Klarabohemerna - var kom de ifrån, vilka var de och hur försvann de?
S:ta Clara nunnekloster
och
klosterkyrka
från 1280-talet överlevde inte när Gustav Vasa genomförde reformationen, men
hans son, Johan III lät uppföra en ny kyrka, Klara kyrka, på samma plats
mitt centrala
Stockholm.
Den stod klar 1590 och
har sedan dess blickat ut över de kvarter som med tiden skulle bli
Klarabohemernas huvudsakliga verksamhetsfält. Många var alltså
skribenter som ville få sina alster publicerade i någon av tidningarna, och
tidningar fanns det gott om där under decennierna på ömse sidor om
sekelskiftet 1900. Det är ett faktum att Klara under uppemot ett sekel rymde en stor del av den svenska pressen och drog till sig skribenter och andra som skapade texter och en särskild livsstil. Många gick under, andra blev berömda, de flesta är glömda. Om detta Klara har det skapats en myt, en övervägande ljus legend men också en kritisk framställning om elände och onyttighet. Sigfrid Siwertz skrev 1928:”Ack Klara, med dina nattvakna och morgontidiga kvarter, där rotationspressarna rulla upp nuet vägg i vägg med det förgångna på kyrkogården intill.” När det gäller det förgångna där på Klara kyrkogård tänker han väl sannolikt på våra stora 1700-talsförfattare Gustav af Leopold, Anna Maria Lenngren och Carl Mikael Bellman, som har fått sina sista vilorum just där. Om kyrkogården, som i dag har ungefär samma sträckning som på 1600-talet, har också Nils Ferlin skrivit: En viloplats ock för de levande är denna kyrkogård. En okänd Lidner
vakar i detta vakuum
mellan tidningsdrakar Utmärkande för storstaden var att den drog till sig de rikaste och mest företagsamma men också de fattigaste, minst privilegierade och mest utslagna. I alla kategorierna fanns det folk med förhoppningar om framgång i storstaden. Vilken samhällsklass de än tillhörde så behövde de någonstans att ta vägen och någonstans att äta. Restauranger och krogar, ölschapp och kaféer kom för deras skull till i Klara och där skapades också logi i alla prisklasser. Några av de påvraste fick betydelse för dem som bodde länge i stan utan att skaffa sig fast bostad. Det var då – i början av 1900-talet - som ungkarlshotellen kom till och utnyttjades av bohemerna, men för många var kassan så knaper att det i ställen fick bli en parkbänk eller en trappuppgång, om det inte fanns en mera lyckligt lottad vän som man kunde kvarta hos. Den brokiga skara av
förhoppningsfulla författare och konstnärer, som höll till i det här området
kom att kallas Klarabohemerna. De började väl dyka upp någon gång på
slutet av 1800-talet, men deras storhetstid, om man kan kalla den så,
inleddes omkring 1920 och höll på till 1950-talet, när Hjalmar Mehrs
grävskopor skulle sätta punkt för det stockholmska bohemeriet. Mikael Wiehe
skrev ” "Det fanns en man, en potentat, jag säger inte mehr, men allt han
såg i Stockholms stad, det skulle rivas ner..." ’Bohemer’
–ja, vad är det för något?
I NE förklaras det
så här:”Bohem (fr. bohème
'zigenare', eg. 'böhmare'; Böhmen ansågs vara zigenarnas hemland),
ursprungligen dels en krets av oregelbundet och sorglöst levande artister,
författare, studenter m.fl., främst i storstadsmiljö, en person som lever
ett fritt liv som avviker från mängdens.”
Ursprunget till begreppet var förstås franskt, men snart under det magiska 1800-talet dök det upp bohemerier i många länder, och i några städer blev de särskilt uppmärksammade: i Paris förstås med författaren och storstadens diktare Charles Baudelaire som centralgestalt, den Baudelaire som i det skånska Lund inspirerade Emil Kléen. Under sina universitetsstudier i Lund hörde Kleen till Tua-kotteriet, så kallat efter ett rum i det café där gruppen av överliggande studenter ofta hade sina sammankomster. Under några år i början av 1890-talet var detta lilla rum centrum för Sveriges första bohemrörelse.
