Start Uppåt

Erik Axel Karlfeldt         

 

                      Erik Axel Karlfeldt föddes 1864 i i Tolvmansgården i Karlbo i Folkärna socken i sydöstra Dalarna, men då med Eriksson som efternamn. Han begrovs i samma socken 67 år senare, 1931.

Gården brukades av duktiga bönder, som också valdes till tolvmän, d.v.s. nämndemän vid häradsrätten,  Modern Anna var av gammal bergsmanssläkt och kom som ung och nygift till Karlbogården, men hon blev änka redan vid 32 års ålder. Hon gifte om sig med Erik Eriksson från Jularbo och i det nya äktenskapet blev Erik Axel det första barnet. I det första äktenskapet fick Anna tre barn, i den andra fyra

Karlbogården ligger vackert vid Dalälven nära Brunnbäck, den historiska plats, där Gustav Vasas anhängare 1521 drev en trupp danskar på flykten. Gården, trakten däromkring och framför allt det idoga folket hyllas i dikten Fäderna som inleder Karlfeldts första diktsamling, Vildmarks- och kärleksvisor, som kom 1895.

Så här lyder dikten när Max von Sydow läser – och omedelbart därpå läser Ulf Palme den korta”Jag är en sjungandes röst”ur Fridolins visor och andra dikter som utkom 1898. Lägg märke till i båda dikterna – liksom i nästan alla hans dikter - hur väl och synbarligen utan svårigheter han infogar rim i verserna.

 

Fäderna       Max von Sydow läser



 


 

Ej finns deras namn på hävdens blad
— de levde i ringhet och frid —
men jag skönjer ändå deras långa rad
allt upp i den urgrå tid.
Ja, här i det gamla Järnbärarland
de bröto åker på älvens strand
och malm ur gruvan bredvid.
De kände ej trältjänst, förstodo ej krus,
de sutto som drottar i eget hus
och togo sitt högtidsrus.
De kysste flickor i livets vår,
en vart deras trofasta brud.
De ärade kungen, de fruktade Gud
och dogo i stillhet, mätta av år.

Mina fäder! I smärtans och frestelsens stund
fick jag styrka vid tanken på er.
Som ni vårdat och älskat ert ärvda pund,
vill jag småle nöjd åt vad ödet ger.
Vid njutningens vinkande överflöd
har jag tänkt på er kamp, på ert torftiga bröd:
har jag rätt att begära mer?
Det har svalkat som bad i den strömmande älv,
när mot lustan jag kämpat mig trött,
det har lärt mig att rädas mitt eget kött
mer än världens ondska och satan själv.

Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund,
och min själ blir beklämd och vek.
Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
halvt nödd, halvt villig er sak jag svek.
Nu fångar jag toner ur sommar och höst
och ger dem visans lekande röst:
låt gå, det är också ett värv.
Men klingar det fram ur min dikt någon gång
en låt av stormsus och vattusprång,
en tanke manlig och djärv,
finns där lärkspel och vårljus från fattig hed
och suckar ur milsdjup skog —
ni ha sjungit det tyst genom många led
vid yxans klang, bakom fora och plog.


 

Jag är en sjungandes röst                      Ulf Palme läser

 


 

Jag är en sjungandes röst på stora, tomma slätter,
där intet öra hör, där intet eko bor.
Jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter,
en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret: hos min mor.

Jag är ett drivande blad i höstens vida rike,
min levnad är en lek vid alla vindars kör.
Om jag stannar på ett berg, eller drunknar i ett dike,
det vet jag ej, det bryr mig ej, det rår jag icke för.


 

 

Den känsla för hembygden, för dess kultur och historia som verserna ger uttryck för skulle alltid komma att vara framträdande i Karlfeldts diktning.

                 Medan syskonen tog aktiv del i gårdens olika sysslor, stannade Erik Axel så ofta han fick kvar i kök och kammare för att läsa och skriva. Någon fallenhet för hårt jordbruksarbete visade han inte. Hans föräldrar var läskunniga och hade böcker, som sonen kunde ta del av. Där i kammaren skrev han också sina första dikter.

Läraren i byskolan uppmuntrade honom i hans studienit. Kyrkan i Folkärna besöktes regelbundet och Erik Axel kunde sin bibel och psalmbok, något som skulle sätta spår i hans framtida diktning. Hans fallenhet för studier observerades också av församlingens prost, Åkerblom, som ansåg att den begåvade ynglingen skulle läsa vidare. Så kom det sig att han 1878 började på Västerås högre allmänna läroverk, inte utan ett visst motstånd från det inte särskilt välbärgade hemmet.

Ferierna tillbringade han i hemmet i Folkärna, och där fick han göra rätt för sig genom att delta i gårdsarbetet. Förhållandet till föräldrarna tycks ha varit gott. Ett par somrar valde han dock att folkvandra i Dalarna. Reskassan var mager. Långt senare berättade han om resorna i Svenska Turistföreningens årsskrift och skrev bl.a. : ”Mat och husrum kostade ingenting för en luffande pojkvasker, och dessutom hade man ju prästgårdarna att tillgå”.

På ett ställe – i Domnarvet – slog han på stort och tog in på hotell. Där imponerades han i synnerhet av den vackra hovmästarinnan: ”Å, en sådan figur, och sådana ögon! Svarta eller  mörkbruna som en spanjorskas.”

Att så nära som möjligt studera kvinnlig fägring var ett intresse, som följde Karlfeldt under alla år, men just den här gången gällde det väl snarast att göra sig närmare bekant med landskapet och dess invånare. Han blev fascinerad av landskapets historia och naturens vidunderliga skönhet. Vandringen satte djupa spår i Karlfeldts sinne, vilket skulle komma att synas i hans diktning. En av de platser han besökte var Sjugare by vid sjön Opplimen, och just den byn skulle får stor betydelse i hans framtida liv.

 

 

 

Men redan nu visade han i skrift vad han kände för landskapet. Han skriver.:

”Det var afton. Solen hade just sjunkit ned bakom dunkla furutoppar, och hennes återsken glänste ännu på bergets kala topp. Från skogen hördes vallpojken sammankalla den spridda hjorden och koskällornas muntra skrammel blandade sig med lurens sträva toner. I den drömmande sommarkvällens fridfulla lugn vilade över hela naturen doften av nattviolens väldoft”.

