Start Uppåt


 

KVINNOR SOM SPELAT EN ROLL I HISTORIEN

Under hela vår historiska tid har det funnit kvinnor som påverkat samhället på olika sätt och i många fall påverkat historiens gång. Kvinnornas ställning har förbättrats efter hand, men nog är det så att männen oftare varit motståndare till förbättringarna än att de bistått kvinnorna i deras kamp. Men ändå har utvecklingen fortsatt på rätt väg och i dag har – åtminstone i de allra flesta länder -  kvinnorna i allmänhet rätt att leva sina liv som de själva vill, att ha egendom, att välja en egen karriär, att rösta och mycket annat.

Visst har de funnits i alla tider, dessa modiga, driftiga och kloka kvinnor, som har vågat protestera i ett mansdominerat samhälle eller som utfört stordåd eller skapat en karriär genom sin egen kraft. Jag kommer att berätta om några sådana kvinnor

Harriet Beecher Stowe, 1811 – 1896 den lilla kvinnan som startade det stora kriget.

Två författare bodde på 1890-talet som nära grannar vid Forest Street i Hartford, Connecticut. Den ene var Mark Twain – han som skrev om Tom Sawyer och Huckleberry Finn – och han har i sin självbiografi berättat om vad grannen ibland kunde hitta på.  Och grannen – det var Harriet Beecher Stowe.

Mark Twain skriver:

”Det fanns varken häck eller stängsel mellan tomterna, så hon begagnade sig lika mycket av vår tomt som av sin egen. Hennes förstånd hade förmörkats och hon var en patetisk figur. Dagarna i ända vandrade hon omkring under en muskulös irländskas tillsyn. Hos de nyinflyttade i grannskapet stod dörrarna alltid öppna under vackert väder. Fru Stowe klev in när det passade henne, och då hon kom i mjuka tofflor och för det mesta var full i sjutton, kunde hon åstadkomma överraskningar, och det tyckte hon om. Hon kunde slinka bakom en person som var djupt försjunken i tankar och drömmerier och stämma upp ett krigsrop som fick den där personen att hoppa ur kläderna. Hon hade också andra sinnesstämningar. Ibland hörde vi stilla musik från salongen och fann henne sittande där vid pianot, sjungande uråldriga och vemodiga sånger med oändligt gripande verkan.”

Grannen, det var Harriet Beecher Stowe det, och hon var vid det här tillfället omkring 80 år gammal [hon blev 85]. 

I ett ofta citerat brev långt tidigare beskrev hon sig själv som ”ett litet stycke till kvinna – en bit över 40 – ungefär lika tunn & torr som en pris snus och inte så värst mycket att se på under mina bästa dagar – och som nu ser ut som en förbrukad vara. Jag gifte mig när jag var 25 med en man som var rik på grekiska & hebreiska, latin & arabiska, men tyvärr rik på intet annat...”

Inte för att kyrkoherde Calwin Stowes bristande födgeni vid det laget längre spelade någon roll. Ett halvår tidigare, i mars 1852, hade hans maka gett ut en bok som innan året var slut hade sålts i 300.000 exemplar i Amerika och halvannan miljon i England. Boken var naturligtvis ”Uncle Tom’s cabin; eller Life among the lowly” , och det blev Harriet Beecher Stowes lyckokast. Den svenska översättningen, som efter publiceringen som följetong i Aftonbladet utkom i bokform 1853, döptes till ”Onkel Toms stuga, eller Livet bland negrerna i Nordamerikas slavstater”. Hon var övertygad om att Gud äntligen insett misstaget med ett politiskt system baserat på ojämlikhet och att han utsett en skolfröken från Cincinnati till sitt språkrör. President Lincoln beskrev henne som ”den lilla kvinnan som skrev den bok som satte igång detta stora krig”.

En gång var hennes namn bevingat och hennes roman fanns med i alla listor över kända romaner. I biblioteket i Woman’s Building i Chicago var 1853 första upplagan av ”Uncle Tom’s cabin” utställd, tillsammans med översättningar till 42 språk. Sedan dess har en markant förändring ägt rum. En stor del av den klassiska amerikanska litteraturen har förpassats till barnlitteraturen. Där finns numera ”Onkel Toms stuga” i gott sällskap med ”Den siste mohikanen”, ”Moby-Dick” (Herman Melville 1851) och ”Huckleberry Finns äventyr”.I den mån någon ännu läser den.

Harriet Elisabeth Beecher såg dagens ljus 1811 i Litchfield, Connecticut. Fadern Lyman Beecher var en Kristi soldat av den glödande sorten, den änglalika modern Roxana rycktes bort i lungsot när Harriet var fem år gammal. Innan dess hann Roxana livet åt sex barn, alla laddade med evangelisk begåvning och omutligt världsförbättrarnit. Tre av dem skulle uppnå nationell berömmelse. Den yngre brodern Henry Ward som seklets mest lysande predikant. Den äldre systern Catharine blev en reformvänlig pedagog, som  grundade ett kvinnoseminarium i Hartford, där Harriet i åtta års tid var lärarinna innan hon upptäckte sitt kall.

