Start Uppåt USA

 

Nordamerika utforskas             

 

När den europeiska invandringen började efter Columbus upptäckt 1492 hade det  bott människor på den nuvarande amerikanska kontinenten i kanske 30.000 år. Utspridda över denna väldiga landmassa levde på 1500-talet flera miljoner indianer. Redan de första kontakterna med vita var förödande för indianerna. De insjuknade och dog av smittkoppor och mässling då de inte hade någon immunitet, och den försvagade befolkningen decimerades efterhand.

Americo Vespucci, f. ca 1454, d. 1512, var egentligen en italiensk köpman från Florens. År 1479 inledde han en lång period i tjänst hos furstefamiljen Medici, först vid den franske kungens hov, senare i Florens och från 1491 i Sevilla. Han lärde känna  Columbus och företog själv två expeditioner till Sydamerika, den första under spansk flagg. Han upptäckte 1500 bl.a. Amazonflodens mynning. Den andra resan utfördes under portugisisk flagg 1501-1502. Han seglade då söderut längs Brasiliens kust och vidare, kanske ända till Patagonien. 

Han insåg att det var en ny kontinent Columbus och han själv hade nått på resorna västerut över Atlanten och inte en del av Asien.

Vespucci återinträdde i spansk tjänst och blev högste ansvarig för expeditioner till sjöss ’piloto mayor’, men den största äran han vederfors blev att hans eget namn fick ge namn åt den nya kontinenten.

 

Spanjorer tog sig in på den nordamerikanska kontinenten från Mexico och Cuba, men också fransmännen kom till de södra delarna av Nordamerika.  Engelsmän och holländare landsteg på östkusten. Den första varaktiga brittiska kolonin grundades i Jamestown, Virginia, 1607.

Den andra brittiska bosättningen skedde i Plymouth 1620 då religiösa puritaner grundade en bosättning i Massachusetts Bay söder om nuvarande Plymouth utanför Boston. Holländarna grundade en livskraftig koloni på ön Manhattan i Hudsonfloden år 1624. Svenskarna kom till ungefär samma trakter strax efteråt.

 

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

 

Den förste, som efter islänningarna såg Nordamerika och den förste, som över huvud taget nått fram till Amerikas kontinent, var en italienare Giovanni Cabotto, liksom Columbus från Genua, ehuru han också varit borgare i Venedig och därför understundom, kallats venezianare. Han flyttade omkring 1490 med sina tre söner till England, där han slog sig ned i Bristol, som då var den största sjöstaden näst London. Hans plan var att förmå dess skeppsredare att utsända fartyg för att uppsöka de på medeltidskartorna utsatta öarna i Atlantiska havet. Häri synes han har lyckats, ty det berättas att Bristolborna allt ifrån 1491 utsände två fartyg varje sommar för att forska efter ön Brasil.  I maj 1497 avseglade Cabotto (i England kallad Cabot) från Bristol och såg följande midsommardag en kust, sannolikt Labradors. För Cabot var det nya landet -  precis som det varit för Columbus - Asien.

Följande år avseglade Giovanni ånyo med en flotta av fem eller sex skepp mot väster, ehuru intet är med visshet känt om denna resa, under vilken han synes har följt kusten åt sydväst till trakten av Kap Hatteras.

De engelska sjöresorna avstannade nu ända till drottning Elisabets tid (1558-1603).  I stället blev det ett par portugiser, bröderna Gaspar och Miguel Corte-Real, som seglade till Nordamerikas ostkust. Den tycks ha besökt en lång kuststräcka, från Nya England till Baffins Bay. men portugisernas resor hit upphörde snart.

 

Cabeza de Vaca hade närmast kommit från Cuba men vinddrivits till Florida. Därifrån jagades han emellertid bort av indianer. Han tillverkade något slags båt och tog sig västerut till det som idag är sydligaste Texas. Därifrån tog han och tre följeslagare sig till fots över land till Mexicos Stillahavskust dit de kom 1532.

Flera upptäcktsresor utgick vid denna tid från Nya Spanien, dvs Mexico och Cuba. Indianer hade berättat om ett land i norr där det skulle finnas sju städer fulla av allehanda rikedomar och det lockade förstås mer eller mindre seriösa skattsökare.