Bohemeriet i Lund skulle snart nog sprida sig till Stockholm och Klara. Klara är ett begrepp i vår litteraturhistoria, dess bohemer också. Korta litterära alster för att ge mat för dagen var det som gällde - ingen satt i Klara och skrev romaner. Ville man göra det fick man åka nån annanstans. Där fanns författare
som August Strindberg, Lo-Johansson, Jan Fridegård, Sigfrid Siwerts, Per
Anders Fogelström och andra – flera av dem skrev om Klara, men de var
trots allt inte genuina Klarabohemer. De kom, kan man säga, ’på besök’. Det
var de andra - de som blev bofasta - som kallades Klarabohemer.
Det gamla hotellet i Klara
Väl mött i skuggornas skara! Sitt ner och spendera ett krus för det gamla hotellet i Klara, som blivit till luft och ljus.
Här sjöng några törstiga slarvar, mens andra bar vinkel och lod. Men nu flyger måsar och sparvar, där sängar och flaskor stod.
Och han som var mager om bena, magrade här några år och byggde i natten den sena palatser som än består.
Och han som lämnade livet en afton med hjälp av ett spjäll bor ännu, fast det är rivet, på sitt gamla Klara-hotell. Dagerman, en av de mest framträdande författarna bland de svenska fyrtiotalisterna, var född i Älvkarleby 1923 i dog bara 31 år gammal i Enebyberg. Han var först journalist och skrev reportage, kulturpolitiska kommentarer samt film-, teater- och bokrecensioner i flera tidningar. Sin debut som romanförfattare gjorde han med Ormen 1945, som väckte stor uppmärksamhet med sin beredskapsskildring och sin
fokusering på ångesten, vilket också blev temat i hans roman, De dömdas ö. 1950
drabbades Dagerman av svårartad
skrivkramp; han skiljde sig från sin första hustru och gifte om sig med
skådespelerskan
Anita Björk, kvitterade ut ansenliga förskott från sitt förlag, för att
1954, efter en djup
depression, ta livet av sig genom att sätta sig i sin bil i garaget och
gasa ihjäl sig. Han hade gjort flera liknande självmordsförsök tidigare –
det första när han var sjutton år – men ångrat sig i sista stund.
Klarabohemernas värld var en mansvärld med få undantag, det mest lysande var Barbro Alving som kunde svinga en bägare lika väl som karlarna. Andra som förtjänar att nämnas är Ester Sjöblom, Ester-Louise Gard och Ingegerd Granlund, som senare skulle vara med och skapa Nils Ferlin-sällskapet och bli framträdande inom Sveriges författarförening.
Det var vid den här tiden som Dan Andersson skrev En spelmans jordafärd, som i vanlig ordning refuserades, utom av Ture Nerman, som köpte den på stående fot, för femtio kronor. Dan fann det sedan synnerligen komiskt att den tidning som dikten publicerades i beslagtogs av polisen innan den hann komma ut, han fick alltså betalt för något som ingen kunde läsa. Dan Anderssons hustru Olga var syster till författaren och trubaduren Gunnar Turesson, som också drogs till Stockholm från sin värmländska hembygd. Han föddes 1906 och flyttade till Stockholm 1932 där han tidigt blev involverad i kretsen av bohemer i Klara. Han har bl.a. berättat i versform om ett av deras mera kända tillhåll, Café Cosmopolite på Vasagatan 7, vid Centralstationen, ett kafé i kontinental stil med utländska tidningar på käppar:
Café Cosmopolite. Text och musik: Gunnar Turesson
Ett litet café i ett Klara-kvarter
All världens problem blev lösta en gång
Namnet gav i varje fall en antydan om att bohemen är en internationell företeelse. Andra bohemkaféer var
Gangster-Norma, Pilen, Rheingold m.fl. men det mest klassiska var utan
tvekan Källaren Tennstopet, som hade grundats redan 1867 men då som
biljardsalong på
Fredsgatan 9
i
kvarteret Rosenbad.
Det var kanske roligare där då än det är i Rosenbad idag.
