgärda det där felet.  Det gjorde Lilius och i februari 1582 utfärdade Gregorius en bulla, som fastslog att påsken skulle firas enligt beslutet vid kyrkomötet i Niceae 325, d.v.s. första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen, men formeln är inte så oskyldig som den ser ut. Den blandar ju ihop solens rörelse (vårdagjämningen) med månens rörelse (första fullmånen) och veckan (första söndagen), tre kalendariska element som inte har något som helst samband med varandra.
Nåja, formeln vann ändå gehör, men om den skulle fungera fick ju inte vårdagjämningen flyttas hur som helst. Det där lilla felet på lite över 11 minuter varje år gjorde att det sammanlagda felet på 1500-talet hade blivit så mycket som 10 dygn, vilket medförde att vårdagjämningen inföll den 11 mars i stället för den 21:e, och det påverkade tidpunkten för den viktigaste kristna högtiden, påsken.
För att korrigera detta blev det nödvändigt att hoppa över de 10 förlorade dygnen. Det gjordes genom att man lät den 15 oktober följa direkt efter den 4 oktober.

Vårdagjämningen fixerades därigenom och har sedan dess legat på rätt tid, den 20 eller 21 mars, men hur lyckades Aloysius Lilius ordna det? Året var ju faktiskt, trots skottdagen, en aning för långt, något som man skulle märka med tiden om ingenting gjordes. Men det gjorde man, och det var det som ledde fram till det tropiska året, som jag nämnde tidigare. Det var ju den tidsrymd, som det tog för solen i sin skenbara rörelse längs ekliptikan att göra ett helt varv i förhållande till vårdagjämningspunkten.

 

Längden av ett sådant år är 365 dygn, 6 timmar, 9 minuter och 9,3 sekunder eller 365,2422 dygn. Genom att lägga till en skottdag vart 4:e år blev året i medeltal 365,25 dygn – nästan korrekt men ändå 0,0078 dygn för långt. På 400 år blev det 3 dygn för mycket. Dessa 3 dygn plockade man bort genom att åren 1700, 1800 och 1900 inte fick någon skottdag, vilket de normalt skulle ha fått, men det fick år 2000.

Åren 2100, 2200 och 2300 får ej heller någon skottdag.

Efter de här justeringarna är felet så litet att det får betydelse först efter c:a 3000 år, och torde väl då kunna korrigeras genom en överenskommelse.

 

För alla praktiska behov på jorden är det numera det tropiska året, som avses, detta eftersom det är direkt knutet till årstiderna, som för flertalet människor har fundamental betydelse i tillvaron. Det är också grunden för det borgerliga året.

                

Den Gregorianska kalendern infördes i de katolska länderna under åren 1582-1584, i Danmark, Norge och Island 1700. I England med kolonier, också de nordamerikanska, skedde det 1752. Då började man också i England använda den 1 januari som nyårsdag – tidigare hade Maria bebådelsedag gällt som nyårsdag. I en del andra länder hade nyårsdagen varit den 1 mars eller påskafton.

Inte förrän vid första världskrigets slut anammades den gregorianska kalendern i Ryssland, Estland, Rumänien och Serbien.

 

Sverige då?

I november 1699 beslöt den svenska regeringen att den gregorianska kalendern skulle införas i Sverige. Men det skulle inte ske direkt, utan man skulle utesluta skottdagen under 11 år under åren 1700-1740 för att få en anpassning i lagom takt.

År 1700 slopade man alltså skottdagen, men i fortsättningen gjorde krig och elände att man glömde bort planerna. Sverige fick därigenom en egen kalender, som inte fanns i något annat land, tio dagar efter den gregorianska och en dag före den julianska. Tydligen fann Karl XII under sin vistelse ute i Europa att det var opraktiskt med en egen svensk kalender, varför det i god tid före utgivandet av 1712 års almanacka anlände ett kungligt brev från Bender innehållande en kunglig befallning att återinföra den gamla stilen. Det gjordes på så sätt att man satte in en extra skottdag, fredagen den 30 februari, 1712, den så kallade tillökningsdagen. Det året fick alltså 367 dagar.

Det dröjde till 1753 under Adolf Fredriks regering innan vi tog det stora steget till den Gregorianska kalendern. Det gick till så, att man tog bort de 11 sista dagarna i februari. Den 17 februari följdes därför av 1 mars. Det protestantiska Sverige ville undvika hänvisningar till katoliker och påvar, så den gregorianska kalendern kallades för nya stilen och tiden dessförinnan för gamla stilen. Genomförandet var dock inte populärt hos alla – många ansåg att man tog bort 11 dagar från deras liv.