År 1832 flyttade Lyman Beecher med sin familj till Cincinnati, Ohio, i avsikt att omvända staden till den rätta tron. Jämfört med det trångbröstade Nya England var atmosfären i Mellanvästern i många avseenden tolerant och öppen också för kvinnor. Efter den överraskande framgången med sitt debutarbete 1833, en geografibok för barn, blev Harriet tillsammans med Catharine erbjuden medlemskap i ett lokalt lördagssällskap, the Semi-Colon Club. I kretsen av intellektuella där fanns också kyrkoherden Calwin Stowe med sin unga hustru Eliza Tyler, som emellertid efter två års äktenskap föll offer för en i staden grasserande kolera. Därmed kom änklingens blickar att riktas mot hustruns väninna, Harriet.

För Harriet Beechers del resulterade äktenskapet i sju barn, förutom flera missfall. Hon var  knappast vad man menar med en god mor, utom kanske i korta ryck mellan skrivseanserna. Tid och ro att skapa fick Harriet genom ett arrangemang som gick ut på att makarna under årslånga perioder var separerade från varandra. Calwin var inte särskilt förtjust i arrangemanget, men det var så Harriet ville ha det för att hon skulle få ro att skriva. Hennes första litterära försök var satirer framförda vid Semi-Colon Club. I den nya tidskriften Godey’s Lady’s Book publicerade hon med början 1839 små betraktelser med titlar som ”Rättegång för en hushållerska” och ”Den ångerfulle alkoholisten” men det var ingenting som gav löften om en kommande storhet som författare.

Varifrån kom då gnistan som startade den stora branden? Hos Harriet fanns medfödda anlag för stora utspel till mänsklighetens fromma. Tillsammans med systern Catharine organiserade hon under åren vid kvinnoseminariet protestaktioner mot fördrivningen av cherokee-indianerna från Georgia. Än mer brännande var ”negerfrågan”, som kulminerade i den famösa Fugitive Slave Law från 1850, som vid hot om 1000 dollars vite och sex månaders tukthus stadgade att förrymda slavar i nordstaterna skulle återbördas till sina juridiska ägare. Ett redan från förut inflammerat politiskt klimat kokade nu över. Flammande brandtal hölls, blod flöt på gatorna. Harriet Beecher Stowe doppade sin penna i svavel och började skriva.

Harriet sargades ända in i märgen när hennes ettårige son Charley dog i juli 1849. ”Det var vid hans dödsbädd och vid hans grav som jag lärde mig vad en stackars slavmoder måtte känna när hennes barn slits ifrån henne.” Den avgörande impulsen för henne blev en inre syn med bilden av en blödande, piskad negerslav. Redan samma dag växte den första scenen ur ”Onkel Toms stuga” fram på papperet - det var titelgestaltens sorti ur jordelivet.

”Onkel Toms stugainnehåller många starka scener, men som litterärt konstverk har boken onekligen sina brister. Kritiker har liknat författaren vid en evangelisk predikant, indignerad

gammaltestamentlig profet, sentimentalist, bitsk satiriker men oskså skarpsynt, realistisk iakttagare och analytiker av seder och bruk i tre olika slavregioner. Svarta läsare har för sin del underkänt de klichéartade porträtten av negerslavar – författarinnans kännedom om dem inskränkte sig i stort sett till tjänstefolket Rachel och Zillah i köket, förutom glimten av en slav, som familjen Stowe en gång gav nattlogi under dennes flykt längs den underjordiska järnvägen till Kanada.
Å andra sidan har flera nyckelhändelser i romanen en väl tillvaratagen verklighetsbakgrund, som t.ex. Elizas och hennes barns dramatiska flykt över Ohioflodens smältande is.

Med förakt har författare som Richard Wright och James Baldwin avfärdat Onkel Tom som en i sin orkeslöshet patetisk figur. Den bild av titelgestalten som framträder är ändå i väsentliga stycken en annan. I själva verket framstår Onkel Tom som ett under av rakryggad omutlighet. In i det sista motstår Tom den sadistiske Legrees misshandel och Cassys uppmaning att gripa till yxan faller på hälleberget.

Så startade den lilla kvinnan det stora kriget –bilden är väl inte hundraprocentigt sann, men onekligen vacker. Hur som helst blev ”Onkel Toms stuga” en försäljningssuccé, dock inte utan häftiga protester, naturligtvis främst söderifrån. Den mest påtagliga  menings-yttringen var ett avskuret svart öra skickat med posten; dessbättre öppnades paketet av mottagarens make. Många kritiska anmärkningar, också från personer med motsvarande åsikter i negerfrågan, tog fasta på författarens kön - att med glödgad penna beskriva ohyggligheter var inte precis ladylike. Föraktfulla uttryck som korsfarare i krinolin myntades.

Berömmelsen tvingade henne in i en offentlighet motsvarande den som drabbar dagens Nobelpristagare i litteratur. Hon hade större förmåga att förtjäna pengar än att hushålla med dem, och gång på gång blev hon nödsakad att lämna ifrån sig halvfärdiga manuskript.

