Eremiter, kloster

EREMITER, , MUNKAR, NUNNOR OCH KLOSTER

År 476 upphörde det Västromerska riket att existera och därmed trädde vi in i medeltiden, en period av kulturellt mörker – det var åtminstone vad man tyckte under renässansen på 14- och 1500-talen. Vi ska emellertid inte glömma att dessa 1000 år också frambragte företeelser som klostren, universiteten, de gotiska templen och annat, som spelade en enorm roll då och fortfarande gör det. Filosofin, teologin och litteraturen kunde visa fram företrädare som vi ännu idag beundrar – Den helige Franciscus (d1226), Abelard(d1324), Petrarca(d1374), Dante Alighieri(d1321), Thomas av Aquino(d1274), Roger Bacon(d1292) och många, många andra. Gutenberg(d1468) gav oss boktryckarkonsten och djärva sjöfarare upptäckte nya länder. På det rent praktiska planet började plogen och väderkvarnen att användas och hästen togs i bruk som dragdjur.

Jag ska prata om klostren och vad som ledde fram till dem. Ordet KLOSTER kommer från latinets claustrum, som betyder ’lås’ eller innesluten plats – och avsikten var att munkar eller nunnor där skulle framleva sina liv i bön och betraktelser och ägna sig åt bokliga studier.

Det kristna munkväsendet har gamla anor. I sin äldsta form uppkom det ur det eremitliv, som mot 200-talets slut spirade i Egypten. Ökenfäder kallades de första generationerna av kristna asketer, som drog ut i öknen för att leva som eremiter eller som de också kallades anakoreter (av ett grekiskt ord som betyder dra sig tillbaka. Ökenfädernas lärjungar förde traditionen vidare till Palestina och Syrien, där eremitlivet blomstrade under 400-talet. Mat och dryck såg lärjungar eller andra trogna till att de fick

Eremitlivet var en asketisk livsform, som fanns inom många olika kulturer och religiösa system och som egentligen förutsatte ett liv i ensamhet. Det hände dock att eremiterna slog sig samman i grupper under någon andligt erfaren mans ledning. Man bodde var för sig men hade kanske något slags gemensam samlingslokal. En eremit som fungerade som andlig ledare kallades abba.

En av de mest kända eremiterna var det s k pelarhelgonet, Simeon Styliten, som under första delen av 400-talet levde under bön och askes på en 17 meter hög pelare i Syrien i 36 år för att komma närmare Gud.

Antonios Eremiten var en egyptisk och koptisk eremit, som dog år 356 och skulle då ha varit 105 år gammal, vilket kanske är tvivelaktigt. Han föddes i Övre Egypten i en välbärgad familj. Hans föräldrar dog när han var 20 år gammal och lämnade honom med en stor förmögenhet och ansvaret för sin syster. Han hörde i en gudstjänst Jesu uppmaning att sälja allt man har och ge det till de fattiga för att få igen det i himlen. Han följde uppmaningen, han placerade sin syster i ett kvinnokollektiv och gick sedan ut i öknen för att leva ett liv som eremit. Men folk kom till honom för vägledning. Han flyttade längre ut i öknen, folk upptäckte honom ändå. Till slut valde han att tillåta folk att vara hos honom, men i egna grottor. På lördagarna träffades de för att be tillsammans. För att lättare kunna motstå frestelser skulle de syssla med någon form av hantverk, och därmed inleddes omkring år 305 en första klostergemenskap. Klostret fick namnet S:t Antonius och finns kvar än idag och ligger mellan Hurghada och Kairo. Kvar finns också det fort som munkarna byggde som skydd mot vildsinta beduiner, som allt som oftast attackerade dem.
Som ytterligare skydd fanns det inga ingångar i markhöjd, bara högt upp på klostermuren, varför besökare fick tas in med hjälp av rep som firades ner.

Vi vet en hel del om St Antonius liv eftersom kyrkofadern Athanasius, som var samtida med Antonios, skrev en biografi om honom. Athanasius var biskop av Alexandria och vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan med festdag 2 maj. Den dagen var också namnet i svenska almanackan fram till 1901, då han ersattes av Filip.

I närheten av Antonios kloster men något tidigare höll en annan eremit till, Paulus av Thebe. Han skulle ha flytt undan romarnas förföljelser av de kristna i Egypten vid mitten av 200-talet. Han anses ha varit den förste kristna eremiten.