Dessa förändringar i tidräkningen har en liten effekt än idag, nämligen i släktforskningssammanhang. Människor som föddes på ena och dog på andra sidan om 1753 års skifte blev alltså elva dagar yngre, än vad man kunde ha förväntat sig.

De flesta samhälleliga verksamheter världen över omfattar numera den gregorianska kalendern, men i vissa kyrkor, bl.a. den ryska ortodoxa dröjer den julianska kalendern sig kvar.

Det Julianska året; som var 365 ¼ dygn, har inte övergetts helt och hållet; Det används fortfarande som tidsenhet i diverse astronomiska och fysikaliska beräkningar, eftersom de andra årens längd ständigt varierar. Det här året, som i dessa sammanhang kallas det vetenskapliga året, är alltid detsamma, 365,25 dygn, det vill säga exakt

31 557 600 sekunder. Det är också basen för definitionen av den astronomiska längdenheten ljusår, dvs den sträcka som en ljusstråle färdas i vakuum under ett år.

Några andra kalendrar

 

Den hebreiska eller judiska kalendern tar sin början vid skapelsen, som enligt deras myt skulle ha skett  den 7 oktober år 3761 f. Kr, vilket alltså är deras epok eller utgångspunkt.
Speciellt för den judiska kalendern är att dygnet börjar vid aftonen, i enlighet med
skapelseberättelsens formulering: "Och det vart afton och det vart morgon den fjärde dagen". Denna egenhet lever kvar i kyrkliga bruk i Sverige. Bland annat sker helgmålsringning klockan 18:00 på lördagen för att ringa in helgen.

Traditionell muslimsk tideräkning är fortfarande i bruk i islamiska länder. Tideräkningen börjar med den dag, 16 juli 622, då profeten Muhammed flydde från Mekka till Medina. Kalendern är en månkalender och månåret är något kortare än solåret. På ungefär 30 år har den sammanlagda förskjutningen blivit ett helt år. År 2011 i den gregorianska kalendern motsvarar 1432 i den islamiska.

I Frankrike rådde under franska revolutionens standardiseringsiver. Man skapade en ny kalender, med utgångspunkt den 22 september 1792, den dag då republiken infördes.. Dygnet delades in i 10 timmar med 100 minuter vardera och 100 sekunder på en minut, det blev således ett rent decimalsystem. Det blev ingen succé – den höll bara i tretton år, innan Napoleon återinförde den gamla tideräkningen.

I Italien under Mussolini och fascisterna började man räkna årtalen från makttillträdet 1922och skrev efter franskt revolutionärt mönster årtalen med romerska siffror. Så skrevs t.ex. 1934 "EF XII", där EF står för Era Fascista. Försöket blev inte heller där långlivat.

Den sovjetiska revolutionskalendern, som innebar ett system med 5- eller 6-dagars
veckor utan religiösa högtidsdagar, var i bruk i Sovjetunionen från 1929. Avsikten var att söka bryta kyrkans betydelse, men det fungerade inte och 1940 återgick man till det normala.

Att den kristna världen skulle datera årtal efter Kristi födelse var från början inte självklart. Bysantinska historieskrivare fortsatte att använda den äldre judiska tideräkningsmodellen som utgick från jordens skapelse, så som den hade beräknats av judiska lärde långt tidigare.
År 525 gav påven Johannes I i uppdrag åt en munk, abboten Dionysius Exiguus, att räkna ut när påsken skulle infalla året därpå.  Det gjorde han och mer till - han upprättade en tabell över påskdagens datum för de kommande 95 åren. Under arbetets gång började han med något som vi nuförtiden inte reflekterar så mycket över, men som då var alldeles nytt - han började ange årtalen, räknade från Kristi födelse, anno Domini, dvs Herrens år. Utgångspunkten för en tideräkning, dvs den händelse som man börjar räkna vid, kallas dess epok. Epoken för vårt sätt att räkna åren är alltså Kristi födelse.

Nu var det nog så att den gode Dionysius räknade fel, när det gällde Kristi födelse.

Om det är något i Bibeln, som vi känner till så är det början av Lukasevangeliets 2:a kapitel:

” Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Qvirinius var landshövding över Syrien”

Quirinius var enligt historiska källor ståthållare under åren 6-7 e Kr. , och den judiske historieskrivaren Josefus har angett att en skattskrivning under Quirinius hölls i Israel år 6 e.Kr., och ingen annan skattskrivning är historiskt belagd. I så fall skulle Jesus ha blivit född då, men i Matteusevangeliet läser vi i 2:a kapitlets inledning:”När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen på konung Herodes tid…..” och Herodes dog cirka år 4 f. Kr.