Vid den här tiden var Erik Axel ännu inte klar med studierna i Västerås. Det gick bra för honom i läroverket. Åtta timmar latin och fyra timmar grekiska i veckan utnyttjade han på bästa sätt, och 1885 kunde han avlägga mogenhetsexamen som primus i klassen. Han fick högsta betyg – Berömlig (A) – i alla ämnen utom ett – svenska. Det var gedigna kunskaper, inte minst i de klassiska språken, som han hade tillskansat sig, något som visade sig bli en stor tillgång för honom. Han tyckte själv att skoltiden i Västerås var en synnerligen lycklig tid. Redan då som skolyngling fanns tankar på en framtid som författare. I 16-åringens dagbok kan man läsa:”Jag hoppas att i framtiden blifva diktare – ja, skald!”

 

Den 7 maj 1885 kunde man läsa i tidningen att A. Eriksson avlagt mogenhets-examen, men i samma tidning och samma dag kunde man också läsa om en häktad förfalskare, nämligen nämndemannen, Erik Eriksson, alltså Erik Axels far. Denne hade för att överta tolvmansgården tvingats lösa ut barnen i hustruns första äktenskap, som hade arvsrätt till gården. Han måste ta lån och tillsammans med andra skulder gjorde det situationen ohållbar. När släktingarna inte längre vill gå i borgen för honom, tog han till den drastiska åtgärden att förfalska deras namnteckningar på skuldbrev och växlar. Det upptäcktes och Eriksson dömdes till två års straffarbete för förfalskning. Gården och lösöret såldes på exekutiv auktion för 15600 kronor.och familjen flyttade till Krylbo.

Skammen och sorgen när hans barndomshem såldes på auktion påverkade djupt den unge Erik Axel, och det innebar ju också att han tvingades ut i vuxenlivet.


 

 

                 På hösten 1885 började Karlfeldt studera vid Uppsala universitet med estetik som huvudämne. För att klara ekonomin tvingades han arbeta som informator, men på våren 1888 var pengarna helt slut och han tvingades avbryta studierna. Vad som kunde hända, om man satte sig i skuld, hade han blivit varse i föräldrahemmet. Skaffade han sig själv någon gång en skuld, så kunde man vara viss om att han var ytterst noga med att återbetala lånet i rätt tid.

På hösten 1888 skrev han ett brev till Aftonbladets huvudredaktör Ernst  Beckman och bad om anställning som journalist. Beckman hade fått se några dikter av den unge studenten och anställde honom på försök på tidningen. I samband med anställningen bytte Erik Axel Eriksson sitt efternamn till Karlfeldt. Beckman hjälpte honom ekonomiskt så att han kunde återvända till Uppsala och slutföra studierna. Kamraterna beskrev honom som omväxlande glad och burdus, förtroendefull och tillknäppt.
                        Karlfeldt blev en regelbunden gäst hemma hos Beckmans, i vars umgänges-krets fanns bland annat Carl Snoilsky och Viktor Rydberg. Några av Karlfeldts dikter hade tidigare publicerats under signatur men i början av 1891 publicerades fyra av hans dikter i tidningen, för första gången under Karlfeldts eget namn.

Ungefär vid den här tiden dog hans far, bruten av fängelseår och en lungsjukdom. Det var tungt för modern som blivit änka två gånger och två av sönerna hade hon mist, sonen Per hade tagit sitt eget liv, och hon hade tvingats lämna gården och flyttade till Uppsala.

Karin von Sydow har berättat hur han uppfattade henne ”som den allt uppoffrande och förlåtande modern.


 

 

                 I maj 1892 tog Karlfeldt kandidatexamen – 7 år efter det att han skrivits in vid universitetet. Hans betyg omfattade latin, germanska språk, nordiska språk, mineralogi och geologi, teoretisk filosofi samt estetik med litteratur- och konsthistoria. Beckman hjälpte Karlfeldt till en tjänst i Djursholms samskola som lärare i svenska, engelska och tyska, mot en lön på 1 200 kronor om året. I skolans lärarkollegium ingick bl.a. musikläraren Alice Tegnér och något senare teckningsläraren Elsa Beskow.

                 Skolan höll till i Djursholms slott och där fick Karlfeldt en liten bostad på tredje våningen. Många av dikterna i hans debutsamling tillkom i hans vindskupa eller vid promenader i slottsallén.

                 Skolan var en samskola med både manliga och kvinnliga elever och Karlfeldts trevliga uppförande i synnerhet mot skolans kvinnliga elever verkar ha gett upphov till skvaller. Visst tog han emot besökare på sitt vindsrum men några oegentligheter har inte kunnat påvisas. Eftersom en samskola vid denna tid var en kontroversiell inrättning, ville inte styrelsen att skolan skulle omges av skvaller och gav Beckman i uppgift att be Karlfeldt att lämna skolan. Skolans inspektor var ingen mindre än Viktor Rydberg. Han och skolans rektor skrev i Karlfeldts betyg att denne "ådagalagt synnerligt nit och med beröm godkänd undervisningsskicklighet samt fört ett hedrande lefverne."


                 Under sommaren 1895 färdigställde den då 31-årige Karlfeldt sin debutbok, Vildmarks- och kärleksvisor, som publicerades strax före jul samma år. Visst levde han en stor del av sitt liv i städer, men han kände sig mest hemma på landet. I dikten ”Sommarkarlen” uttrycker han en längtan om att få komma tillbaka till landet och lämna staden och skrivbordet
:

 


 

Jag är en fyr av bondestånd,
en spelman på väg och vid dike.
Jag är en diktens vagabond,
försvarslös i andens rike

Jag var skolast, men mitt mod blev knäckt
under bördan av formler och glosor.
Nu vill jag byta pedantens dräkt
mot lantliga blaggarnshosor.


 

 

                      Blaggarn var ett grovt linnetyg av blångarn, förr använt för arbetskläder, enklare bolstervar o.d. 

