Start Uppåt Norges kungar fr år 1000

Norges historia till 1066

Som en samlad enhetsstat framträder Norge först på 800-talet. Detta föreningsverk utfördes af en kungaätt, som enligt Ynglingasagan härstammade från den gamla Ynglingaätten i Uppsala. Denna hade i Norge ett rike på Vestfold, väster om Oslofjorden och utbredde därifrån sitt välde genom erövring och arv. Kung Halfdan Svarte var gift med Ragnhild, en syster till Tyra, drottningen i Danmark. Halfdan lämnade vid sin död riket åt sin då 10-årige son Harald Hårfager (860-933), som i det stora sjöslaget i Hafrsfjordens sydväst om Stavanger. 872 tillintetgjorde de siste småkungarna och med hjälp av sin morbroder Guthorm samlade Norge till ett rike.

Harald Hårfager blev således den förste kungen över hela Norge. Han hade friat till en mäktig kvinna vid namn Gyda, dotter af kung Erik på Hordaland, och enligt Snorre Sturlasson fått till svar, "att hon blott ville bliva den mans hustru, som underkuvade hela Norge, såsom kung Erik gjort i Sverige och kung Gorm i Danmark." Då Harald hörde detta, skall han skall han ha sagt: "Det lovar jag och det inför den gud som skapat mig och råder över allt, att jag inte skall skära eller kamma mitt hår förrän jag har tillägnat mig hela Norge med skatt och skyldigheter och styre, eller annars välja att dö."

Han gick först över Dovre, där han fick hjälp av Haakon Grjotgardssön, som sedan blev hans förnämste jarl och bodde på Lade vid Trondheim. Kung Harald gifte sig med hans dotter Aase och fick barn (Sigurd Ladejarl) och barnbarn (Håkon Ladejarl), som båda kom att spela stor roll i norsk politik. Harald erövrade Värmland från den svenske kungen och besegrade i slaget i Havrsfjord (872) de sista norska småkungar, som förenat sig mot honom och som synas ha fått hjälp av de till Irland utflyttade sjökungarna. Därefter lät han, berättar sagan, Ragnvald Mörejarl klippa hans hår samt antog namnet Hårfager.

Han kom att tänka på vad den stolta Gyda sagt till honom. Han lät hämta henne och gifte sig kanske med henne – i vilket fall som helst fick de tillsammans fem barn.

Harald hade emellertid fler hustrur. Med Ragnhild, kallad ’den mäktiga’ som var dotter till kung Erik på Jylland, fick han sonen Erik, som kom att kallas Blodyx – se nedan.

I Harald Hårfagres saga berättas att när Harald fick Ragnhild skickade han iväg nio av sina hustrur.

"Den släktstora kungen förkastade holmruger och hordadöttrar

alla från hedmark och av halogarätt

för den danska kvinnan"

Harald tog från bönderna deras odal, d. v. s. äganderätt till jorden, samt tvang dem att betala skatt, och när många av dem i missnöje däröver utvandrade till Normandie, de skotska öarna, Färöarna och Island, indrogs deras gods till kronan. Harald tillsatte en jarl i varje fylke, vilken skulle sörja för skatternas indrivande samt handha lag och rätt. Jarlen fick en tredjedel av skatten, men skulle till gengäld under krig tjäna kungen med sextio man samt årligen hålla ett gästabud för honom och hans följe. Under varje jarl stod fyra eller flera hersar (=lokala hövdingar, vars samhällsposition framför allt baserades på plundrings- och handelsfärder). Hersarna skulle var och en uppställa tjugu krigare och sköta en kungsgård. Emedan de utvandrade norrmännen gång på gång gjorde härtåg till sitt gamla fäderneslands kuster, drog Harald över havet och underkuvade Hjaltland (Shetlandsöarna) och Orkneyöarna. Omkr. 930 delade han riket mellan sina många (enligt sagornas berättelser tjugu) söner, som alla fick kunganamn, han gjorde sin mest älskade son, Erik Haraldsson, till överkung, vilket ledde till bittra brödrafejder. Harald dog 933 och är höglagd på gården Hauge i närheten av Haugesund.

