Start Uppåt


 

NORDEN STIGER FRAM UR SAGANS VÄRLD

                      Inte var det många i Medelhavsområdet som vid vår tideräknings början visste något om de områden som fanns norr om gallernas och germanernas riken. Men så började romarna intressera sig för och Britannien, och Kejsar Claudius gav 43 e Kr order om en invasion av landet.  Det är väl troligt att trupperna då fick höra talas om andra länder bortom havet i öster. Och några berättade om det.

En ämbetsman och författare i Rom - Tacitus hette han – skrev omkr år 100 e Kr om ’Suiones’ , svionerna med sina starka skepp och hårdföra krigare som skulle bo långt upp i norr, vilket har ansetts vara det första omnämnandet av svenskar i historien. 
                      Sedan dröjde det till 500-talet innan Norden var på tapeten igen. Då påstod historikern Prokopios i Bysans med bestämdhet att han träffat personer från Thule, ett land, där solen på sommaren inte går under horisonten och som är befolkat av götar men också av heruler, som skulle ha vandrat först genom slaviska områden, så förbi danerna över havet till ön Thule (hans namn på den skandinaviska halvön) och där bosatt sig i närheten av goterna.    
                             Jordanes var samtida med Prokopios. Han skrev om ön Skandza där klimatet var bistert och även han talar om långa sommardagar och lika långa vinternätter. Jordanes hade genom romerska köpmän hört talas om såväl lappar som östgötar, västgötar och finnvedingar. Goterna skulle ha varit mycket högväxta; han identifierade dem med antikens geter, som uppträdde på 400-talet f.Kr. De hade en gång utvandrat från Skandza, "folkens moderssköte", och lagt hela världen under sig. Jordanes påståenden blev förstås mycket användbart bland senare tiders nationalistiska svenska författare. Problemet att rätt tolka vilka som var goter, götar, geter och jyder har man ännu inte helt lyckats lösa.

I Nordeuropa började järnåldern på 500-talet f Kr Fornminnen från den tiden har vi gott om, men om det historiska skeendet i Norden vet vi föga och säkra namn på personer har vi inte alls.
                      Men så skrev den franske munken Gregorius av Tours på 500-talet sin Gesta Francorum (Frankerkrönikan), som f.ö. ligger till grund för Frans G Bengtssons essä De långhåriga merovingerna. Där får vi veta namnet på den förste identifierade skandinaven i historien, nämligen Chlochilaichus, en kung över danerna, vars huvudsakliga sysselsättning skulle ha varit att härja och plundra på den frisiska kusten. Frankerna lyckades till slut besegra och döda Chlochilaichus, vilket skulle ha skett omkring år 515. Den här, Chlochilaichus, förekommer också i den fornengelska litteraturens största och längsta verk, Beowulfs-kvädet. Där kallas han Hygelac, kung över geater, som kan betyda göter eller jyder, Ett snarlikt namn, Hugleik, har han begåvats med av Snorre Sturlasson, men där är han svearnas kung, tillhör Ynglingaätten och dräps med tiden av en sjökung vid namn Hake.

Den danske historikern Saxo Grammaticus skriver i sin Gesta Danorum i början av 1200-talet om åtskilliga personer verksamma långt tillbaka i tiden, men många är förstås  rena fantasiprodukter. En sådan är Dan, som Saxo och för övrigt också Snorre Sturlasson talar om som Danmarks förste kung och den som gett landet dess namn. Saxo skriver rakt på sak: ”Från Dan och Angel, Humbles söner, har danskarnas ätt sitt ursprung”. Angel skulle ha dragit västerut och skapat England, Anglia, anglernas land.

                      Så sent som 1622 tog den danske prästen Claus Christoffersen Lyschander i De danske Kongers Slægtebog, upp ämnet och skrev:

"Danmarks første konge hed Dan, og det var ham der gav landet navn. Dan levede samtidig med Det Gamle Testamentes berømte kong David og stammede selv i femtende led fra Japhet, Noahs søn, og eftersom Noah jo var den eneste mandsperson, der overlevede Syndfloden kan den danske kongeslægt føres tilbage til Adam selv, ubrudt og i lige linie. Og da det altså vides, at Dan var samtidig med David, kan det med allerstørste præcision fastslås, at Dan blev konge år 2910 efter verdens begyndelse og år 1253 efter Syndfloden."

Nåja, på det sättet höll  vi på i Sverige också. Olof Rudbeck d.ä. på 1600-talet gjorde i verket  Manheim Sverige till gudarnas boning och alla större folkslags ursprung. Han utförde även ändringar/förfalskningar i den berömda Codex Argenteus - den s k Silverbibeln. Genom att ändra i originaltexten framstod det plötsligt som att Jesus besökt templet i Uppsala. Syftet var att göra Uppsala till den västerländska civilisationens vagga.,

                      Snorres Sturlassons mäktiga krönika över de norska kungarnas historia från urminnes tid heter Heimskringla och inleds med den s k Ynglingasagan, som handlar om Ynglingaätten hos svearna. Ynglingaätten var enligt fornnorska och fornisländska sagor en kungasläkt som uppgavs vara ättlingar till guden Frej, som i sin tur skulle vara sonson till Oden själv. Frejs son Fjolner räknas som ättens förste kung, som emellertid fick ett sorgesamt slut. Under ett besök hos kung Frode i Danmark blev han tämligen berusad, och när han på natten skulle "söka sig till ett ställe", gick han fel, föll ner i ett fyllt mjödkar och drunknade. Bland senare ättlingar märks bl.a  Ottar Vendelkråka, Adils Ingjald Illråde och Olov Trätälja.

                        Ätten anges också i Saxo Grammaticus' Danska Krönika som Frejs söner samt i Beowulfskvädet, men kallas där av osäker anledning för Skilfinger-ätten. 
                       Den förste skilfingakungen skall ha hetat
Agne. Denne företog ett härtåg till Finland, där han rövade bort finnkungen Frostes dotter – Skjalf hette hon visst – och tog med henne hem för att gifta sig med henne.  Hon var dock inte lika intresserad av äktenskap, och med hjälp av några trogna såg hon till att hänga Agne – i en guldkedja säger sägnen – en kväll, när kungen var tillräckligt berusat. Det skulle ha skett någonstans ’väster on Stocksund’, men var han är begraven har vi i Sollentuna gott besked om. Strax bortom Sollentuna centrum vid Sollentunavägen finns han kungshög.
                      Hur många av Ynglingarna som är historiska är en omtvistad fråga.
Ottar Vendelkråka och Adils brukar ibland betraktas som historiska, och de skulle i så fall ha levt på 500-talet, men de få uppgifter om dem som finns, skall man nog ta med en rejäl skopa salt.