Så ingen kan vara alldeles säker på när Jesus föddes, men uppriktigt sagt – spelar några år hit eller dit någon större roll? Hans lära har ju spritts och det är förstås det väsentliga.

Den anglo-saxiske munken Bede Venerabilis – ”Beda den vördnadsvärde", som levde mellan 673 och 735, var abbot i klostret i Jarrow i Northumberland på Englands ostkust. Han använde AD (Anno Domini), Kristi födelse, för att datera sin engelska kyrkohistoria. Eftersom han redan skrivit en världshistoria som började vid skapelsen, kunde han årtalen. Beda blev också den förste att använda Before Christ (BC) och fastslog att man inte skulle använda något "år 0". Beda gjorde också noggranna observationer av vårdagjämningens datum och noterade att den förmodligen hade flyttat på sig sedan Caesars tid. Eftersom han bara hade tillgång till primitiva tidmätningsinstrument som solur och tidvatten kunde han inte säga exakt hur mycket, men hans observation är ändå ett imponerande arbete.

Karl den Store omkring år 800 och hans efterföljare i det Ostfrankiska riket lärde sig AD-systemet från Alcuin, en munk, som gjort sina första munkår hos just Beda i England. Frankerna blev de första som införde systemet på kontinenten, och från deras hov spred sig bruket vidare.

Kejsar Diocletianus svarade för den sista svåra förföljelsen av  kristna i romarriket, men ändå har han fått ge namn åt en tideräkning, där man utgår från hans trontillträde den 20 november 284. Många tyckte att det var olämpligt eftersom han var en av de kristnas värsta förföljare, men det fanns förstås också de som tyckte att det var ett bra sätt att hedra alla martyrer som offrade sina liv under hans förföljelser.
Systemet kallas Martyrernas era, och det har ingalunda blivit helt bortglömt för det användes fortfarande i de koptiska och etiopiska kyrkorna.

Man har föreslagit en ny kalenderreform, nämligen något som kallas Halocen era. Den skulle anknyta till den Gregorianska kalendern, men den sätter år 10.000 f Kr som epok (utgångspunkt) för den gällande eran, d v s alla senare årtal. Då får man en fortlöpande skala för alla tider och man slipper det förargliga faktum att årtalet 0 skulle saknas, vilket det gör i dagens kalender. Något större mått av entusiasm tycks inte förslaget ha väckt.

Begreppet söndagsbokstav har vi från äldre tider. Med hjälp av den kan vi lätt få fram veckodagen för visst datum under hela året. Om de sju första dagarna i januari ersätts med motsvarande bokstäver i alfabetet, kallas den bokstav som faller på söndagen för söndagsbokstav. I år inföll nyårsdagen på en lördag, blir alltså söndagsbokstaven B. Skottår har två söndagsbokstäver, en för januari och februari och en för resten av året.

I Norden förekom under tidig medeltid en slags evighetskalendrar ristade på trästavar  som kallas runstavar. Årets dagar var utmärkta med de 7 första runorna i den yngre runraden, upprepade i obruten följd vecka efter vecka – likheten med den Julianska kalenderns söndagsbokstäver är alltså påfallande. Viktiga dagar utmärktes bredvid runorna med t ex en gås vid Mårtensdagen och ett lövat träd vid Tiburtiusdagen den 14 april, som ansågs vara sommarhalvårets första dag.  Vinterhalvårets första dag,  Calixtusdagen den 14 oktober, betecknades med ett avlövat träd.

Nyårsdagen har inte alltid infallit den 1 januari. I medeltida nordiska skrifter anges  ibland juldagen, ibland Maria bebådelsedag som nyårsdag.

Almanackan

Almanack eller almanacka är ett ord från grekiskan eller arabiskan, osäkert vilket.

Det är en förteckning över årets dagar, veckor och månader, med uppgifter om helgdagar, namnsdagar, astronomiska händelser och andra fakta.
Redan i det
Romerska riket förekom tabeller som kallades fasti eller calendaria med uppgifter som liknar moderna almanackor. De fanns både i bokform och som stentavlor uthuggna i marmor.