Erik Haraldsson, kung 931-933, kallades p g a sitt stridslystna sinne för Blodyx och skulle alltså vara den ledande bland Harald Hårfagers söner. Han var gift med Gunhild, en dotter till Gorm den gamle i Danmark men uppfostrad hos finnarna och ansågs mycket elak och förfaren i trolldom. Själv var han en vild krigare, som 927 överföll och dräpte flera av sina bröder, bl. a. Björn Haraldsson, vanligtvis kallad Björn Farmand (köpman), och insatt av Erik som underkung på Vestfold, landet väster om Oslofjorden.

Harald Hårfager hade en son med en kvinna som hette Tora Mosterstangs som hette Håkon Adalsteinsfostre. Av fruktan att Håkons äldre bröder skulle stå honom efter livet hade fadern sänt honom till kung Ethelstan i England att uppfostras. Där stannade han till femton års ålder och antog kristendomen. Då ryktet om Harald Hårfagres död (933) och Erik Blodyx' hårda regering nådde England, erhöll Håkon av Ethelsten skepp och folk samt for över till Norge för att bli kung i sin faders rike. Han landade i Trondhjem och blev välvilligt mottagen. Hans vän och rådgivare, stormannen Sigurd Haakonsson Ladejarl på släktgodset Lade vid Nidaros förstod att genomdriva hans val till kung (935). Sigurd blev 962 av

Erik Blodyx' söner innebränd död på gården. Hans son, Haakon Sigurdsson Ladejarl, som hämnades på faderns banemän blev så småningom regent i Norge. (se nedan).

Håkon Adalsteinsfostre var folklig och vänsäll och kallades ’den gode’. Han återgav bönderna deras äganderätt till jorden, som Harald Hårfager fråntagit dem, och snart var hans parti så starkt, att Erik Blodyx fann det rådligast att lämna landet och bege sig till England, där han fick län i Northumberland men stupade år 954 i ett slag vid Westmoreland, vilket innebar slutet på det nordiska kungariket York i England.

Håkon arbetade med iver på lagarnas förbättring. Då han ansåg sig sitta säker på Norges tron, sökte han omvända sitt folk till kristendomen. Men då han på Frostatinget fordrade, att allt folket skulle låta döpa sig, förklarade bönderna, att om han icke avstod från detta sitt förehavande, skulle de välja sig en annan kung. Håkon måste då ge efter och blev slutligen

t. o. m. tvungen att deltaga i de hedniska offren.

Erik Blodyx och hans gemål Gunhild efterlämnade många söner, som fann en fristad hos sin morbror Harald 'Blåtand' i Danmark som rent av adopterar den äldste av pojkarna. Från baser i Danmark gjorde de omkring 950 upprepade raider mot Norge.

Första gången drev Håkon dem på flykten men insåg, att han hade flere anfall att vänta och vidtog åtgärder till ordnandet av landets försvar från sjösidan. Han indelade landet från Viken (området från Bohuslän till Oslofjorden) ända upp till Hålogalands gränser, "så långt laxen kunde gå upp i elfvarna", i skeppslag. Varje skeppslag hade att utrusta och bemanna ett krigsskepp. Därjämte ordnade han de förut gällande bestämmelserna om lantförsvaret samt inskärpte påbudet om vårdkasars uppbyggande på fjällen. 955 förnyade Eriksönerna sitt anfall på Norge. I det första slaget föll Guttorm Eriksson, i det andra den äldste brodern Gamle Eriksson. I ett tredje slag, 961, vid Hordaland vid Hardangerfjorden hinner Håkon klyva skallen på en dansk hövding med sitt svärd Kvarnbit innan han själv måste bita i gräset. Håkon var mycket älskad i Norge. Aldrig, sade man, skulle Norge få en kung hans like i godhet.

Erikssönerna eller Gunhildssönerna, som Snorre har för vana att kalla dem - överrumplade och innebrände även Ladejarlen Sigurd på hans gård Skatval, och därmed kom också Nordnorge i deras händer. Vidare populära var de inte - bönderna dödade snart två av dem i samband med olika övergrepp, men de återstående tre lyckades bryta allt motstånd och göra sig till herrar även i Viken.

