Start Uppåt


 

Ruben Nilsson – föredrag

 

En sommardag 1971 bars en enkel träkista in i Solnas lilla medeltidskyrka. Begravningsgästerna var ljust klädda. Det var en borgerlig vigsel, så följaktligen fanns det ingen präst närvarande. På kistan låg inga blommor och inga psalmer spelades. I stället hördes visor, välkända visor som skrivits och tonsatts av mannen i kistan, Ruben Nilsson.
Officianten, en man från ABF, sade bl.a.:
”Ruben var inte bara en god och vänsäll människa, han ägde konstnärens syn och känsla för livets skönhet men var också realist i sin diktning.” och
”Ruben var en levande skald med säregen humor. Vek med social medkänsla och humor. Hans dikt lever och kommer att leva så länge det läses och sjunges i detta land.”
”Som besjungare av Stockholm har han för alltid intagit platsen som en av stadens mest begåvade skildrare.”

Frans Ruben Isendorf Nilson föddes 1893 på Söder i Stockholm i den arbetarstadsdel som kallas Sibirien och där växte han upp. Han var yngsta barnet av sex och han skriver själv om hur det var. ”Tänk dig situationen. Här satt en hederlig arbetarfamilj på åtta personer i ett rum och kök på nedre botten till vänster över gården i huset Nr. 107 vid Birger Jarlsgatan, i slutet av 90-talet.och hade jämt schå för att klara hyra och nödtorftig försörjning trots att fem familjemedlemmar jobbade 10 timmar om dagen och morsan sprang i ”hemhjälp” 3-4 dar i veckan och skurade, diskade och tvättade kläder för 75 öre om dan.”  

I versform beskriver han det så här:
Ingen blomdoft kom in då vår dörr stod på glänt,

Ingen våluft med hägg och syren.

Ingen blomma kan gro på en gård av cement,

Inga buskar bland tuktad sten.”

 

På 1890-talet började en del större gårdar sälja tomter, bl.a. i Örby i Älvsjö. Rubens far var modellsnickare och köpte två tomter intill varandra till ett pris av 1:-/m2  Där byggde han ett hus för sin familj, rymligt och nära naturen, och dit flyttade familjen 1901, när Ruben var 8 år.  Det var en befrielse för barnen att lämna trångboddheten och stengårdarna och i stället få uppleva backar, tallskog, våtmarker och ängar. Om Rubens mor, Anna Lovisa Carlsdotter från Grödinge har det inte berättats mycket, men ett rykte har påstått att hon skulle vara dotter till Karl XV. Det står något annat i kyrkböckerna, men där finns inte kungens alla barn noterade.
Rubens mor strängt religiös. Det var väl då inte så underligt att det i Ruben Nilssons produktion dök upp en och annan bibelparodi t.ex. Adam och Eva, Kung Salomo, Syndafloden, David och Goliat och den mest kända av dem, Laban och hans döttrar.

Ruben började skolan i Örby som 9-åring som de flesta andra. Det var en lagstadgad ålder, men en del fäder vägrade att släppa barnen till skolan eftersom de ansåg att barnen gjorde mer nytta i hemmet.

Ruben var en mycket duktig skolelev och han var bara frånvarande någon enstaka dag per läsår. Han var den mest begåvade eleven i klassen, och i hela examenskatalogen, som sträcker sig över 10 år fanns det bara ett par elever som kunde mäta sig med honom. Hans sämsta betyg var BA – det var i välskrivning. F.ö. var det bara stora A och små a.
Trots de goda studieresultaten fick han sluta skolan efter fullgjord skolplikt – 5 år som det var då 1906. Han blev som 13-åring plåtslagarlärling och skulle sedan i 30 år arbeta som plåtslagare och kopparslagare.

1909 inträffade storstrejken, den första stora kraftmätningen på svensk arbetsmarknad. Som mest var ca 300 000 arbetare indragna i konflikten, vilken upphörde slutgiltigt först följande höst med ett stort nederlag för fackföreningsrörelsen.
Ruben Nilsson fick sin första sammanhängande ledighet tack vare storstrejken. Han fick tillfälle att hela dagarna träffa sina vänner i Örby, men framför allt fick han möjlighet att teckna och måla mer än vanligt. Han skrev in sig vid Tekniska skolan – nuvarande Konstfacksskolan. Plåtslagaryrket ansågs vara ett tekniskt yrke, vilket gjorde att Rubens avgift till skolan endast blev fem kronor. Det blev dock ändå kostsamt eftersom ritmaterialet var dyrt, och han tvingades avsluta sina konststudier. Han släppte emellertid inte ritandet – det blev vykort, teckningar och karikatyrer, som han spred bland vännerna, men han började också skriva vers och visor.