Vad var det då som berättades av Adam av Bremen, Saxo Grammaticus och Snorre Sturlasson? Ja, t ex en del om Swithiod och kungarna där, ofta ganska fantasifullt.

Sverige heter på isländska fortfarande Svithiod.  Det var en fornnordisk benämning på svearnas land, eg. ”sveafolket”. Med Svithiod avsågs ibland endast området kring Mälaren (de uppländska folklanden och Södermanland), som ingick i ett större Sveavälde eller Svearike.

I Uppsala satt Oden och regerade. Han var väl egentligen bara en mäktig storman, men han hade fått folk att tro att han var något slags gudom. Han tröttnade och drog österut till bortre stranden av floden Don och där slog han sig ner i borgen Asgård och regerade över asarna. Men inte heller det fann han tilltalande utan begav sig västerut och hamnade i Danmark, där han grundade en stad som fick namn efter honom själv, alltså Odense.
                      Hos honom fanns en kvinna vid namn Gefion, som fick i uppdrag att fara till svearnas rike för att se om det kunde vara något för Oden. Med tanke på Odens tidigare historia borde han ju redan känna till landet, men i alla fall – Gefion for dit och pratade med deras kung Gylfe. Denne blev tydligen förtjust i Gefion och lovade henne ett så stort stycke land som hon kunde plöja upp. Nu hade ju tyvärr inte Gefion några oxar att plöja med, så hon for till Norge, och där i Jotunheimen fick hon ihop det med en hövding ur jättarnas stam och tillsammans fick de fyra söner. När sönerna blev vuxna tog hon dem med till Svitjiod, förvandlade dem till oxar, och med dem plöjde hon upp ett rejält stycke land. Det upplöjda landet drog hon ut i Östersjön, bogserade det söderut, och där blev det Själland. Hålet, som hon lämnat kvar blev Mälaren.

På Själland bosatte sig sedan Gefion och blev gift med Odens son Sköld eller Skjold, och de bosatte sig i Lejre, en by, 8 km. sydväst om Roskilde.

Gefions rapport om hur väl det stod till i svearnas rike gjorde Oden nyfiken och han drog dit. Han slog sig ner i Sigtuna och där får vi väl förmoda att han med tiden somnade in lugnt och stilla, varefter sonen Freij kunde ta över riket. Freij gick också under ett annat namn, nämligen Yngve, och det var alltså han som blev anfader för och gav namn åt Ynglingaätten. Det där har både Saxo Grammaticus och Snorre berättat om, fast den senare placerade Oden i Uppsala i stället för Sigtuna. Det spelar nog ändå ingen roll - någon större sanningshalt är ändå inte dessa sagor behäftade med.

Skjoldungarna, Lejre

                      Oden for alltså norrut, men till Danmark kom i stället Skjold, han som var Odens son och gifte sig med Gefion. Denne danske sagokung skulle ha varit bosatt i Lejre. och kom enligt Beowulfkvädet på 700-talet som litet barn seglande och drev i land på den danska kusten, ensam på ett präktigt skepp och vilande sitt huvud mot en sädeskärve. Hans barn blev de  s k skjoldungarna”, många av dem har fått plats i den nordiska sagovärlden. Så t ex Rolf Krake, Harald Hildetand och Amlethus som Saxo låter fara härjande fram i Danmark, England och Skottland. Överallt går människor en bråd död till mötes i en takt som överträffar det som Shakespeare låter samme person uträtta men då under namnet Hamlet.  
.
                          

Också i Sverige dröjde det innan vi lyckades få kött på de historiska benen. Under den tid som benämns Vendeltid - från mitten av 500-talet till ungefär 800, när vikingatiden gjorde sitt intåg – utvecklades små kungariken, ofta inte större än en stor gård. En del regenters namn känner vi till, men precis som i Danmark måste nog de flesta sägas tillhöra sagan. I många fall flätas de danska och svenska sagorna samman.

Saxo Grammaticus och i ännu högre grad Snorre Sturlasson har mycket att berätta om vad som hände - kanske hände, bör jag nog säga.

Under den tidiga vendeltiden regerar enligt sagorna de sista kungarna av den gamla Ynglingaätten.  En av dem var Bröt-Anund, vars status som sagofigur eller historisk person är omtvistad. Om han alls har existerat bör han ha verkat under första hälften av 600-talet. Snorre berättar i Ynglingasagan att han röjde land och byggde vägar i Svitjod och att det var därför han blev kallad Bröt-Anund.

Anund efterträddes av sin son Ingjald Illråde, som blev den siste kungen av Skilfingaätten.  Han har gått till historien men inte med särskilt gott eftermäle. Sitt tillnamn har han fått sedan han lät innebränna sex sveakungar, som han bjudit hem på gravöl efter sin fader. Under själva kalaset avlade Ingjald ett bragelöfte om att öka sitt rike till det dubbla i alla väderstreck. Samma kväll lät han sätta eld på gästabudssalen och brände alla herremän inne och kunde därefter lägga deras riken under sig.

Ingjald Illråde hade en dotter som hette Åsa, och hon var minst lika illistig och knipslug som sin far. Hon giftes bort med kung Gudröd i Skåne, som hon tog livet av, men först sedan hon hetsat honom att döda hans egen bror Halvdan. Halvdan hade emellertid en son som hette Ivar, och denne drog nu med en här till Mälardalen för att hämnas på Åsa, som återvänt till sin fader Ingjald.
                      Ingjald Illråde och Åsa tog sig till ett ställe som hette Räninge kungsgård i Mälaren, men när de grymma tu insåg att Ivar var på väg och att allt var förlorat tände de eld på hela gården och omkom själva i lågorna. En son till Ingjald, som hette Olof, flydde till Värmland där han gick i sin farfars fotspår och röjde skog och byggde vägar med sådan iver att han fick tillnamnet Trätälja. När det något senare blev ont om mat, ansåg folket att det var Olofs fel och han offrades därför åt Oden. Det var därmed definitivt slut på Ynglingaättens makt i Sverige.

