Start Uppåt


 

                     Kungaval och Eriksgata                                                                                          


Sverige kallades under fornnordisk tid för
 Svíþjóð. Namnet består av två delar: Svi- (alltså svearna) och -þjóð (folk), det vill säga "Sveafolket" eller Svea rike. På isländska heter och stavas Sverige fortfarande Svíþjóð. 
Svea rike - namnet förändrades långsamt – på 1200-talet hade det blivit Swerike, som på 1400-talet  i både svenskan  och danskan utvecklades till Swerighe och senare till Sverige, som väl kan anses vara en sammandragning av Svearnas rike.

När skriftliga källor under 900-talet berättade om var svearna bodde, handlade det om Uppland och Västmanland och möjligen Södermanland. Tillsammans med grannfolket götarna bildade svearna under Olof Skötkonung omkring år 1000 ett gemensamt kungarike som blev den första versionen av den statsbildning som vi idag kallar Sverige.

Den första gången svear omnämns i skrift är när den romerske historikern Tacitus, år 98 e Kr i sin bok  Germania  talar om svioner.   Tacitus beskriver svionerna/svearna som mäktiga sjökrigare och att de använde sin flotta för att hålla grannarna i schack. Så beskrivs svearna också av Adam av Bremen 1000 år senare.

Textruta: Sverige på 1100-talet, före införlivningen av      Finland under 1200-talet.
█▌ Svear
█▌ Götar
█▌ Gutar
 

 

 http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/9/93/Scandinavia-12th_century.png/250px-Scandinavia-12th_century.png

 

 

Det finns mycket få källor som behandlar perioden 800 till 1100, tiden då Sverige kristnades och riket enades under en kung. De två huvudkällor som finns är Vita Anskarii (Ansgar liv), skriven av munken Rimbert på 800-talet, och Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis (Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar), från omkring 1075. Så har vi de dikter, sagor och historieverk som skrevs i Danmark, Norge och på Island under 1100-och 1200-talen, men dessa källors värde har dock ibland satts i tvivelsmål. En del uppgifter kunde också fås från runstenarna, kungalängder och biskops- och lagmanslängder, samt de mynt som präglades i Sigtuna mellan ca 995 och ca 1030.
Sverige var vid denna tid uppdelat i många små och ganska självständiga tingsdistrikt eller lagsagor. Enligt de medeltida landskapslagarna skulle det finnas en tingsplats i varje härad.

Före år 1000 hade de flesta tingsområdena en kung som kom från en av ledande ätterna, och vars viktigaste uppgift var att leda krigståg. Kungarikena var små, ofta var det flera stycken i ett landskap

På tinget hade endast fria män rösträtt. Kvinnor, trälar och utlänningar ( t ex missionärerna) var utestängda från tinget.

Vi ska se lite på hur det såg ut i Uppland fram till slutet av 1200-talet.

Textruta: Folklanden i Uppland
Attundaland
Fjädrundaland
Tiundaland
Roden

 

http://wadbring.com/historia/bilder4/upplanden.jpg 

 

Det nuvarande Uppland bestod av 3 s k Folkland (samt Roden i öster), som hade varsin lagsaga och lagman.

Folklanden var indelade i hundare – namnet ändrades senare till härad. Om kungen kallade till ledung, dvs krigståg, skulle varje hundare bidra med 100 soldater och fyra krigsskepp, s.k. snäckor.

 I kustlandet (Roden) hette motsvarigheten till hundare skeppslag.

En snäcka bemannades av 24 roddare, och en styrman, totalt 25, vilket med fyra skepp blir 100 soldater, därav namnet hundare.

Folklanden var:

Attundaland                         - ’åttahundraland’             omfattade 8   hundare    800 man + 32 snäckor
Fjädrundaland - ’fyrahundraland’           omfattade 4   hundare    400 man + 16 snäckor
Tiundaland     - ’tiohundraland’              omfattade 10 hundare  1000 man + 40 snäckor

 Tiundaland motsvarades ungefär av mellersta Uppland från Uppsala och norrut till Dalälven men också en vik söderut från Uppsala till Mälaren, ungefär vid Ekolsundsviken. Detta var naturligtvis ytterst viktigt för handeln. Skepp kunde bekvämt ta sig dit, åtminstone fram till 1200-talet. Då gjorde emellertid landhöjningen att vattnen blev grundare, det blev värre för skeppen att ta sig fram, och Birger Jarl fann sig föranlåten att flytta huvudstaden till Stockholm.
Under tidig medeltid låg enligt Snorre Sturlasson i Ynglingasagan Uppsala och alla svears ting i Tiundaland, och där - strax söder om Uppsala - valdes kung vid Mora stenar. Snorre säger att Tiundaland var den rikaste och bästa bygden i Svitjod.