Bäst lyckades Harriet Beecher Stowe med två titlar placerade i nyengelsk 1700-talsmiljö, 1859 resp. 1869. De är lite väl utdragna och ganska sentimentala, men samtidigt fyllda av intressanta händelser och mer eller mindre färgstarka personer. Snart nog hade de glömts bort av den litteraturintresserade allmänheten och vid det här laget har nog hennes största  litterära triumf rönt samma öde.

 

Bertha von Suttner (1843-1914), författare och fredsaktivist

 

Denna märkliga kvinna föddes som Bertha Sofia Felicita Kinsky von Chinic und Tettau i Prag 1843. Det fanns ingenting i hennes tidiga liv som pekade på att hon skulle komma att ägna sig åt fredsarbete. Hennes far var fältmarskalk, hennes morfar kavalleriofficer. Eftersom fadern dött redan före Berthas födelse hade hon en förmyndare, anställd vid det kejserliga hovet i Wien. I Berlin blev hon senare vän med den preussiske kungen Vilhelm I. Bertha Kinsky kände både sympati och beundran för denne militäriske herre, som med tiden (1871) skulle bli det enade Tysklands första kejsare.

Hon har själv berättat att hon betraktade krig som något helt naturligt när hon var liten, men  politik intresserade henne inte. Hon sjöng gärna och spelade piano.

Bertha tycks ha varit ett ensamt barn. Den enda vännen var kusinen Elvira, vars mor också var änka. Kusinerna undervisades hemma, och livets stora äventyr var när de fick följa med sina mödrar till den tyska kurorten Wiesbaden.

Där spelade mammorna på kasino och förlorade det lilla kapital de hade. Det var förstås inget bra utgångsläge för flickor ur aristokratin som helst skulle vara förmögna för att kunna gifta sig ståndsmässigt.

Från början såg det dock ut som om Bertha skulle lyckas. En äldre stenrik baron, Gustav von Heine-Geldern, anhöll om hennes hand. Men när de väl var förlovade ångrade sig Bertha Kinsky, bröt förbindelsen och lämnade tillbaka alla förlovningspresenterna.

Nu tog hennes liv en ny vändning. Hon var 21 år och beslöt sig för att studera sång på allvar. Hon började också resa och delta i sällskapslivet.

Sångkarriären gick dock i stöpet och 30 år gammal beslöt sig grevinnan Kinsky för att bita i det sura äpplet och ta plats som guvernant, det vill säga privatlärare. Hon behövde pengar och ville inte tillbringa resten av livet som fattig sällskapsdam åt sin gamla mor. Hennes adelstitel och utbildning borgade för god kvalitet och hon fick genast en anställning.

Baron Carl von Suttner i Wien hade fyra döttrar som behövde lektioner i språk, sång och dans. De tre äldre sönerna skulle inte undervisas, men den yngste, Arthur, fångade ändå guvernantens intresse. De inledde en hemlig kärleksaffär, trots att den sju år äldre Bertha Kinsky inte ansågs tillräckligt fin.

När förhållandet till slut avslöjades kom förstås hennes anställning i det suttnerska hemmet till ett slut, och vad skulle hon då ägna sig åt?

                      En vårdag 1876 lät den svenska industrimannen och uppfinnaren Alfred Nobel sätta in en annons i en av Wiens dagstidningar: ”Förmögen, högt bildad äldre herre söker språkkunnig, mogen dam som sekreterare och husföreståndarinna.”

Alfred Nobel var en omsusad men samtidigt ensam människa, ständigt på resande fot. Författaren Victor Hugo kallade honom ”Europas rikaste vagabond”.
Bland svaren på annonsen var det särskilt ett som verkade intressant. Brevet var från en grevinna med det ärevördiga namnet Bertha Sofia Felicita Kinsky von Chinic und Tettau. Hon var 33 år, kom från en anrik men inte särskilt välbeställd familj och hade, då hon svarade på Nobels brev, fortfarande anställning som guvernant hos en familj von Suttner.

En kort tid senare möttes de, kemisten som uppfunnit dynamiten och grevinnan som skulle bli Europas mest kända fredskämpe.

 

Nu bodde han alltså i Paris, och det var dit Bertha Kinsky reste för att tillträda tjänsten. I Paris lärde hon känna en kaukasisk furstinna, vilket skulle komma att påverka hennes framtid.
Bertha von Suttner var under en kort tid sekreterare och hushållerska hos Alfred Nobel i hans våning i Paris. Hon fann genast ”ett utsökt nöje” i att tala med uppfinnaren, trots att han redan  första gången de träffades började tala om militära förstörelsevapen. Det kunde ha blivit en storslagen romans, och hos Nobel fanns nog också förhoppningar om en sådan. Kanske var hon hans drömpartner - vacker, intelligent och reflekterande. Men han vann aldrig hennes hjärta.

Bertha Kinsky hade redan en kärlek som hon snart skulle återvända till. Vänskapen mellan Alfred Nobel och Bertha Kinsky räckte emellertid livet ut. De brevväxlade fram till hans död 1896, och han följde med stort intresse hennes fredsarbete.

 

Bertha Kinsky återvände till Wien. Hon och Arthur gifte sig i hemlighet, i hemlighet eftersom deras familjer var emot det.. Därefter reste de till Mingrelien, en region i nuvarande Georgien, där furstinnan som Bertha Kinsky lärt känna i Paris hade sitt residens.