Ruben trivdes i Örby och fick många vänner där, bland dem en del som trakterade något instrument. En av dem berättade: ”Farsan beundrade Ruben. Han var imponerad av att Ruben som var plåtslagare kunde skriva så fina visor.”

En som dock inte hörde till gänget var en av grannarna, den väldige Kalle Valgren, som var stensprängare. Han sprängde sten, söp, svor och slog sin häst med samma frenesi. En gång hämnades hästen och gav Valgren en redig spark, men självfallet misshandlade Valgren hästen ännu mer efter det.
Det skulle så småningom bli en visa av Ruben Nilsson: Den odödliga hästen.
Det där som sägs i en vers att ”nu blev gubben ledsen och hämta ett fång hö att lägga under huvet på sin vän”, lär inte ha någon överensstämmelse med verkligheten.

Ett annat slags intresse ägnade Ruben åt en flicka från Hagalund, som då och då besökte hans goda vänner i Örby. Hon hette Elsa Söderström och var fabriksarbeterska på en parfymfabrik på Kungsholmen. Hon var munter och gladlynt och Ruben blev förtjust i henne. Allt oftare gick han den långa vägen från Älvsjö till Hagalund. Han fann sig väl tillrätta i hennes levnadsglada familjen, så helt annorlunda än hans egen i Örby, och han hade fin kontakt med Elsas far. Denne var socialdemokrat och hyllade Branting i vått och torrt, men Ruben hade radikalare åsikter. De var ofta involverade i häftiga diskussioner, men Elsas syskon har berättat att det alltid var en härlig stämning och must i diskussionerna.

Söderströms hade under en tid haft en inneboende, en kvinnlig frälsningssoldat, som emellertid inte klarade av hyran. Hon lämnade sin gitarr i pant, men skulle komma tillbaka och hämta den. Det gjorde hon aldrig, och Elsa började lära sig att spela på den. Hon kunde med tiden också lära Ruben att spela.

När Ruben mönstrade 1914 fick han också sin dom: ”Till all tjänst duglig”, vilket väl i sig var ett gott betyg, men Ruben hade hellre sett något annat.  Han var nämligen stark antimilitarist och avskydde allt skjutande. Stamanställda gardister var bland det värsta han visste.
Ruben hamnade på Göta Livgarde. Vid en uppställning, där soldaterna grupperades efter storlek, hade den minste bland dem, en pianostämmare i det civila, blivit över. Ruben hov upp sin röst: ”Placera honom på flygeln!”, vilket förstås vållade munterhet.

En av figurerna i Örby var åkare. Han hette Lundgren och även han eller snarare hans fyra söner blev föremål för Ruben Nilssons versmakeri. För Lundgren själv hade det nog gått ganska bra, men nu var han död och sönerna skulle ombesörja begravningen. Det gjorde de så här:
”Åkare Lundgrens begravning”.

Under en följd av år var Ruben anställd i brodern Birgers firma, men de var inte alltid sams. Birger Nilssons firma var inte den billigaste, men hade ett gott rykte och fick många stora order. Ruben var ju radikal vänsterman, brodern mera högerinriktad, men bortsett från politiken så var Ruben missnöjd sin lön. Han visste med sig att han var en kunnig yrkesman. Han arbetade mycket med koppar. Många av hans arbeten gick till NK:s kunder och han tillverkade ett kopparskrin åt grevinnan Hallwyll på Hallwyllska palatset. Till operan gjorde han en torso, d.v.s en manskropp utan huvud och lemmar.

Birger fick ett erbjudande om att ta över ett plåtslageri i Örebro, men efter samråd med Ruben beslutade han att denne skulle få låna pengar för att överta firman. Ruben etablerade sig i mars 1918 som egen företagare i Örebro.  1918 var ett svårt år ur mer än en synpunkt. Det var brist på mycket,  kläder, mat, kaffe, tobak – allt ransonerades. Uppemot en halv miljon människor i Sverige insjuknade i spanska sjukan, 20.000 dog, men Rubens släktingar och vänner både i Örby och Hagalund klarade sig. Den 1 oktober inträffade i Getå den hittills svåraste järnvägsolyckan i Sverige. 41 passagerare dog och lika många fick svåra skador. Några veckor senare omkom 23 personer, däribland konstnären John Bauer, när ångaren Per Brahe förliste på Vättern.