                 Litteraturkritikern Carl David af Wirsén, som också var Svenska akademiens ständige sekreterare, ansåg att debuten var lovande men hade kritik mot det tekniska hantverket. Sådana anmärkningar mor Karlfeldts diktning kunde några år senare inte längre  riktas mot Karlfeldts författarskap. Få poeter har fått svensk vers att klinga vackrare.  Försäljningsmässigt blev förstlingsverket ett fiasko med endast ett par hundra sålda exemplar. Han blev den siste av nittitalisterna - det var inte lätt att tas upp kampen med storheter som Heidenstam, Lagerlöf, Hallström och Fröding.

Varken i debutboken eller senare använde Karlfeldt komplicerade versmått utan i stället nästan genomgående folkvise- eller balladstrofer. Detta innebar att dikterna är indelade i strofer med samma antal rader och med samma meter. Däremot kan strofernas längd, rytmens karaktär och rimmens antal varieras.        
CD   Den misskände spelmannen (Ur Vildmarks- och kärleksvisor)

                

                 Historien med faderns fängelsedom och gårdens försäljning tyngde honom, och han strävade efter någon form av social upprättelse. Den skulle komma men den dröjde. Under tiden fann Karlfeldt tröst i diktningen och i erotiken, än så länge dock utan att knyta några fasta förbindelser. Många som närmare studerat hans diktning har påpekat influenser från både Ola Hansson, Viktor Rydberg, Runeberg och Fröding. I sin dikt Majnattsröster

 

skriver t.ex. Karlfeldt:                                    och Frödings Vallarlåt

 


 

Hör hur den kallar oss – hör du ej sången?

Klingande strömmar i dalen den ner.

 

Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången
vallar och går och går vilse i vall?

 


 

 


 

I mars 1895 fick Karlfeldt tjänst som lärare vid folkhögskolan i Molkom. I   tjänsten ingick svenska, historia och välskrivning men också ett ämne som Karlfeldt förmodligen inte hade några närmare kunskaper i, nationalekonomi. I ett brev till sin bror några veckor efter terminsstarten skrev han:

"Min verksamhet är jag mycket nöjd med. Rätt arbetsamt är det nog, men hvad gör det, då jag har hälsa och krafter? Jag har 35 stora bondynglingar att gno med; orätt vore att säga, att alla av dem äro kvickhuvud, men hyggliga, hövliga och läraktiga äro de utan undantag, och vi komma förträffligt överens."

                 Folkhögskolan i Molkom, 25 km norr om Karlstad, leddes av rektor Mauritz Tisell, en hedersman, men med ett häftigt och retligt lynne. Rektor Tisell var gift med den då 39-åriga Mina Tisell, syster till den blivande statsministern Hjalmar Hammarskjöld. Äktenskapet var olyckligt och barnlöst och hon vantrivdes i lilla Molkom, uppvuxen som hon var i storstad och van vid högreståndsvanor och en intellektuell miljö.

                 Fru Tisell och den 8 år yngre svenskläraren Karlfeldt blev goda vänner, något som ledde till en situation där Karlfeldt i april 1896 ansåg sig ha anledning att avsluta tjänsten. Vid Karlfeldts avfärd från Molkom kom fru Tisell till järnvägsstationen och embarkerade tåget men inhämtades i Deje av sin make och återfördes till Molkom. Vad som har skett är det ingen som vet exakt. Däremot är det klart att rektorsparet separerade i maj samma år och att Mina Tisell då flyttade till sin mor i Stockholm. Drygt tio år efteråt var hon bosatt på Karlavägen i Stockholm i samma hus som Karlfeldt; åtminstone måste de väl ibland ha råkat stöta på varandra.

                 Åter i Uppsala skrev Karlfeldt sin licentiatavhandling, som handlade om den engelske dramatikern och författare Henry Fielding. Han försörjde sig genom stipendier samtidigt som han också höll på med sin nästa diktsamling. I Uppsala lärde han känna diktaren Gustaf Fröding som hade flyttat dit tillsammans med sin syster Cecilia. Fröding läste en del av hans dikter innan de publicerades och gav Karlfeldt goda råd, som denne tacksamt tog till sig.

                
                 I slutet av 1898 hade Karlfeldt flyttat till Stockholm där han till en början fick arbete som timlärare i engelska vid Stockholms Borgareskola. På fritiden satt han på Kungliga biblioteket och skrev på sin doktorsavhandling. På biblioteket – där f ö Carl Snoilsky var chef - fick han anställning som extraordinarie amanuens. Tjänsten – 2 ½ timme per dag - gav 900 kr/år och lärartjänsten ännu mindre, så något utsvävande liv räckte inte pengarna till, även om det flöt in några kronor för enstaka dikter som publicerades i olika tidningar och tidskrifter.

 

       Karlfeldt har själv berättat i ett brev: "Bibliotekstjänsten behagar mig synnerligen. Skada blott, att den, åtminstone ännu, ingenting renderar. Får jag ej sitta som en fri man på eget lantgods, så vet jag ej, var jag bättre skulle trivas än i detta bokpalats, i vars salar gammal visdom och ny bo fredligt sida vid sida. Där tillbringar jag dagens bästa stunder…. "

 

Nu - 1898 - publicerades Karlfeldts andra diktsamling Fridolins visor och  andra dikter och därmed kom också hans stora genombrott. Där har Karlfeldt skapat Fridolin, sitt poetiska alter ego, en bondson som har studerat men blivit bonde och som skriver dikter på lediga stunder, en blandning av odalbonde och kulturmänniska.     En skillnad är dock att Fridolin återvände till det fädernevärv som Karlfeldt ryckts upp ifrån och inte kunde återvända till på grund av sin faders öde.

Så här presenterar han Fridolin i dikten Sång efter skördeanden: Sven Bertil Taube sjunger 


 


Här dansar Fridolin,

 


 

han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
………………

Dikten har liksom många andra av Karlfeldts dikter tonsatts av Wilhelm Peterson-Berger. 

Karlfeldt använder inga komplicerade versmått, och rimmen - ja, de stämmer ju som alltid hos Karlfeldt.. Antikens versmått och fornnordiska eller italienska sådana använde han sig inte av, vilket inte alls berodde på bristande kunskaper. Genom sina akademiska studier var han hemmastadd med både grekiska, latin och fornisländska. Han talade engelska och italienska flytande och även en del tyska.