Sammanlagt blev det 22 hundare och således 2200 soldater fördelade på omkring 88 stridssnäckor. Därtill kom kustområdet Roden, som var indelat i skeppslag.
Hundare fanns även i England och Wales, vilket kanske inte var så konstigt, men med tiden dök uttrycket upp även i Delaware, New Jersey och Pennsylvania , fast där blev det förstås hundreds.

Roden  kallades inte bara östra delen av Uppland utan även en del av Gästrikland samt de närmast havet belägna delarna av Sörmland och Östergötland.
Det som vi idag kallar Roslagen nämns för första gången år 1493 och uppkom genom sammanslagning av "Roden" och "skeppslag". Roden har med kustfolket att göra, de som ror, framför båtar med rodd. Våra dagars Roslagen omfattar endast delar av kustlandet i Uppland och Stockholms län.
Många historiker menar att Roslagen kan ha gett namn till det eventuellt svenska folket ruserna och även Kievriket, som på ryska heter Rus, numer Rossija det vill säga Ryssland. Jämför med att Sverige heter Ruotsi på finska och Rootsi på estniska.

Över varje lagsaga fanns en lagman, men alla lagmän var underställda lagmannen i Tiundaland. Huvudort var Östra Aros/Uppsala. 
En av lagmännen i Tiundaland var Birger Persson till Finsta, en svensk storman och riksråd och säkerligen en av landets rikaste män. 1293 samlade han tolv redliga män och tillsammans skrev de en ny gemensam lag och resultatet blev Upplandslagen, som stadfästes vid tinget 1296 och blev gällande i hela Uppland varvid Folklanden försvann som administrativa enheter. Upplandslagen kom i stor utsträckning att ligga till grund för Magnus Erikssons landslag, som kungen stadfäste 1350.
Birger Persson var en känd personlighet, men ännu mer berömd blev hans dotter, den heliga Birgitta. 1321 påbörjade de gemensamt en pilgrimsfärd och besökte då först påvestaden Avignon och därefter Santiago de Compostela med aposteln Jakobs grav i Spanien.

Snorre Sturlasson (1178-1241) har i sin Ynglingasaga berättat så här:

”Uti sjelfva Svithiod är en lott af landet, som heter Södermanland, det är desslikes ett biskopsdöme.

Sedan är Vestmanland eller Fjerdhundraland, som också är ett biskopsdöme.

Det dernäst heter Tiundaland, hvilket är den tredje lotten uti sjelfva Svithiod. Den fjerde lotten kallas Attundaland. Så Sjöland (Roden), den femte lotten med allt det som dertill hörer, hvilket allt öster ut vid hafvet beläget är.

Tiundaland är förnämst och bäst bebygdt uti Svithiod, derunder lyder hela riket. Der är Upsala, der är konungastolen och der är erkebiskopsstolen, och deraf hafver Upsala öd sitt namn. Ty så kalla Svearne Sveakonungens egendom; de kalla den Upsala öd.»

Uppsala öd är ett samlings-namn på de mellan 70 och 100 olika jordagods som anslagits för att sveakungen och dennes folk skulle kunna födas hela året.”

Det framgår tydligt ur lagtexterna, att det var svearna som skulle välja kung. Så här heter det nämligen i äldre Västgötalagen i ett inlägg gjort av biskop Brynolf Algotsson i Skara, på 1280-talet: "Sveaer egho konung at taka ok sva vraekae".

Upplandslagen och Södermannalagen säger: "De tre folklanden, det är Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland, skall första taga konung.”
Valet blev sedan stadfäst genom att först Upplands lagman och därefter de andra lagmännen i riket, en efter en, dömde den nye kungen till hans värdighet, vilket skedde när han red Eriksgatan.