Men för Olof Trätäljas barn blev det bättre – de drog västerut och från dem härstammade den norska kungasläkten. 

Den skånske Ivar fick tillnamnet Vidfamne, eftersom han efter Ingjald Illrådes död kunde lägga hela Sveaväldet under sig, men inte bara det utan också Norge, Danmark, Finland, Saxland, Kurland, Estland, Gårdarike och Northumbria i England. Ivar Vidfamne lär ha kastats i vattnet av sitt eget folk och drunknat på en härfärd till Gårdarike.

Frans G. Bengtsson gjorde sin romanhjälte Röde Orm till ättling av Ivar Vidfamne.

Sveakungen Sigurd Ring fick en mängd barn, ett av dem skall ha varit den Ragnar, som fick tillnamnet Lodbrok, och han har fått sin egen saga. Med honom börjar vi få lite bättre historisk substans bakom namnen. Han är möjligen en av de vikingar som vid mitten av 800-talet deltar i ett anfall mot Paris och tvingar den frankiske kungen, Karl den skallige, att betala väldiga belopp för att nordborna skulle ge sig iväg igen.

Det är roligt att läsa berättelserna om t ex Ottar Vendelkråka, Ingjald Illråde och Olof Trätälja, men hur stor sanning det ligger i berättelserna är i högsta grad diskutabelt. Det fanns emellertid andra personer, som vi får ta på med mera allvar.

Björn på Håga var ett av dem. Hans historiska existens styrks av Rimbert, som var följeslagare till Ansgar på dennes missionsresa till Birka 829-830. Kung Björn hade bett kejsar Ludvig den fromme i det Ostfrankiska riket att skicka kristna missionärer till Birka. Björn tog emot Ansgar vid sitt hov på Adelsö och gav honom tillstånd att grunda en kristen församling. Det gjorde han, men församlingen klarade sig inte länge, omgiven som den var av blotande hedningar. Även Snorre Sturlasson och Adam av Bremen har skrivit om kung Björn.

Erik Segersäll är den förste kung som vi helt säkert kan påstå att han existerat. Han antas ha blivit kung omkring år 970. Till en början regerade han tillsammans med sin bror Olof, men efter dennes död styrde han svearnas rike ensamt. Han kom dock i konflikt med sin 12-årige brorson Styrbjörn Starke, som krävde att få inta sin fars plats som medkung till Erik.
                      Enligt tidens sedvänjor uttryckte han det genom att sätta sig på sin fars gravhög. Erik ansåg dock honom alltför ung och erbjöd honom att bli medregent om han väntade tills han fyllt sexton, och en annan medregent utsågs under tiden. Styrbjörn fann sig dock inte i detta och ställde till med bråk, och för att bli av med bråkmakaren gav Erik sin brorson en flotta med 60 skepp och skickade iväg honom på
vikingatåg. På sin färd intog Styrbjörn borgen Jomsborg på ön Wollin där Jomsvikingarna höll till. Han besegrade sedan danske kungen Harald Blåtand och gifte sig med dennes dotter Tyra Haraldsdotter. Efter detta utrustade han, med stöd av Harald, ett krigståg mot Sverige. De begav sig sjövägen mot Uppland, men när Styrbjörn landstigit och började tåga mot Uppsala, vände kung Harald och seglade hem igen. Vid ett slag som varade i tre dagar vid Fyrisvall utanför Gamla Uppsala besegrades Styrbjörns här fullständigt av Erik och den mobiliserade sveahären, och Styrbjörn själv stupade. Det är efter segern där som man gav Erik tillnamnet Segersäll.

Erik Segersälls son var Olof Skötkonung, som efterträdde sin far omkring år 995. Han är den förste kung som vi med säkerhet vet att han har regerat över både Svealand och Götaland. Vi vet också att han lät döpa sig imkring år 1008 vid Husaby kyrka i Västergötland, och den som döpte honom var missionären Sigfrid, som normalt ägnade sig åt att inpränta kristendomen i smålänningarna. Under senare delen av sitt liv uppehöll kungen sig mest i Västergötland, detta eftersom han som kristen kung hade svårt att verka i det hedniska Svealand. Olof Skötkonung var den förste svenske kung som lät prägla mynt, vilket skedde i Sigtuna. Enligt en teori är det myntpräglingen som har gett honom tillnamnet Skötkonung (Skattkonung). Omkring år 1000 besegrade Olof Skötkonung tillsammans med Sven Tveskägg av Danmark den norske kungen Olav Tryggvasson i slaget vid Svolder.

Olof Skötkonung efterträddes av två söner, först Anund Jakob och sedan Emund den gamle. Med dem dog den gamla kungaätten ut 1060 och att den Stenkilska ätten tog över.

                      Med Erik Segersäll och Olof Skötkonung har vi alltså kommit in på ganska säker historisk mark. Då är vi emellertid också långt inne i den period, som vi kallar Vikingatiden. Visst hade vikingar företagit räder och plundringar tidigare, men den egentliga vikingatiden anses ha fått sin början 793, då nordiska vikingar anföll och förstörde Lindisfarne, ett kloster på ön Holy Island på den engelska ostkusten. Så här berättades det:

”En ljum sommardag 793 siktas stora rödvita segel vid nordöstra Englands havshorisont. Skepp med skräckinjagande drakhuvuden närmar sig snabbt ön Lindisfarne. Under tystnad glider de grundgående skeppen in mot land. Norska män greppar om vapen och samlar sig inför landstigning och attack. När männen når land rusar de omedelbart mot öns kyrka. Några munkar som kommer i deras väg blir omedelbart nedhuggna. Svärdsklingor tystar förtvivlade böner om nåd. Andra munkar, nunnor och präster flyr in i kyrkan för att söka helgat skydd. Men nordborna känner ingen respekt för den kristna gudens boning. Deras gudar är asar och krigsguden Oden är med dem i dag. Kämparna bryter sig in i kyrkan och dräper några av de bedjande männen. Ett fåtal män tas till fånga. Övriga tillåts att fly för sina liv. Kämparna tömmer kyrkan på alla dyrbarheter. Altaret grävs upp under sökandet efter dolda skatter. Ett värdefullt handskriftsbibliotek sätts i brand. Snart flammar lågor över byggnaden. När kyrkan förvandlats till rykande ruiner seglar nordbornas långa skepp ut mot det öppna Sulendhavet (Nordsjön).