Karlfeldt tog till sig folkvisans och balladernas versmått och bygger vidare på dem. Han blir med tiden allt säkrare och skulle uppnå mästerskapsstatus med sin sista diktsamling, Hösthorn, som kom 1927.

 

                 Vid tiden för Fridolins visor – sekelskiftet 1900 – var Dalarna i ropet i konstnärskretsar. Anders Zorn och Carl Larsson hade gjort landskapet känt och i Selma Lagerlöfs Jerusalem berättas om några människor från Dalarna och deras färd till Jerusalem.  I Fridolins visor hade Karlfeldt förlagt några av dikterna till Dalarna och dit skulle han återvända. Han hyllade landskapet inte bara för dess skönhet, det var väl så viktigt att där fanns dalkullor, fäbodar och fria bönder.

 


 

Marschen går till Tuna
på hed och backar bruna,
marschen går till Mora
och bergen de blå.
Med hacka och med spade
vi draga hem så glade
till skogarna de stora
och kullorna de små.

 

Hur lätt det är att vandra,
I bröder, med varandra,
när slantarna i fickan
slå takt mot byxans skinn!
Hur klarinetten låter,
då spelman vänder åter
med brudgumsskänk åt flickan
och bröllopslust i sinn!


 

Dikten är tonsatt av Wilhelm Peterson – Berger, som Karlfeldt träffade på Operabaren en mörk höstkväll år 1900 – resultatet blev livslång vänskap. Nationalromantikern Petersson-Berger tonsatte gärna Karlfeldts poem – och han gjorde storverk i detta intima format.  



 

 

 

Bl.a. tonsatte han Intet är som väntans tider:



 


 

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.


 

                      Dikten, med naturen, årstidrna och kärleken som huvudingredienser, skulle ha ingått i Fridolins visor och andra dikter, men Karlfeldt var inte helt till freds med den och bad Gustaf Fröding om hjälp. Det fick han och efter några justeringar var Karlfeldt nöjd och dikten kunde publiceras i hans tredje diktsamling, Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim, som kom ut i december 1901. Där omvandlade han med värme, humor och pietet de gamla dalagårdarnas väggmålningar till konkret och levande poesi. Inspiration har han fått från många olika håll – det finns spår av såväl Karl XII:s bibel som av Bondepraktikan och  av 1600-talsskalder som Wivallius, Stiernhielm och Lasse Lucidor.

                

1899 tilldelades han ett årligt stipendium från Svenska Akademien på 1 000 kronor och det tillsammans med ett resestipendium gjorde att han hösten 1901 kunde resa till Italien. Före sin avresa var Karlfeldt inneboende hos Mathilda von Düben på Engelbrektsgatan 4.

Efter hemkomsten på våren 1902 inledde han ett förhållande med familjens hembiträde Gerda Holmberg. Erik Axel var då 38 år, Gerda precis hälften så gammal. I augusti 1903 födde hon sonen Folke. Från Karlfeldt kom en bukett rosor men han var inte  intresserad av att erkänna förhållandet genom att gifta sig. Det ekonomiska ansvaret försökte han dock inte dra sig undan, och inte heller bröt han kontakten med Gerda.

Bevarade brev visar att Karlfeldt kände varmt för sonen Folke. Av breven märker man också att han håller en viss distans till Gerda; inte förrän några år senare börjar han använda tilltalsordet du i breven.

Sonen med Gerda 1903 hindrade honom inte från att inleda ett förhållande med den då 27-åriga Aagot Lidforss, maka till advokaten Erik Lidforss. Hon kände till att Karlfeldt gjort Gerda Holmberg med barn och hjälpte till att hitta en fosterfamilj i Stockholm för Folke. Men även Aagot Lidforss blev med barn genom Karlfeldt. Förlossningen blev svår och barnet dog vid födseln. Genom olika omständigheter fick Erik Lidforss reda på sanningen och Aagot valde att avsluta förhållandet med Karlfeldt.

 

Karin von Sydow har i sin bok Jag vill ha sagt dig de ömmaste ord låtit läsarna ta del av den omfattande brevväxlingen mellan Karlfeldt och Gerda Holmberg, men hon har också genom egna kommentarer gett en fin bild av hur författarens liv gestaltade sig.

 

1903 hade Karlfeldt blivit ordinarie bibliotekarie på Lantbruksakademien, och där kunde han tillgodogöra sig en mängd kunskap inom i synnerhet botaniken, vilket han kunde använda sig av i sin diktning.
                 Året därpå blev han som den förste av nittitalisterna invald i Svenska Akademin. Den ärevördiga församlingen insåg att man behövde förnya sig – dess karaktär av senilt ämbetsverk hade blivit alltmer pinsam. Behovet av litterär kompetens var ju också påfallande, eftersom akademin sedan 1901 hade i uppdrag att utse nobelpristagarna i litteratur. Karlfeldt, som ju var fil.lic. i engelska blev den som fick skriva utlåtanden om engelskspråkiga kandidater, och 1907 valdes han in i akademins nobelkommitté.

Vid slutet av 1800-talet framträdde i Sverige en rad författare, som i sin diktning besjöng olika landskap och med vemod såg tillbaka på den gamla bondekulturen och självhushållningen, som befann sig i upplösning. Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding skildrade Värmland, Ola Hansson skildrade Skåne, Verner von Heidenstam Östergötland och Erik Axel Karlfeldt givetvis i första hand sitt Dalarna men också som vi ska se Roslagen och Öland.

                 Diktsamlingen Flora och Pomona kom på bokdiskarna 1906. Flora var blomstergudinnan och Pomona var fruktgudinnan. Samlingen innehöll bl. a. den här sången  (I Lissabon där dansa de, musiken svarade Bo Sundblad för).