Kvar i den franska huvudstaden lämnade de Alfred Nobel, som istället började sällskapa med det tjugoåriga butiksbiträdet Sofie Hess.

Paret von Suttner kom att stanna i Kaukasus i nio år. De gav språk- och musiklektioner och Bertha von Suttner skrev böcker. De levde enkelt och ”utvecklade en livsfilosofi, som vi aldrig skulle ha kunnat tillägna oss under andra levnadsförhållanden”, som Bertha von Suttner skriver i sina memoarer.

Tillsammans studerade de bl.a. Charles Darwin. Intressant är att de gjorde helt andra tolkningar av Darwin än de gängse, som tagit fasta på uttrycket ”survival of the fittest”, den starkes överlevnad. I stället lyfte de fram de texter hos Darwin som understryker vikten av samarbete för artens överlevnad. De varnade också för den förestående ”maskinåldern” som skulle bli följden av den aggressiva nationalismen och upprustningen i Europa.

De brann båda för en annan värld, en värld utan krig, en värld där mellanstatliga konflikter avgjordes inte med militärt våld utan genom förhandlingar och i domstolar..

Enligt deras filosofi är kriget det största hotet mot människors utveckling och välmående. Men krig är inte något oundvikligt. Det finns nämligen ingenting i den mänskliga naturen som säger att vi måste kriga och ha ihjäl varandra, menade paret von Suttner.

 

1876 återvände de till Österrike. Där fick Bertha von Suttner för första gången höra talas om den europeiska fredsrörelsen. Hon beslöt sig för att ägna sitt liv och sitt författarskap åt denna. Snart var hon Europas mest kända fredsförespråkare, aktad av många och hånad av andra. Hon skrev tidningsartiklar, arrangerade konferenser och föreläste och blev en av de viktigaste initiativtagarna till det sena 1800-talets hängivna kamp för att förhindra framtida världskrig.

 

Alfred Nobel beundrade henne och inspirerades av rörelsens engagemang för det goda i människan, men var ändå inte säker på att det skulle leda till fred på jorden. ”Kanske kommer mina fabriker att sätta stopp för krigen snabbare än dina kongresser”, skrev han till sin väninna. Han beskrev henne som en fältherre som förde krig mot ”okunnighet och dumhet”. Själv var han kluven inför fredsrörelsen. Han skänkte dock stora summor pengar till den, och blev även medlem i den österrikiska fredsförening som grundats av Bertha von Suttner.

Mycket talar för att det var Bertha von Suttner som inspirerade Alfred Nobel till att instifta fredspriset, som hon själv – som första kvinna - fick ta emot 1905.



 

Hennes bok "Ned med vapnen" (Waffen nieder!) kom ut år 1889 och blev genast en storsäljare som väckte enorm uppståndelse. Bertha von Suttner skrev med stort patos - och i boken skildrar hon krigets vidriga verklighet från Solferino den 24 juni 1859 till fransk-tyska kriget 1870-71 med massor av ruskiga detaljer, vilket var ovanligt vid denna tid. Att Solferino var fruktansvärt kunde också Henry Dunant intyga. Han var närvarande vid slaget i Solferino, och det var det hemska dödandet där, som gav honom impulsen till att starta Röda Korset. Suttners bok är en flammande appell mot krigets och nationalismens vansinne. Hon ger initierade bilder från överklassens Wien med dess krigshetsande aristokrati, inte minst gisslar hon kvinnorna som i de förnäma salongerna visar sin ohöljda och sexualiserade beundran för militärerna i sina uniformer.
Bertha von Suttner använder sig också av goda portioner ironi när hon beskriver Wien-societeten under kejsartidens nedgång. Det var en tid av förändring - Darwins bok "Arternas uppkomst" diskuterades flitigt i salongerna (det där med att vara besläktad med apor gillades inte av många) och så var det då krigen - krigen som förhärligades - att dö för sitt land - att falla i strid för kejsaren ansågs vara det bästa som kunde hända en ung man.
Bertha von Suttner drar sig inte för våldsamma och blodiga krigsscener - läsningen blir minst sagt obehaglig på många ställen - framför allt när hon skildrar scener från slaget vid Königgrätz 1866, som österrikarna för övrigt förlorade.med lemlästade soldaterna och skadeskjutna hästarna som ligger övergivna och under stora plågor sakta dör i slagfältets gyttjiga lera.

Boken blev en sensation. Den ryske författaren, Lev Tolstoy (han med Krig och fred och Anna Karenina) skrev till Bertha von Suttner: ”På samma sätt som Harriet Beecher Stowes bok Onkel Toms stuga fick stopp på slaveriet, så kommer Er bok att få krigen att upphöra.”



 

Nu uppfylldes ju inte Bertha von Suttners förhoppningar, men hon slapp att själv uppleva Första Världskrigets utbrott den 28 juli 1914. Hon hade avlidit 6 veckor dessförinnan. I dag är hon mest känd som kvinnan som anses ha inspirerat Alfred Nobel att instifta fredspriset.


Edith Cavell,  1865–1915, brittisk sjuksköterska, skjuten som spion.