Det förekom också kvinnliga eremiter, bosatta i öknen eller i en koja i byn, de var ibland utklädda till munkar eller pilgrimer. En del kvinnliga asketer hade offentligen inför församlingen avlagt sina kyskhetslöften. Samtidigt som de sökte Gud i ensamheten köade människor hos dem för att få andliga råd eller materiell hjälp.

                      När kyrkofadern Augustinus år 395 blev biskop av Hippo (i nuvarande Tunisien) grundade han där ett kloster för män och ett för kvinnor. I hans klosterregel sägs bl a
                      ”Priorinnan skall dela ut mat och kläder åt var och en, men inte lika mycket åt alla, eftersom ni inte är lika starka, utan efter vars och ens behov.
                      De som hade ägodelar i världen när de kom till klostret må med glädje låta dem bli gemensam egendom.”

Den förste som organiserade ett kloster som vi är vana att se dem idag, med gemensamt boende och en abbot som ledare var en samtida till Antonius, den koptiske munken Pachomius (292-346), som grundade ett kloster utanför Thebe i Nildalen år 323 med lydnad, fattigdom och kyskhet som ideal. Föreskrifter rörande klädedräkt, måltider, nattvila, bönetider o s v angavs i en gemensam regel.

Den här formen av kollektivt tillbakadragande från den sekulära världen omarbetades för den västerländska kyrkan av Sankt Benedikt av Nursia i början av 500-talet. Han anses vara det västerländska munkväsendets grundläggare och hans klostersystem blev under kommande århundraden den dominerande formen för kristet klosterliv runt Medelhavet och i Europa.

Benedikt föddes 480. Han bröt upp från sina studier i Rom och lämnade den stora stadens flärd för att bli eremit i bergstrakterna mellan Rom och Neapel. På begäran av några munkar organiserade han en gemenskap i Subiaco i bergen öster om Rom , men munkarna var för oregerliga och Benedikt lämnade klostret för att i stället grunda en ny gemenskap på Monte Cassino ovanpå ett gammalt Apollotempel omkring 530. Benedictus klosterregler är påfallande konkreta och praktiska. Han satte mer än någon annan sin prägel på det västerländska munkväsendet. I hans kloster talades det förvisso om klostrets andliga grundval, om bön och gudstjänst, om lydnad och ödmjukhet, men också om hur dygnets olika timmar skall användas för bön, läsning och arbete.

                      Beträffande Benedictus kloster Monte Cassino har dess strategiska placering gjort att strider rasat här och klostret har plundrats och förstörts ett otal gånger under seklernas gång. 584 blev det jämnat med marken av langobarder och de överlevande benediktinerna flyttade till Rom, där de stannade i över 100 år. Sedan klostret återupprättats år 718 följde en blomstrande period, men 883 blev klostret åter plundrat och nedbränt, den gången av Saracener. Det återuppbyggdes och nådde höjden av sitt anseende på 1000-talet under påve Viktor III (som själv hade varit munk och abbot i klostret). Antalet munkar växte till över hundra och biblioteket samt manuskripten från klostrets skrivstuga blev berömda.
                      1349 förstördes klostret av en jordbävning. Det byggdes om, men nu inleddes en lång period av förfall. 1799 plundrade Napoleons arméer klostret.
                      Den senaste förstörelsen av klostret skedde vid Slaget om Monte Cassino under andra världskriget. Berget Monte Cassino var en viktig stödjepunkt i tyskarnas huvudförsvarslinje i Italien. Den 15 februari 1944 raserades det helt, efter att 229 amerikanska bombplan fällt 435 ton spräng- och brandbomber över klostret och dess närmaste omgivning. Efter kriget återuppbyggdes klostret igen med ekonomiskt stöd av den italienska staten. Påve Paulus VI nyinvigde det 1964.