De kungar som vi med bestämdhet vet har blivit valda vid Mora sten är:

1.   Magnus Ladulås, /son till Birger Jarl/vald år 1275, den förste kung som det finns belägg för att han valts vid Mora

2.   Magnus Birgersson valdes år 1319 vid Mora sten, men han avrättades snart efter.

3.   Magnus Eriksson, vald 1319

4.   Håkan Magnusson, vald i februari 1362 

5.   Albrekt av Mecklenburg, vald i februari 1364

6.   Erik av Pommern, vald den 23 juli 1396

7.   Kristofer av Bayern, vald den 13 september 1441

8.   Karl Knutsson (Bonde), vald den 28 juni 1448

9.   Kristian I, vald den 2 juli 1457

 

Mora sten

Vid Mora sten hölls ting, där de svenska kungarna valdes under medeltiden. Kungen ställdes på en flat sten när han valts och folket som valt hyllade honom. När valet hade skett, placerades en mindre sten, en minnessten, på den större Mora sten och skulle ligga kvar där under kungens regeringstid. När en ny kung valts placerades minnesstenen vid sidan av Mora sten. Några av minnesstenarna finns kvar och förvaras i dag i en byggnad i närheten. Ett av fragmenten är känt som stenen Tre Kronor eftersom det är ett av de tidigaste kända exemplen på användande av Tre kronor som svensk rikssymbol. Fragmentet är en del av minnesstenen från valet av Albrekt av Mecklenburg.

Med Mora sten, som var ett monument, och Mora stenar avses alltså helt olika saker. Monumentet Mora sten förstördes sannolikt avsiktligt omkring år 1515. Legenden säger att Sten Sture d.y. flyttade den till hemlig plats för att förhindra att den danske kungen krönte sig till kung av Sverige. Vart den har tagit vägen har aldrig kunnat utredas.

Mora stenar är idag ett byggnadsminnesmärke.

                

Eriksgata 

Eriksgatan har säkert sitt ursprung i tidiga sedvänjor men hur tidiga är okänt. Det första kända omnämnandet finner vi hos den danske historikern Saxo Grammaticus omkring år 1200.  

Den äldre Västgötalagen omnämner kungen Ragnvald Knaphövde, som ska ha ridit eriksgatan 1125-26 efter att ha blivit vald till kung av uppsvear och östgötar. Västgötarna  hade redan valt den danske prinsen Magnus till sin kung. Ragnvald Knaphövde kom dock inte längre än till Karleby i trakten av Falköping  innan han slogs ihjäl av västgötarna därför att han ej tagit gisslan. Tillnamnet knaphövde  kom sig av att Ragnvald skulle ha haft ett litet och runt huvud.

Gisslan förekom redan i antiken som säkerhet för ingångna fördrag. Traditionen fortsatte i senare tider, bl a i Sverige. Där föreskrevs gisslan bland annat när den svenske kungens gjorde sin eriksgata. När kungaföljet kom till ett nytt landskap, skulle det landskapet lämna några betydelsefulla personer som fick följa med det kungliga sällskapet som säkerhet så att kungen inte råkade ut för någonting före nästa landskapsgräns. Skälet till att Ragnvald Knaphövde dödades av västgötarnas lagman och bönder var det förakt han visade mot dem genom att rida till deras ting utan att frukta för sin säkerhet.

Det är mycket annat av betydelse i Sveriges historia, som timat i de trakter där Eriksgatan drog fram – några ska jag nämna.

Eriksgatan företogs oftast vintertid, eftersom isen på sjöar och vattendrag underlättade färden, och förhoppningsvis kunde man då också slippa många leriga och blöta vägar.

I Upplandslagens konungabalk (1296) lämnas en samlad redogörelse för hur en eriksgata skulle gå till. Ännu utförligare redogörs för bestämmelserna i Magnus Erikssons landslag från cirka 1350, där vi kan läsa:

Nu skall konungen rida sin eriksgata, och landens män skola följa honom och giva honom gisslan, sådan att han är trygg och säker, och svärja denna ed som förut är sagd. Och konungen skall i varje land och lagsaga lova, att han skall hålla alla sina eder till dem, som han svor i Uppsala, då han först togs till konung.

§1. Nu skall han rida medsols genom sitt land. Då skola de som bo i Upplands lagsaga följa honom genom sin lagsaga till Strängnäs. Där skola södermännen taga emot och möta honom med lejd och gisslan och följa honom till Svintuna. Där skola östgötarna möta honom med sin gisslan och följa honom genom sitt land till mitt på skogen Holaved. Där skola smålänningarna möta honom och följa honom till Junabäck. Där skola västgötarna möta honom med lejd och gisslan och följa honom till Romundeboda. Där skola närkingarna möta honom och följa honom genom sitt land till Uppbåga bro. Där skola västmännen möta honom med lejd och frid och följa honom till Östens bro. Där skola upplänningarna möta honom och följa honom till Uppsala.

§2. Då är denne konung lagligen kommen till land och rike, och har ridit sin eriksgata. Han är vald såsom lagen säger och har med ed och ord gjort sina land och landens män allt det som han är skyldig dem och de det de äro honom skyldiga att göra.”