Författaren Sven O. Bergqvist berättar: ”Jag kom 1949 till Stockholm. Lämnade Hälsingland för att hamna i Klarakvarteren utan pengar eller bostad. Min situation var inte annorlunda än den var för dem, som snart kom att bli mina bröder och systrar i bohemkretsen. Jag kom hit, som alla de andra, för att förverkliga konstnärsdrömmen ovh bli författare! Den första person jag råkade på var Birger Vikström. Han var redan känd som författare och mycket omtyckt och läst. Varken han eller jag hade pengar, men han ordnade så att vi fick både mat och dryck. Birger tog mig till Vattugatan 8. Där låg restaurang Tennstopet och där i tamburen stod rockvakt-mästaren som Birger presenterade som August. Denne, som fick höra om vår belägenhet, vår hunger och fattigdom, tog fram plånboken och lånade oss pengar till en ordentlig omgång inne i restaurangen. Där på Tennstopet var det liv och rörelse, vilket skilde platsen från många andra restauranger. Man läste varandras manus, någon läste en dikt, man åt och drack. Det var insuttet och en härlig samhörighet bland gästerna. Tennstopet med sin unika miljö var en samlingspunkt som betydde mycket för gemenskapen bland oss drömmare.”
Det är inte många som
idag kan skryta med att ha suttit med vid Nils Ferlins bord på krogen i det
legendariska Klarakvarteret. Bert Olls är en av dem – och han berättar: En del av dessa kringdrivande unga män närde författardrömmar och skapade fenomenet Klarabohemerna. De satt på krogen och skrev ner sina epos för hand på servetter och lösa papper. Någon skickades sedan iväg till en lämplig redaktion, fick i bästa fall tillbaka några tior som honorar som man sedan kollektivt snabbt satte sprätt på i baren.” Detta att aldrig ha en riktig bostad skapade också en ständig oro. De festade gärna rätt häftigt men de drog sig fram, nasade texter ochskapade mer eller mindre bestående litteratur. Där fanns också de som aldrig skapade något utan bara gick och väntade och drömde. Få hade fast adress, man kinesade hos varann, bodde på usla lus- och lopphotell, ibland på kyrkogården eller helt enkelt på gatan om de inte övernattade hos någon kvinna. Dessvärre var det få av dem som tycktes hitta den riktiga kärleken.
En av de tidigaste Klarabohemerna var det tunna, blonda och tafatta geniet Oskar Andersson – signaturen O.A. och han var i motsats till de flesta av dem född i Stockholm. Om han skulle inrangeras bland bohemerna har diskuterats, men nestorn bland dem, Viktor Arendorff, har räknat in O.A. i den allra första bohemkrets som han var delaktig av. I vilket fall som helst varade hans bohemeri inte länge; han var bara 29 år gammal när han dog 1906. Till skillnad mot de flesta hade han en viss ordning på sina tillgångar. Sina pengar hade han ordentligt insatta på en postsparbanksbok, som han för säkerhets skull alltid bara med sig.
När den 20-årige OA sökte upp Redaktören Hasse Z på tidningen Söndags-Nisse hade han redan hunnit arbeta på Kungliga myntverket en tid och studera i 3 år på Tekniska skolan. Dessutom hade han gått på Högre Konstindustriella skolan för att lära sig att rita möbler. Trots bra betyg lockades han inte av formgivning, utan tog kvällskurser i teckning – han ville rita karikatyrer. Hasse Z. gillade OAs skämtteckningar och lät honom ersätta Albert Engström, som just hade slutat för att starta Strix, där f.ö. OA senare också skulle komma att medverka. Hans absurda humor har gjort honom till en av de mest kända tecknarna från de svenska skämttidningarnas storhetstid. Hans bilder utmärks av elegans och flödande komisk idérikedom men också av kyla och svartsyn.
Hasse Z blev både en mentor och god vän till OA – de sågs ofta ute i krogvimlet tillsammans. Dock var OA ingen mästare på det sociala livet, hur han än gjorde eller betedde sig blev det fel, och han blev något av driftkucku. Hans ritande blev en revansch där han kunde driva med alla. Ett exempel var "Mannen som gör vad som faller honom in", troligen Sveriges första återkommande serie, publicerad 1902–06 och den som gjorde honom mest känd. Det var små korta
berättelser om en eller möjligen flera figurer som alltid ger efter för sina
infall och inte är begränsad ens av naturlagarna.