                 I och med inträdet i Svenska akademin var Karlfeldt etablerad och ekonomin förbättrades stadigt. Han skaffade sig en egen lägenhet på Karlavägen 41 där han bodde till 1909. Sitt ansvar för Gerda Holmberg tog han genom att anställa henne som sin hushållerska för en tid. Uppenbarligen har ändå det sexuella förhållandet med Gerda fortsatt eftersom hon i april 1907 födde ytterligare en pojke, Sune. Karlfeldt ordnade en mindre lägenhet på Åsögatan åt henne där hon bodde med sonen.
                 Förhållandet hindrade inte Karlfeldt från att i samma veva börja uppvakta konstnärinnan Lena Börjeson, dotter till skulptören John Börjeson (Carl Wilhelm Scheele i Humlegården). De två hade mötts 1898 på en middag hos paret Lidforss och träffades under de följande åren sporadiskt. Han uppvaktade henne men hon var inte beredd att gifta sig eftersom hon ville ta hand om sin far, som blivit blind. Efter Börjessons bortgång 1910 återupptogs förhållandet. Lena ville då gifta sig med honom men Karlfeldt förklarade att det inte var möjligt. De två kom att mötas då och då i fortsättningen. I ett brev förklarade Lena Börjeson. "Han var min första och min stora kärlek, en sådan kärlek kan aldrig dö, likaväl som den är liktydig med att kunna allting förlåta."


                      Ett par dikter i samlingen Hösthorn är tillägnade Lena Börjesson.

– den ena är ”Om till din bädd”:


 
” Om till din bädd, om till din bädd, Malena,
du hör mig nalkas över knarrigt golv,
förfäras ej och darra ej med bena,
om också klockan råkar skramla tolv.

Jag är en vårvind av de allt för sena.
Jag känner trappans krökar, låsets kolv.
Jag bringar doften av en blå verbena, 
som nyss vävts in av höstens jättesolv.

Jag var här förr:
i vårens rätta vaka,
för år tillbaka,
sjöng jag vid din dörr.”
 


 

                     

1913 efterträdde Karlfeldt Carl David af Wirsén som Svenska Akademins ständige sekreterare. Därmed inleddes en modernisering, vilket bl a ledde till att kvinnliga ledamöter kunde väljas in – Selma Lagerlöf blev den första. Nobelprisens ställning som den främsta internationella utmärkelsen etablerades.

 

Karlfeldt växte mer och mer in i sin roll, men tog den kanske inte alltför högtidligt. Ironiskt kallar han sig själv i en dikt’en kyrkvärd i litteraturens statskyrka’.

 


 

Där du skrider, min kusin

Blank och fin, hög i min

som i suset av blågula fanor,

syns du mig på alla sätt

värdig av din gamla ätt,

dina lysande kyrkovärdsvanor.


 

                  Genom sin ställning i Svenska Akademin fick Karlfeldt nära kontakt med samhällets högsta kretsar. Bland vännerna fanns Prins Eugen,  Prins Wilhelm, Anders Zorn, Albert Engström,  Nathan Söderblom, Henrik Schütt och många fler. Man kan nog säga att han efter många år lyckats ta social revansch. Zorn hade, berättar Karin von Sydow, målat en tavla av Karlfeldt, som denne emellertid inte tyckte var särskilt lik, vilket författaren påpekade och fick då till svar:”Om hundra år är det ingen som vet vem du är, men det är i alla fall en Zorn.”
                 En annan av vännerna, konstnären Carl Larsson sa en gång, vid en högtidlig middag:”Där satt dom allesammans med nya fina fruar, och så kom jag med min gamla Carin.”
                 Men Karlfeldt hade inte alls tagit med sig sin Gerda. Hon var inte ”fin” nog att visa upp i de högre kretsar, där han nu vistades. Det var inte någon särskild vacker sida som författaren därvidlag visade upp. När det gällde barnen var han emellertid alltid ytterst kärleksfull.

                 Vi kan – som jag nämnde – genom förmedling av Karin von Sydow ta del av den omfattande brevväxlingen mellan Erik-Axel och Gerda. Författaren skrev kärleksfulla brev till henne, talade om sin längtan efter Gerda och barnen på ett sätt, som måste ha väckt förhoppningar hos henne, men bekantskapen skulle vara i 13 år och tre barn innan ett äktenskap äntligen kom till stånd. Gerdas första brev till Erik Axel – åtminstone det första som är bevarat – kom på sommaren 1908, och det andas irritation:”Käre Erik! Skriv och arbeta du och bry dig inte om oss. När du slutat kan du ju slå dig i ro och låta oss rå om dig ett par dagar.”

                 Ekonomiskt hade Gerda inte heller det gott ställt. Under en tid tjänade hon lite pengar som sömmerska, och Erik-Axel hjälpte henne en del, men det kunde också hända att hom tvingades gå till bekanta och låna för sitt och barnens uppehälle.

                 I mars 1913 drabbades Karlfeldt av en förkylning som övergick i en svår lunginflammation. Han återhämtade sig så småningom – till mycket stor del beroende på Gerda Holmbergs omvårdnad - och de båda reste efteråt tillsammans till ett pensionat i Dala-Floda, den första gång de öppet visade sig tillsammans. De hade vid det här laget känt varandra i 12 år och hade två barn tillsammans.

                       I dikten Sjukdom skriver han som vore det fantasier under hans egen sjukdom

Karin von Sydow läser:


 

Jag seglar till ett fjärran land,
ett fjärran land.
Jag ser en strimmande båk.
Det står ett okänt folk på strand
och talar ett okänt språk.

Jag ser en vit azalea
bredvid en lackviol.
Det sitter någon vid sängen
och vakar i sin stol.

 

Det spelar i berget så klangfullt och rent,
som himmelens klockspel det leker så lent.
Jag hör en stämma, en öm och klar:
Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!

Med möda jag öppnade ögat.
Det var ingen främmande värld.
Det ringde påsk, det stod ett barn
och grät vid min huvudgärd.


 


Den näst sista versens rader” Jag hör en stämma, en öm och klar: Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!” får man nog tyda som Gerdas nödrop – ”Vad skulle det bli av henne och deras två barn, om Erik gick bort?”
När Karlfeldt återhämtade sig efter sjukdomen började han inse att det var dags att gifta sig med Gerda, och det kan nog hända att det var Gerdas resoluta uppträdande, som fick honom att fatta beslutet. Hon sade rent ut att om det inte blev någon ordning på deras förhållande, skulle hon lämna barnen åt honom och hon skulle nog klara sig själv. Karlfeldt lär ha svarat:” Är du i stånd till ett sådant offer, vem är då jag att inte vi två skulle vara ett.”