Gunhildssönerna var på flykt när de fick budet om kung Håkons död. De tog nu över Norge, eftersom Håkon inte hade någon arvtagare. Ny kung blev den äldste av de överlevande bröderna Harald Haraldsson, kallad Gråfäll eftersom han ständigt gick klädd i en gråverkskappa, som en islänning skänkt honom. Flera av hans bröder, de s k Gunhildssönerna, blev också kungar i olika fylken. Han mor, Gunhild Kongemoder, som hon kallades, fick så småningom en fristad hos sin bror, som var Harald Blåtand i Danmark.

Harald Gråfäll och hans bröder hade alltså innebränt den mäktige Sigurd Lade jarl. Dennes son Håkon Sigurdsson Ladejarl eggade bönderna till uppror, men blev slagen och flydde till Danmark. Han begav sig till danske kungen Harald Blåtand och förmådde denne att locka den norske kungen Harald Gråfäll, ned till Danmark, där den danske tronpretendenten Guld-Harald, i hopp att vinna hans rike, dödade honom i ett slag vid Limfjorden.

Kort därefter var det Guld-Haralds tur att mista livet – det var Håkan Ladejarl som såg till det. År 965 drog Harald Blåtand och han upp till Norge, där Håkan insattes till jarl över det nordanfjällska och det västanfjällska Norge. Han var i praktiken kung och det i inte mindre än 30 år, tills han dog 995. Han var hedning, och det gjorde sitt till för att han skulle få stöd av bondearistokratin. Han gjorde erövringståg in i Götaland. 974-975 bistod han Harald Blåtand i dennes krig mot Otto II i Tyskland, men förstod att i samband därmed befria sig från beroendet av Harald. Dennes son Sven Tveskägg lyckades senare egga jomsvikingarna och deras anförare Sigvald jarl att överfalla Norge 986, men Håkon Ladejarl med sina söner Erik och Sven slog dem fullständigt i Hjörungavåg (söder om Ålesund).

Håkon blev övermodig samt gav sin grymhet och sin vällust fria tyglar. Då han ville bortföra bonden Orm Lyrgjas hustru, den sköna Gudrun Lundesol, reste sig allmogen och valde till kung Olof I Tryggvasson, som Håkon kort förut lockat till Norge från Irland, i avsikt att dräpa honom. Håkon flydde och dolde sig jämte trälen Kark hos sin älskarinna Tora på Eimul; men om natten svek trälen sin herre och dräpte honom, medan han sov

Det där hände 996 och samma år dog Harald Grenske, en sonson till Harald Hårfagre, som spelade en viss roll i Norges historia. Han uppfostrades i Grenland (varav tillnamnet Grenske) och var elva år gammal, då hans far blev dräpt av Gunhildssönerna. Han flydde till Sverige, där han uppehöll sig hos den mäktige bonden Skoglar-Toste. Om sommaren låg han i viking. Då Gunhildssönerna blivit fördrivna, följde Harald med Harald Blåtand och Haakon jarl till Norge, där han under dansk överhöghet blev kung över Vestfold och Agder. Han var gift med Gudbrand Kulas dotter Asta, som han dock övergav av kärlek till Sigrid Storråda, den mäktige Skoglar-Tostes dotter från Sveariket. Då han förföljde henne med sitt frieri, blev han, på hennes anstiftan, innebränd. Haralds änka, Asta, födde kort därefter sonen Olof (den helige) , som p g a sin undersätsiga växt kallades Olof Digre.

Det var inte helt ofarligt att vara arvprins och följaktligen hade Olav som barn förts bort till Gårdarike, dvs Ryssland, förmodligen någonstans i närheten av Novgorod eller Kiev. Som ung man hade han senare som vikingahövding dragit till England, vid något tillfälle tillsammans med Sven Tveskägg av Danmark. I England påverkades han av kristna predikanter och lät döpa sig, det ska visst ha skett på Scillyöarna, de öar som ligger längst ut i sydväst, utanför Cornwall

Han for som 12-åring på vikingafärder, bl a härjade han i Mälaren, men när han skulle ta sig iväg ut igen, hade den svenske kungen , Olof Skötkung, spärrat utloppet - Snorre kallade det Stocksund.- med järnkedjor och satt vakt där. Olav Digre lät då gräva sig förbi staden, som då hette Agnefit, ut till havet och kunde till sveakungens grämelse ta sig förbi befästningarna vid det blivande Stockholm.