                       Denna dag, 8 juni 793, inleds en ny epok i vår historia - vikingatiden.”

Slutet på vikingatiden brukar anges till 1066. Då seglade den norske kungen Harald Hårdråde till England för att lägga beslag på den engelska tronen, sedan Edvard Bekännaren dött. Kung Harald stupade emellertid den 25 september i slaget vid Stamford Bridge mot Harold Godwinson. Denne blev engelsk kung, men glädjen varade inte länge, för ett par tre veckor senare, den 14 oktober, besegrades Harold Godwinson av Vilhelm Erövraren i slaget i Hastings.

Det fanns en annan berättare, som har skrivit om svearna, nämligen en rysk munk i Grottklostret i Kiev – Nestor hette han. Han skildrar Rysslands historia från syndafloden till år 1110. Själv dog han några år därefter. Hans berömda skrift heter Nestorskrönikan och därifrån har vi fått en del matnyttig historia om hur Ryssland grundades och vilken roll som svenskar spelat därvidlag.

Från mitten av 800-talet hade handeln med bygderna på östra sidan av Östersjön lett till välstånd vilket förstås lockade skandinaviska vikingar till anfall och plundring. Våra kunskaper om detta och om de olika stammarnas boplatser och vandringar. baseras huvudsakligen på just Nestorskrönikan. Av stort intresse är beskrivningen av den handelsväg som gick från Ladoga längs Dnjepr till Svarta havet och som frekventerades av de från Norden kommande s k varjagerna. Krönikan berättar också att Rurik och hans båda bröder år 862 inkallades "från andra sidan havet" av de slaviska stammar, som icke var i stånd att på egen hand upprätta ett ordnat samhällsskick. 

Rurik (eg.Rörik) från Roslagen och av rusernas stam fick mandat av slaverna att styra deras områden, och därigenom uppstod det första ryska riket. Hans makt, som sträckte sig till övre Volga och Düna, tryggades genom nyanlagda borgar (bl a vid Novgorod, det nordiska Holmgård och vid Volchovs utlopp i  Ladoga. 

Med utgångspunkt från detta rike företog skandinaverna eller vajagerna vikingatåg till bl a det Bysantinska riket. Många nordbor tog tjänst hos den bysantinske kejsaren som legosoldater i en särskild nordisk elitstyrka. Dessa krigare kallades väringar och styrkan kallades väringagardet. De blev mycket berömda för sitt oförfärade mod och sin lojalitet men också för sina nordiska dryckesvanor.

Vid Ruriks död c:a 879 fick hans son Igor (d 945) en fosterfar, Oleg, (fsv. Helge, d. 913), som besegrade de självständiga nordbor som slagit sig ner i Kiev. Dit flyttade Oleg med större delen av sitt följe. Rurik och Oleg hade kallat sig furstar av Novgorod, medan deras efterföljare blev furstar av Kievriket eller Kievrus. Under 900- och 1000-talen introducerades den bysantinska kristendomen under fursten Vladimir. Den ruriska ätten var seglivad - den dog inte ut förrän 1598 med tsar Fjodor I.  

Vikingarna for inte bara ner mot Svarta havet utan också mot Kaspiska havet på Volga, i vars grannskap talrika gravfynd i den yngre skandinaviska järnålderns stil vittnar om deras nybyggen. De kom i kontakt med araberna, vars silvermynt på denna väg i stora massor fördes till Norden. Vikingatåg företogs också till de rika muhammedanska bygderna vid Kaspiska havet. Riksstyrelsen över Kievrus stadgades av Igors kraftfulla änka, Olga (fsv.  Helga), (890-969). Hon övergick formellt till kristendomen och mottogs högtidligen av kejsaren i Konstantinopel 957. Men tillika skickade hon sändebud till Otto I av Tyskland, som lät ärkebiskopen av Bremen viga en missionsbiskop för ryssarnas omvändelse 959.

En furste, Vladimir, såg sig nödsakad att fly från Novgorod "bortom havet" (d. v. s. till Sverige), men kom tillbaka och gjorde sig med nyinkallade varjagers hjälp till ensam herre 977. Vladimir var hedning och det var de svear han fått med sig också, vilket ledde till en våldsam jakt på de kristna. Så råkade han bli intresserad av dottern till den bysantinske kejsaren, men för att få henne blev han tvungen att låta döpa sig  och med samma iver, som han ägnat hedendomens försvar, tvingade han nu sina undersåtar till dopet. Den tacksamma ortodoxa kyrkan upptog honom sedermera bland sina helgon.

Efter Vladimirs död 1015 utbröt en 20 år lång blodig brödrastrid. Slutligen - 1034 var det – lyckades Jaroslav samla riket och med hjälp av Olof Skötkonung och Anund Jakob i Sverige göra sig till storfurste i Kiev.

Jaroslav gifte sig 1019 med Olof Skötkonungs dotter, Ingegärd, och det har sin egen historia. 

För 950 år sedan, den 10 februari 1050, dog nunnan Anna i Novgorod i Ryssland, ungefär 50 år gammal. Under nunnedoket dolde sig ingen mindre än storfurstinnan Irina, Rysslands mäktigaste kvinna. Hennes egentliga namn var Ingegerd och hon var dotter till kung Olof Skötkonung i Sveariket. Ingegerd växte upp i Sigtuna, blev rysk storfurstinna och, efter sin död, ortodoxt helgon, ett levnadsöde som inte har sin like i den svenska historien!

Ingegerd hade en halvsyster, Astrid,som också kom att spela en roll i den här historien.  Inget är känt om systrarnas utbildning men präster och missionärer, som vistades hos kungen, undervisade henne säkert i den kristna läran.

Olof Skötkonung var enligt Snorre Sturlasson en hetlevrad människa och det lär hans hustru, en slavisk furstedotter som hette Estrid, också ha varit. Det kan med andra ord ibland ha gått hetsigt till i kungsgården. Ingegerd, som ska ha varit en mycket vacker flicka, tycks ha varit Olofs ögonsten. Hon var i alla fall inte rädd för att säga var hon tyckte även om det ibland var tvärtemot hennes fars uppfattning.