 

I de olika landskapen skulle kungen alltså bekräftas och hyllas vid de lokala tingen. Vid landskapsgränserna skulle kungen mötas av landskapets "grud och gisslan", som därefter följde kungen till nästa gräns. Syftet med gisslan var främst att garantera kungens säkerhet. Därutöver säkerställde följet att kungen verkligen var den han utgav sig för. Det behövdes därför att dåtidens svenskar inte visste hur kungen såg ut.

Lagen föreskrev endast var gisslan och lösen skulle ske, ingenting om färdvägen däremellan. En säkert dokumenterad eriksgata har vi inte förrän 1335 då en sådan genomfördes av Magnus Eriksson.  Den siste kungen som red rutten strikt enligt lagarna var Karls IX i februari-maj 1609, han hade då ett par tusen personer i sitt följe! Det kan ju inte ha varit helt enkelt att transportera och härbärgera så många. De exakta platser som skulle passeras varierade. 

Eriksgatans politiska betydelse sattes ur spel i och med att Gustav Vasa på 1500-talet gjorde kungakronan ärftlig.. Kungarna var dock skyldiga att genomföra en eriksgata en tid efter detta. Den siste kung som red eriksgatan enligt den gamla lagen var Karl IX. Det skedde vintern 1609.

Eriksgatans sträckning

Färden gick först norrut till Gamla Uppsala och Uppsala högar, Skandinaviens mäktigaste fornområde. Söder om Uppsala dyker det första hindret upp: Läby vad. Några egentliga broar fanns inte vid den här tiden, utan man fick välja ett grunt ställe och vada över ån. I bästa fall hade redan vikingarna lagt ut stenar i vattnet som ett slags "bro". På vintern kunde ån vara frusen vilket i så fall underlättade färden  betydligt.
Söder om Läby vad finns ett par hundra meter av Eriksgatan kvar i form av en fem meter bred och upphöjd vägbank, som räddats undan uppodling.
Färden gick via Enköping och sedan över Mälaren till Strängnäs, där det fanns ett biskopssäte och ett dominikanerkloster från mitten av 1200-talet. Båda torde behövas för att härbärgera kungens stora följe. Söderut mot Nyköping, särskilt mellan Björklunda och Aspa, är Eriksgatan ovanligt väl bevarad och länsstyrelsen i Södermanland har sett till att den är föredömligt väl skyltad.
Vid Aspa löt (äng) korsade Eriksgatan Storån, och där kan vi se ett par runstenar, den ena med namnet Svithiod inhugget, vilket torde vara det äldsta skriftliga omnämnandet av Sverige som vi har. Aspa var en gammal tingsplats vid Eriksgatan och under 1000-talet kunde man komma dit med fartyg från Östersjön via Svärtaån.

Så kom det kungliga följet till Nyköping, där det hade byggts ett slott, Nyköpingshus, vid mitten av 1200-talet.  Omkring år 1600 var staden och Nyköpingshus centralpunkter i det hertigdöme som styrdes av hertig Karl (sedermera Karl IX), men redan 1317 hade stora och viktiga händelser timat där – det var ju då kung Birger bjöd sina bröder, Erik och Valdemar, på julfest men efter kalaset kastade dem i borgens djupaste fängelsehåla och lät dem svälta ihjäl där. Om det står att läsa i Erikskrönikan, den viktigaste av de s k rimkrönikorna från medeltiden..

60 km sydväst om Nyköping ligger Krokek, eller Svintuna, som det hette, när det begav sig.

Krokek var ursprungligen ett franciskanerkloster från Magnus Ladulås' tid och ingick i det system av värdshus för resande som stadgades på den tiden. Det låg längs den gamla Eriksgatan och erbjöd en efterlängtad fristad i den illa beryktade kolmårdsskogen.

Vid reformationen drog Gustav Vasa in klostret och servicen åt de vägfarande måste ordnas på annat sätt så det byggdes ett separat värdhus på andra sidan vägen. Vägen upprustades sedan under Gustv II Adolfs tid och resandeströmmen ökade.

I värdshuset fanns servering och övernattningsrum, stallar för hästarna m m. Värdshuset utvecklades genom åren och Krokeks Gästgivargård blev en av Östergötlands största gästgiverier. Ännu i slutet av 1800-talet hände det att gästgivargården var fullbelagd flera nätter i sträck.

En gäst skrev om nykterhetstillståndet på gästgivargården:
"På Krokek såg jag hur brännvinet, menighetens fägnad och fördärv, gett sin påverkan. Man har hållit ett s k vedåke och så förplägat sig, att de fjolliga bönderna med sina krokiga steg och dåraktiga prat, just uppväckte medömkan hos mig. En spelman satt i en vrå med halvsovande ögon och gned på en fiol. Sällskapet tycktes mig snarare behöva sova än dansa."