I mars 1915 födde Gerda en dotter, Anna Blanzeflor, men det blev först året därpå som de vid midsommartid vigdes hemma hos Oskar Hansson, präst i Katarina församling. Året därpå föddes ännu en dotter, Ulla. Familjen flyttade till en femrumslägenhet vid Mosebacke torg .

                 Karlfeldt kom att uppskatta livet med familjen. Han skrev:”Och tack mina kära, för att ni hjälpa mig att finna livet rikare och varmare”
Också Gerda fick förstås en fastare tillvaro som mor och maka i en hel familj.  

 

Några nya diktsamlingar hade inte kommit sedan Flora och Pomona 1906. Nu – 12 år senare - publicerades Flora och Bellona. Blomstergudinnan fick alltså vara kvar men fruktgudinnan fick nu ge plats åt krigsgudinnan Bellona. Det var ju också mitt under brinnande värlskrig. I samlingen ingick dikten I marsvind, skriven 1917  I Ryssland rådde revolutionsstämning, men viktigare än detta var för diktaren att vårens budbärare, staren, höll på att försvinna. Det är väl förstås naturligt med de nedläggningar av småjordbruk, skogsplanteringar på ängar och åkerlyckor och stora jordbruksmaskiner som plattar till marken gör att fågelarter som lever av insekter och maskar minskar i antal och inte längre är så vanliga. Karlfeldt avslutade dikten med de bekanta orden: "Hvad bry vi oss om tsaren? Se staren, se staren!"

Fåglar och andra djur är inte bara varelser i naturen. De är en del av vår kultur och enligt Karlfeldt bra mycket viktigare än krig och politik.

 

I Flora och Bellona gör Karlfeldt nedslag i såväl Roslagen som på Öland. En välkänd sång, tillägnad vännen Albert Engström, låter han Svarta Rudolf drömma sig tillbaka till flickor på Samoa, i Chile och Malaga, men även hemma i Roslagen finner han en mö, som bedårad, förlorad och förledd ler i den väldiges armar. Alltså precis som Karlfeldt själv skulle vilja ha det. I en annan dikt, Roslagen, får vi en fin beskrivning av floran och faunan där längs Upplandskusten.

                 Till ett gammalt torp på Öland kommer en sjöman tillbaka, men finner att torpet är statt i förfall. Han ger sig av igen, ”han landar blott som gäst”, trots att han i Arontorp funnit en ros. ”Han är ju en öländsk lättmatros och havet är hans land”.   CD

 

                 1918 ville hans kollegor i Svenska akademin tilldela honom nobelpriset i litteratur men Karlfeldt tackade nej till detta.

Somrarna tillbringades i Dalarna och när han 1921 hade köpt en mindre 1600-tals gård i Leksandsbyn Sjugare kunde han åter - efter en del reparationer och tillbyggnader - bli bofast dalkarl. Familjen skulle nu tillbringa sin lediga tid, sommar som vinter, i Sånggården eller ”Sångs.
                         Karlfeldt hade redan som ung gymnasist vandrat i Siljansbygden – nu kunde han göra det ännu mer. Han kände sig hemma där, han var trygg där.
”Det är ej endast dofter vi möta, när vi stiga ut på trappan, det är en hel atmosfär. Den innesluter oss och vårt hus, och vi leva i den, som i något förtrollat och overkligt.I höst- och vinternätter, då den svåra nordvästen från Siljan svingar sig över åsen och rumsterar i Opplimens dal, kan jag vakna med samma leende trygghetskänsla som jag erfor, då jag som barn väcktes av nattliga oväder kring min faders och moders gård. Den gamla oxeln knarrar sakta som av välbehag; han är som alla av sitt släkte en god stormtrotsare. Då sänder jag ett tack i stormen till de goda makter, i vilkas hand jag är, och jag gör det med andakten hos en löskerkarl, som omsider  kommit i hägn och lä med de sina. ”

Vad är då en löskerkarl? Ja, kanske en landstrykare, hemlös eller vagabond. I sin dikt En löskerkarl beskriver Karlfeldt honom så här: Jag ber Karin läsa

 


 

Vem är du och var kommer du från?
— Det vill jag och kan jag ej säga.
Har intet hem, är ingen mans son,
ej hem eller son skall jag äga.
Jag är en främling fjärranväga.

Vad är din tro och din religion?
— Jag vet blott att intet jag visste,
och var jag ej av den rätta tron,
så trodde jag dock ej miste!
Gud har jag sökt, den förste och den siste.

Hur var ditt liv? — Det var en storm och nöd
och kamp i en enda veva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.


 


Det är från trakten omkring Siljan som Karlfelt funnit mycket av sin inspiration, bl. a till den underbara visan om Jungfru Maria, som Peder Swahn ska sjunga på en  CD

 

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.
Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,
ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by,
där aldrig det dammar och vandras.
Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?
Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,
att ditt blod icke brinner som de andras?
Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,
och din panna är som bågiga månen,
när över Bergsängsbackar han vit och lutad går
och lyser genom vårliga slånen.

 

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid,
och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid;
knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid,
knappt piper det i svalbon och lundar.
Nu gå Dalarnes ynglingar och flickor par om par;
du är utvald framför andra, du är önskad av en var,
vad går du då ensam och begrundar?
Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord,
som i den tysta pingstnatt vill vaka
med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord
hon förnummit och de under hon fått smaka.

Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen.
Din moder månde sörja, att du strövar så allen.
Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren,
och i skogen går den slående björnen.
Ack, den rosen som du håller är ditt tecken och din vård,
den är bringad av en ängel från en salig örtagård:
du kan trampa på ormar och törnen.
Ja, den strålen som ligger så blänkande och lång
ifrån aftonrodnans fäste över Siljan —
du kunde gå till paradis i kväll din brudegång
på den smala och skälvande tiljan.

 

I första versen skriver han:”Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,
att ditt blod icke brinner som de andras?
”    

och i den andra:”Du är utvald framför andra, du är önskad av en var”.

Texten ger ju associationer till Maria från Nasaret, men det är nog ändå en annan Maria det här gäller. Kanske mötte Karlfeldt någon gång denna Maria från Sjugareby eller hörde åtminstone berättas om henne, Det lär ha funnits en ung, vän kulla, som inte mer än 24 år gammal dog i lungsot, och inte förunnades att uppleva kärleken under sitt korta jordeliv.