Men allt var inte tråkigheter. I december for Ruben hem till Stockholm och på julafton gifte sig han och Elsa Söderström i Stockholms rådhus. Några dagar senare satt de och den då 4-årige sonen Åke på tåget till Örebro och en ny epok i Rubens liv började med honom som familjefar. Dessutom var han ju egen företagare i en ny stad.

Det gick ömsom upp, ömsom ner för hans företag. Det fanns över 80 plåtslagerier i Örebro och Ruben hade inte tillräckligt hårda nypor för att klara konkurrensen, knappast heller för att driva ett företag. Hellre än att låta sina medhjälpare gå utan jobb när det var dåligt med order, avstod han själv från arbete och lön. Längtan tillbaka till Stockholm, särskilt Hagalund tärde honom och det uttryckte han i en dikt, Plåtslagaren hette den. Några verser lät så här.

Ruben insåg att det var lika bra att acceptera att experimentet som egen företagare höll på att gå överstyr. Företaget avvecklades och flyttlasset gick till Hagalund, nu med ytterligare en person, den då ettårige Helge. Ruben var 30. Han erbjöds jobb som verkmästare i broderns verkstad men fördrog att jobba som vanlig arbetare. Det blev vännen Kalle Pihl som blev verkmästare, och när denne skulle bygga en villa, blev det Ruben som gjorde ritningarna.

När Hjalmar Branting hade dött 1925 fick de båda vännerna det hedrande uppdraget att göra kistan eller snarare kistorna för det skulle vara en zinkkista inuti en kopparkista, som sedan i sin tur placerades i en kista av ek. I deras uppdrag ingick också att efter jordfästningen löda igen zinkkistan.

Visst kunde anledningarna till jobb variera. Vid en flyguppvisning på sommaren 1926 störtade två man till marken då deras fallskärmar inte utvecklade sig. En av dem slog igenom ett koppartak på Tysta gatan – reparationsarbetet föll på Ruben Nilssons lott. När han arbetade på taket öppnades ett par franska fönster och i fönstret syntes en naken kvinna. Hon såg Ruben och hans lärpojke och ropade till dem:”Vilken härlig dag, pojkar”  Det var Tora Teje som solbadade.

Ruben brukade säga att han umgicks gärna med andra plåtslagare, men att han hade svårt med deras kärringar.
Plåtslagare var han, men han hade också andra strängar på sin lyra. Det var konstnärliga strängar – han blev såväl visdiktare som tecknare och målare i olja och tempera.

Mager tempera (utan olja) var dominerade inom tavelmåleriet under medeltiden. Bindemedlet var ursprungligen äggula, och färgen kallades då äggolje- eller äggtempera. I fet tempera, ingår torkande oljor. Den ger starkare lyster än mager tempera.

Som plåtslagare kan man bli känd i den närmaste omgivningen bland folk som behöver en skicklig handverkare, vilket Ruben var, men som konstnär och i än högre grad som visdiktare nådde han en uppskattande publik över hela landet.

I Hagalund bodde Ruben en tid granne med den 11 år yngre Olle Olsson i Hagalund, och det var Ruben som lärde honom elementär teknik.
Ruben jobbade som plåtslagare i Stockholm fram till 1934, men redan 5 år tidigare hade han debuterat som konstnär med en utställning.  Från slutet av 20-talet syntes hans målningar på utställningar varje år, bl.a. på Liljewalchs. Priserna på hans tavlor varierade mellan 250 och 650 kronor, och pengarna blev välkomna tillskott i kassan.

1931 uppmärksammades Rubens tavlor av konstkritikern Kadin i Stockholms Tidningen, som skrev:
”Det finns gudskelov också många ärliga män bland konstskaparna……  Bland dessa ärliga sanningssträvare är det särskilt tre, som drar uppmärksamheten till sig. Deras verk är gedigna, vittna om kunnighet utan choser och skrika inte ut sin existens genom imponerande dimensioner. Jag syftar då på herrar Ruben Nilsson, T.Wernander och G.Wiiding, vilka är representerade av 9, respektive 21 och 10 dukar.”   och vidare: ”Man faller i förundran över vad Ruben Nilsson lyckats åstadkomma.”