Håkon Ladejarl i Norge hade alltså mördats 995, och Olav I Tryggvasson tog makten. Åtföljd av kristna lärare for han från bygd till bygd för att omvända sitt folk till kristendomen. De som tredskades kunde lemlästas eller tagas av daga. Han tog alltså inte särskilt hårt på 5:e budet. Inte på det 6:e heller för den delen (det om äktenskapsbrott) – Snorre berättar om många av hans gemåler. Också i Sverige gjorde han en insats för att sprida kristendomen, när han gav sin syster Ingeborg till äkta år Ragnvald Jarl i Västergötland på vilkor att denne lät döpa sig och att han tog emot kristna missionärer.

Erik Segersäll ska ha varit gift med Sigrid Storråda. Efter hans död skall Sigrid bl.a. ha innebränt en norsk och en rysk friare, eftersom hon sade sig vilja vänja småkungar av med att komma och fria till henne. Olav Tryggvasson, som just blivit kung över hela Norge, var emellertid en man, som hon kunde tänka sig. Paret möttes i Kungälv och kom väl tämligen väl överens utom beträffande religionen. Sigrid ville inte överge sin asatro, varpå Olav skall ha utropat: "Vi skulle jag kunna gifta mig med dig, din hundhedning !" Det var då Sigrid fällde den bevingade repliken: "Detta skulle väl kunna bli din bane." – varpå hon gifte sig med Sven Tveskägg. Olav tröstade sig med en annan hustru, Sven Tveskäggs syster Tyra.

Kvinnorna kom att spela en stor roll i det som nu skulle komma att hända.

Sigrid Storråda såg till att den nyblivne äkta mannen, Sven Tveskägg, slog sina påsar ihop med sonen Olof Skötkung. Ett par norska jarlar anslöt sig också. Vad som sedan hände har av Snorre beskrivits på ett sätt som kanske saknar motsvarighet i senare tiders nordiska litteratur.

Drottning Tyra hade tydligen stora jordegendomar i Vendernas land mellan Oder och Elbe, och genom sitt tjat fick hon Olav att fara dit för att hämta hennes hemgift. Han lät sjösätta Ormen långe och Ormen korte, Tranan och alla sina andra skepp. Ormen långe skulle han själv styra och besättningen var noga utvald. Ingen var äldre än sextio år och ingen yngre än tjugo och det var de starkaste och modigaste männen i hela hären.

Olav gjorde det han skulle och så blev det tid att ge sig iväg hemåt igen. Den norska flottan med Olav Tryggvasson ombord lämnade Vendernas land, men de förbundna, Sven Tveskägg, Olof Skötkung och den landsflyktige jarlen Eirik Håkonsson, lurpassade med sina flottor vid Svolder – som kan ha varit någon av de nordtyska öarna eller kanske Ven.

Snorre berättar först hur de - Sven, Olof och Eirik - stod på ön Svolder och spanade efter den norska flottan. Allt eftersom den närmade sig syntes skeppen större och större. Kungarna trodde sig se Olav Tryggvassons kungaskepp Ormen Långe, men Eirik sa emot dem och bad dem vänta. Men så slutligen kom Ormen Långe, föregången av de också mycket stora Ormen Korte och Tranan och de allierade gick till anfall. Olav band då ihop sina större skepp sida vid sida och ställde sig själv i aktern på Ormen Långe. Ståtliga repliker utväxlades. Om Olof Skötkungs folk ropade Olav att det vore bättre för dem att sitta hemma och slicka blotskålarna och om Sven Tveskäggs daner tyckte han inte att det fanns något mod i dem. Och verkligen – svear och daner gav sig iväg och kampen kom att stå mellan kung Olavs och jarl Eiriks flottor.