Barnens äktenskap var viktiga för vikingatidens kungar, kanske lika viktiga som framgång i krig. Ingegerd kom att bli en bricka i spelet. Först friade Norges unge kung Olav Haraldsson genom ombud till henne. Frieriet gjorde Olof Skötkonung rasande. Ingegerds far och den norske kungen (den blivande Olav den helige) var nämligen bittra fiender. Olof brukade föraktfullt kalla Olav för "tjockisen".

 Norske Olavs frieri till Ingegerd var också ett fredsinitiativ. Men Olof Skötkonung ville inte höra talas om någon försoning med Olav, hur varmt än Ingegerd själv talade för giftermålsplanerna. När Torgny Lagman och sveahövdingarna på tinget i Uppsala 15 februari 1018 hotade kungen med att han skulle mista huvudet om han inte slöt fred med den norske kungen, fick han motvilligt ge efter. Men något bröllop blev det ändå aldrig, trots att den ivriga Ingegerd skickat fästmannen en guldstickad kappa. Olof hindrade helt enkelt dottern från att resa till Norge.

Men Olof Skötkonung lurade den norske Olav, som väntat på Ingegerd en hel sommar vid Kongahälla (nuvarande Kungälv). Det dröjde nämligen inte länge innan sändebud från en ny friare dök upp. Det var Jaroslav, furste i Novgorod, som hörde av sig. Olof Skötkonung blev mycket lättad och glad över detta giftermålsanbud.

Olav blev ändå inte lottlös, för när han friade till Ingegerds halvsyster, Astrid, så accepterades det av båda flickan och svärfadern. Giftermålet stod i februari 1019 i Sarpsborg, en stad som Olav grundat 3 år tidigare. Astrid var drottning av Norge från 1019 till den danske kung Knut den stores maktövertagande 1028. De fick en dotter, Ulfhild  (ca 1020-1070), gift med hertig Ordulf av Sachsen, Astrid var emellertid inte mor till Olav den heliges son, Magnus I Olavsson, som skall ha varit Olavs illegitime son. Astrid levde i Sverige ännu 1035 då hon gästades av styvsonen Magnus Olavsson på dennes färd från Gårdarike (Ryssland) för att bli kung i Norge.

Förhållandet mellan Olof Skötkonung och Ingegerd var efter affären med Olav nog tämligen frostigt, men för Ingegerd var det knappast tal om att våga protestera mot det föreslagna giftermålet. Men hon ställde villkor: en svensk hövding, jarl Ragnvald, skulle följa med henne österut och hon ville också ha landskapet Ladoga som brudgåva och personlig förläning, vilket såväl fadern som Jaroslavs ambassadörer, accepterade. Bröllopet stod 1019.

Ingegerd hade ännu inte fyllt 20 år när hon blev rysk furstinna. Hon tycks ha fått det ganska bra där borta i landet Rus; landet var kristnat och hade livliga förbindelser med både de nordiska länderna och det övriga Europa. Jordbruk, hantverk och handel är inne i en blomstringsperiod, Kiev var huvudstad, och dit flyttade Jaroslav och Ingegerd 1035 när Jaroslav hade lyckats besegra och manövrera ut alla medtävlare om makten i Ryssland.       Därmed inleddes det ryska rikets första guldålder. Storfursten byggde en helt ny stadsdel, omgiven av en flera kilometer lång, elva meter hög vall. Tre portar ledde in dit - den förnämsta kallades Gyllene porten. Det var kejsarstaden, Konstantinopel, som var förebilden och Jaroslav öppnade Kiev och övriga Ryssland för grekiska präster, arkitekter, konstnärer och hantverkare. Sofiakatedralen står ännu kvar och är byggnadsmonumentet framför andra i Kiev från denna epok.

Ingegerd, då. Med sin viljestyrka och sin näsa för maktspel framstår hon i källorna som en viktig rådgivare till sin 25 år äldre man, på flera ställen rentav som den dominerande av de två. Hon lyckades, enligt en isländsk källa, till exempel en gång att stifta fred mellan Jaroslav och en av hans bröder, just när deras arméer skulle gå lös på varandra. Därmed gjorde hon också skäl för sitt nya ryska namn Irina, som betyder "fred".

                       Sju söner och tre döttrar är kända från Jaroslavs och Ingegerds äktenskap. Av döttrarna blev en, Elisabet, gift med alla tiders kanske största norska viking, Harald Hårdråde, han som stupade vid Stanford Bridge i september 1066 mot Harold Godwinson, och som var en gammal vapenbroder till Jaroslav. En andra dotter, Anastasia, gifte sig med Ungerns blivande kung Andreas. Den tredje dottern, Anna, gifte sig med Henrik I av Frankrike, en av de första i den så kallade kapetingska ätten. När Anna kom från Kiev till Frankrike väckte hon sensation genom sin bildning, hon kunde nämligen läsa och skriva, det kunde inte de andra kvinnorna vid det franska hovet.

Ättlingar till kapetingerna regerar än i dag i Europa. Kung Juan Carlos i Spanien är, om man räknar på detta sätt, en av Ingegerds sentida ättlingar liksom storfursten Jean av Bourbon-Parma, Luxemburgs nuvarande regent och Otto von Habsburg.

Ingegerds äktenskap med Jaroslav varade i 30 år. Men sin ungdomskärlek, norrmannen Olav Haraldsson, glömde hon aldrig. När det blivande norska nationalhelgonet 1028 drevs på flykten från hemlandet fann han en fristad i Kiev. Nu fick han också träffa Ingegerd. "Hon och Olav älskade varandra i hemlighet", om man får tro en isländsk källa, Emunds saga.

Ingegerd tog också till sig Olavs son Magnus som fosterbarn, för när Olav återvände till Norge - han skulle komma att stupa vid slaget vid Stiklastad 1030 - stannade pojken hos Ingegerd. Så småningom blev Magnus Olavsson ("den gode") norsk kung, han med.

Enligt ortodoxa källor ägnade sig Ingegerd intensivt åt kyrkan och det religiösa livet. Hon instiftade ett nunnekloster och lät, mot slutet av sitt liv, själv viga sig till nunna enligt den strängaste ordningen och fick då namnet Anna. "Hon visade därmed sin djupa fromhet och sin sant kristna ödmjukhet", heter det. En rysk 1800-talskälla slår fast: "Anna var det första exemplet på att storfurstliga personer blev heliga genom att gå i kloster. Denna sedvana, som hämtats från grekiska härskare, började i Ryssland på 1000-talet och fortsatte oavbrutet nästan till 1600-talet".

