Start ] Uppåt ]

Santa Catalinaklostret, Arequipa

Santa Catalinaklostret i Arequipa i södra Peru började byggas 1579 och det tog flera decennier innan det stod färdigt och ungefär 450 nunnor kunde flytta in, men ut igen – det gick inte.

Nunnorna kom oftast från Spanien. I förnäma familjer där skulle den äldste sonen bli officer, den näst äldste präst, men den äldsta dottern skulle bli nunna, om hon inte redan var trolovad med någon lämplig ung man. Det kunde hända att det blev Sta Catalinaklostret, men det kostade en rejäl slant för att få dottarn placerad där.

De mest välbeställda nunnorna kunde leva ett synnerligen angenämt liv med bra utrymmen innanför klostrets murar. De hade t ex tjänare, ibland tre stycken (som inte heller de fick lämna klosterområdet). Nunnorna åt på porslinstallrikar, de hade linneduk på bordet och matbestick av silver. De klosterlöften som gällde fattigdom tog man inte så hårt på; det båda andra – kyskhet och lydnad gick det kanske lättare att anamma.

De mindre välsituerade nunnorna hade en cell för sig själv med en bädd, ett bord och en stol samt ett krucifix på väggen.

Det kom till påvens kännedom, att alla nunnorna kanske inte levde som det anstod dem. Han sände 1861 en nunna som hette Maria Josefa Cadona till klostret i Arequipa för att ställa saker och ting till rätta. Hon tog med fast hand tag i problemen. Privilegierna för de välbeställda togs bort, personlig uppassning fick ej längre förekomma, och tjänsteflickorna fick lämna klostret om de så önskade.