De slogs tills svärden blev slöa och Olav själv kastade spjut med båda händerna. Hans stridskamrat, Einar Tambaskjelve fick sin båge sönderskjuten med ett stort brak och Olav frågade: "Vad var det som brast?" varpå han fick det mäktiga svaret: "Norge ur dina händer, Kung!".

Fienderna lyckades äntra Ormen långe och ta livet av de flesta av Olavs män, men när kungen såg vartåt det barkade störtade han sig själv i havet och försvann. Slaget vid Svolder stod år 1000 eller däromkring. En som överlevde var Einar Tambaskjelve. Norge, åtminstone den södra delen av landet övertogs av Sven Tveskägg och jarl Eirik. Olof Skötkung fick också sin del av kakan.

Danskarna fick mycket att göra i England, och norrmännen tog tillfället i akt att försöka göra sig självständiga igen. Och de lyckades.

Sven Haakonssön, vanligen kallad Svein jarl, var yngste son till Haakon Ladejarl. Han blev vid Norges delning mellan segerherrarna efter slaget vid Svolder Olof Skötkungs ståthållare i de fyra fylkena i det inre af Tröndelagen samt i bägge Möreområdena och Romsdal. Sven. var gift med Olofs syster Holmfrid. Då brodern, Eirik jarl, 1015 for till England, skulle Sven överta herradömet även över hans del av i egenskap av förmyndare för brorsonen Haakon. Men vid denna tid uppträdde Olof Haraldsson (den helige) som tronpretendent. I kampen mot denne led Sven våren 1016 ett avgörande nederlag vid Nesjar. Sven flydde till Sverige, där han dog på hösten samma år.

.

Erik (Eirik) Håkonsson, vanligen kallad Erik Jarl, var son till den bekante Håkon Ladejarl. I slaget vid Svolder var han en av anförarna i alliansen mot Olof Tryggvasson, och sedan denne stupat, blev Erik och hans broder Sven Norges egentlige styresmän, ehuru de på visst sätt endast var den svenske och danske kungens vasaller. De förde en mild regering, och i olikhet med Olof Tryggvasson, som ihärdigt arbetat på kristendomens införande, lät de var och en ha den tro han ville. När det att Erik deltog i Knut den stores härnadståg till England och kvarlämnade sin sjuttonårige son Håkan som Norges regent under Einar Tambaskjelfves förmynderskap, kom Olof Haraldsson, sedermera kallad Olof den helige, till Norge, tog Håkan till fånga och slog Sven i drabbningen vid Nesjar (1015). Erik stannade kvar i England och dog där, 1024.

Haakon Eriksson, vanligen kallad Haakon jarl, den föregåendes sonson, var son till Sven Tveskäggs dotter Gyda och Erik Håkonsson jarl, som härskade i Norge 1000-1015. Då fadern drog till England för att bistå Knut den store vid landets erövring (1015), satte han sonen i sitt ställe och gav honom jarlnamn. Kort därefter anlände emellertid Olof Haraldsson (den helige) till Norge samt överrumplade och tillfångatog Haakon. Mot löfte att han skulle lämna landet och aldrig bära vapen mot Olof fick Haakon ge sig iväg till sin morbroder kung Knut. Då denne efter Olofs flykt till Gårdarike kom till Norge för att hyllas som dess kung, återinsatte han Haakon i jarlvärdigheten. Någon tid därefter drog Haakon till England för att hämta sin brud, Knuts systerdotter Gunhild. På återvägen om hösten förliste hans skepp och man sporde aldrig något vidare om honom. Med honom utdog Ladejarlarnas ryktbara ätt på svärdssidan.