Överdomaren Nuño De Guzman begav sig 1530 åstad, åtföljd av 400 spanjorer och 2,000 indianer, men så stora svårigheter mötte, att han stannade, innan han nått 25° latitud och nöjde sig med att där grunda staden Culiacan.

Francisco Vázquez de Coronado blev den främste av de spanska  upptäcktsresandena i Nordamerikas sydvästra regioner. Han var född 1510 i Salamanca i Spanien, kom till Mexico 1535 för att söka framgång; han utnämndes till guvernör över gränsområdet 1538.

På order av den spanske vicekungen i Mexico utrustade Coronado en expedition, som bestod av 225 kavallerister,  62 soldater till fots, 800 amerikanska vänligt stämda indianer och 1000 afrikanska och amerikanska slavar – de senare indianer. Deras mål var att finna den Cibolas 7 städer, som enlig rykten skulle vara fabulöst rika. En spansk munk, Fray Marcos, hade 1539 besökt området och hade berättat att Cibola var ett land rikt på guld, silver och annat värdefullt.

 

Den 23 februari 1540 lämnade Coronados expedition Compostela i västra Mexico för att färdas mot norr längs Pacific-kusten och utforska regionerna omkring  Sinaloa och Sonora. En del av expeditionen under Hernando de Alarcón, seglade med tre skepp  upp i Californiaviken och utforskade området omkring Coloradoflodens nedre lopp. Skeppen torde ha nått så lång som till dagens gräns mellan Kalifornien och Arizona.

 

                             Coronado förlade sitt högkvarter till byn Háwiku, i november 1540, och därifrån sände han ut mindre rekognoseringspatruller, bl a till nordvästra Arizona för att utforska indianbyar. Hans högra hand, García López de Cárdenes, sändes för att undersöka ryktena om en flod i väster. Cárdenes och 25 spanska ryttare anlände efter 80 dagar till Grand Canyon i norra Arizona, och blev därmed de första européer som såg detta fascinerande område. Försök till nedstigning till canyons botten, till Coloradofloden, misslyckades.

                             Indianer i östra New Mexico skänkte Coronado  några skinn från en märkvärdig “puckelryggig ko” – det var naturligtvis buffelhudar från prärierna. En grupp om 20 man sändes att utforska övre  Río Grande. En tillfångatagen indian, som spanjorerna f ö kallade Turken, övertygade européerna att vända mot nordost till en region, kallad Quivira, som – påstod han – var rik på guld och silver.

                             Coronado gav sig iväg i april 1541 med en styrka på totalt 1,500 man, inkluderande allierade indianer och tjänare. De nådde prärien, där de såg stora hjordar av bufflar, och där de fick vänskaplig kontakt med Apache indianer. I det som idag är norra Texas, på norra sidan om Canadian river, fann de i juli Quivira, ett område befolkat av Wichita indianer. Där fanns runda gräshus, men det var ingalunda den ’guldstad, som spanjorerna letat efter.

                             Spanjorerna blev förbittrade och i en by i Quivira, nära det som idag är Lyons i Kansas, hängdes Turken. I någon mån påminde Kansas med sitt rika djurliv om deras hemland Spanien, men de besvikna spanjorerna vände söderut genom Oklahoma och norra Texas och kom 1542 med ungefär 100 man tillbaka till Mexico City .

                             Några rikedomar förde Coronado inte med sig tillbaka, men hans trupp blev de första européer (och afrikaner) som sett Colorado River, Grand Canyon, och Gila River. Ingen europé hade tidigare etablerat vinterläger på stranden av Río Grande, jagat bufflar på prärien eller nått så långt som till Kansas.

Coronado dog 1554.

 

Hernando De Soto (1500-1542) hade deltagit i Francesco Pizarros erövring av Incariket. Nu - våren 1540 - var han utsedd att leda en expedition i den sydöstra delen av Nordamerika, och hans expedition utgick från Cuba. Hans trupp landsteg i Florida.

Truppen var ansenlig;  900 man och 350 hästar, som  marscherade norrut genom Floridas halvö och tog vinterkvarter i indianstaden Apalache, nära dagens  Tallahassee. I mars 1540 fortsatte De Soto norrut genom Georgia och till Savannah river.