                      Munkarna och nunnorna skulle leva av sina händers arbete. Nästan alltid fanns en köks-, frukt och kryddträdgård i klostret – man bevarade och spred trädgårdskultur. Avelsgårdar kunde också förekomma. Olika former av hantverk omhuldades, likaså avskrift av böcker. Boktryckarkonsten fanns ju ännu ej i Europa, varför alla böcker skrevs av för hand. Det kunde ta ett år att kopiera en bibel.
                      En källa från 900-talet berättar att en skrivare normalt arbetade sex timmar om dagen i klostrets skrivarverkstad eller scriptorium med att kopiera text. En särskild kategori utgjorde de munkar som ägnade sig åt miniatyrmålningar, rubriker och initialer.
                      Det rådde en utpräglad specialisering i klostrens skrivstugor. En munk hade t ex ansvar för beredningen av pergament, d v s skinn av kalv eller får som efter garvning skrapades, glättades och polerades, varefter det kunde skäras till i lämpliga arkstorlekar.
                         Skrivarmunken eller -nunnan började så sitt mödosamma arbete att med gåspenna kopiera texten. Skrivaren lämnade plats för anfanger – dvs de stora begynnelsebokstäverna - som senare skulle målas och utsiras av den munk, som hade specialiserat sig på anfanger och när denne var klar blev det miniatyrmålarens tur.
                        Eftersom bläck och färgämnen har en tendens att frysa under årets kalla månader måste de under vinterhalvåret värmas upp över en svagt brinnande eld före användning. Det kunde inte ske i scriptoriet på grund av brandrisken – där var oljelampor, vaxljus och annan artificiell belysning strängt förbjuden. Under årets kalla månader tvingades munkarna därför kämpa för att hålla händerna varma och smidiga under de få timmar som det inkommande dagsljuset tillät arbete.

De ofta vidlyftiga volymerna måste bindas in i kraftiga band på en stomme av träskivor. Sådana böcker blev fullödiga konstverk och var naturligtvis synnerligen dyrbara, och av den anledningen kedjades de ofta fast vid läspulpeten.

Det var självklart för munkarna och nunnorna att deras omsorger om behövande skulle gälla alla – kristna och andra. De tog hand om sjuka och de undervisade ibland barn. Medicin fördes med kringvandrande munkar från kloster till kloster, ibland ända från Bysans eller de arabiska länderna, där läkekonsten var bättre utvecklad än i Västeuropa.

Måltiderna, som varade uppemot två timmar, hade en lätt högtidlig prägel. Medan man åt, lyssnade man till någon som läste någon uppbygglig text. Ty människan lever inte bara av bröd, utan av allt det som utgår ur Guds mun. Det berättas om klostret i Vadstena att man åt bara 2 gånger om dagen, men då rejält med soppa, fisk, kött, ägg
m m med undantag för köttfria dagar, fastan och liknande. Det angavs speciellt att nunnan fick dricka 2 liter öl om dagen.

Kloster uppstod snart lite varstans i Europa. Under tiden från Västroms fall 476 och fram till 1200-talet dominerades Västeuropas lärda och intellektuella liv av klostren och mot slutet av perioden dessutom av de uppväxande universiteten.

Under den första tiden blev prästerna sällan munkar, men däremot blev munkar ibland präster och biskopar – några nådde ända till påvestolen.
Nunneklostren var ofta belägna i närheten av ett munkkloster. Dubbelkloster var inte ovanliga – de bestod av två strikt åtskilda byggnader men hade en gemensam gudstjänstlokal. Abboten var ledare för bägge klostren, men under honom fanns i nunneklostret en priorinna. Dessa dubbelkloster försvann på 800-talet.

Till Gallien kom klosterväsendet vid mitten av 300-talet genom Martin av Tours, och omkring år 410 grundade Johannes Cassianus från Skytien (nuvarande Rumänien) ett dubbelkloster i Marseille. Det fick namn efter St Victor, en romersk soldat och martyr. En av abbotarna där blev med tiden påve med namnet Clemens XII.

Inom den europeiska klosterkulturen fick Irland en alldeles speciell ställning. Kristendomen hade kommit dit vid 400-talets mitt, men den kom att löpa i en annorlunda fåra än i Rom. Irlands apostel, Sankt Patrik, som dog 461, gjorde ett försök att bringa landet under katolska kyrkan och Rom, men utan framgång. Den behöll sin irländska karaktär. Den iriska kyrkan vann ökad självständighet med klostret Armagh som centrum och levde i många århundraden ett rikt religiöst liv. Kyrkan på Irland blev ett europeiskt centrum inte bara för den latinska, utan även för den grekiska bildningen. Som överallt i resten av Europa barbariserades. På Irland räddades den och spreds. Samtidigt ägnade man sig där åt att samla och för framtiden bevara den inhemska muntliga traditionen, som t ex de gamla keltiska sångerna.
Många av de regler, som styrde kyrkan i Rom, accepterades inte av den iriska kyrkan. Så t ex hade man inte samma system för att fastställa datum för påskfirandet, munkarnas tonsur var annorlunda och även dopritualen. Inte heller den katolska kyrkans syn på celibatet, på den kanoniska rätten och latinska mässan accepterades på Irland och gudstjänsternna förrättades på nationalspråket.
Celibat för präster hade påven Gregorius VII drivit igenom 1139, i Sverige genom Skänninge möte 1248.