Sonen till Harald Grenske och Asta, Olav Digre hyllades vid hemkomsten 1015 – och efter att ha besegrat de två jarlarna -

som kung i sin egenskap av ättling till Harald Hårfager under namnet Olav II Haraldsson. Genast påbjöd han Norges kristnande, vilket ökade den inhemska oppositionen mot honom. Mot Knut den store av Danmark-England, som ville vinna Norge, sökte Olav stöd hos ärkestiftet Hamburg-Bremen och i Sverige. Olav och den svenske kungen Anund Jakob besegrades emellertid av Knut den store vid Helgeå 1026, och Olav fördrevs från Norge 1028. Med svensk hjälp sökte han återvinna sitt rike, men norrmännen besegrade honom i ett slag vid Stiklastad, en by vid Trondheimsfjorden 1030, där han stupade.

Olav gifte sig med Olof Skötkungs dotter Astrid. (Se sida 6).

Han vann kyrkans bevågenhet genom att uppträda som fiende till hedendomen. Kring honom utformades efter hand en helgonlegend. Han blev Norges skyddshelgon, trots att han aldrig kanoniserats, och han dyrkades i hela Norden (Sankt Olof, Olaf den helige). Kulten knöts särskilt till domen i Nidaros (Trondheim), där Olav enligt legenden skrinsatts och dit vallfärder gick, bl.a. över Jämtlandsfjällen.

Bilder av honom är vanliga i svenska kyrkor, och han framställs oftast med en yxa som attribut (han skall ha huggits ner med en yxa); på vissa bilder visas han sittande med ett odjur under fötterna. En berömd bild är den senmedeltida träskulpturen i Sankt Olofs kyrka på Österlen i Skåne, dit lokala vallfärder gick. Yxan, av silver, kan tas loss och ännu under 1900-talet ansåg många att den botade sjukdomar vid beröring.

Sven Alfivasnn (Sven Knutsson), född omkr. 1015, död 1036, sändes av sin far, Knut den store, efter Olav den heliges fall 1030, som lydkung till Norge och hyllades där som sådan. Sven åtföljdes av sin engelska moder Alfiva (Elfgifu) som förmyndarregent. Hennes godtycklighet och vanstyre ådrog henne hat av norrmännen, som jagade bort henne och sonen 1035 och valde den landsflyktige Magnus Olavsson till kung.

Magnus Olavsson eller som han vanligtvis kallades, Magnus den gode, var son till Olav den helige och hans frilla Alfhild. Han föddes 1024, följde fadern på dennes flykt undan Knut den stores övermakt till Gårdarike 1029 och uppfostrades där, sedan fadern stupat vid Sticklastad 1030. Då Knut den stores son, Sven, genom sitt – och moderns - hårda regemente hade ådragit sig norrmännens hat, började de att ångra sitt handlingssätt mot den fallne kung Olav, och några av deras hövdingar, Kalf Arnesson och Einar Tambaskjelfve, begav sig till Gårdarike för att hämta Olavs son Magnus. 1035 återkom denne till Norge. Sven Knutsson och hans moder, Alfiva, som varit den egentliga regenten, måste lämna landet. Under sina första regeringsår var Magnus hård och grym. Några hövdingar landsförvisades och dräptes för den fiendskap de visat hans fader; andra fick böter eller miste sina egendomar. Sannolikt skulle Magnus ha delat sin faders öde, om icke hans vän Sigvat skald hade varnat honom. Därefter blev han en så mild regent, att folket gav honom tillnamnet »den gode».

Efter Sven Knutssons död (1036) gjorde hans halvbror Hardeknut, som var kung i Danmark, anspråk på Norge. En strid hade så när brutit ut emellan de båda kungarna; men Danmarks och Norges hövdingar lyckades att mäkla fred, varvid överenskoms, att den, som levde längst, skulle bli den andres efterträdare. Då Hardeknut dog 1042, blev Magnus således kung även i Danmark. Kort därefter erhöll han underrättelse om att venderna i Holstein hade samlat en stor här, med vilken de härjade vitt och brett i Jylland. Magnus drog dem till mötes och slog dem i grund på Lyrskogsheden 1043.

Vid Magnus den Godes död skildes Norge från Danmark och tillföll Olof den heliges halvbroder Harald Hårdråde, som redan under Magnus' regering framställt anspråk på del i riket och blivit antagen till dennes medregent. Sedan Harald stupat vid Stanford bridge under försöket att erövra det angelsaxiska kungariket i England, efterträddes han av sin son Olof Kyrre (1066- 93), som förde en mycket fredlig regering.