 

Edith Cavell,  1865–1915, brittisk sjuksköterska, verksam under första världskriget. Hon blev 1907 föreståndarinna på Berkendael Institute vid Bryssel.
En trist, grå dag i november 1914 leddes två förklädda brittiska soldater genom de tysta gatorna i det av tyskarna ockuperade Bryssel av en patriotisk belgisk civilist, Herman Capiau. Denne var egentligen ingenjör men hade sedan utbrottet av 1:a världskriget haft en nyckelroll inom en organisation, som sysslade med räddning och skydd av brittiska och franska soldater som av någon anledning hamnat bakom de tyska linjerna.

En av soldaterna, överstelöjtnant Dudley Boger, hade låtit skägget växa under de 3 månader han hållit sig gömd. Han bar en svart hatt och såg ut som en belgisk fabriksarbetare. Hans kollega, major Frank Meachin, var också klädd som arbetare men hade stoppat in kläder på ryggen under sin kavaj och såg ut som om han var puckelryggig, något som kanske skulle kunna övertyga tyskarna om, att han inte tjänstgjorde i armén.

 

                      Capiau ledde försiktigt de båda soldaterna genom de smutsiga gatorna. Tyska patruller fanns det många av och de tre tvingades försöka flera vägar, innan de nådde Berkendael Medical Institute, en sjuksköterskeskola i utkanten av den belgiska huvudstaden. De togs emot på institutet och Capiau överlämnade ett introduktionsbrev till föreståndaren, en engelsk sjuksköterska vid namn Edith Cavell.  Efter ett kort samtal gav Capiau sig iväg ut i natten. Edith Cavell informerade sin assistent, syster White: “De här båda är brittiska soldater på flykt från tyskarna. Ge dem bäddar i operationsavdelningen”.

                      Syster White såg, att de båda soldaterna var trötta och smutsiga och fick dem i bädd omedelbart.

Boger och Meachin var de första av mer än 200 brittiska, franska och belgiska soldater, som Cavell och hennes anställda tog hand om under de följande 12 månaderna.

                      Det var många, som skurits av från den Brittiska expeditionsstyrkan och lämnats bakom efter reträtten från Mons, där hårda strider utkämpats i början av kriget. Boger och Meachin hade tagits till fånga i slaget av tyskarna och inkvarterats i kloster i Belgien. De hade emellertid lyckats fly och sedan hålla sig dolda i ett övergett hus. Soldater, som kommit bort från sina regementen, var i en besvärlig situation.

                      Många allierade soldater hade – ibland med hjälp av lokalbefolkningen – lyckats ta sig till den belgiska kusten och därifrån hem, men när Antwerpen föll, retirerade den belgiska armén och slöt sig samman med den brittiska. De öppnade slussarna bakom sig och lät därmed Nordsjöns vatten översvämma de låglänta områdena, vilket fördröjde tyskarnas framfart. De medförde emellertid också att flyktrutterna för strandsatta allierade soldater skars av.

                      Bönder, präster, munkar och nunnor hjälpte en del av de kvarlämnade soldaterna. De som inte sårats och var klädda som arbetare riskerade att skjutas som spioner, om tyskarna fick tag på dem, vilket förstås också gällde Boger och Meachin. Dessa båda hade haft turen att träffa en hjälpsam katolsk präst, som förde dem till en kvinna vid namn Libiez,

 

 

 

änka efter en lokal advokat. Hon hade hållit dem gömda under flera veckor i ett uthus i sin trädgård.

                      Alla ockuperade länder hade sina förrädare, som pga hot eller ekonomisk vinning ställde upp för tyskarna. Den 26 oktober 1914 fick tyskarna reda på att Libiez dolde 2 engelska soldater. Det dröjde bara några timmar innan en cykelburen trupp av tyskar svepte in i staden och sökte genom både Libiez och grannarnas hus. De fann inga britter, de återvände två gånger, men fortfarande utan resultat. Flyktingarna hade sluppit ut och lyckats blanda sig med lokalbefolkningen på gatorna. De vågade inte återvända av rädsla att kompromettera sin värdinna, men följande natt tog två nunnor, Syster Marie och Syster Madeleine, hand om dem och förde dem till ett kloster i Wasmes.

                      Libiez son, en medlem av den belgiska flyktorganisationen, förde sedan de båda soldaterna till Mons, där de kunde stanna i tre dagar. De fotograferades och försågs med falska identitetshandlingar. Den 1 november eskorterades de av Capiau till Cavells institut.

 

                      Edith Cavell var en av de mest fascinerande personerna under 1:a världskriget. Hon var 47 år gammal, när Boger och Meachin träffade henne. Hon föddes i ett strikt viktorianskt hem i England, i byn  Swardeston i grevskapet Norfolk, där hennes far var kyrkoherde. Edith arbetade först som guvernant i en familj i Bryssel och blev senare sjuksköterska. Hon fick snart omfattande uppgifter – hon undervisade och tränade andra sjuksköterskor från tre sjukhus, 24 skolor och 13 barnhem, alla i Belgien. Hon var livlig och effektiv, något högdragen och hon hade ett uttrycksfullt ansikte, grå ögon och grånande hår. Hennes pliktkänsla var närmast fanatisk och krävde den högsta standard av sina elever.  En elev, som kom mer än 2 minuter för sent till frukosten fick arbeta 2 timma extra.