Visst skilde sig den irländska kristendomen ganska mycket från den katolska kyrkans idéer, men den kom ändå att få utomordentligt stor betydelse för Europas religiösa och kulturella historia.
Ett säreget drag hos de irländska munkarna var deras håg att som man sade ”gå i landsflykt för Kristus”, d v s de var inte bundna till sitt kloster utan kunde gå ut som missionärer över hela Europa, vilket de också gjorde. Genom tiderna har detta lilla folk sänt ut oräkneliga skaror av missionärer, bl a slog sig munkar från de irländska klostren ned på Island långt innan norrmännen utvandrade dit.

En av de mest betydande irländska missionärerna var Columba på senare hälften av 500-talet. Han kom 563 till ön Iona längst ut bland Hebriderna på Skottlands västkust , där han grundlade ett kloster jämte den skola, som blev kristendomens plantskola i Skottland och i århundraden var huvudsätet för skotsk lärdom. Därifrån spreds den iriska kristendomen till resten av Skottland och till stora delar av England. Det berättas att Columba egenhändigt skrev över 300 böcker – två har bevarats till vår tid. Lördagen den 8 juni 597 sjönk denne, Skottlands apostel, ihop framför altaret vid vespern och dog där, omgiven av sina lärjungar.
Klostret plundrades och brändes flera gånger av vikingar. 1203 inrättade benediktinerna ett munk- och ett nunnekloster på ön och Columbas regel ersattes av Benedikts. 1561 förstördes klostret och endast klosterkyrkan har restaurerats och öppnats för offentlig gudstjänst.

St. Columbanus (543-615) var en annan missionerande irisk munk och helgon. Han drog efter 30 års verksamhet på Irland till Gallien tillsammans med tolv följeslagare. Där grundade han klostret Luxeuil, som blev ett av Europas mest betydande missionskloster. Klostret plundrades av araberna 732, fick en ny storhetstid under karolingerna, men ödelades av jakobinerna i början av franska revolutionen.

Columbanus skrev en munkregel i de iriska klostrens strängt asketiska anda, men kanske var den alltför sträng – konflikter med den lokala kyrkan gjorde att Columbanus måste lämna Luxeuil omkring år 600. En orsak till konflikten var irernas avvikande datum för påskfirandet. Columbanus drog vidare till Norditalien, där han grundade klostret Bobbio, som precis som Luxeuil blev ett viktigt centrum för bokframställning.
Med tiden övergick de här klostren till benediktinregeln, men de tog med sig många av de iriska traditionerna.

En av Columbanus lärjungar, Gallus, inrättade omkring 613 ett kloster på den plats som skulle bli St Gallen vid Bodensjön i östra delen av dagens Schweiz. I klostret blomstrade konst, brevskrivning och bokframställning, och dessutom köptes manuskript i ett brett urval ämnen av klostret.
Klosterbiblioteket i St Gallen anses i dag vara ett av de mest omfattande medeltida biblioteken i världen. Där finns idag ca 160.000 böcker, av vilka 2.100 är handskrivna. Och av dessa handskrivna volymer är nästan hälften från medeltiden och 400 är över 1.000 år gamla.

937 förstördes en stor del av klostret i en brand, men biblioteket kunde räddas.
På 1300-talet blev klostret och staden ett oberoende furstendöme inom det Tysk-romerska riket, där abbotarna regerade som suveräner. Detta varade till Franska revolutionen.
1983 skrevs klostret St Gallen in på UNESCO:s Världsarvslista som ”ett perfekt exempel på ett stort Karolingiskt kloster”.

År 1837 avled Sveriges ex-kung, Gustaf IV Adolf, i St Gallen.