Karikatyrteckning var en av Rubens specialiteter och sina visor illustrerade han själv - ofta med ett humoristiskt anslag.

Från hans tidigare produktion dominerar Stockholms- och Hagalundsmotiv för att senare alltmer övergå till naturmåleri i en mer expressionistisk/kubistisk stil.

Bland Ruben Nilsons verk märks även ett par intressanta monumentalmålningar: "Den svenska visans historia", som finns på Svenskt Visarkiv och "Den svenska arbetarrörelsens historia" som, fr.o.m. år 2004, pryder en hel vägg i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm.

 Ett annat tecken på konstnärskap visade han med den vissamling, Vanvördiga visor, som han efter mycket tjat från vännerna gav ut 1935. Det blev en stor framgång. Det skulle med tiden bli ytterligare två vissamlingar, båda illustrerade av honom själv. Elsa hade lärt honom lite om gitarrspel så han kunde också börja sätta musik till sina dikter. Allt som allt publicerade Ruben Nilsson mer än femtio visor med musik till. Alla hans visor är tonsatta av honom själv, alla utom en.

Titeln på visan är egentligen Trubaduren, och den har en historia:
Ruben och Gunnar Turesson var på besök hos Gösta Lindström och dennes hustru Helga, som var Gunnar Turessons ena syster (hans andra syster, Olga var änka efter Dan Andersson). Ruben hade sin gitarr och Gunnar sin luta, men bandet till lutan var trasigt så han bad Helga om ett nytt. Det fick han, men det var så långt att det räckte till Rubens gitarr också. ”Går det att hänga sig i det också?”, frågade Ruben. ”Jo då, men inte här inne”, svarade Helga. ”Då får jag väl gå upp på vinden, och det ska bli en visa som tack för bandet” sa Ruben. Och en visa blev det – den här ”Grevinnan hon satt i sitt fönster… ” och just den har Gunnar Turesson gjort musiken till.

Rubens närmaste umgängeskrets blev framför allt Klarabröderna med bl. a. Nils Ferlin, som var en gärna sedd gäst i det Nilssonska hemmet. Ofta hade han ett paket under armen när han kom. Det innehöll pyjamas och tandborste så att han kunde stanna över natten. Elsa satte på sluringsoppa, kokt på fläskben med korngryn och potatis och/eller kål, som var det bästa Ferlin visste.
De trivdes med varandra trots att Ferlin var en öppen och utåtriktad typ, medan Ruben var lågmäld och tillbakadragen. Det hände att de gick hem till Ferlins syster Ruth som en gång i tiden hade hjälpt sin bror, genom att spela med, när denne som barn i ett vedskjul vid Svintorget i Filipstad hade satt upp revyer. Rut och hennes familj var ett mycket starkt stöd för Ferlin under dennes många gånger svåra bohemår i Klara.  Hon har berättat att Ruben på försättsbladet i en av Ferlins böcker skrev: ”Det finns två skalder i Sverige, den andre är Ferlin.”

Det fanns ett utbrett missnöje med den kolorerade veckopressens förljugna kungafjäsk och schejkromantik, vilket väl var en anledning till att Arbetarrörelsens veckotidning Folket i Bild startades 1934 av vänsterpolitikern Karl Kilbom. Stjärnor och kungligheter förekom inte, men det gjorde däremot arbetar- och landsbygdsskildrare som Vilhelm Moberg, Bernhard Nordh, Jan Fridegård, Moa Martinson, Sven Edvin Salje och Per Anders Fogelström. Rit-Olas serie "Biffen och Bananen" fanns där och K.W. Gullers gjorde fotoreportage och omslag från arbetarnas vardag. Ett stort inslag var reseskildringar av bl.a. Albert Viksten, Sten Bergman, Rolf Blomberg och Artur Lundkvist.
Folket i Bild såldes mest av tidningens egna ombudsmän, och på deras träffar brukade Gunnar Turesson sjunga Bellman, Ferlin och Ruben Nilsson. Lite märkligt är det att ungefär samtidigt framfördes Ruben Nilsson-dikter på Stockholms konserthus av ingen mindre än Anders de Wahl, och det fortsatte han med ända in på 50-talet. Han tyckte att de passade utmärkt som motvikt till allt det tunga och dystra som deklamerades. Han skulle emellertid aldrig ha läst dem om han inte också funnit dem värdefulla i sig.