                      I augusti 1914 tillbringade Cavell en kort semester hos sin mor, som blivit änka,  i Norwich. Hon höll på med att rensa ogräs i trädgården, när hon hörde de dramatiska nyheterna, att tyskarna hade invaderat Belgien. ”Nu behövs jag där mer än någonsin”, sade hon och begav sig omedelbart till sitt institut i Berkendael i Belgien. Hennes mor såg henne aldrig igen.

                      Cavell och hennes medhjälpare arbetade hårt i utkanten av Bryssel, när den tyska armén ockuperade staden. Samtliga 60 brittiska sjuksköterskor beordrades hem, men Cavell och ett fåtal andra, bl a Syster White, stannade kvar. Tyska sköterskor anlände för att ersätta engelskorna. Tillsammans med belgiska sköterskor sändes de till sjukhus i staden i mån av behov.

                      Det var mot Cavells natur att vägra hjälp åt behövande, och Boger och Meachin hölls gömda på institutet under ett par veckor. Cavell fick nys om att tyskarna avsåg att genomsöka institutet och hon beordrade då Syster White att föra dem till ett övergivet hus vid en närliggande gata, Avenue Louise.  Syster White blev misstänkt av tyskarna, och bestämde sig klokt nog för att lämna landet. Just före jul 1914 gick hon över den holländska gränsen och förde då med sig, dolda i underkläderna, viktig militär information för britterna – som hon fått av överstelöjtnant Boger.

                      Cavell ansåg fortfarande att Boger och Meachin var i fara och med hjälp av engelska civila, som var bosatta i Bryssel och som tyskarna ännu så länge inte hade brytt sig om, arrangerade hon att de båda kunde komma ut ur staden. Boger, som var rörelsehindrad pga skador, skulle placeras på en kolpråm, medan Meachin, som kunde gå men inte tala franska skulle förkläs till bonde, som skulle hämta fisk i Holland.

                      De två höll ihop så långt som till Ghent. Meachin slog sig där i lag med en belgare, som smugglade tidningar till det neutrala Holland och lyckades tillsammans med honom ta sig över gränsen och så småningom till England. Boger togs åter till fånga och fick tillbringa resten av kriget i ett krigsfångläger. Båda fick ta emot brittiska tapperhetsmedaljer.

 

                      Fler flyktingar kom till Berkendael och alla fick hjälp av Cavell, men risken att organisationen skulle upptäckas av tyskarna ökade ständigt. De soldater, som fanns där, varnades för att gå ut, men ändå – en kväll gick några av dem till ett café i närheten, där de drack sig berusade, och pratade.  Det dröjde inte länge förrän det blev känt, att Cavell härbärgerade allierade flyktingar och hjälpte dem att fly till England.  Trots att det var känt att tyskarna skulle skjuta var och en, som gjorde det, fortsatte Cavell med sin verksamhet. Hon skrev till en kusin: ”Jag hjälper dem på olika sätt, som jag dock inte kan berätta om förrän vi har fred.”

                     

                      Det var emellertid självklart att hennes verksamhet inte skulle kunna hålla på hur länge som helst. I augusti 1915 gjorde tyskarna en husundersökning hos en av Cavells medhjälpare, Philippe Baucq och arresterade honom. Han råkade ha en del brev, där Edith Cavells namn fanns angivet. Chefen för flyktingorganisationen, Prince de Croy, lämnade sitt stora lantställe nära Mons och gav sig iväg för att varna sina kollegor i Bryssel. Han meddelade Cavell, att han ämnade hålla sig gömd eftersom han fruktade att bli arresterad. Han lyckades ta sig över gränsen till Holland. Prinsen insåg att det var otänkbart att övertala Cavell att göra samma sak.

                      Den 5 augusti kom Otto Mayer från den tyska hemliga polisen till Berkendael. Cavell togs till polishögkvarteret för förhör. På institutet hittade tyskarna ingenting diskriminerande – Cavell hade sytt in sin dagbok i en kudde. 

                      Vid förhören gjorde Cavell en del medgivanden, när Mayer talade om att 35 medlemmar av flyktingorganisationen hade arresterats och erkänt sin delaktighet. I ett brev från sin fängelsecell skrev hon: ”Hade jag inte erkänt, hade de blivit skjutna allihop.”  Hon berättade om den hjälp hon gett till de allierade soldaterna.  Cavell förhördes av en militärdomstol i Bryssel, där hon anklagades för att ha hjälpt fiendesoldater att fly.  Trots att över 200 soldater hade passerat genom hennes organisation fanns det bara ett dokument, som tydligt visade på hennes skuld. Det var ett vykort från en räddad engelsk soldat, som skrev att han kommit hem och tackade för hennes hjälp! Cavell dömdes till döden tillsammans med fyra belgare.

 

                      Två arkebuseringspatruller om 8 man vardera utförde avrättningen i gryningen den 12 oktober 1915 på en skjutbana i Bryssel. Cavell bar sin sjuksköterskeuniform.