Mannen som gör vad som faller
honom in slängde bort sitt paraply när det slutat regna, plockade behändigt
fram en bil ur rockfickan, och klippte av sig sina fingrar då han hälsat på
en man han inte tyckte om. OA påstås ha myntat det bevingade uttrycket "Ett gott skratt förlänger käften!" OA ville att det på hans gravsten skulle stå "Här vilar sig O.A.". Det godkändes dock inte av kyrkogårdsnämnden.
Hej bröder som slåss för att få en klass II
Emil Hagström var norrlänning, född 1907 i en liten by utanför Sollefteå i Ångermanland. Barndomen var eländig. Av fattigvårdsnämndens protokoll framgår att modern, Emil och lillasyster Olga ska flytta till ”fattiggårn” en tid. Emil vägrar att godta fattigvårdsstyrelsens beslut och ger sig iväg för att protestera, först till kommunalmannen som gaf beskedet: ”Nej beslut är beslut. Vi tyckte det var bäst så.” Prosten menade:”Så
farligt är det väl inte på ålderdomshemmet. Gå hem till din mor och hälsa
att vi gjort vårt bästa.” Och nog var det fattigt. Han berättar själv:”Kölden biter i tårna, hårda och stelfrusna, med sveciakängornas sulor nötta inpå bindsulan”.
Efter avslutad skolgång
försörjde sig Emil som springpojke, tidningsförsäljare och som dräng hos
bönder. 1924 inledde han sin första luffarfärd, det skulle bli många.
Hagström har berättat om sina vandringar i Historier från vägarna.
I Stockholm träffade
Emil Hagström 1935 författarinnan Ester-Louise Gard, och efter ett långt
”särboförhållande” i huvudstaden gifte de sig och flyttade ut i Roslagen. ”Då den första vinterstormen ylar kring knutarna är det gott att sitta på sin varma kammare. Det lär då hända att man minns hur det var förr. På den tiden man gick mellan redaktioner och kaféer i Klara, då man saknade fast bostad och man i bästa fall var skrudad i en gammal överrock som såg ut att ha varit i vägen för råttorna. Och kylan svepte in över Vasagatan och Klarabergsgatan och natten kom och det knarrade under ens trasiga dojor. Stjärnorna tittade vasst fram mellan drivande skyar. Jag vill sannerligen inte ha tillbaka den tiden som kallades det fria glada bohemlivet på trettitalet, men jag har inget emot att minnas…… jag ser skuggorna komma och gå, och jag vänder tillbaka till frusenheten, tomheten, eländet, de levande och de döda bröderna då för tiden.
Emil Hagströms dikter är natur, vemod, ett lätt tungsinne, men han har gjort gladare visor också. En heter ………..
Den tanklöse spelmannen text: Emil Hagström
Mitt hjärta är fullt och min ränsel är tom, väder jag har i min lunga. Ängarnas bugande juniblom bjuder min själ att sjunga. Rosiga kinder och runda små bröst, har varje flicka till kärlek och tröst. Har varje flicka till kärlek och tröst.
Mötte på vägen en rik patron, pigor han hade och drängar. - Aldrig jag byter min sångbara ton mot dina sorger och pengar! Fattig men glad vill jag leva och dö. Sist är oss graven en älskande mö. Sist är oss graven en älskande mö.
Rosor och liljor i dagarnas krans livet mig vänligen skänker. Rosornas glöd under ögonens frans, liljor, de vackra du tänker. Glöm mina synder, stryk bort mina ord! Själv är jag bara en handfull jord! Själv är jag bara en handfull jord!
Många av Hagströms dikter har blivit tonsatta av bl.a. Erland von Koch, Lars-Erik Larsson, Thorstein Bergman och Tor Bergner.
Just Tor Bergner eller Broder Tor som han kallades var en ofta sedd gäst på Klarakrogarna. Han var vispoet och gav ut många vissamlingar och skivor. Bergner skrev inte bara musik utan också fina egna texten. I kretsen bland klarabohemerna var han en central figur eftersom han tonsatte många av de andra Klarabrödernas dikter.
Helmer Grundström (1904-1986) var liksom Emil Hagström (1907-1970) en av de Klarabohemer, som lyckades skapa sig namn som författare. Han kom från
Ångermanland och arbetade som timmerhuggare och flottare innan han skaffade
sig folkhögskoleutbildning och slog sig på författarskap. Han debuterade
1929 men hans första betydande verk kom först 10 år senare med diktsamlingen
Detta är mitt land. När Grundström på sensommaren 1929 flyttade till Stockholm, trodde han först att det var med storstaden som tema han skulle skriva, men så blev det inte. Hans egenart stod att finna i hans känsla för den fattiga norrländska hembygden.