 

Textruta: "Östergötland tager sin begynnelse vid thenna beck och är thenna steen anno 1684 opprättat af tåvarande landshöfdingen Axel Stålarm".

 

 

Där gamla Stockholmsvägen passerar landskapsgränsen vid bron över Krokbäcken finns två ståtliga gränsstenar med likalydande inskriptioner:

http://kopparbo.nu.loopiadns.com/OmgNorr/GamlaKrokek/Granssten.jpg
Gränssten vid landskapsgränden i Krokek

 

I Krokek vid Bråviken ligger den lilla ön Svinta, som i folkmun fått namnet Svinsta skär, som har blivit riksbekant genom Gideon Wahlbergs sång Dansen på Svinsta skär. Det var 1922, men långt tidigare fanns Svintuna kvarn där. 1399 ägdes den av drottning Margareta. Så småningom kom den att tillhöra Krokeks kloster för att sedan tillfalla Gustav Vasa och kronan. Kvarnen var i bruk fram till 1968 då Norrköpings kommun övertog den.

Kolmården är det första av tre besvärliga och bergiga skogsområden som Eriksgatan måste passera. Det var inte bara naturen som lade hinder i vägen – det lurade gott om rövare i skogarna.

Eriksgatan gick vidare mot Norrköping, som dock inte var mycket att hura för förrän på 1600-talet,  när den holländske affärsmannen Louis de Geer slog sig ner i staden. Han grundade ett flertal industrier i staden, bl.a pappersbruk, vapenfabriker, klädesfabriker och ett skeppsvarv. 1567 förstörde danskarna staden under det  Stora nordiska kriget och 1719 gjorde ryssarna det.

Enligt professor Birger Nerman (bror till Ture och tvillingbror till Einar Nerman) skulle det har varit på slätterna här som det hiskliga Bråvalla slag stod. Kung Harald Hildetand hade ju bivit 150 år gammal och fasade för att dö sotdöden, varför han utmanade Sveakungen Sigurd Ring för att då kanske stupa i striden som en äkta viking – vilket han också gjorde.

Linköping blev tidigt en viktig kyrklig ort. Domkyrkan härrör från 1100-talet (även om den har byggts om och byggts ut många gånger sen dess), och några kilometer åt nordväst grundades 1128 Vreta kloster. Birger jarls son,  Valdemar Birgersson, kröntes år 1251 i Linköpings domkyrka, och de nykrönta kungarna besökte staden på sina eriksgator.

1152 hölls ett kyrkomöte i Linköping med deltagande av den engelske kardinalen Nicholas Breakspear, som av påven Eugenius III sändes till Norden för att ordna Sveriges och Norges kyrkliga förhållanden. Han besökte först Norge och inrättade där  ärkebiskopsstolen i Nidaros. Han fortsatte till Sverige och på ett möte i Linköping skulle han skapa ett ärkebiskopsdöme även här. Det gick nu inte – anledningen var att Uppsala och Linköping inte kunde komma överens om var ärkebiskopen skulle ha sitt säte.
Däremot fastslog han på mötet i
Linköping 1152 svenskarnas skyldighet att betala Peterspenning, en skatt till påvestolen, som Sverige fick fortsätta att betala ända till dess att Gustav Vasa satte stopp för det vid reformationen.
Nicholas Breakspear valdes kort efter sin återkomst till
Rom i december 1154 till påve med namnet Hadrianus IV, f ö den ende engelsmannen på påvestolen.

Religiösa centra brukar även medföra högre utbildning och Linköping var inget undantag. en katedralskola kan dateras till 1266, möjligen Sveriges första.

Bland biskoparna i Linköping fanns en bror till Birger Jarl och så förstås han som kände sig nödd och tvungen, Hans Brask.

År 1598 utkämpades Slaget vid Stångebro i Linköping mellan Hertig Karl, sedermera Karl IX, och hans brorson Sigismund. När Karl insåg att han segrat kastade han sig ner på marken och tackade Gud, samtidigt kom en man från Sigismund och bad om vapenstillestånd. Karl gav order om eldupphör och förhandlingar inleddes mellan parterna. Sigismund tvingades dra tillbaka sin här från Sverige och utlämna de riksråd som varit honom trogna. Efter det stränga fördraget träffades kungen och hertigen för en middag på Linköpings slott.