                      Till en engelsk präst hade hon kort dessförinnan sagt: ”Jag vet att patriotism ej är tillräckligt. Jag får inte känna hat eller bitterhet mot någon.”

 

                      Även om den tyska åtgärden var rättfärdigad enlig krigets normer, var arkebusering av Edith Cavell en allvarlig blunder. Cavell blev, inte bara i England utan i hela världen en martyr, och tyskarna beskrevs som ’mördande monster’.  Dessutom bidrog den till att i hög grad stärka de brittiska truppernas moral, och gjorde att fler frivilliga anmälde sig till krigstjänst.

 

                      Minnet av Edith Cavell har hållits vid liv. Hon har fått en staty i centrala London (nära National Portrait Gallery) och en annan vid en livligt trafikerad vägkorsning i Tombland i Norwich. Hennes liv har skildrats i två filmer och i ett teaterstycke.

                      Denna envisa, tappra sjuksköterska ligger begravd vid Norwich-katedralen. På lördagen närmast den 12 oktober äger där en ceremoni rum. En krans läggs ner vid det enkla stenkorset.

                      Till hennes egen hembygd, Swaredston i Norfolk, kommer en konstant ström av besökare. Givetvis finns det en mängs böcker, vykort och andra souvenirer med hennes namn och bild säljs. I en besöksbok har många skrivit sina namn – engelsmän belgare, amerikanare,

kanadensare och även tyskar. De torde inte glömma vad den lilla gråögda kvinnan med den fanatiska pliktkänslan gjorde– det som förde henne till en exekutionspatrull för nära 100 år sedan.

 

Rosa Parks  1913  -  2005, amerikansk medborgarrättskämpe

Rosa Louise Parks föddes 1913 i Alabama och dog den 24 oktober 2005 i Detroit, Michigan. Föräldrarna skildes när Rosa var två år, och modern, Rosa och en bror flyttade till morföräldrarnas gård. När Rose var 11  fick hon börja i en privat flickskola – tidigare hade modern, som var utbildad lärarinna, skött hennes undervisning.

Hon började på college, men tvingades sluta när hennes mormor blev sjuk och senare måste hon ta hand om sin mor. Hon tog sin high-school-examen först när hon blivit vuxen och då redan var gift. Hon utbildade sig till sömmerska och arbetade som sådan. Rosa gifte sig med en frisör – båda anslöt sig till en rörelse, NAACP, National Association for the Advancement of Colored People, som strävade efter att ge färgade samma rättigheter som de vita hade. Under 1950-talet arbetade Rosa Parks som sekreterare och ungdomsrådgivare i organisationen. Rose hade flera gånger blivit utsatt för förolämpningar och trakasserier p.g.a sin hudfärg.

Vid den här tiden hade inte färgade samma rättigheter som de sedan dess har fått. De kunde t.ex. inte sitta var de ville i en buss. De måste sitta längst bak. Om vita redan satt längst fram i bussen, måste färgade betala sin biljett hos föraren, gå av bussen och åter stiga på genom den bakre ingången. Ibland kunde det hända att föraren körde iväg innan den färgade passageraren hade hunnit stiga på igen. Svarta fick inte sätta sig intill vita, inte ens om mittgången skilde dem åt. Om ingen sittplats var ledig för vita, var de svarta skyldiga att ge upp sin plats till den vites förmån.

Rosa Parks bodde i staden Montgomery i Alabama och åkte buss till och från sitt arbete. Kvällen den 1 december 1955 var kall och Rosa Parks tog som vanligt bussen hem efter jobbet. Hon vägrade att resa sig från sitt säte när en vit man klev fram - och fick därmed för alltid en plats i den amerikanska historien. Som svar på chaufförens uppmaning att flytta sig blev hennes svar: ”Jag flyttar mig inte, ni kan arrestera mig om ni vill.”
Hon greps sedan av två poliser.
”Jag var inte trött fysiskt, eller rättare sagt, inte tröttare än jag brukade efter arbetsdagens slut. Nej, det jag var trött på var att ge efter”, sade Rosa Parks som tillbringade natten i fängelse.

En grupp av Rosa Parks sympatisörer sände ut 35000 brev med uppmaning att bojkotta bussarna. De svarta skulle vägra att använda sådana bussar som fortsatte att behandla färgade och vita på olika sätt. Och man ställde upp i bojkotten. I stället för med buss samåkte man i bilar, man cyklade eller gick till jobben.

Bojkotten ledde till våldsamheter, De svartas kyrkor förstördes eller skadades. Martin Luther King steg fram som en storartad ledare i kampen för likaberättigande, vilket medförde attacker mot hans hus.

 

 

Parks vägran att ge upp sin plats följdes av en 381 dagar lång bojkott. I sitt utslag den 21 december 1956 bekräftade USA:s högsta domstol att det stred mot grundlagen att segregera användare av buss eller annat kollektivtransportmedel.

Bojkotten upphörde, men Rosa förlorade sitt arbete och hon och maken flyttade till Virginia. Händelsen brukar ses som starten för den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Parks protest var den enskilt mest betydelsefulla, men inte den första bussprotesten. 1953 hade två yngre kvinnor gripits i Montgomery av samma skäl. Detta föranledde dock ingen bojkott. Däremot hade en bussbojkott genomförts 1953 i Baton Rouge, Louisiana.