Harald Sigurdsson, oftast kallad Harald Hårdråde kung i Norge 1046-66, var son till Sigurd Syr, kung i Ringerike, och Harald Grenskes första hustru, Asta. Då hans halvbror, Olof den helige, 1030 återvände från Gårdarike, slöt sig den femtonårige Harald till honom med manskap och utmärkte sig i slaget vid Stiklastad. Då segern uteblev, räddade han sig till Gårdarike samt drog därefter till Konstantinopel, där han blev anförare för väringarna och med heder deltog i många strider, varom ryktet nådde ända till hans fädernesland. 1046 vände Harald med stora rikedomar tillbaka till Norge, där Magnus den gode, var kung. Denne överlämnade åt honom hälften av sitt rike och insatte honom kort före sin död, 1048, till kung i Norge. Magnus hade även burit Danmarks krona, men i Danmark fanns Sven Estridsson, son till Ulf jarl och Sven Tveskäggs dotter Estrid, vilket gav anledning till ett 16-årigt krig mellan Harald och Sven. 1064 nödgades dock Harald att avstå från sina fordringar på Danmark.

Harald var en klok och kraftfull kung samt en utmärkt skald, men dessutom hård, ränkfull och härsklysten, och folket gav honom därför namnet Hårdråde. Den gamle hövdingen Einar Tambaskjelve och hans son Eindride lät han på lömskt sätt dräpa i Trondhjems kungsgård, och förbittringen över detta våld framkallade ett uppror, som stillades först genom Finn Arnessons mellankomst.

Finn Arnesson var gift med Bergljot Halvdansdatter, en brorsdotter till Olav den helige. I slaget vid Stiklastad var Finn en av Olav Haraldssons män, medan brodern Kalv var en av ledarna för bondehären. Finn Arnesson var också Harald Hardrådes man sedan denne blivit kung. Han belönades med att få tillbaka rang och egendomar, som tagits från honom. Brodern Kalv Arnesson tilläts återkomma till Norge men blev några år senare dräpt i kamp för kung Harald. Finn misstänkte att broderns död inte var helt tillfällig. Djupt kränkt lämnade han Norge och gick i den danske kungens tjänst.

Under kriget med Danmark anlade Harald Hårdråde staden Oslo. 1066 drog han med en stor här och flotta till England, där Harald Godwinson tillägnat sig regeringen. Enligt sagornas berättelser hade han av dennes broder Tostig, jarl av Northumberland, uppmanats att göra sina företrädares krav på Englands tron gällande. Men troligare synes det dock vara, att hans anfall på norra England föregåtts av ett avtal med den normandiske hertigen Vilhelm Erövraren, som vid samma tid gick över Kanalen. I slaget vid Stanford bridge nära York blev Haralds här alldeles uppriven av det engelska rytteriet under kung Harald Godwinson, och den norske kungen själv stupade d. 25 Sept. 1066.

Haakon Ivarsson jarl var under Harald Hårdrådes regeringstid 1046-1066 den mäktigaste mannen i Oplandene samt överträffade alla andra i styrka och skönhet. Då Harald hade dräpt den tröndiske hövdingen Einar Tambaskjelfve, måste han, för att blidka Haakon, lova att ge honom Magnus den godes dotter Ragnhild till äkta. Då svårigheter uppstod vid uppfyllandet av detta löfte, begav sig Haakon till kung Sven Estridsson i Danmark, som låg i strid med kung Harald, men försonade sig sedermera med Harald och svor honom trohet, sedan han fått jarlnamn och Ragnhild till äkta. Under ett härnadståg mot Danmark, på vilket Haakon var kungen följaktig, räddade han, efter slaget vid Nissaån, kung Svens liv och hjälpte honom att undkomma. När Harald fick höra detta, sökte han tillfälle att överfalla och straffa jarl en. Denne måste då fly till Sverige, där han av kung Stenkil blev satt att styra Värmland. Haakon stannade därefter i Sverige och åtnjöt där stort anseende.