Den äldsta kända almanackan trycktes av Gutenberg 1448. Bruket spreds snart till andra delar av kontinenten och till England. Redan tidigt kom de att förses med prognoser av olika slag. Sålunda beskrevs innehållet i en engelsk almanacka 1533 med orden: "... om månens inflytande, om fred och krig, om detta års sjukdomar jämte konstellationerna för de personer, som är under de sju planeterna, konungars och furstars revolutioner samt om förmörkelser och kometer".

Översättningar av de tyska förlagorna började tryckas och ges ut i Sverige i mitten av 1500-talet. Den äldsta bevarade svenska almanackan är från 1585.

Almanackor blev med tiden populär läsning och spreds i stora upplagor. Under 1740-talet var upplagan ca 130 000 exemplar varje år. De utgjorde i hög grad den tidens förströelselitteratur. De var ofta den enda profana läsning som fanns i hemmen, och de lästes om och om igen. Detta är upphovet till ett gammalt talesätt: "Utan bibeln och almanackan blir livet liksom på en höft." Almanackan var dessutom en kanal för spridning av information och vetande från överhet och myndigheter till gemene man. Almanackan tjänade också ofta som dagbok, där man antecknade viktigare händelser och uppgifter om närståendes födelsedagar och ålder.

I början kunde vem som helst trycka almanackor med godtyckligt innehåll, men 1686 fastställde en förordning av Karl XI att inga almanackor fick ges ut utan att ha kontrollerats och godkänts av vissa astronomiprofessorer. 1747 fick Kungliga Vetenskapsakademien "uteslutande privilegium" att ge ut tryckta almanackor, och de blev på grund av upplagornas storlek en viktig inkomstkälla för akademien. Priset var 1752, "...tre öre silvermynt eller tio öre kopparmynt" och böterna om någon tog ut ett högre pris var satt till etthundra daler silvermynt.

Så sent som 1941 kan man läsa i en kunglig förordning:
... "skola de små almanackorna försäljas häftade och skurna för 30 öre stycket; kommandes den, som vågar stegra detta pris att böta 50 kronor för varje gång sådant överträdes."

Ventenskapsakademins ensamrätt medförde också att namnsdagslängden standardi-serades och 1901 fick vi en sådan, som kom att gälla ända till 1972, då Akademiens privilegium upphörde och det blev fritt igen för vem som helst att publicera  
almanackor.

Detta ledde till en viss anarki i namnsdagslängden under några år, och inte förrän 2001 fick vi en gemensam sådan som framtagits av Svenska Akademien. En ledande princip har varit att varje dag skulle ha såväl manliga som kvinnliga namn och så är det ju mestadels. Ålderdomliga namn, som knappast användes i det moderna Sverige utmönstrades, och nya moderna namn tillkom. En del namn flyttade till nya datum.

 

Förutom de rent astronomiska förutsägelserna om solens upp- och nedgång, månens faser, förmörkelser, kometer och liknande, förekom till en början förutsägelser av mer astrologiskt och vidskepligt slag. Bland de viktigare var väderprognoser för det kommande året. Uppgifter om "blåst", "mulet", "ostadigt", "disigt", "snö", "slask", "frost" och liknande, förekom på de olika dagarna, horoskop också. Andra förutsägelser kunde röra jaktlycka, krig, farsoter och politiska händelser.
Det var väl inte alltid man satte så mycket tilltro till förutsägelserna, och mycket riktigt förekom ofta uttrycket att ljuga som almanackan.

 

 

Från och med 1707 förbjöds förutsägelserna, men det var svårt att sälja almanackor som inte innehöll åtminstone väderprognoser, så sådana kom att undantas från förbudet. När de i praktiken visade sig inte stämma, gavs den religiösa förklaringen att "Gud i sin allvishet bestämt annorlunda". Väderprognoserna kom att kvarstå i almanackorna ända till 1869.

Almanackorna innehöll ofta hälsoråd och råd för den praktiska vardagen i bondesamhället - vad som var lämpligt eller olämpligt att äta och göra, när det var passande att göra åderlåtning, att så, skörda och slakta. För januari månad kunde det exempelvis stå: "Nu ät och drick, med ett gott Modh, dock låt på benen intet blod". Det där var ju sådant som också förekom i Bondepraktikan.

I almanackorna fanns också informativa artiklar eller fakta av olika slag, såsom berättelser om kungar, regentlängder eller beskrivningar över jordens länder. Carl von Linné skrev 1743 och 1744 artiklar med titeln "Anmärkningar om inländska växter". Det förekom sedelärande och uppfostrande råd, såsom artikeln "Alkoholens fördärfvlighet", och en "Historia om kyskhet och thes belöning".