Det är, kanske, svårt att tänka sig att det rådde apartheid i USA så sent som för 40-50 år sedan, men ett besök på något av de fina medborgarrättsmuseerna i Södern ger inblickar i de skamliga förhållandena. Här finns bojor och auktionsaffischer från slaveriets dagar, skyltarna med Whites Only och fotografier av hatfyllda män i vita Ku Klux Klan-kåpor och strutar framför brinnande kors.

Under senare år var hon en mycket kär och ofta sedd gäst på olika medborgarrättsjubileer och i intervjuer sade hon stillsamt att alla människor bör behandlas lika. Men Rosa Parks kunde skratta också, åt barn som frågade om hon känt tidigare svarta kämpar, som Harriet Tubman på 1800-talet.
I Södern gällde principer om att svarta och vita var ”lika men åtskilda”. De vita, med egna symbolfigurer som Alabamaguvernören George Wallace, tänkte inte ge upp sin privilegierade ställning. Den metoden som med fördel tillämpades var att inte låta svarta registrera sig i röstlängderna och därmed hindra dem från att få inflytande.
Flera blodiga mord ägde rum och beriden polis med vattenkanoner och tårgas kallades ut för att slå tillbaka demonstranter eller släpa ut svarta som haft fräckheten att slå sig ned i en ”vit” avdelning i lunchrestauranger.
Det var först i början av 1960-talet när vita i andra delar av landet reagerade mot orättvisorna som det började röra på sig politiskt i Washington, där bl.a. bröderna Kennedy och president Lyndon Johnson som drev på för en rösträttslag.
Rosa Parks dog den 24 oktober 2005, 92 år gammal. Hennes kista stod i två dygn i United States Capitol, mötesplatsen för den amerikanska kongressen. Massor av människor paraderade förbi för att visa sin vördnad för Rosa Parks och för den rörelse hon startat. Detta var en hedersbetygelse som normalt endast tillkommer avlidna presidenter.

Hon tilldelades två av USA:s finaste civila utmärkelser: Frihetsmedaljen 1996 och den amerikanska kongressens guldmedalj 1999. I Montgomery, Alabama har ett bibliotek och ett museum uppkallats efter henne.

Idag kan människor oavsett etnisk tillhörighet fritt färdas med buss var som helst i hela USA, detta tack vara denna kvinnas mod och beslutsamhet.

 

 

 

 

Harriet Tubman, 1920 – 1913,  en afro-amerikansk frihetskämpe

Harriet Tubman föddes omkring 1820 i Dorchester County i Maryland, och dog 10 mars 1913 i Auburn, New York. Hon var också känd som Black Moses eller Moses of her People och var en afro-amerikansk frihetskämpe. Hon var en förrymd slav som arbeta som piga, skogshuggare, tvätterska och kokerska. Hon var aktiv abolitionistm (motståndare till slaveriet)  och insamlade information, organiserade flykter, ledde räder, var sjuksköterska, höll tal och samlade in pengar, allt för kampen mot slaveriet och rasismen.

Harriet Tubman föddes in i slaveri i Maryland. Hennes föräldrar var två slavar:Benjamin Ross och Harriet Greene. När hon var sex år gammal, flyttades hon för att arbeta för en annan ägare. Runt 1844 gifte hon sig med den frie mannen John Tubman.

Hon genomlevde många svåra år av omänsklig behandling från sina olika ägare

När Tubman fick höra att slavarna på plantagen skulle säljas tog hon sin frihet i egna händer och flydde norrut. Hon lämnade sin man som inte ville följa med henne. På vägen fick hon hjälp av kväkare som var medlemmar av den abolitionistiska rörelse som upprätthöll den hemliga flyktrutten (Underground Railroad).

Tubman gjorde många resor söderöver för att hjälpa andra slavar att fly, och de kom att kalla henne för Moses. Under 19 resor hjälpte hon personligen runt 300 slavar att fly utan att själv bli tillfångatagen eller som hon själv sa förlora någon passagerare. Detta trots att en belöning på sammanlagt så mycket som $40 000 utlysts för hennes tillfångatagande, Under det amerikanska inbördeskriget arbetade hon, förutom som kokerska och sjuksköterska, också som spion för nordstaterna, återigen utan att någonsin tas till fånga. Under inbördeskriget hjälpte hon hundratals människor som var fast i slaveri att fly till nordstaterna.

1863, under inbördeskriget, ledde Tubman en räd mot Combahee River Ferry i South Carolina och befriade hundratals slavar. Detta var den första militära operation i USA som planerades och genomfördes av en kvinna. Tubman hade i förklädnad besökt plantagerna i förväg och gett slavarna där instruktioner att vara redo att springa till floden, där nordstatskepp skulle vänta på dem. Under räden förekom skottväxling mellan nordstats- och sydstatstrupper, och båda sidor drabbades av förluster, men Harriet Tubman klarade sig undan oskadd.

Hon dog i New York 1913 och begrovs med militära hedersbetygelser