Tretton rådsherrar och en fågelskytt som stått på Sigismunds sida fängslades, och efter en rättegång år 1600 – det kanske grövsta justitiemordet i svensk historia - avrättades fem av dem i Linköpings blodbad, nämligen
Erik Larsson Sparre, Ture Bielke, Gustav Banér, Sten Banér samt Bengt Falk (en hövitsman från Finland).
Arvid Eriksson Stålarm fördes till avrättningsplatsen, men benådades sedan han åsett de andras avrättningar.

Så nådde man Skänninge, vars gatunätet och stadens storlek är nästan densamma i dag som under medeltiden. Vårfrukyrkan reser sig på samma plats där stadens tyskar byggde och helgade den åt Jungfru Maria under slutet av 1200-talet.
År 1248 hölls här Skänninge möte i S:t Olofs kloster. Det fick stor betydelse för
Sveriges och Finlands införlivande i kristenheten. I mötet drogs riktlinjerna upp för Sveriges förhållande till påvestolen, och de riktlinjerna skulle komma att gälla fram till reformationen 300 år senare.
Påven
Gregorius VII hade på en synod i Rom 1074 bestämt att den romerska kyrkans prästerskap skulle leva i celibat.
Till Skänninge kom en kardinal, Vilhelm av Sabina för att leda kyrkomötet 1248, och han hade bl a i uppdrag att tvinga på det svenska prästerskapet celibatbestämmelserna, och visst lyckades han, men när kardinalen väl gett sig iväg, var man till en början ganska tolerant, och äldre präster tilläts behålla sina hustrur utan risk för bannlysning.

Snart kom Eriksgatans följe in i det svåra skogsområdet Holaveden, runt den nuvarande gränsen mellan Östergötland och Småland, och där fanns det skäl vara förberedda på ståtrövare och annat skumrask.

 

Rumlaborg i Huskvarna, är namnet på ett medeltidsfäste, som började byggas 1366 som ett försvar för "riksvägen" till Östergötland.


I Jönköping, vid dåtida Junabäcken, gick gränsen mellan Småland och Västergötland. Liksom vid de andra landskapsgränserna utbyttes "gisslan". I Jönköping finns i dag det enda ordentliga monumentet över Eriksgatan!

Staden grundades troligen under Magnus Ladulås tid. Den 18 maj 1284 fick staden som första stad i Sverige sina stadsprivilegier men namnet var då Junakøpung, vilket ändrades någon gång på 1400-talet till Jönköping.

Förmodligen fanns det vid Junabäcken något storgods, där konungen  kunder härbergeras på Eriksgatan, och där växte väl efter hand en köping uppr. Köpingen torde småningom ha blivit rik, och en sägen berättar om det:

 »I köpingen vid Wetterns södra ända bodde en rik borgare, vid namn Jonas, och till honom kom konungen med sina män. De gästade och drucko der i fjorton dagar. »Nu månde ditt öl vara slut», sade konungen. Men Jonas rullade in i salen en öltunna, så stor, att, sedan tunnan blifvit tömd och botten slagen derur, kunde kungen rida bort genom henne. Ett sådant gästabud kräfde hederlig genskänk, och kungen frågade Jonas, hvad han önskade. Den rike mannen begärde icke guld eller silfver; han begärde endast af skogen omkring sitt hem så mycket, som han kunde »tveta» in på en dag. Detta bifölls. Bittida en sommarmorgon tog Jonas sin yxa, gick söderut in i skogen och högg en tvet, -- det är ett spån, -- ur det ena trädet efter det andra, svängde djupt inåt landet och kom på aftonen till den punkt, der Dumsån faller ut i Wettern. Han hade då tvetat eller märkt ut ett rejält stycke land åt sig. Det sålunda intvetade området fick namn af Tveta Härad, och efter Jonas kallades köpingen Jonaköping

På kungsgården i Jonaköping firade konung Valdemar Birgersson år 1263 sitt bröllop med danska prinsessan Sophia, dotter till kung Erik Plogpenning av Danmark. Valdemar har under sin 25-åriga regeringstid inte lämnat många spår efter sig. Han har desto mer omtalats för sin kärleksaffär med sin svägerska, den danska prinsessan Jutta. År 1266, då Jutta var 20 år gammal, inträdde hon i Sankta Agnes Kloster i Roskilde. Snart fick Jutta efterträda sin syster som klostrets abbedissa.