Allmännyttig information och upplysningar, såsom posttaxor och postens avgång och ankomst på olika orter gavs och dessutom uppgifter om när och var marknader hölls, vilket var viktig information för landsbygdens befolkning.

Bondepraktikan nämnde jag. Det var ett slags handbok med råd och tips i första hand för bönderna. Den redogjorde t ex för "jultolftens väder", som talade om varje månads väderlek under följande år baserat på vädret under de motsvarande tolv juldagarna, d.v.s. tiden mellan jul och trettonhelgen.
Efter hand togs mer text in, bl.a. medicinska råd (särskilt om åderlåtning), dessutom sattes innehållet på vers. År 1666 fick vi en svensk bondepraktika, i allt väsentligt baserad på en dansk förlaga.

Bondepraktikan blev snabbt en populär folkbok, som fram till slutet av 1800-talet utkom i mer än 50 kända upplagor.

 Märkesdagarna var i gamla tiders almanackor och i bondepraktikan hålltider för de olika faserna under böndernas arbetsår. Utgångspunkten var hävdvunnen praxis eller gamla iakttagelser.
Om det blåste på Blasius dag den 3 februari, skulle sommarens skörd bli bra – på Potentias dag den 19 maj skulle potatisen i jorden – på Karolinadagen den 20 maj skulle linet sås. Andra fantasifulla regler kunde lyda: takdropp på kyndelsmässodagen betyder att sommarens kospenar ska droppa av stor mjölkproduktion. Några av dem är välkända så t ex ”Anders braskar – julen slaskar” och ”Om Erik ger ax, ger Olof kaka”.

Till livs kunde man också få en del visdom enligt den s k Signaturläran. Enligt den ansågs att en växts färg, form, lukt, smak eller namn hade samband med växtens medicinska verkan. Så t ex användes Blåsippans "leverflikiga" blad mot  leversjukdomar, orkidéernas knölformiga rötter mot testikelbesvär, den gulsaftiga skelörten mot gulsot och växter med slingrande rötter mot ormbett.

Emigranter hade i amerikakofferten packat ned fyra litterära verk: Bibeln, Katekesen, Psalmboken och Bondepraktikan. Det blev en del av det kulturella arv som man förde vidare till den Nya världen. Där fanns för all del redan – åtminstone sedan mitten av 1750-talet - Poor Richard's Almanack, utgiven först av statsmannen, uppfinnaren och författaren Benjamin Franklin. Den såldes i över 10.000 exemplar varje år och hade ungefär samma innehåll som de europeiska bondepraktikorna.
Nu ska vi inte tro att de här almanackorna eller bondepraktikorna var något nytt. Från det forntida
Mesopotamien finns bevarat ett verk kallat för "Instruktioner för bönder" där en far ger råd till sin son och arvtagare om hur denne ska sköta jordbruket på bästa sätt.

Det finns väldigt mycket mer att berätta om tiden, och vad som styrde den. Så t ex vet vi ju att av tre nornorna i den nordiska mytologin, var det Urd, som spann vår livstråd, Skuld som underhöll den  och Verdandi som så småningom klippte av den. Nornorna motsvaras i grekisk mytologi av moirerna och i romersk mytologi av parcerna.

Men det får jag berätta om en annan gång.

Att årstiderna växlar beror på att jorden hela tiden rör sig i förhållande till solen. Man skulle kunna tro att det blir som varmast, när jorden kommer närmast solen i sin ellipsformade bana, men så är det inte. Avståndet mellan de båda himlakropparna varierar nämligen så pass lite under loppet av vår ettåriga färd runt solen att detta i praktiken saknar betydelse för temperaturen på jorden.
Orsaken till att årstiderna växlar är jordens lutning. Samtidigt med att jorden rör sig runt solen, roterar den också runt sin egen axel, som lutar cirka 23,5°. På grund av denna lutning turas det norra och södra halvklotet om att peka mot solen under jordens varv runt solen. Det är detta vi upplever som årstider.
När jorden befinner sig i den del av sin bana då det norra halvklotet vetter mot solen, får vi fler soltimmar under dygnet. Den extra solenergin värmer upp jorden och luften – det blir vår och sommar. Ett halvt år senare har jorden kommit på solens andra sida, och då är det södra halvklotet som vetter rakt mot solen, medan det norra halvklotet ligger i skugga. Därför blir det vår och sommar i till exempel Australien och Sydamerika, medan vi har höst och vinter på vår del av klotet.
Om jordaxeln inte hade lutat, skulle vi ha fått samma mängd solstrålning varje dag året runt. På varje enskild plats skulle det upplevas som att solen gick upp och ned på samma klockslag alla dagar. Vädret skulle inte förändras utan kännas vårligt hela tiden på våra breddgrader. Under sådana förhållanden skulle livet här på jorden vara mycket annorlunda jämfört med nu. Många djurs och växters livscykel beror nämligen helt av att årtstiderna växlar
.