Ett resultat av irländarnas missionsiver blev skapandet av klostret Lindisfarne 636 genom den iriska munken Aidan. Klostret som var beläget på den lilla ön Holy Island utanför Northumberlands kust, blev ett viktigt centrum för den tidiga medeltidens bokproduktion i norr. Därifrån kunde man sjövägen upprätthålla förbindelsen med de kristna församlingarna i Sydeuropa och det östromerska riket. Det där med sjöförbindelser visade sig vara ett tvetungat svärd, för vattenvägarna var något som även vikingarna använde och till Lindisfarne fann de vägen. Så här berättades det:

”En ljum sommardag 793 siktas stora rödvita segel vid nordöstra Englands havshorisont. Skepp med skräckinjagande drakhuvuden närmar sig snabbt ön Lindisfarne. Norska män greppar om vapen och samlar sig inför landstigning och attack. När männen når land rusar de omedelbart mot öns kyrka. Några munkar som kommer i deras väg blir omedelbart nedhuggna. Svärdsklingor tystar förtvivlade böner om nåd. Andra munkar, nunnor och präster flyr in i kyrkan för att söka helgat skydd. Men nordborna känner ingen respekt för den kristna gudens boning. Deras gudar är asar och krigsguden Oden är med dem idag. Kämparna bryter sig in i kyrkan och dräper några av de bedjande männen. Ett fåtal män tas till fånga. Övriga tillåts att fly för sina liv. Kämparna tömmer kyrkan på alla dyrbarheter. Ett värdefullt handskriftsbibliotek sätts i brand. Snart flammar lågor över byggnaden. När kyrkan förvandlats till rykande ruiner seglar nordbornas långa skepp ut mot det öppna Sulendhavet (Nordsjön).
Denna dag, den 8 juni 793, inleds en ny epok i vår historia – vikingatiden.”

                      Lindisfarne återuppbyggdes och fortsatte att spela en viktig roll som missionscentrum vid anglosaxarnas övergång till kristendomen. Det övergavs dock 875 till följd av vikingarnas förnyade härjningar.
                      Under de ca 250 år som Lindisfarne existerade utgjorde bokframställning ett viktigt inslag. De nordengelska kopisterna och illuminatörernas skicklighet framgår av det så kallade Lindisfarne-Evangeliet, en storslagen handskrift från omkring år 700. Manuskriptets dekorationer innehåller bland annat miniatyrmålningar av de fyra evangelisterna.
                      För att framställa ett manuskript som Lindisfarne-evangeliet fordrades 130 kalvskinn, ett otal lokala färgämnen, hämtade såväl från växt- som mineralriket, lapis lazuli, ett mycket dyrbart azurblått färgämne som importerades från nordöstra Afghanistan, guld, gåsfjädrar till pennorna och en originaltext, som förmodligen inhandlats i Rom av någon av klostrets munkar under en pilgrimsfärd. En sådan bibel var med andra ord inte bara en andlig och intellektuell skapelse, utan också i högsta grad ett materiellt konstföremål.

Omkring år 700 fanns i Northumberland i närheten av det nuvarande Newcastle, tvillingklostren Monkwearmouth och Jarrow, där Englands förste store historiker, munken Bede Venerabilis (”den vördnadsvärde” ca 672-735) levde. Han är den förste kände författaren som skrev på Old English, föregångaren till det engelska språket. Hans historia beträffande den engelska kyrkan och det engelska folket är den viktigaste - och i många fall enda - källan till kunskap om Englands tidiga historia, de anglosaxiska hedningarnas invasion under 400- och 500-talen samt hur kristendomen spreds i Britannien.

Mission i England och Norden

Efter folkvandringstidens slut, på 600-talet, var kyrkan i Europa försvagad och förvärldsligad och det fanns trakter där kristendomen nästan hade utrotats genom hedningarnas invasioner.
I England t ex tycks det knappast ha funnits kvar några kristna alls, bortsett från områdena omkring de kloster jag nämnt samt små keltiska grupper i Cornwall och Wales. Resten av England liksom Germanien, Nederländerna och Norden var befolkade av hedningar.

År 590 valdes en benediktinermunk till påve, Gregorius I, av eftervärlden kallad ”den store”, som insåg den katolska kyrkans prekära läge. Han sände benediktinermunkar som missionärer till anglosaxarna. Gruppens ledare, Augustinus,

blev Canterburys första biskop 597. Framgångarna blev så betydande att England hundra senare själv var ett missionerande land. Därifrån reste Winfrid, kallad Bonifatius (675-754) till Germanien och blev den store aposteln där. Nu grundades munk- och nunnekloster i rask takt och de blev härdar för inhemsk och klassisk kultur, bl a genom de skolor som klostren öppnade. Mest berömt blev klostret i Fulda, där för övrigt Bonifatius är begraven.