Där stötte De Soto på Cherokeeser vid gränsen mellan dagens North Carolina-South Carolina.

Truppen tog sig över bergen i östra Tennessee och sedan söderutin i Alabama i oktober 1540. Man tågade ända ner till Mexikanska golfen och nådde Mavila, idag Mobile.  Staden intogs men spanjorerna förlorade 18 man och 12 hästar,  vartill kom 150 sårade.  De Soto själv sårades också.

Rykten om rikedomar i norr fick de Soto att i mitten av november bege sig i den riktningen. Spanjorerna stannade över vintern i ett område tillhörigt Chickasaw-indianer. Det blev strider och indianerna förstörde en stor del av spanjorernas förråd.

I April 1541 befann sig De Soto och hans trupp på Mississippis östra strand och blev därmed de första européer som sett denna väldiga flod. Det hann bli juni innan de tagit sig över floden och kunde fortsätta in i Arkansas för att söka efter guld. De kom till Arkansasflodens utlopp i Mississippis och följde Arkansasfloden mot nordväst och kom till den plats som idag heter Little Rock., ungefär mitt i  Arkansas. Några rikedomar fann man inte och truppen slog vinterläger i södra Arkansas. När våren kom tågade man mot Mexikanska golfen igen – det var nödvändigt att få förstärkningar. Gruppen bestod nu av c:a 300 stridbara män. Där – nära Red Rivers mynning -  dog de Soto den 21 maj 1542, sedan han till sin efterträdare utnämnt Luis De Moscoco De Alvarado; han begrovs i en sidokanal av Mississippi.

Truppen tågade nu mot väster genom människotomma ödemarker, till dess man såg höga berg, Klippiga bergens östra förgreningar. Man vände då om till Mississippi under otroliga mödor och lidanden. Barfota och klädda i djurhudar, ty de medhavda kläderna var för länge sedan utnötta, kom de överlevande, som utgjorde 320 man, fram till den stora floden i slutet av November 1541, och stannade i ett läger där under vintern. På våren 1542 byggde de sig sju stora båtar för att fara utför floden, men där måste de kämpa sig genom en fientlig flotta av 1,000 krigskanoter. Efter 19 dagars färd nådde de slutligen havet och styrde mot väster. Efter ytterligare faror och mödor kom de halvt vanmäktiga till Panuco, där de blev väl mottagna och på vicekonung Mendozas befallning försedda med kläder och livsmedel. Deras berättelser gjorde, att spanjorerna icke vidare företog några erövringstag uppför Mississippi.

Värdet av Coronados och de Sotos färder låg i att de gjorde andra forskare uppmärksamma och nyfikna på de väldiga landområden, som fanns att utforska och som senare skulle bli USA.

 

Samtidigt med Coronados tåg 1540 hade en flotta under befäl av Pedro De Alarcon kommit in i norra ändan av Kaliforniska viken och nått Coloradofloden. Man kunde fastslå , att California var en landfast halvö.  För att närmare undersöka kusten mot norr utrustade Mendoza år 1542 portugisen Juan Rodriguez Cabrillo med en flotta som övervintrade vid 40° latitud, dvs lite norr om nuvarande San Francisco. Följande sommar fortsattes resan ännu några grader, möjligen till södra delen av nuvarande staten Oregon

En lång paus inträdde nu i spanjorernas resor åt detta håll. Däremot seglade engelsmannen Francis Drake 1579 på sin resa kring jorden förbi California, som han kallade Nya Albion och inträngde i San Franciscobukten.

 Möjligen företogs också under denna tid den resa, som givit upphovet till namnet San Juan de Fucasundet. Härmed förhåller det sig så, att år 1596 infann sig en grek ApostoloS Valerianos hos en engelsk köpman i Venedig och omtalade, att han under det antagna namnet Juan De Fuca varit i vicekonungens av Mexiko tjänst och av denne 1592 skickats på en upptäcktsfärd mot norden, varunder han träffat en bred genomfart åt öster. Spanska källor känner inte till denna expedition, och hela berättelsen är osäker, men med anledning därav fick dock sedan Fucasundet sitt namn. 

Att ett sund i dessa nordliga trakter förenade de båda världshaven, trodde man allmänt  -  man letade ju efter dess mynning på Amerikas östra kust också. I båda fallen var ju försöken förgäves. Snart avstannade för nära två hundra år spanjorernas forskningar i norra delen av Stilla havet. 