När de Wahl första gången läst Ruben Nilsson dikter – och det på sitt eget lite släpiga och speciella sätt – frågade man författaren, som var närvarande, om han inte tyckte att det var ett lite märkligt sätt att framföra dikterna, och svaret blev: ”Ja, men det är väldigt snällt av honom att läsa dem”.

Rubens kanske bäste vän, Josef Öberg, sysslade också med målning, diktning och tonsättning. Gunnar Turesson har berättat att han ofta såg de båda vännerna gå ut i Stockholms omgivningar med färger och stafflier för att måla. Josefs verk nådde inte den bredare allmänheten, men han har förkroppsligats genom en av Rubens visor. Det skedde i samband med att Josef och dennes blivande hustru, Astrid, träffades och förälskades i varandra, och visan var Fimpen och tändstickan.

Fimpen och tändstickan kom att ingå i vissamlingen Vanvördiga visor som kom ut 1935. Gunnar Mascoll Silfverstolpe i Stockholms Tidningen skrev:

”Ruben Nilssons talang är alldeles obestridlig vare sig sångaren anslår en ton som är populär i borgerliga herrsällskap som i Laban och hans döttrar eller frestar sinnet för det makabra till yttersta gränsen som i Den okände soldaten.”

Och Anders Österling skriver: ”Denna begåvade amatör har tagit upp en flik av den tradition som leder dels till Fredman och dels till den folkliga marknadsvisan.”

Vanvördiga visor blev mycket uppmärksammad  – den sålde i hela 150.000 exemplar - och det betydde att det blev lättare att sälja hans tavlor men familjen hade det ändå rätt knapert. En dag 1937 – efter 12 års äktenskap - lämnade Ruben hemmet, hustrun Elsa och barnen för att aldrig komma tillbaka. Hans beslut hade nog ingenting med de ekonomiska förhållandena att göra. Han hade varit borta mycket, och när han var hemma någon gång satt han mest och målade tavlor. Nu valde han i stället gamla jobbarkompisar och konstnärsvänner, men snart nog skulle han lämna även dem och i stället söka en självvald ensamhet. Senare i livet skulle Ruben dock komma att bo tillsammans med en annan kvinna.

Han drog sig undan, han var uppenbarligen aldrig särskilt förtjust i publicitet, och den skyggheten blev allt starkare med åren. Han klippte av alla kontakter med yttervärlden, tillbakavisade alla förfrågningar om intervjuer, avböjde alla försök att få kontakt med honom. Eftersom han var reumatiker var han under många år på Kanarieöarna under vintern. Efter 40-talet finns det knappt en bild på honom, under det sista decenniet visste inte mer än några få var han bodde - allt man kände till var i stort sett att han fanns någonstans i Hagalund. Hans visor fick förnyad uppmärksamhet på 1960- och 1970-talen, genom Fred Åkerströms inspelningar av hans visor på två LP-skivor. Åkerström försökte få kontakt med honom men lyckades aldrig.

Elsa var visserligen missnöjd med att Ruben sällan var hemma, men en skilsmässa ville hon inte ha, och någon formell sådan blev det heller aldrig. Hon hade inte tyckt om att han slutade med plåtslageriet och koppararbetena – ”Jag gifte mig ju i alla fall med en plåtslagare”, menade hon.

Ruben bodde i mer än 20 år i Stockholms Pantbanks lokaler på Hasseludden, svår att komma i kontakt med för t. ex journalister. Sina sista sju år bodde han i ett torp utan elektricitet i norra Uppland.

Emil Hagström, norrlänning och en av Klarabohemerna, har berättat om ett möte med Ruben Nilsson, när ingen av dem hade några sekiner. Emil föreslog att de skulle gå till Viktor Ek, arbetarkommunens sekreterare, och själv något av en bohem och till honom sälja en dikt som Ruben hade skrivit. Ruben hade ingen lust att springa omkring och nasa, men det gjorde Emil och han fick 15 kronor för dikten. Visan det gällde var Den okände soldaten:

Här vilar jag, den okände soldaten,
inunder en triumfbåges vita marmorvalv.
Man hittade min kropp – nåja – åtminstone en halv,
och jag fick fin begravning utav staten.

Jag slets itu av tyskarnas granater.
Det var på sista tampen – sen blåstes »eld upphör»,
ty det ska vara tyst och lugnt när som en mänska dör
den regeln gäller även för soldater.