Ansgar, Nordens apostel, kom 822 till det nygrundade benediktinerklostret Corvey i norra Tyskland, varifrån han av kejsar Ludvig den fromme sändes som missionär, först till Danmark och sedan till Sverige. Han dog 865 som ärkebiskop av stiftet Hamburg-Bremen, som då också omfattade Nordens kyrkor.

Munken Bernhard av Clairvaux på 1100-talet anses ha varit en av medeltidens mest framstående kyrkomän. Han och några släktingar vann tillsammans inträde i klostret Citeaux i Burgund. Citeaux var ursprungsklostret för cistercienserna och därifrån spred sig deras verksamhet. Bernhard sändes till Clairvaux något norr om Citeaux för att där som abbot grunda ett nytt kloster. Det blev början på en blomstringstid som huvudsakligen kan tillskrivas Bernhards egen energi och storslagna personlighet.
                      Livet i Clairvaux var enkelt och kärvt men präglat av kärleksfullhet. Maten var spartansk och tiden för sömn begränsad till det strikt nödvändiga. Allt överflöd gavs bort. Det intellektuella arbetet gick ut på studium av den heliga skrift och stor plats gavs åt kroppsarbete. Nya kloster anlades, gärna i ödemark där man fick börja med att röja skoguppföra klosterbyggnad och skapa jordbruksmark.
                      Cisterciensernas kunnighet och skicklighet blev till nytta för befolkningen i de trakter där de slog sig ner och deras enkla levnadssätt och frikostighet gjorde intryck. De blev älskade var de kom. Redan under Bernhards tid grundades 350 kloster och vid 1100-talets slut hade cistercienserna omkring sjuhundra kloster. De första klostren i Sverige var cistercienskloster, först Alvastra, som grundades 1143 av franska munkar från Clairvaux, men snart skapades många fler.
                         Den danske ärkebiskopen Eskil, som satt i Lund, knöt nära vänskapsband med Bernhard och det var just han som den 5 augusti 1164, i katedralen i Sens i Frankrike, med påven Alexander III:s godkännande vigde Sveriges förste ärkebiskop, Stefan, till sitt ämbete.
                      Cisterciensernas kloster har en abbot, vald av klostrets munkar. Varje år samlas samtliga abbotar till generalkapitel, med lagstiftande rätt över samtliga kloster.

Under hela medeltiden var antalet munkar 5 gånger större än antalet nunnor. I England fanns det på 1300-talet 708 munkkloster mot 150 nunnekloster. I våra dagar är det tvärtom. För att få tillträde till ett nunnekloster krävdes som regel en hemgift, för att kunna trygga klostrets uppehälle, vilket medförde att flertalet kvinnor i klostren var av hög börd eller rik familj.

Från 600- och 700-talen känner vi till flera berömda abbedissor av anglosaxisk börd. Bede Venerabilis nämner särskilt i sin engelska kyrkohistoria Hilda (död 680) som var abbedissa i två dubbelkloster. Fem män från hennes kloster blev sedermera biskopar, ”och de var alla heliga och förtjänstfulla män”.

På 1100- och 1200-talen finner vi också en del namnkunniga nunnor. Hildegard av Bingen var en av medeltidens mest inflytelserika kvinnogestalter. Hon var bildad inom en rad områden och skrev såväl böcker som musik, hon predikade och anlade kloster. Hon firas som helgon runt om i den kristna världen, även om hon formellt inte är helgonförklarad.