Efter tiden i klostret reste Jutta till sin syster Sofia, drottning i Sverige. Enligt Erikskrönikan blev hon då frilla till Valdemar Birgersson av Sverige (alltså systern Sofias man). Rimkrönikan berättar:

"Den tid hon till Sverige kom var hon ej annorlunda än som en ängel vore från himmelrik, så var hon stolt och ljuvelig… Med konungen var hon då så kär, att han kom henne alltför när."
Hon fick barn med Valdemar 1273, vilket gjorde att kungen som straff tvingades göra en pilgrimsfärd till Rom 1274. Strax därefter återvände Jutta till Danmark. År 1277 återvände också Sofia till Danmark; maken hade då börjat leva öppet med sina älskarinnor och förebråddes av biskoparna för att ha förskjutit henne.
År
1283 skänkte exdrottningen sitt laxfiske i Norrköping till S:t Martins kloster i Skänninge och det är i hennes donationsbrev som Norrköping finns belagt i skrift första gången, Norkøponge.

Efter sedvanligt byte av gisslan tog man sig in i Västergötland, och där, lite söder om Falköping, finns det ett välbevarat och skyltat parti av Eriksgatan.

I februari 1388 hade svenska stormän hyllat den danska drottningen Margareta som svensk regent och därmed hade upproret mot Albrekt av Mecklenburg brutit ut. Kung Albrekt svarade med att försäkra sig om stöd från borgarna i Stockholm och begav sig vid sensommaren till Tyskland för att värva trupper för att kunna sätta kraft bakom orden. Svenska och dansk styrkor förenades och den 24 februari 1389 mötte de tyskarna vid Åsle kyrkby lite öster om Falköping.

Den svensk-danska armén segrade och kung Albrekt, hans son Erik av Mecklenburg, biskopen av Skara Rudolf av Mecklenburg och många riddare blev krigsfångar. När Margareta fick nyheter om slaget befann hon sig i Varberg och beordrade att krigsfångarna skulle föras till Bohus fästning, dit hon själv begav sig. Biskopen av Skara släpptes, andra krigsfångar fick betala för att släppas fria, men kung Albrekt och hans son förblev fängslades i 6 år -fram till 1395, när de släpptes efter att ha undertecknat Lindholmstraktaten, som bl a innehöll:

Att Albrekt och hans son Erik skulle friges mot att de skulle erlägga 60.000 mark silver samt överlämna Stockholms slott till Margareta. Resultatet blev ju att Stockholm lämnades över till Margareta.

Gudhem

Gudhems nunnekloster hade ett fördelaktigt läge vid den gamla pilgrimsleden som gick från kontinenten via Danmark och Ätradalen till Skara och därifrån vidare till Olof den heliges grav i Nidaros i Tröndelagen i Norge.

Klostret grundades av kung Karl Sverkesson år 1152 och blev ett av Sveriges allra första kloster efter Vreta kloster (1100) och Alvastra kloster (1143).
Vid klostret finns ruiner efter ett
hospits, ett slags gästhem. Klostret var nämligen skyldigt att ta emot resande, inte minst pilgrimer på väg mot Nidaros, och de blev många, alltför många, tyckte nunnorna. De fick inte tid till sina andaktsövningar, så de packade sitt pick och pack och drog norrut till Aranäs vid Vänern, där den mäktige marsken Torgils Knutsson suttit som slottsherre tills han blev gripen och avrättad av Magnus Ladulås söner under den enda period av sitt liv som de tre lyckades enas om en sak. Det var i december 1305 och Håtunaleken inträffade 8 månder senare, så särskilt länge var bröderna inte sams. Nunnorna då, ja, de fann det alltför kallt vid sjön, så de flyttade tillbaka till Gudhem.

Skara är en av Sveriges äldsta städer. Domkyrkan anlades omkring år 1000, det tillkom tre andra kyrkor under medeltiden och dessutom ett dominikanerkloster 1234 och ett franciskanerkloster ungefär samtidigt. Sälvfallet måste Eriksgatans följe att besöka staden.
På 1500-talet kom
reformationen, som Gustav Vasa använde sig av för att beröva kyrkorna deras rikedomar. Kyrkorna började förfalla och rivas. Till residens för en kunglig ståthållare lät Johan III ur det forna dominikanerklostret uppföra Skaraborgs slott, varifrån länet fick sitt namn.

En mil öster om Skara låg Varnhem, ett cistercienskloster för munkar, grundat ca 1150 av munkar från Alvastra.  Varnhem är platsen för den äldsta kända stenkyrkan i Sverige utanför Skåne (Gumlösa), uppförd i början av 1040-talet. Birger jarl med familj ligger begravda i Varnhems klosterkyrka.