Ingegerds kvarlevor vilar tillsamman med makens i en sarkofag i Sofiakatedralen i Kiev. Det är en massiv, nästan två och halv meter stor pjäs i grå marmor. Sovjetiska forskare öppnade sarkofagen 1939 och undersökte innehållet. Ingegerds välbevarade kranium var av nordisk typ, massivt och tungt med en elliptisk form. Pannan var "inte särskilt hög" och hade en "genomsnittlig" lutning. Näsan var "starkt framträdande med en smal näsrot". Hakan var "av genomsnittlig storlek" men "markant framträdande". Tänderna bedömdes som rätt väl bevarade. Forskarna fann att Jaroslav varit ca 172 cm och Ingegerd ca 162 cm lång.

Ingegerd firas enligt den ryska kyrkokalendern som helgon den 10 februari och 4 oktober. 10 februari är hennes egen dödsdag och 4 oktober är sonen Vladimirs dödsdag. Den 4 oktober var på medeltiden stor högtidsdag i Novgorod och alla de ledande kyrkliga dignitärerna var skyldiga att infinna sig till mässorna. Självaste tsar Ivan ("den förskräcklige") beslutade 1556 att gudstjänster och allmänna själamässor skulle hållas över Ingegerd och Vladimir "så länge världen består".

Det ryska statliga filminstitutet 1996 spelade in en film om hennes liv. Filmteamet var också i Sverige och filmade här bland annat i Eskilstuna, vid Husaby källa och i Sigtuna. Som andlig gestalt lever Ingegerd fortfarande inte bara i Ryssland, utan också i Sverige. I Eskilstuna finns sedan 1968 en svensk-ortodox församling som bär S:ta Annas namn och där Ingegerd vördas.

Karl XI dog 5 april 1697. Den stora Slottsbranden inträffade i Stockholm den 7 maj 1697 då det gamla Slottet Tre Kronor totalförstördes i en eldsvåda och därmed det mesta av tidigare svenska urkunder, som förvarats på slottet.

 

Så till sist ytterligare en berättare, Ahmad ibn Fadlan, en muslimsk resenär, krönikör och författare. Han besökte Volga omkring år 921 och har beskrivit bland annat ruserna mycket noggrant, vilka har identifierats med de nordbor som slog sig ned i Ryssland under vikingatiden.   Se Ibn Fadlans berättelse

 

 

 

 

 

 


PRIVATE "TYPE=PICT;ALT=Ibn Fadlan"Ibn Fadlan sändes i början av 900-talet ut av kalifatet - det islamska riket - för att missionera för islam och kom att skriva en reseberättelse, där en klassisk skildring av ett möte med nordbor, rus (benämning besläktad med Roslagen och finska Ruotsi), som befann sig vid Volga ofta citeras, särskilt det avsnitt som tar upp en hövdings begravning. Vanligtvis brukar berättelsen återges i korta stycken och med uteslutande av en del mindre smickrande avsnitt. Här återges en relativt stor del av texten (ur Stig Wikanders översättning i Araber, Vikingar, Väringar, Lund 1978):

Jag såg rus, som hade kommit dit i sina affärer och slagit sig ned vid floden Atil. Jag har aldrig sett så fulländade kroppar, de var som palmträd, blonda och rödlätta. De ha varken jackor eller kaftaner, utan mannen bär en dräkt, som täcker ena sidan av kroppen men lämnar en hand fri.

Var och en har med sig en yxa, ett svärd och en kniv, och dessa redskap lämnar de aldrig ifrån sig. Deras svärd är breda, räfflade, av frankisk tillverkning. Från nageln intill halsen är de tatuerade i grönt med träd och andra bilder.

Alla deras kvinnor har över bröstet en dosa fastgjord, som är av järn, silver, koppar eller guld, efter mannens förmögenhet och inkomst. Till varje dosa hör en ring vid vilken en kniv är fästad, också vid bröstet. Ty varje man, som äger tio tusen dirhems, låter göra ett halsband till sin hustru: har han tjugo tusen, så gör han två, så att varje tiotusen betyder ett nytt halsband för hustrun: ofta har en kvinna många sådana halsband.

De är Allahs smutsigaste varelser: de tvättar sig inte efter baj eller kiss, inte heller efter samlag, och tvättar inte händerna efter maten. De är som vilsegångna åsnor.

De kommer från sitt land och förankrar skeppen vid Atils stränder. Det är en stor flod. Vid stranden bygger de stora trähus. i ett hus bor det tio eller tjugo personer, ibland något mer eller mindre. Var och en har en säng att sitta på. de har med sig sköna slavinnor, avsedda för (slav)handlarna. Den ene har umgänge med sin slavinna medan kamraten tittar på. Ofta beter sig en hel mängd av dem på det sättet, i varandras närvaro. Kommer det en köpman in för att köpa en slavinna av en av dem och finner honom i samlag med henne, så fortsätter denne tills han tillfredsställt sitt behov.

Varje dag tvättar de ansikte och huvud i det smutsigaste och snuskigast tänkbara vatten. det går till så, att varje morgon kommer en slavinna med ett handfat vatten. Hon räcker det åt sin herre, och han tvättar händerna, ansiktet och håret och reder ut det med en kam i handfatet. Sedan snyter han sig och spottar i vattnet ja, det finns inget snusk som han inte gör i samma vatten. När han har gjort ifrån sig sitt, bär slavinnan handfatet vidare till nästa och han gör detsamma som kamraten. Och så bär hon det vidare från den ene till den andre tills det gjort sin rund till alla i huset. Och var och en snyter sig och spottar i handfatet och tvättar däri ansikte och hår.

Det sades mig, att de med sina hövdingar har åtskilligt för sig vid deras bortgång, och det minsta är då likbränningen. Jag fick stor lust att närvara vid detta, och det hände också en gång, att jag fick veta att en av deras stormän gått bort. De lade honom då i en grav och täckte över honom för tio dagar, tills de blivit färdiga med att skära till och sy hans kläder.