En av novellerna i
samlingen "Det skriker i skogen" börjar så här: Det är verkligen ingen glamorös värld Grundström målar upp; det handlar om den norrländska skogsbygdens mer eller mindre fattiga invånare. Han har en särskild medkänsla för de lite udda människorna, de som lever sina liv mycket enkelt, på ett gammaldags strävsamt sätt och ofta isolerat i sina ensligt belägna gårdar.
Många av de unga författarnas bakgrund var sådan. De var hårt märkta av klasssamhället och kombinerat med det liv de levde, ur hand i mun bland redaktioner och krogar, gav det upphov till en livsstil som var gemensam för de flesta av dessa bohemer, ett destruktivt förhållningssätt till livets vedervärdigheter.
Tre skuggor text: Helmer Grundström
Tre skuggor steppade en natt, - en grå, en gul, en mörk: en neger Sam, kinesen Li och skandinaven Björk.
De blåstes hop en stormig dag, - tripp-trapp - på trottoarn. Och hungern slet och kölden nöp i trenne stora barn.
Tills Li slog in en rutas glas och Sam klev innanför. Då dök det upp en sabelman med midnattsargt humör.
Då dansades en sista stepp, - kling-klang - med bojor på. Vad jorden dock var blomstergrann, vad Gud var god ändå!
Tre skuggor fick gemensamt hem, - en grå, en gul, en mörk: en neger Sam, kinesen Li och skandinaven Björk.
Birger Vikström, född 1921 i Norrbotten under fattiga förhållanden, blev med tiden känd som en av de sista klarabohemerna. Fjorton år gammal lämnade han hemmet och började en lång arbetsvandring söderut, drömmande om en tillvaro som konstnär. När han äntligen nådde huvudstaden var han utfattig med kläderna i upplösningstillstånd. Inget hotell vill ta emot honom och han fick vid något tillfälle ligga i ett badkar utomhus som han täckte över med en presenning.
Birger var en centralgestalt bland de sista av Klarabohemerna. Han levde som
en bohem och han dog som en bohem Så här har han beskrivits:.”Birger
Vikström stormade in på den svenska parnassen och därmed också Klara i
slutet av 40-talet. Han kom bokstavligen in från kylan, med skogskåda och
lagårdslukt i kläderna, och med en rejäl pris snus under överläppen. Han
hade lämnat huggarkojor och baracker och drängkammare och han hade bestämt
sej för att erövra litteraturen.” En
lite annorlunda bok är Den svenska människan
(1959), som han delade upp i tre huvudgrupper: Den egentliga människan, Den
vanliga människan och Den obehövliga människan den senare med en undergrupp:
Övriga existenser. Där finns rubriker som Svenska människor i en systemkö,
Riksdagsman med tveksam väljare, Vanlig människa i sittande ställning.
Birger har själv illustrerat boken med uttrycksfulla och enkla bilder som i
viss mån påminner om Stig Claessons.
Nils Ferlin (1898-1961) Det blev rätt många Klarabohemer men det finns många fler, bl.a. han som i dikten En valsmelodi presenterade sig så här:
Och jag är ganska mager
om bena, Det där stämmer faktiskt bra både på hans utseende och sätt för han var mager och skrev vissa dikter som många starkt troende kristna kanske inte skulle gilla. Nils Johan Einar Ferlin föddes 1898 i Karlstad. Fadern begick troligen självmord, vilket kom att påverka Nils hela liv. Han skrev emellertid aldrig om faderns död – desto mer om den tappra och kloka modern som trots problem visade vägen för Nils och hans två systrar genom skolan och fram till examen. Redan som barn hade Nils en idé om sin framtid – han etablerade sig som direktör för sin Cirkus Tigerbrand i vedskjulet hemma på gården vid Svintorget med systern Ruth som en av de medverkande. Efter sin realexamen 1914 fick han ta de jobb han kunde få som att såga is på sjön, att stå i bokhandel i Filipstad och som sjöman under en kort tid. Han utvecklade också sina talanger som underhållare, han skapade revyer och skrev schlagertexter, men det blev också en hel del festande.