                 Mandelblom är den första av alla de blommor, som förekommer i dikten. Dess doft är svag och fin, för mig har den en säregen ljuvhet, säger Karlfeldt själv. Blomman förekommer inte i någon annan av hans dikter. Någon har räknat ut att det i hans diktning förekommer 289 namn på träd, buskar och blommor, med upprepningar c:a 700 gånger.

 

                 Karlfeldts tjänade nu bra med pengar. Hans främsta inkomst var lönen från Svenska Akademien på 12 000 kronor om året. Makarna Emma och Anders Zorn hade instiftat Bellmanpriset under förutsättning att prissumman på 10 000 kronor om året skulle gå till Karlfeldt på livstid. Till detta kom också arvoden och honorar.
                 Bellmanpriset hade instiftats "för att hedra en verkligt framstående svensk skald". Priset, som från början var 10 000 kr och grundat på avkastningen av den fastighet där källaren Freden i Stockholm ligger, har efterhand höjts till 250 000 kr. Priset delas ut av Svenska Akademien. Enligt testatorns vilja tilldelades Erik Axel Karlfeldt priset från och med 1920 till hans död 1931. Efter detta gavs priset, likaså på livstid, till Albert Engström. Priset blev rörligt 1943, men kan fortfarande förlängas.

                 Andra hälften av 1920-talet innebar årliga utrikesresor tillsammans med hustrun till Köpenhamn, Paris och Italien. Under sommaren 1927 publicerades diktsamlingen Hösthorn som lovordades av kritikerna. Den första upplagan på 5 000 exemplar sålde slut på en vecka.


                 Medan t.ex. Fröding använda sig av dialekter i sin poesi, skrev Karlfeldt alltid på rikssvenska men använde gärna gamla ord och han blev med tiden en språklig virtuos..

Med den gode vännen Anders Zorn hade han mycket gemensamt. Båda ville beskriva människor och platser, att de båda var födda i Dalarna råder det inget tvivel om. Zorn målade det han upplevde, Karlfeldt målade också men med ord, och då var det ofta äldre dalmålningar med bibliska motiv som han gjorde om till skön poesi. Så är fallet t.ex i dikten Elie himmelsfärd, som Karlfedt själv ska läsa:

 

Här åker sankt Elia upp till himmelens land
i en kärra så blänkande ny.………

 

                 Under vårvintern 1931 drabbades Karlfeldt av bronkit. Han frisknade till men vid påsken blev han sjuk igen. På annandagen verkade han vara på bättringsvägen men den 8 april drabbades han av kärlkramp. När döden spelade upp på sin giga var det ingenting annat att göra än att böja sig och följa med som Helmer Grundström uttryckte det.

 

I  Flora och Bellona ingår dikten Klagosång över en lantman, det kunde ha gällt honom själv.

 


 

Du sådde din säd,

guldregnet flöt ur din hand.

Du satte träd

och blomster vid åkrarnas rand.

 

På ren och vid dike

det viskar där fram du drar:

ett grönt och blommande rike

har mist sin herre och far.


 

Begravningsceremonin ägde rum i Storkyrkan den 12 april. Innan ceremonin fördes kistan i en procession till kyrkan. Officianter vid begravningen var ärkebiskop Nathan Söderblom och prosten Oskar Hansson. Följande dag gravsattes kistan på Folkärna kyrkogård utanför Krylbo.
                 I oktober 1931 tilldelades Karlfeldt postumt nobelpriset i litteratur.
                 Gerda Karlfeldt överlevde sin make med femtio år - hon avled 1981, nästan 98 år gammal. Hon begravdes bredvid Karlfeldt på Folkärna kyrkogård.

                 Det var Gerda som på 40-talet såg till att Sångs öppnades för turister, vilket bidrog till att många sökte sig dit och på så sätt fick en bättre kännedom om skalden, hans liv och diktning.     Gerdas berättelser om sin ungdom inspirerade Karlfeldt till flera dikter. Den mest bekanta torde vara Sommardansen. Jag ber Karin läsa den vackra dikten..

 


 

Jag dansade en sommar,
det var en vacker sommar,
och aldrig har det dansats
i denna nejd som då.

Det spelade om kvällen
från gårdar och från ställen.
Vi gick så långa vägar
i marscher två och två.

På röjningen i skogen,
på banan och på logen,
på alla har jag dansat,
då jag var nitton år.

Och alltid fick jag höra
jag var så lätt att föra,
och aldrig fick jag sitta,
och aldrig fick jag gå.

Det var från Valbromässa,
och intill Mickelsmässa,
och ingen helgdagsafton
så kom jag i min säng.

För alla ljusa mornar
och alla mulna mornar
jag gick direkt från dansen
till åker och till äng!


 

När det gällde att finna ämnen för sin diktning var det växt- och djurliv som han helst tydde sig till, men om årstiderna, vädrets växlingar och erotik handlar många dikter. Det finns bibliska motiv och historiska, syftningar på Bondepraktikan, på livet och döden. Han finner ord för allt: för vår längtan, för vår trånad, för naturen med blommornas dofter och djurens läten, för känslor, arbete och död. Han låter den enkla människan kommer till tals, Karlfeldt var oerhört bevandrad inom botanik och är oöverträffad som naturlyriker, en hel del av det teoretiska hade han tillägnat sig på lantbruksstyrelsens arkiv, men det mera jordnära hade han fått sig till livs genom de många strövtågen i naturen. Han hade förmåga att behandla sina ämnen så att hans alster blev till en njutning för oss läsare. 

 

 

 

 

I den sista diktsamlingen Hösthorn, som kom ut 1927, finns dikten Kurbitsmålning, där han summerar sitt liv och sitt verk. De gamla dalmålarna smusslade gärna in bilden av sin själs älskade i änglarnas flock, och så gjorde också Karlfeldt med Gerda i sin diktning, berättar han i en strof i dikten:


 

 

Jag målar en ros
och lilja därhos,
en ingen tror,
en ingenstans gror,
och blott till mitt hjärtas nöje
jag slingor och kransar snor.

Jag målar en vår
med nypon i snår,

jag målar en höst
med sippor på bröst,
jag blandar all årets fägring
min drövade själ till tröst.