Det går till så, att en fattig sättes i en liten båt, som man tillverkat, och brännes där. Om det rör sig om en rik man, så samlar de ihop hans förmögenhet och delar den i tre delar - en tredjedel för hans familj, en tredjedel för att skära till hans liksvepning och en tredjedel till att brygga det öl, som de skall dricka då hans slavinna dödar sig och blir bränd tillsammans med sin herre.

De hänger sig åt öldrickningen och super dag och natt. Inte så sällan avlider någon av dem med bägaren i handen.

När en av deras stormän avlider, frågar man deras slavinnor och slavar: "Vem av er skall dö med honom?" - "Jag!" svarar en av dem, och när man sagt detta är det en plikt och ingen återvändo finnes, skulle man försöka, så tillåtes man inte. Det är mestadels slavinnor som åtar sig detta.

Så snart den man jag talat om hade dött, frågade man slavinnorna: "Vem skall dö med honom?" En av dem svarade: "Jag". Då överlämnar man henne åt två slavinnor, som bevakar henne och följer henne vart hon går, ja de tvättar hennes fötter med egna händer. Under tiden tar de hand om den döde och skär till hans kläder och gör i ordning allt han behöver. Och slavinnan dricker och sjunger varje dag, glad och uppsluppen.

Då den dag kom, då mannen och hans slavinna skulle brännas, infann jag mig vid floden, där skeppet låg. Man hade halat upp det och stöttat det med fyra pålar av chadhank och annat slags trä. Däromkring ställde man upp stora träställningar. Sedan drog man upp skeppet på denna träställning. Man började komma och gå under uttalande av ord, som jag inte förstod, medan mannen ännu låg i graven och man inte hade tagit fram honom.

Sedan kom en man med en bänk, ställde den på skeppet och täckte den med dynor av byzantinskt siden och kuddar av samma material. Sedan kom en gammal kvinna, som de kallar "dödens ängel" och bredde ut över bänken de täcken jag talat om. Hon hade åtagit sig att sy och ordna allting. Det var hon som dödade slavinnorna. Jag såg, att hon var rödlätt, skinande, fet och grovlemmad.

När de begivit sig till den dödes grav, tog de först bort jorden och sedan träbeläggningen och drog fram honom i den svepning, som han hade dött i. Jag såg att han hade blivit alldeles svart i det kalla klimatet. de hade givit honom i graven öl, frukter och en luta. Allt detta tog man upp. Och han luktade inte alls och hade inte förändrats, med undantag för hudfärgen.

Nu satte man på honom kalsonger, byxor, stövlar, en jacka, en kaftan av guldbrokad med knappar av guld och satte på huvudet en mössa av brokad med sobelskinn. Sedan bar de in honom i den paviljong (tält), som fanns på skeppet, satte honom på dynorna och stödde honom med kuddar och kom till honom med öl, frukter och basilikum. Sedan hämtade de bröd, kött och lök och lade framför honom.

Sedan kom de med en hund, som de högg itu och kastade på skeppet. Sedan kom de med alla hans vapen, och lade dem bredvid honom. Sedan tog de två hästar, som de lät löpa tills det blivit svettiga, så högg de dem i stycken med svärd och kastade deras kött på skeppet. Sedan kom en med två kor, som de också högg i stycken och lade dem dit. Sedan kom de med en tupp och en höna, dödade dem, kastade dem i båten.

Men den slavinnan, som ville låta sig dödas, gick fram och tillbaka och steg in i det ena tältet efter det andra och tältets ägare låg med henne och sade till henne: "Hälsa din herre, att detta har jag gjort av kärlek till honom!"

När tiden för aftonbönen var inne, på fredagen, så förde de fram slavinnan till något, som man hade uppfört, det såg ut som inramningen av en port. Hon trädde med fötterna på männens händer och steg sålunda över denna portal och reciterade några ord, sedan lät de henne stiga ned. Så höjde de upp henne en andra gång och hon betedde sig på samma sätt, och så lyfte de ner henne och lät henne stiga upp för tredje gången, och hon gjorde som de två tidigare gångerna. Sedan räckte de henne en höna och hon högg av huvudet och kastade bort det, men hönan slängde de in i skeppet.
Jag frågade tolken vad hon hade gjort och han svarade: "Första gången de lyfte upp henne sade hon: Jag ser min far och min mor. Andra gången sade hon: Jag ser alla mina döda fränder sitta där. Och tredje gången sade hon: Nu ser jag min herre sitta i paradiset, och det är härligt och grönt, och med honom finns män och slavar och han kallar på mig - för mig till honom!" De förde henne fram till skeppet och hon tog av sig sina armband och gav dem till den kvinna som de kallar "dödsängeln" och som skulle döda henne. Sedan tog hon av sig fotprydnaderna och gav dem till de två slavinnor, som hade betjänat henne, och som var döttrar till den kvinna de kallar "dödsängeln".

Sedan kom män med sköldar och stavar och räckte henne ett stop öl, och hon sjöng medan hon tog emot och drack ur det. Så gav man henne ännu en bägare och hon tog den och fortsatte att sjunga, medan den gamla kvinnan eggade henne att dricka och att träda in i tältet där hennes herre låg.

Jag såg att hon var omtöcknad och ville gå in i tältet och stack in i sitt huvud... Den gamla kvinnan tog henne om huvudet och drog in henne i tältet och gick själv med henne.

Männen började slå med stavarna på sina sköldar, för att ingen skulle höra ljudet av hennes skrik och hon inte skulle avskräcka de andra slavinnorna att söka döden tillsammans med sina herrar. Sedan trädde sex män in i tältet och låg alla med slavinnan. De lade henne bredvid hennes herre, två tog hennes fötter och två hennes händer och den gamla, som kallades dödsängeln, slog ett rep om hennes hals och räckte de två ändarna till två män, som drog till dem. Själv kom hon fram med en bredbladig kniv och stötte den gång på gång mellan revbenen och drog ut den igen, medan de två männen ströp henne.

Sedan kom den närmaste släktingen till den döde med ett trästycke och satte eld på det. Sedan gick han baklänges, med ryggen mot skeppet och vänd mot människorna, med den brinnande facklan i sin ena hand och den andra i sin stjärthåla, helt naken, för att sätta eld på det trä, som man samlat under skeppet, sedan man där placerat en slavinna, som man dödat vid sidan av hennes herre.
Sedan kom folk fram med ved och annat bränsle, var och en bärande ett trästycke, som man antänt i ena ändan och kastade dem till veden. Och elden förtärde bränslet och skeppet och tältet och mannen och slavinnan och allt som fanns med dem. Sedan blåste det en stark, förfärlig vind och eldslågorna blev allt starkare och elden hettade på.