För pengarna han tjänade köpte han cigarretter, sprit, tabletter och fenedrin , som då inte var klassat som narkotika. Det tog på kroppen och som 50-åring var han tämligen utsliten. Men i det längsta var han stolt över sin goda fysik, steppade, slog volter och bröt arm så ofta han kunde och vann nästan alltid.
Han kom till Stockholm och hamnade bland Klarabohemerna, som man talade om som mytiska personer, som skrev och söp. De sov på de billigaste hotellen och under buskar i parkerna och samlades på sina stamställen för sällskap, tröst och mer dricka. Klara rymde då fler krogar, ölschapp och kaféer än någon annan del av Stockholm. Nils Ferlin blev en central gestalt bland bohemerna. Han regerade först på Café Cosmopolite, senare på Tavernan, båda på Vasagatan. I slutet av 20-talet kom hans första diktsamling "En döddansares visor" och 1933, "Barfotabarn".
Vilhelm Moberg hörde ingalunda till Klarbohemerna men han var god vän med Nils Ferlin och skrev så här om honom:”Dödansare var det sista epitet som någon skulle komma på att kalla upphovsmannen till En döddansares visor för. Han utvecklade den högsta vitalitet, andligen och kroppsligen, han var sällskaplig, slagfärdig och kvick. Men mitt huvuduttryck var från början hans öppna vänskaplighet och absoluta, självklara uppriktighet.” Och så avslutar Moberg:”Nisse upplevde inga sorglöshetens glädjerika behemår i Klara, de var i stället tunga av bekymmer och besvärligheter. En annan sak är att han ägde en starkt sprudlande åder av galghumor, varmed han kunde övervinna dagarnas gråhet och tristess.”
Nils sörjde djupt när hans mor, som varit hans stora stöd i livet i december 1936 gick bort. Det följande året blev svårt, men han var inte ensam. Han hade sina systrar och deras familjer men också vännerna bland Klarabohemerna. I november 1938 kom diktsamlingen "Goggles". Den första upplagan på 2200 exemplar såldes ut på en vecka. Folkvisetonen genomsyrade hela Ferlins skrivstil, men tonen i dikterna hade djupnat. Ännu starkare känslor visade han i en svit dikter till minnet av modern. "Cirkus" är den mest kända av dem:
Jag lärde mig gå på händer 1938 träffades Nils Ferlin Henny Lönnqvist första gången och sedan sågs de så ofta de kunde – under krigsåren fick de nöja sig med att skriva brev till varandra, eftersom hon bodde i Helsingfors, men de förlovade sig 1944 och vigdes i Stockholms Rådhus året därpå - Nils var då 47 år. (De ’fantade sig’ som
det kallades efter dem legendariske borgmästaren Gunnar Fant. Det var f.ö.
denne som tillsammans med
Evert Taube
och skeppsredare
Sven Salén
grundade samfundet
Visans vänner
och han var dess förste
preses).