 

 

 

Några tidsbegrepp

En eon är den största tidsenheten inom den geologiska tidsskalan, som anses omfatta c:a 4 miljarder år. Den eon som vi nu lever i heter fanerozoikum är den 4:e och den började för 542 miljoner år sedan. Vår historiska tidsskala omfattar c:a 5000 år

En eon delas sedan i olika eror, som  i sin tur delas in i flera perioder (mäts med klockor och kalendrar.

Era i historiska sammanhang är den tidrymd som tar sin början vid en viss med tidpunkt (epok).


Epok

1. en avgörande tidpunkt, vändpunkt eller utgångspunkt för tideräkning eller period. Den kristna erans epok är sålunda "Kristi födelse".

eller

2. en längre tidsperiod, en tidsålder med karakteristiska kännetecken, en avgränsad period, t ex stenåldern, vikingatiden, industrialismen eller 1970-talet.

Epok inom arkeologin spänner över några århundraden eller årtusenden, medan en epok inom geologi kanske täcker årmiljoner.
Även inom
konst, musik, arkitektur och litteratur kan man tala om epoker eller tidsepoker.

 

 

 

De namngivna nornorna hette Urd, Verdandi och Skuld och det har sagts att de representerade det förgångna, det varande och det som skall komma.

Urd skulle vara denna norna som skapade människans livstråd, Verdandi underhöll den och Skuld klippte av den.

Nornorna motsvaras i grekisk mytologi av moirerna och i romersk mytologi av parcerna.

Nornorna sas leva i en hall vid Yggdrasils rötter intill Urdarbrunnen. Där tog de vatten ur brunnen och sand från marken omkring den jättelika asken och öste över trädet så att dess grenar inte torkade eller ruttnade. Nornorna avgjorde alla levandes öde genom att spinna på livets trådar.

Av den beskrivning vi har av nornorna kan vi sluta oss att nordborna var fatalister och liksom hos grekerna omfattade ödets nycker även gudarna - nornorna lät inte ens dem få veta hur långa trådarna var eller vilka trådar som vävdes samman.

En ask vet jag stå, Yggdrasil heter den
dess höga stam är stänkt med vitgrus;
dädan kommer dagg som i dalar faller,
grön står asken vid Urds brunn alltid.

Dädan komma mör som mycket veta,
tre ur det hus som vid trädet står;
Urd heter en, den andra Verdandi -
de skuro i trä - Skuld är den tredje;
de skipa villkor, skifta livslotter,
mäta ödet åt människors barn.               
Völvans spådom, vers 19-20

 

Muharram är den månad med vilken muslimerna startar sin månkalender/hijrakalender. Den är en av de fyra heliga månader om vilken Koranen säger:

"antalet månader är tolv enligt Guds dekret - vilket Han fastställde den dag då Han skapade himlarna och jorden. Av dem är fyra helgade; detta är (Guds) evigt sanna lag. Vanhelga därför inte dessa (månader) till skada för er själva."


(Koranen 9:36)

Dessa fyra månader är enligt autentiska traditioner Zulqadah, Zulhijah, Muharram och Rajab. Alla kommentatorer till den Heliga Koranen är överens om detta eftersom Profeten (s.a.w) under sin predikan under sin sista Hajj deklarerade att: "Ett år består av tolv månader, utav vilka fyra är heliga.

Inom folktron anses månen ha en negativ inverkan på människan, jämför med engelskans "lunatic" som betyder "galning". Vi har även uttryck som "mångalen" eller "månadsrasande" för personer.
Månen påverkar oss precis som den påverkar världshaven vilket inte är konstigt med tanke på att vi består till två tredjedelar av vatten. När månen suger upp havet och det blir flod öppnar sig ostronen för att äta. När havet sjunker tillbaka i ebb stänger de sig för att inte torka ut. Men om du flyttar ostronen till en annan plats där ebb och flod inte är mätbara så öppnar sig ostronen ändå när månen passerar ovanför dem.