 

Norra kusten av Mexikanska viken utforskades på bekostnad av den rike ståthållaren på Jamaica, Francisco De Garay. Han utrustade i början av år 1519  fyra skepp under befäl av Alonso Alvarez Pineda. Denne seglade genom Yucatansundet, samt satte därefter kurs mot Florida. Där hade Juan Ponce de León redan varit – han kom dit 1513 - men antog att det var en ö. De León var en  spansk conquistador, som möjligen varit med Columbus på dennes andra resa till Nya världen (1493–96) och han deltog 1502 i erövringen av Hispaniola. Han blev 1510 Puerto Ricos första guvernör.

Pineda kunde konstatera att Florida var en halvö. Pineda följde kusten mot väster, uppmätte noga alla dess böjningar och använde 8 - 9 månader på detta arbete, innan han kom till Mexikos gräns. Pineda har också styrt in i en väldig flod, som han kallade Rio del Espiritu Santo, som utan tvivel var Mississippi.

Det blev i Florida som 1565 den första permanenta europeiska kolonin i Nordamerika  grundades -        St. Augustine hette den. (Se Floridas historia).

Förmodligen redan sände Lucas Vasquez Ayllon ledde 1520 två fartyg från Haiti för att fånga slavar i östra Florida och på Bahamaöarna, men fartygen fortsatte resan längre mot norr till trakten av Charleston. 1526 gjorde han en ny resa med 500 man till Jordanfloden, troligen våra dagars Charlestonfloden, men fann inget sund - endast ett ofruktbart och osunt område. Många, även Ayllon själv, dog.

Före Ayllon  hade redan två sjöfarande på denna kust sökt sundet till Söderhavet. Den ena var italienaren Giovanni Di Verrazano, som år 1524 bl a upptäckte Hudson River (se sida 4).

Den andre var en spanjor Estevam De Gomez, som samma år nådde Nya Englands kust. Det framstod emellertid klart att det utefter kusten mellan Florida och New Foundland icke fanns något sund, som nådde andra sidan av kontinenten..

Med Gomez resa slutar spanjorernas forskningar åt detta håll. De expeditioner som letts av  Coronado, de Soto och många andra hade gett värdefull information om delar av Nordamerikas geografi, flora och fauna och invånarna – indianerna.

De första invandrarna till den amerikanska kontinenten var naturligtvis indianerna själva. Exakt när de första människorna anlände vet man inte, men i åtminstone uppemot 30000 år har de funnits där. Tämligen säkert kom de första över den landförbindelse som fanns mellan Alaska och Asien, där nu Berings sund finns. Och de stannade inte i Nordamerika – de fortsatte via Centralamerika ända till den yttersta spetsen av Sydamerika.

 

Det var ofta indianerna som lärde européerna hur de skulle odla de inhemska grödorna, var de skulle finna de bästa jaktmarkerna och tillgång på vatten.

 

Franska upptäcktsresanden

Fransmännen började ta del av utforskningen av Amerika.  Bretonska fiskare har kvarlämnat sitt lands namn, t ex i namnet Kap Breton (Nova Scotia, i östra Canada ).  Ehuru bretonska och normandiska sjömän djärvt framträngde över världshavet, har dock fransmännen i början på femtonhundratalet icke varit nog skolade sjömän för att deltaga i de stora, upptäckterna. Även här måste man från Italien hämta sina läromästare, och en sådan fick man i florentinaren Giovanni Di Verrazano, som Frans I i slutet av år 1523 utsände från Dieppe för att söka en västlig väg till Kina. Två av de tre fartygen gick förlorade, med det tredje styrde han mot väster och nådde Nord-Amerika. i trakten av Wilmington. Han upptäckte mynningen av Hudsonsfloden och gick med båtar ett stycke uppför den till ön Rhode Island, som han jämförde med Rhodos, vilket är upphovet till dess namn. Han stannade där en längre tid – det var i Narragansettviken – och hade under tiden fredligt umgänge med indianerna.

 Verrazano fortsatte norrut till New Foundland, varifrån kurs sattes mot hemlandet, där han i Dieppes hamn redan den 8 juli kunde underteckna sin till Frankrikes konung ställda reseskildring.