Jag målar en stad,
en skön och glad,
med torn som ljus,
med portar och krus,
jag målar kung Salomos gamman
bland blomster i frillornas hus.

 

Jag målar en bild,
en skär och mild,
en ingen vet,
en hemlighet,
förstucken i flocken av tärnor
på mången bergsmanstapet.

Men se min kurbits,
dess resning och snits!
Allt högre den gror,
blir kunglig och stor,
en alla gurkornas gurka
från landen där solen bor.

Nu slutar mitt värv.
Jag går med min skärv,
en ingen minns,
en ingenstans finns.
Men hundrade år och mera
kurbitsen står stolt som en prins.


 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Övernaturliga väsen som ger lite mystik förekommer i dikten ”Häxorna” ur Flora och Pomona.

 

En flicka ger sig, ut i skogen, även om hon hört varningen

 


 

Gå ej bland olvonträd och slån,

då kvällens luft är ljum!

Där dväljs en underbar demon

i trädens dunkla rum.


 

 

Men visst träffar flickan på demonen, benämnd Isacharum, och han förför henne. Fadern råder henne att vara försiktig, men det hjälper inte.

Isacharum har henne i sin makt, och hon återvänder och dansar med honom och ber att få följa med honom. Det slutar med att flickan bränns på bål som häxa.


                      Karlfeldt var intresserad av visor  - det framgår av titlarna på hans båda första diktsamlingar, Vildmarks- och kärleksvisor och Fridolins visor. Hustrun Gerda och andra har vittnat om att han ofta för sig själv gnolade ett slags vismelodier till sina dikter, och det kan väl ha varit så att dessa melodier gav upphov till dikter. För all del – det kan ha varit tvärtom också, att det var dikterna som lockade fram melodierna.. Att många av dikterna är synnerligen lämpade att framföras sångligt har vi ju alla kunnat konstatera.

(Svarta Rudolf, som Karlfeldt skrev till Albert Engströms 40-årsdag fick musik av Robert Norrby. Vid Färjestaden blev tonsatt av Sven Scholander och till I Lissabon där dansa de skrevs musiken av Bo Sundblad.)

Det har varit få svenska skalder förunnat att under sin livstid bli så hyllade och omskrivna som Erik Axel Karlfeldt, och det är energin och kraften i hans egna ord som banat väg för hans litterära ryktbarhet. Till synes utan ansträngning kan han få orden att mjukt böja sig som sädesax, bli ’lydiga’ som Anders Österling uttryckte det .

                      Många har skrivit om Erik Axel Karlfeldt, mycket kanaliserat via Karlfeldtsamfundet som är en förening som vårdar minnet efter författaren och av hans diktning. Det bildades 1966 och har uppemot 900 medlemmar. Det har forskats och skrivits mycket om Karlfeldt. Det har emellertid också en Sollentunabo gjort, nämligen Karin von Sydow, som vi har nöjet att ha bland oss idag. Hennes synnerligen läsvärd bok ”Jag ville ha sagt dig de ömmaste ord” vill jag varmt rekommendera till dem som vill lära känna Karlfeldt bättre, i synnerhet om hans liv tillsammans med Gerda.


 

I Svenska Akadmin hade Karlfeldt haft stol nr 11 och efterträddes där av Torsten Fogelqvist, publicist, lyriker, författare och ledamot i psalmbokskommittén 1937. I sitt inträdestal riktade han sig till sin föregångare, men också i andra skrifter  har han i beundrande ordalag berättat om sin vän och författarkollega.
Fogelqvist talar på ett ställe om hur han som 20-åring upptäckte den nyutkomna
Fridolins lustgård i ett bokhandelsfönster 1901. ”Man frågade sig, om man hade råd. I fall som dessa blev svaret alltid ja.” Han låste in sig i sin lya i ett träruckel på Odengatan, den ogästvänligaste bostad han någonsin bott i. ”Att den ännu i minnet har sol kvar på väggen och vind och rymd i fönstersmygen beror på att i det rummet fick jag för första gången se Karlfeldts dalmålningar på rim rullas upp.”

Lubbe Nordström hade i ungdomsåren haft någon liten  meningsskiljaktighet. Han berättar:”Jag råkade sedan Karlfeldt då och då under årens lopp, alltid trygg, alltid med ett stort, fast handslag och med en rak, god blick. Vårt lilla gruff var för länge sen glömt som en ungdomsöverilning från min sida, han hade lärt sig känna, hur mycket jag tyckte om honom.”

Karin Boye skrev i IDUN efter Erik Axel Karlfeldts bortgång:

”Vid sidan av Fröding har Karlfeldt blivit den mest älskade av svenska skalder. Han är en av de få, som man lär sig utantill för att ta fram hans dikter ute på vägar och stigar, upprepa orden för sig själv och glädja sig åt dem. Han har skapat stor glädje ur det språk som är vårt dagliga bröd.”

 

Helmer Grundström från Västerbotten var en av Klarabohemerna med bakgrund som  skogshuggare, flottare och frilansjournalist.

Hans minnesord är ett vittnesbörd om att ”Karlfeldt vid sin bortgång var en hela folkets skald, en diktare, som hade sina rottrådar starkt fästa i den svenska  bondejorden. Han sög sin andliga näring ur det förgångna, ur de bibliska urkunderna och den gamla bondepraktikan, han omsatte de gamla dalamålningarna till rim, han diktade om Folkare och Brunnbäck, om slåtter och skörd och dalskt folkliv. Han säger visserligen i sin ståtliga dikt Fäderna,som jag i början läste två verser ur, att



 


 

”Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund,
och min själ blir beklämd och vek.
Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
halvt nödd, halvt villig er sak jag svek.”

 


 

 

men den bekännelsen kan man knappast sätta som motto över hans diktning”, fortsätter Grundström. Karlfeldt svek inte fädernas sak. Han tog upp deras arv och förkovrade det och långt efter det de gamla sederna ha dött och glömts skall hans diktning kvarstå som en andlig nationalskatt, en outtömlig källa att dricka och vederkvicka sig ur. Man skall minnas honom – icke som en som svikit fädernas tro och föreställning – utan som en av de sista bonde-ättlingarna. Man skall minnas honom som den glade Fridolin, som ”talar med bönder på bönders vis och med lärde män på latin”.