Jag plockades ihop utav kamrater
och lades i en kista, som var förfärligt fin.
Min vänstra arm har suttit på en jude från Berlin -
men sånt, det spelar inte nån teater.

Nu blir jag hyllad utav diplomater,
och en och annan furste han lägger ner en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet »Ingenstans»
och pratar stort om mina hjältedater.

Här ligger jag, den sanne demokraten,
och skrattar ganska gott med min skalles döda flin.
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin,
det kallar dom Den okände soldaten.

Ruben Nilsons visdiktning präglas av stor berättarglädje. Inte sällan är texterna skarpt samhällskritiska satirer. Bibelkunskap tillhörde både hem och skola på 30-talet, och Ruben lät gärna bibliska berättelser få en folkligare ton i sina dikter – det får vi exempel på i t.ex visan om Laban och hans tvenne döttrar.

I 4 Mose berättas det om hur Israels folk hade slagit läger på andra sidan Jordan, mitt emot Jeriko. Kung Balak i Moab ville ha bort dem och sände efter profeten Bileam och sa till honom:” Israeliterna har slagit sig ner här och de är många. Gå och förbanna dem så kanske vi kan få bort dem sedan,"
Så kom det sig att Bileam sadlade sin åsna och följde med Balaks furstar. På vägen stannade åsnan tre gånger. Varje gång slog Bileam åsnan, men så hände något speciellt. Åsnan började tala! "Vad har jag gjort Dig eftersom Du slagit mig tre gånger på kort tid," undrade den. "Du har handlat skamligt mot mig," svarade Bileam, men då såg han även en Guds ängel stående på vägen framför dem. Bileam var beredd att vända, eftersom han förstod detta var ett tecken från Gud, men ängeln sade att han skulle fortsätta till Balak. Väl där höll Bileam ett tal där han tog parti för Israeliterna. Då ilsknade Balak till och skickade hem Bileam igen.

Den där historien har Ruben Nilsson behandlat på sitt speciella sätt


 
När Bileam red ut en gång
på väg mot Balaks tält
blev åsnan trilsk och tog ett språng mot grannens åkerfält.
Hon var väl hungrig stackars kräk, det borde han förstått,
men Bileam var ung och dum
och hade rysligt brått.

I stället för att ge´na kek,
ja, det vill säga mat,
så satt han kvar och svor och skrek, att hon var obstinat.
Men då blev åsnan också arg
och ställde till skandal,
hon satte sig beslutsamt ned
och börja hålla tal.

"Jag är en åsna, Bileam,
och har´et inte lätt,
- att jag är dum är ingen skam,
det är min fulla rätt,
men är du säker på att du
är klokare än jag,
så visa det på annat sätt
än medels hugg och slag.

Här har jag gått, ska du förstå,
och visat tålamod,
och aldrig klagade jag på
den kost som du bestod.
Ponera att jag ilsknat till
och börjat slå bakut,
en spark kan vara hälsosam
för folk som ej vet hut!"

Hon fnös och svängde rumpan till men Bileam han drog
sitt stora svärd och dängde till,
så åsnan stöp och dog.
Sen klagade hon aldrig mer,
det kan man ju förstå,
- men dugde inte häller till
tt ha att rida på.

                 *
Ja, det finns åsnor än i dag
uti vår vackra värld,
som slita ont för hugg och slag
uppå sin vandringsfärd,

 


men ytterst få ha mål i mun
och kunna hålla tal,
som åsnan höll till Bileam
i Moabs sköna dal.


 
Ruben Nilsons visor finns insjungna av många såväl kända som okända artister. Själv sjöng han inte in någon av sina visor på skiva, men en privatinspelad lackskiva finns bevarad. Där sjunger han, till eget gitarrackompanjemang, visorna Den odödliga hästen och Labans döttrar.

Efter ”Vanvördiga visor” 1935 dröjde det 12 år innan nästa vissamling, "Vår vackra värld" kom,  och sedan blev det bara en till, "Balladen om Eken" 1947. Han illustrerade själv alla tre diktsamlingarna.

Rubens ursprung och yrkesliv gjorde att han kände själsfrändskap med de andra trettiotalisterna med arbetarursprung. Skillnaden var bara den att de skrev prosa medan Ruben valde versen som sitt uttryckssätt. Han har kallats den svenska visans proletärförfattare, och det passar nog ganska bra. Ruben var en samhällskritiker även om hans dikter vid första påseendet verkar lättsamma. Han var ytterligt vänsterradikal, antimilitär, motståndare till all jakt och ansåg att naturen skulle skyddas. Inte ens blommor skulle plockas. Likheten med Ferlin, genom sin medkänsla och närmast anarkistiska galghumor, finns där. 