Bredvid mig stod en man av rus-folket och jag hörde honom samtala med tolken jag hade med mig. Jag frågade denne vad han hade sagt till honom. Han sade: "Han säger: Ni araber är verkligen dumma! Ni tar den människa som ni älskar och ärar mest, och stoppar ned honom i jorden och insekter och maskar äter upp honom. Vi bränner honom i eld på ett ögonblick och han far omedelbart till paradiset".

Sedan brast han ut i ett högljutt skratt. Jag frågade varför och han svarade: "Av kärlek till honom har hans Herre sänt en vind, som tar bort honom på ett ögonblick". Och faktiskt, det hade inte gått en timme, förrän skeppet och bränslet och slavinnan och hennes herre hade blivit till aska och stoft.

Sedan uppförde de på stället för skeppet, som de dragit upp ur floden, ett slags rund gravkulle och satte mitt på denna en stor stång av björkträ och skrev på den mannens namn och namnet på kungen över Rus. Och så begav de sig iväg.

Slavinnorna stod till husbondens förfogande. På 900-talet berättar den arabiske författaren Ibn Fadlan att ruserna, d.v.s. nordborna i Ryssland, bor tillsammans i stora trähus. Tio till tjugo, ibland fler, ibland färre, bor i varje.

Var och en har en bänk, som han sitter på, och tillsammans med honom sitter de vackra flickorna (trälkvinnorna), som är avsedda för köpmännen. Och han har könsumgänge med sin flicka medan hans kamrat tittar på. Ofta händer det att de allesammans håller på med detta, den ene mitt framför ögonen på den andre, och då kommer en köpman för att köpa en flicka av en av dem. Han träffar alltså honom medan han håller på att ha samlag med henne, och han låter henne inte vara ifred förrän han har nått sin avsikt.

Gqt/sept 04 Sveariket

 

 

Berättelser  om de tidigaste nordiska kungarna – de må vara sagokungar eller ’historiska’ -finner vi huvudsakligen i fyra källor, nämligen 
1.                   Beowulfskvädet, den fornengelska litteraturens största och längsta verk, en hjältedikt på 3182 rader, skrivet någon gång mellan 700 och 1000  och bevarat i manuskript från ca år 1000.
2.                   Adam av Bremen var en munk,
författare och historiker verksam på 1000-talet i Bremen. Adam skrev en bok om ärkestiftet Hamburgs historia, och på hans tid horde de nordiska länderna till hans stift. Den danske kungen Sven Estridsson, en för sin tid lärd herre, ska ha lämnat värdefulla bidrag till detta arbete.
3.                   Saxo  Grammaticus, död i början av 1200-talet, skildrade
Danmarks historia fram till år 1185.  Från ett svenskt perspektiv är Saxo Grammaticus historieverk intressant genom att det innehåller det äldsta belägget för att de svenska kungarna företog en eriksgata sedan de blev valda. Saxo behandlar oockså tronstriderna i Sverige på 1120-taletoch han bekräftar den traditionella tolkningen av den äldre Västgötalagens berömda fras "Sveaer egho konung at taka ok sva vraekae". Det framgår tydligt att Saxo uppfattade svear och götar som två skilda folk och att det bara var de förstnämnda som hade formell rätt att välja kung.
4.                   Snorre Sturlasson,
1178- 1241, var en isländsk hövding, historiker, författare och skald. Hans mäktiga krönika, Heimskringla, över de norska kungarnas historia från urminnes tid fram till kung Sverre (1177) ger många utblickar på det övriga Norden, inte minst Sverige. Eftersom han faktiskt besökt Sverige (lagman Eskil Magnusson av Bjälboätten i Skara fick han god inblick i svearikets historia. Han anses vara en relativt god historiker och källkritiker, varför hans uppgifter kan anses vara förhållandevis goda. Hans verk är därmed bland de äldsta överlevande dokumenten om Sveriges äldsta historia.

 

Skjold blev en stor hjälte samt en god och rättvis drott, mild och vänsäll mot alla nödlidande. Då han kände döden nalkas, befallde han sina män, att de skulle lägga hans lik på hans kungaskepp, jämte vapen och dyrgripar, samt låta skeppet segla bort utan manskap. Skjolds och Alvhilds ättlingar blev de s k ”Lejrekungarna”, många av dem har fått plats i den nordiska sagovärlden.
                      En av kungarna i Lejre var Rolf Krake, som var son till en kung Helge. Helge hade våldfört sig på en kvinna och resultatet blev en dotter, Yrsa. Denna Yrsa träffade långt senare på samme Helge vid något tillfälle utan att veta vem han var och det blev förstås ett barn även nu. Barnet, som således var fött i incest, var just Rolf Krake som med tiden blev den namnkunnigaste bland alla sagokungarna i Lejre. Kung Helge togs så småningom av daga av sveakungen Adils, som sedan tvingade Yrsa att bli hans hustru. Adils var f ö, son till Ottar Vendelkråka.  Om Yrsa och de här kungarna berättas det i Beowulkvädet, men också hos Saxo och Snorre. 

En annan av Lejrekungarna var Amlethus som Saxo låter fara härjande fram i Danmark, England och Skottland. Överallt går människor en bråd död till mötes i en takt som överträffar det som Shakespeare låter samme person uträtta men då under namnet Hamlet.  

Harald Hildetand hörde också hemma i Skjoldungarnas krets. Han hade styrt sitt land väl, men så nådde han ålderns höst och riskerade att dö i sotsäng.  Det var ingenting han åstundade – han ville dö i strid och till den ändan utmanade han sin systerson Sigurd Ring som var svearnas kung. Kampen stod vid Bråvalla – kanske i Östergötland eller Småland. Harald fick som han ville men enligt sagan skulle det ha varit Oden själv som tog honom av daga. Sigurd Ring segrade i striden och gjorde sig till härskare över Haralds rike och regerade enligt sagorna tills han, svårt sårad i en strid, lät bränna sig till döds i sitt skepp tillsammans med sina stupade kämpar.