                      Så har vi förstås vår egen Sankta Birgitta (1303-1373) och hennes samtida den heliga Katarina av Siena (1347-1380), som dock aldrig själv gick i kloster utan tillhörde dominikanordens lekmannagren. Hon blev bara 33 år och till skillnad från Birgitta kom hon ur enkla förhållanden. Efter en hård dust med familjen i tonåren levde hon i flera år som eremit, tills hon upplevde kallelsen att ta sig an fattiga och sjuka i kvarteren runt hemmet. Hon hade en märklig förmåga att kunna stifta fred mellan människor och av den anledningen drogs hon mer och mer in i det politiska och kyrkliga livet. För att medla fred mellan Florens och Kyrkostaten begav hon sig på uppdrag till Avignon, där påvarna då höll till i sin s k Babyloniska fångenskap. Hon blev rådgivare åt två av påvarna där.
                      Katarina av Siena har fått ett kloster uppkallat efter sig i Arequipa i södra Peru, Sta Catalinaklostret,. Det började byggas 1579 och det tog flera decennier innan det stod färdigt och ungefär 450 nunnor kunde flytta in, men ut igen – det gick inte.
                      Nunnorna kom oftast från Spanien. I förnäma familjer där skulle den äldste sonen bli officer, den näst äldste präst, men den äldsta dottern skulle bli nunna, om hon inte redan var trolovad med någon lämplig ung man. Det kunde hända att hon kom till Sta Catalinaklostret, men det kostade en rejäl slant – motsvarande 10000 dollars - för att få dottern placerad där. Det gick för mindre välsituerade att komma in också, men i så fall fick de bli tjänarinnor åt de rikare.
                      De mest välbeställda nunnorna kunde leva ett synnerligen angenämt liv med bra utrymmen innanför klostrets murar. De åt på porslinstallrikar, de hade linneduk på bordet och matbestick av silver. De klosterlöften som gällde fattigdom tog man inte så hårt på; det båda andra – kyskhet och lydnad gick det kanske lättare att anamma.
                      Det kom till påvens kännedom, att alla nunnorna kanske inte levde som det anstod dem. Han – det var Pius IX - sände 1861 en nunna som hette Maria Josefa Cadona till klostret i Arequipa för att ställa saker och ting till rätta. Hon tog med fast hand tag i problemen. Privilegierna för de välbeställda togs bort, personlig uppassning fick ej längre förekomma, och tjänsteflickorna fick lämna klostret om de så önskade. Hennes hårda regemente uppskattades inte av alla – hon blev förgiftad tre gånger men

överlevde och blev med tiden helgonförklarad. Idag fanns endast 26 nunnor aktiva i klostret.

Ett av kristenhetens äldsta kloster är Katarinaklostret på Sinai berg, det berg som Moses enligt Gamla Testamentet besteg för att motta de tio budorden. Klostret är uppkallat efter den heliga Katarina av Alexandria. Abboten idag utses av den ortodoxe patriarken av Jerusalem. Området är heligt för kristendom, islam och judendom. Det räknas tillsammans med omgivningarna runt omkring som ett världsarv av UNESCO.

Enligt sägnen grundades klostret år 337 e Kr av Konstantin den stores mor, kejsarinnan Helena. Den bysantinske kejsaren Justinianus I lät uppföra den nuvarande klosterbyggnaden över den plats där den brinnande busken, från vilken Gud talade till Moses, stått. Klostret stod färdigt år 565.

Katarina var en bildad och skön jungfru, som någon gång omkring år 300 framhöll för den romerske kejsaren Maxentius att han borde sluta dyrka avgudar. I en disputation besegrade hon 50 hedniska filosofer. Det där uppskattade inte Maxentius – han lät bränna alla 50 på bål. Därefter friade han till den sköna Katarina men fick nobben. Då kastades hon i fängelse, hon gisslades, men fick mat av en duva och Kristus själv uppenbarade sig för henne. Kejsaren satte in henne i ett slags hjul med inåtvända spikar – i en svensk folkvisa sjunger man om ”liten Karin, som sattes i spiketunnan in” och det gäller just Katarina av Alexandria. Innan tortyrredskapet började rulla flög det emellertid i småbitar och dödade en del åskådare, vilket resulterade i att 200 soldater omedelbart omvände sig till kristendomen. De blev raskt halshuggna och samma öde gick Katarina till mötes. I dödsögonblicket bad hon att hennes kropp aldrig måtte bli funnen. Som svar på hennes bön förde änglar henne till berget Sinai, där ett kloster byggdes till hennes ära.

Flera hundra år senare fann koptiska munkar kvarlevorna av en kropp på en bergssluttning sydväst om Sinai berg. Kvarlevorna fördes till klostret där man omedelbart förklarade att det var den Heliga Katarinas stoft och sedan dess har det vördats av munkarna. Hennes kranium och ena hand, som är täckt med dyrbara juvelringar, visas vid särskilda tillfällen i två små silveraskar.