Tio år senare uppvisar dock Frankrikes en berömd sjöman, Jaques Cartier (1494--1552), som från S:t Malo gjorde en ännu viktigare resa till dessa trakter. Han avseglade i april 1534 och framkom den 10 maj till New Foundland, samt gick genom Belle-Islesundet in i Lawrencegolfen. Han följde New Foundlands västra kust, passerade Kap Breton och Prins Edwards ö, vilka han ansåg vara delar av fastlandet, och inträngde i  Chaleurviken. Hans mål var förstås också att finna en genomfartsväg åt väster, och därför undersökte han alla vikar; men blev - också han - besviken.

Följande år seglade han med 3 skepp uppför S:t Lawrence river, som han först tog för ett sund, ända till Bacchusön nedanför Quebec. Där fick han av indianer höra talas om en stor stad längre upp efter floden. De for vidare och kom till en plats, som hette Hochelaga, och där inemot tusen indianer tog emot honom på stranden. Från ett berg, som reste sig bredvid staden, hade han en vidsträckt utsikt över de kringliggande skogarna. Han kallade det Mont royal, det nuvarande Montreal. Cartier erfor, att högre upp låg stora sjöar; det var förstås de stora kanadensiska.

Namnet Canada, som sedan gavs åt detta land, uppges från början ha betecknat de många indianbyar, som låg vid flodens stränder.

I juli 1536 återkom Cartier till Frankrike. Han framställde det nyupptäckta landet såsom rikt på guld, silver och ädla stenar, och konung Frans tillkännagav, att hans kapten »gjort stora upptäckter i Asien». Det dröjde emellertid flera år, innan någon ny expedition sändes dit. 1541 beslöt en fransk adelsman Francois De La Roque, Seigneur De Roberval, att där grunda en koloni, och han erhöll därför länsrätt över La nouvelle France, som landet kallades. Cartier skulle leda överfarten, och den 23 maj 1541 lämnade han S:t Malo och kom fram den 23 augusti. Dock blev Roberval och kolonisterna icke färdiga att ge sig iväg förrän ett år senare.

Cartier utsåg till nybygge ett ställe i trakten av Quebec och väntade där till följande år på kolonisterna. När dessa emellertid icke hördes av, avseglade han, men träffade då Robervals expedition utanför New Foundland. Han ville dock ej vända med den, utan fortsatte hemåt. Roberval uppsökte likväl den av Cartier utsedda platsen, men som han medförde otillräckliga förråd, omkom en tredjedel av kolonisterna under första vintern. Frans I sände år 1544 iväg Cartier för att till Frankrike överföra de återstående. Hela detta första försök att kolonisera Canada slog sålunda fel. 

Under hugenottförföljelsernas tid i Frankrike sökte amiral Coligny skaffa sina trosförvanter en fristad hinsidan havet. 1562 avsändes dit en skara hugenotter, som landade i Syd-Carolina, där de anlade ett fäste, som efter konung Karl IX av Frankrike kallades Fort Carolina, efter vilket hela landet sedan fått sitt namn. Men då spanjorerna i Florida fick höra, att kättare slagit sig ned i deras närhet, tågade en skara år 1565 mot norden och nedsablade alla de franska kolonisterna. 

I slutet av 1500-talet, efter hugenottkrigens slut, upptog man även i Frankrike planerna på en ny kolonisation i den nya världen. En expedition avgick dit 1598. 40 emigranterna lämnades på Sable Island; 1604 och 1605 följde nya. Vid denna tid leddes företaget av Samuel De Champlain (1570 -  1635), som kallats det franska koloniväldets grundläggare. Han anlade 1608 staden Quebec, som blev utgångspunkten för jaktfärder och upptäcktsresor i dessa trakter. Champlain trängde fram till de stora sjöarna i väster.

Efter denna tid var Canada en fransk besittning.