Innan Magnus Eriksson lämnade Västergötland på sin Eriksgata 1335 stadgade han att en var som föddes av kristna män och kvinnor skulle vara fri, träldomen skulle alltså ej längre få förekomma. Det danska och norska slaveriet var då sedan länge avskaffat, och troligen hade många av de svenska trälarna redan frigetts.

Kungaföljet hade - får vi väl förmoda – klarat sig undan ståtrövare och annat pack i de fruktade skogsområdena Kolmården och Holaveden, men nu gällde det Tiveden, där riskerna för överfall inte var mindre. Skulle folk i kungaföljet råka illa ut och få mer eller mindre allvarliga blessyrer, så fanns på Tivedens nordsluttning bot att få i Ramundeboda kloster, som var en av stationerna vid Eriksgatan. Där ägnade sig munkarna åt sjukvård, samt erbjöd mat och boende för pilgrimer och resande. 1527 gick det förstås för Ramundeboda som för de flesta klostren i Sverige i samband med reformationen - tillgångarna konfiskerades av Gustav Vasa.
Inte ens på etablerade gästhem som Ramundeboda var det särskilt bekvämt att övernatta. Enklare resande låg i halmen på golvet. Kungen fick väl en egen avbalkning eller kanske
t o m ett eget rum och en säng, såvida inte en sådan rentav medfördes, men även sängarna fylldes alltid med halm, som täcktes över med en skinnfäll.

Eriksgatan passerade Örebro med sitt slott, som emellertid hette Örebrohus 1434 när det intogs av Engelbrekt, som senare residerade ett tag.  Genom dagens Örebro följde vägen en rullstensås och där åsen korsade Svartån, gjorde rullgruset ån grund och möjlig att ta sig över. Med tiden byggdes en bro över vadstället, som fick namnet "Örebron".

Örebrohus har varit utsatt för många stridigheter och bytt ägare flera gånger. Första gången det omtalas är i ett brev från 1364 då hertig Albrekt av Mecklenburg säger sig ha erövrat borgarna Örebro och Sundby.

Redan 1308 hade det hållits ett herremöte där mellan bröderna Erik, Valdemar och Birger, varvid en förlikning ingicks efter det att kung Birger hade suttit fängslat på Nyköpingshus sedan Erik och Valdemar hade fängslat honom i samband med Håtunaleken..

Hindersmässan hölls för första gången på 1300-talet som en marknad där bergsmännen från Bergslagen sålde sitt järn. Järnet släpades vintertid ner från de hyttorna i Bergslagen. Örebro hade en viktig hamn varifrån järnet fördes vidare. Nu är järnförsäljningen ett minne blott men Hindersmässan lever kvar. Namnet "Hinders" kommer från biskop Henrik i Gamla Uppsala, som följde med Erik den helige österut för att kristna hedniska finnar. Han anses vara Finlands skyddshelgo (sankt Henrik).

Bland bemärkta personer från Örebro kan väl nämnas Olof Pettersson och Lars Andersson, fast till historien har de gått under sina latiniserade namn, Olaus Petri och Laurentius André  Både föddes i Örebro och där dömdes de att med svärd avrättas. Domarna gällde högförräderi, men straffet omvandlades till böter, och så småningom togs de båda till nåder igen. Båda var i hög grad aktiva när det gällde att införa reformationen i Sverige.

Betydligt senare – den 21 augusti 1810 hölls riksdag i Örebro, varvid fursten av Pontecorvo,  Jean Baptiste Bernadotte, valdes till tronföljare. Beslutet firades och man drack tappert. Carl Axel Löwenhielm (greve och senare svensk chefsförhandlare vid Wienkongressen) skrev i sina memoarer:”Jag påminner mig så väl, att jag såg ärkebiskop Lindblom komma, åtföljd av ett par dussin besupna präster, för vilka Örebro trånga gator icke var rymliga nog.”

Vid Västeråd stötte följet på Anundshögen, där man redan på 1000-talet hade rest höga stenar för att markera denna Bröt-Anunds grav. Snorre Sturlasson beskriver Anund som en vänsäll man, som röjde skog och bröt land. Under hans tid skulle det ha rått fred och goda förhållanden i Svthiod.

Och så bär det hemåt igen. Först till Enköping och sedan på samma väg till Uppsala som när följet startade resan.

Och då säger Magnus Erikssons landslag:” Då är denne konung lagligen kommen till land och rike, och har ridit sin eriksgata. Han är vald såsom lagen säger och har med ed och ord gjort sina land och landens män allt det som han är skyldig dem och de det de äro honom skyldiga
att göra.”

 

http://www.bgf.nu/historia/2/bilder/eriksgatan.jpg