Anarkister eftersträvar ett samhälle där individen utsätts för så lite tvång som möjligt. Beteckningen anarkist användes första gången under franska revolutionen, snarast som en hånfull benämning på de vänsterradikaler som förde en i de moderata revolutionärernas ögon destruktiv, ansvarslös politik.

Ruben Nilsons biografi skrevs av Matts Heijbel under början av 1980-talet med nyutgåva 1993 under titeln Ruben Nilson, visdiktaren, konstnären, plåtslagaren. En ny utökad upplaga gavs ut 1993, då Ruben Nilsson skulle ha fyllt 100 år.  

En kortfilm med samma titel spelades in om honom 1984.

Som konstnär är han representerad i Stockholms stadsmuseum och Visarkivet.

Nils Ferlin-Sällskapet hade instiftat ett lyrikstipendium till Nils Ferlins minne. Medlemmarna strömmade till, medel flöt in och år 1963 hade Sällskapet tillräckligt med guld i spargrisen för att för första gången kunna utdela priset till en svenskspråkig lyriker. Tretusen kronor skulle utdelas till en poet skrivande i Nils Ferlins anda. Att hitta en sådan var inte lätt. Nils Ferlin var unik och att hitta en annan poet som var lika unik så att säga på samma sätt men på ett annorlunda vis var en grannlaga uppgift. Dessutom borde priset helst gå till en poet som inte tillhörde de vanliga stipendiehästarna, för att nu citera Albert Viksten.

Det var författaren Carl Emil Englund som kom att avgöra valet. Han framkastade ett namn på en person som vid den tiden var så bortglömd att man nästan inte ens kom ihåg att han fanns, en person som inte hade gett ut något sedan 1947, en person som sällan hade blivit honorerad, men i alla avseenden var en poet i Nils Ferlins anda: Ruben Nilson.

Stig Carlson stödde omedelbart förslaget och Carl Albert Andersson, Sveriges mesta ordförande, drämde klubban vant i bordet och därmed var allt avgjort. De skulle ta poeten på sängen, åka ut till honom, ta med blommor, kaffe och kaffebröd, stå för sång och musik, tal och festligheter - allt på en gång. Här ska överraskas!

Via Lars Hökerbergs förlag fick man adressen i Solna,  Hagavägen 4 tre trappor upp. På förmiddagen den 19 oktober 1963 samlades så styrelsen. Där väntade de tills alla i styrelsen hade kommit. Någon sändes i förväg uppför alla trapporna och ringde på dörren, där det mycket riktigt stod Ruben Nilssons namn. Man ringde och ringde och ringde men bakom dörren var det dödstyst utom när ljudsignalerna skar sönder tystnaden. Han var inte hemma! Det här var något som ingen tycktes ha räknat med. Då öppnades granndörren och en äldre dam steg ut. Hon stannade till förvånat, såg på oss och sa: Ja, fortsätt och ring, ni. Jag har bott här i huset i tjugo år och jag har då aldrig sett en människa gå genom den dörren - varken in eller ut. Det finns ingen där inne! Och har nog aldrig funnits.

Var och en som tagit del av Ruben Nilsons visor förstår att Ruben inte är som andra. En sån som Ruben Nilson kan bara inte bo i en vanlig tvårummare. Här fanns en dörr med hans namn men där hade han aldrig bott även om hans förlag trodde att det. Men var fanns han i så fall?

Det var Ingegerd Granlund som nu högt ställde den fråga som alla redan ställt sig själva: Lever han? Vi kanske har gett vårt första pris till en som är död! Han har kanske varit död i flera år! Har  meddelandet gått ut via TT? Det visade sig att TT kunde man lita på. TT hade på ett föredömligt sätt fullgjort sin plikt och meddelat en nyhetstörstande allmänhet att Ferlinpriset för första gången delats ut och att det gått till Ruben Nilson.