Att Ferlin uppskattades av såväl litterära organisationer som av allmänheten bevisas av att han blev Frödingstipendiat efter omröstning bland landets studenter, han fick Samfundet De nios stora pris och Svenska Akademiens Bellmanspris samt året innan sin bortgång det nya Frödingstipendiet som Värmlands läns landsting hade instiftat. Ferlins femte diktsamling,"Kejsarens papegoja", såldes i 22 000 exemplar, och även den sista, Från mitt ekorrhjul, som kom 1957, rönte strykande åtgång. Ur Ferlins efterlämnade dikter valde Henny ut ett antal till diktsamlingen En gammal cylinderhatt, som gavs ut postumt 1962. I den finns Får jag lämna några blommor som Lille Bror Söderlundh har tonsatt. CD Det sista året av sitt liv tillbringade Ferlin på sjukhus. Han drabbades av ett slaganfall som gjorde att han blev delvis förlamad men hans fysik klarade av även detta och han återfick talförmågan och kunde röra sig någotsånär. Hösten 1961 försämrades hans tillstånd hastigt igen och han avled den 21 oktober 1961. Han är begravd på Bromma kyrkogård. På gravstenen står dikten "Inte ens en grå liten fågel". Inte ens en grå liten fågel
Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den
andra sidan
Inte ens en grå
liten fågel Men den vackraste
dagen som sommaren ger
Till dem som tonsatt
Nils Ferlins dikter hör
Gunde Johansson,
Lille Bror Hos de flesta som skrivit om 30-talet är Nils Ferlin en återkommande gestalt. Det intressantaste omdömen om honom står Vilhelm Moberg för. Han genomskådar den officiella masken och ser den seriöse konstnären bakom alla teatrala utspel. Ett ord av Henny Ferlin kan vi också ta med oss. ”Vi borde vara tacksamma så länge det finns irrationella människor, drömmare och tänkare. Det är de som för världen framåt.” Klarakvarteren har grävskoporna sedan länge förpassat till det förgångna, men Nils Ferlins diktning låter sig inte begravas. Nya generationer kommer ständigt att upptäcka den utomordentlige poeten i livets villervalla och hans dikter om dessa de allra fattigaste, om den förunderligt starka kärleken och om stjärnornas likgiltighet inför döden. Hans utomordentliga noggrannhet och djupa förankring i den svenska vis- och kupletttraditionen har gjort att många, många tagit honom till sitt hjärta.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet.
Så återstår en Klarabohem och jag låter Ferlin presentera honom:
På Arendorffs tid
Viktor Arendorff
föddes 1878 i Stockholm och växte upp i ett typiskt borgerligt hem. Fadern var
pälshandlare.
Ferlin samt Viktor
Arendorff är utan tvivel de mest kända bland bohemerna.
Ferlin
skrev sin
dikt
”På Arendorffs tid”
1940,
men sanningen är att han levde till
1958,
blev 80 år och var oförtrutet verksam med att kränga texter in i det sista.
Ferlin har en ganska kostlig om än inte helt snäll historia att berätta om Viktor Arendorff och döpte den till till ”Arendorffs hämnd”. ”Arendorff hade blivit nekad servering på ett kafé och det föll honom naturligtvis inte i smaken. Han gick då till ett närbeläget kafé och ringde upp det stället han kom från och frågade med klar och sonor stämma: - Kan jag få tala med Manne? - Vilken Manne? frågade servitrisen, som nyss nekat honom en öl, utan att känna igen Arendorffs röst. - Immanuel – Immanuel Kant. Sitter han inte där? - Ett ögonblick ska jag se, svarade flickan och lade ifrån sig luren och ropade så högt att Arendorff hörde det i andra ändan på tråden: - Finns det någon Immanuel Kant här? Då hon inte fick något svar, meddelade hon att Kant inte var där, varpå Arendorff fortsatte: - Är Arthur där då? - Vad ska han heta mer än Arthur? - Schopenhauer, sa Arendorff och fick bokstavera det svåra namnet för flickan, innan hon såg sig i stånd att ropa: - Är det någon Arthur Schopenhauer här då? Då hörde Arendorff ett ljungande skratt i andra ändan av tråden och han kunde lägga på luren, säker på att flickan inte skulle komma tillbaka och upplysa honom om att inte heller Schopenhauer fanns där.”
Vad finns mer att säga om dessa kvarters egentligen föga romantiska historia och om de personer som blev Klareabohemerna. Svaret är MASSOR!
Jenny Westerström har också sammanställt en antologi, Klara texter där 67 författare och journalister finns representerade, alltifrån Carl Jonas Almqvist och August Strindberg till Tage Danielsson, som får ge sina synpunkter på Klara som det en gång var. En synnerligen välskriven biografi om Nils Ferlin pånästan 500 sidor kommer också ur Westerströms hand.
Dessutom finns en antologi av Lennart Bromander som heter Klarabohemernas bästa och som titeln antyder är det fråga om bohemernas egna alster. 15 av dem har bidragit, många med flera artiklar.
Jenny Westerström delade in Klaraepoken i tre 15-års perioder med Viktor Arendorff, Nils Ferlin och Birger Vikström som huvudpersoner i respektive period. När vi till sist kommer fram till årtalet 1960 är hela Klaraepoken död och begraven, hela stadsdelen uppgrävd och ersatt, tidningshusen bortflyttade, och författarna borta med vinden.
”Med många kulörta
lyktor
|