 

På 1700-talet blev det ont om jord på ostkusten och marken blev allt dyrare. Gränsen mot väster flyttades hela tiden fram i jakten på billig eller gratis mark. Nyanlända skottar, tyskar och irländare gav sig i mitten av 1700-talet längre och längre västerut. Kolonisatörerna bredde ut sig över indianernas land, uppförde nya hem, röjde den mark och högg ner den skog som indianerna levt av sedan århundraden tillbaka. Indianernas möjlighet till jakt försämrades och deras försvar var att anfalla och driva ut nybyggarna. Indianerna fick dock efterhand retirera och dra sig allt längre västerut då nybyggarna fick hjälp av militär att hålla indianerna på avstånd.

Appalacherna hade länge varit en naturlig gräns västerut för koloniseringen. Efterhand sökte sig nybyggare över denna bergskedja och slog sig ner i dalgången på andra sidan.

Långt innan vita kom till trakten bodde flera rivaliserande indianstammar längs Mississippi. Under 1650-talet upprättade spanska och franska upptäckare/missionärer befästa handelsstationer längs floden. 1764 beslöt den franske pälsjägaren Pierre de Laclede att anlägga en permanent bosättning där St Louis nu är belägen. Han döpte kolonin efter den franske kungen Louis IX. Platsen var väl vald med tanke på att skogarna var rika på värdefulla pälsdjur, marken längs Mississippi lämpade sig väl för jordbruk och floden tjänade som en viktig kommunikationsled. I Mississippidalen hade fransmännen sedan länge haft monopol på pälshandel med indianerna. När man såg att emigranterna med engelsmännen i spetsen, var på väg att erövra dessa landområden började motsättningarna efter hand att övergå i regelrätt krig.

 

Den första för framtiden bestående kolonien norr om Florida, Jamestown, grundlades av engelsmannen Walter Raleigh 1584 i det land, som han till sin drottnings ära kallade Virginia, och som var engelsmännens första besittning utanför Europa. Där föddes f ö Virginia Dare i Roanoke den 18 augusti 1587 – hon var det första engelska barnet som föddes i Amerika.

                             1588 var året då den Spanska Armadan skulle attackera England. I ett stort slag i Engelska kanalen segrade engelsmännen under befäl av lord Effingham och dennes närmaste man, Sir Francis Drake.  Resterna av den illa medfarna spanska flottan tog vägen hem runt Skottland, men råkade ut för en våldsam orkan som slog sönder det mesta av flottan. Engelsmännen blev världshavens behärskare, något som också ledde till att den spanska dominansen i Nya världen minskade och den engelska  ökade.

Staden Jamestown i Virginia fick det besvärligt. Svält och sjukdomar reducerade de ursprungliga 105 bosättare till 35. Kapten John Smith togs tillfånga av indianhövdingen Powhatan och skulle dödas men räddades till livet av hövdingens dotter Pocahontas (Se särskild artikel, förra terminen).

1608 kom 110 nya bosättare till Jamestown. De lyckades exportera en del gods, huvudsakligen timmer och järnmalm. Man började också odla tobak, vilket efter några år ledde till en omfattande export.

1619 blev ett viktigt år för Virginia. Då bildades i Jamestown den första lagstiftande församlingen i Amerika. Den bestod av 22 borgare, som representerade 11 plantager. Samma år, 1619,  infördes 20 afrikanska slavar för att arbeta som tjänstefolk, vilket innebar början på slaveriet i Amerika.

 

Sjuårskriget, som var en kraftmätning runt om i världen mellan fransmän och engelsmän, varade till 1763, då Frankrike tvingades ge upp.  England övertog hela Canada och området från Appalacherna till Mississippi med undantag av New Orleans vid Mississippis mynning.

Under kriget hade de flesta indianstammar aktivt stött fransmännen, eftersom Frankrike aldrig koloniserat indianernas mark utan endast drivit handel. Frankrikes nederlag blev därför på sikt också ett nederlag för indianerna. Det dröjde inte länge efter det att fransmännen besegrats förrän nybyggarna vände sin vrede mot England. Kolonisatörerna accepterade inte att lagar och påbud för deras del skulle utfärdas i England.

När USA 1803 köpte Louisiana av Napoleon, the Louisiana Purchase och därmed fördubblade sitt territorium utan att behöva avlossa ett enda skott ändrades utvecklingen. För att utforska det nya landområdet sände president Thomas Jefferson de båda upptäcktsresandena Lewis och Clark på en expedition och då de kom tillbaka tre år senare, 1806, rapporterade de om ett land rikt på framför allt pälsdjur.