Carl Emil Englund och Ingegerd Granlund beslöt att gräva vidare i saken. Englund kontaktade skatteverket. Där måste de ju rimligen veta. Det är få människor i detta rike som undgår skatteverkets argusögon - men Ruben Nilson gjorde det. Skatteverket fastslog nämligen att någon Ruben Nilson inte existerar, inte har existerat och ur deras synpunkt sett var det av föga intresse om han eventuellt skulle komma att existera. Inga bokföringsregister visste något. Det var åter Ingegerd Granlund som fick napp, nu hos Stockholmskännaren Vera Siöcroona. Hon visste visserligen inget om Ruben men visste att han hade två söner och att en av dem bodde på Reymersholme. Han hette Åke Nilson. Dit ringde nu Carl Emil Englund. Åke var hemma: Jovisst levde Ruben! Nej, inte bor han där inte! Han bor ju ute i en liten byggnad i Mörbyskogen, närmast en rivningskåk. Jovisst, han blir glad! Jag ska ordna så att han kommer hem till mig i kväll. Välkomna då!

På kvällen den 19 oktober for en något decimerad styrelse hem till Åke Nilson. Ruben Nilson var där när vi kom och han var på ett strålande gott humör. Efter det att Ruben fått sina pengar och ett tecknat diplom av konstnären Folke Karlsson kom gitarren snabbt fram och Ruben började sjunga på sin utpräglade stockholmska. Han började med Trubaduren - en av hans kanske mest kända visor. Den som vi hörde nyss.: Grevinnan hon satt vid ett fönster,hon satt i sin jungfruburetc. etc

Sedan Ruben sjungit hela balladen berättade han om sina mödor när han skrev visan. Han hade länge kämpat med texten, men texten ville inte riktigt ta form. Han gick alldeles bet. Då kom han att höra Gunnar Turesson, som just hade tonsatt Den excentriske lorden, en dikt av Nils Ferlin:

Det var den excentriske lorden
som bodde på Midnight Hill
- om så att du känner den gården
åt norr eller söder till.

Så skulle hans egen visa vara, och melodin passade! Allt passade! Ruben frågade Turesson om han fick använda melodin. Javisst, ta den bara, svarade Gunnar, jag gör en ny till Ferlin.

Vid kaffet berättade Ingegerd Granlund om sitt första möte med Ruben Nilsons böcker. Det var i mitten av 30-talet och Vanvördiga visor hade just kommit ut. För en fattig studentska var det inte tal om att köpa några böcker men det skulle snart bli födelsedag. Några snälla och gudliga fastrar lovade den unga Ingegerd någon uppbygglig bok när hon skulle fylla år. Ingegerd sa att det just hade kommit ut en bok med visor som hämtade sin motivkrets från bibeln. Den skulle passa. Fastrarna blev förtjusta för bibelvisor kan man inte få nog av. Så fick Ingegerd Ruben Nilsons första bok, Vanvördiga visor, i present av sina fastrar, som såg boken som ett led i sin uppfostran av det uppväxande släktet. De läste nog aldrig boken, sa Ingegerd, den var nog inte så som de tänkt sig.

Som bevis på detta sjöng nu Ruben flera av sina visor, bl.a. visan om Laban och hans döttrar.

Rik blev Ruben Nilson aldrig och eftersträvade det nog inte heller. Men förhoppningsvis kom han att ha stor glädje av den prissumma han fick från Ferlin-Sällskapet i egenskap av den allra förste pristagaren. Men allra mest betydde det nog för honom att ha blivit observerad och vara värd ett så prestigefyllt pris. Det finns all anledning att återigen citera Ruben Nilson. Vem kan säga det bättre än skalden själv:


 
Hej bröder som slåss
med palett och med ord!
Det är tid till att fly
från stafflier och bord.
Se stjärnornas bloss
titta ned på vår jord
och neondrömmar tänds i Klara.
Hej, du målare! Släng nu
båd´ penslar och skrin.
Och du skrivare! Stäng nu
din resemaskin,
ty nu månde vi gå
för att få en klass II
på ett ölschapp i gamla Klara.
............

Ja, kanske en sång
kommer till vid hans bord
som kan glädja gott folk
när hans gärning blir spord,
Kanhända en gång
att hans enkla små ord
ska anammas som äkta vara.
- Man ska sjunga hans visa
på scen och på krog,
och publiken ska prisa
"geniet" som dog.
Kanske säjer nån sprätt:
Ja, den där har man sett
på ett ölschapp i gamla Klara.


 

Ruben Nilsson dog 11:e juli 1971, men hans visor ska leva länge. Själv levde Ruben anonymt men det gör inte hans visor - allraminst i dag när de kanske har större allmängiltighet än någonsin. För det är med hans visor som med all stor konst - det är "äkta vara".