Klostret bebos av munkar. Kvarlevorna av diverse höga dignitärer förvaras i små träskrin eller i väggnischer. Det mest berömda skelettet är den heliga Stefanus, han som hos oss kallas Staffan stalledräng. Under sin livstid bevakade han vägen som ledde uppför berget och som döende önskade han att för alltid få vakta sitt älskade kloster. Det var år 580 men än idag sitter helgonet, klädd i kaftan och purpurröd hätta, med radband och stav och bevakar ingången till de dödas hus. St Stefanus är skyddspatron för hästar, kuskar, stalldrängar och även för stenhuggare, skräddare, vävare och timmermän. Han anropas vid besatthet, huvudvärk och för en salig död.

Klostrets murar är femton meter höga och för att komma in i klostret hissades förr de besökande upp till ingången, en luftfärd på ca nio meter i något som liknade en stor spann. Numera ligger entrén i markhöjd med en gård innanför. Legenden berättar att profeten Muhammed en gång besökte Katarinaklostret och att han då träffade en överenskommelse med de kristna munkarna, varigenom deras liv och egendom tryggades under muslimskt herravälde. Det finns till och med en moské bredvid basilikan innanför själva klostermurarna. En gammal arabisk inskription på predikstolen visar att den uppfördes 1103.

Klostret hyser oerhört värdefulla handskrifter och ikoner. Codex Sinaiticus, en av världens främsta bibelhandskrifter, kommer härifrån. Under seklernas gång har tusentals pilgrimer gjort den svåra och farofyllda färden till klostret, där de lämnat efter sig oräkneliga inskriptioner på arabiska, grekiska, latin och ryska.

Napoleon besökte klostret under sin egyptiska expedition 1798 och lät reparera murarna på några ställen.

Klostret Athos är en munkrepublik på en halvö i norra Grekland, fem mil lång och en mil bred, den östligaste av de tre ”fingrar” som halvön Chalkidiki sträcker ut i Egeiska havet. Området tillhör Grekland men är självstyrande och har en egen ”regering”, bestående av valda representanter för de 20 klostren med sina 1.800 munkar, som finns där. Av huvudklostren är de flesta grekiska, ett är bulgariskt, ett ryskt och ett serbiskt. Inga andra än munkar får bo på Athos.

Alla kloster på Athos tar emot besökare, dock endast manliga. Övernattning och måltider är gratis, men penninggåvor till klosterkyrkan välkomnas. Bara en natt får besökaren tillbringa på varje kloster, sedan måste de ta sig vidare till ett annat av de 20 klostren på stigar över bergen. Längre än totalt 4 dagar får man inte stanna på Atos.

Stränga regler gäller för tillträde, och det krävs både skriftligt tillstånd och ett särskilt pass. Ingen kvinna får besöka republiken, och inte ens husdjur av honkön får vistas där – så har det varit i 1000 år och så är det än i dag. För att finna anledningen till ett sådant förbud får vi gå tillbaka till den första kristna tiden för så där en 2000 år sedan, och naturligtvis är det fråga om en legend:
”Jungfru Maria var på väg till Cypern för att besöka Lazarus, han som botades av Jesus från sin förlamning. Det blev storm och skeppet drev i land på Atos. Överväldigad av landskapets skönhet bad Maria sin son att skänka henne denna halvö. En himmelsk röst svarade: "Må detta bli ditt arv och din trädgård, ett paradis och en tillflykt för dem som söker frälsning."

En rimlig tolkning av denna legend vore kanske att göra Athos till en asyl för just kvinnor. Men den ortodoxa kyrkan tydde himmelsröstens ord annorlunda: Athos tillhör Maria ensam, ingen annan kvinna tillåts beträda dess mark.
1981 hade EU fattat ett beslut att det också i framtiden skulle vara förbjudet för kvinnor att beträda Athoshalvöns mark. Beslutet skulle bekräftas vid ett möte i Brüssel 1997, men då sparkade Sveriges utrikesminister, Lena Hjelm-Wallén, bakut och protesterade. Beslutet togs förstås ändå. Sannolikt hade hon betraktat frågan ur ett jämställdhetsperspektiv – om hon hade varit informerad om bakgrunden, skulle hon förhoppningsvis ha agerat på ett annat sätt.

Konstantinopel föll för islams arméer 1453 och munkarna började oroa sig för vad som skulle hända under muslimskt styre. Munkarna var emellertid skickliga diplomater som etablerade direkt kontakt med sultanen och lyckades säkra sitt självstyre under den nya islamska eran.

I Kiev i Ukraina fanns på 1000-talet det s k grottklostret, som har spelat en viss roll för oss svenskar. Det var nämligen där som munken Nestor höll till och skrev sin krönika om hur folk från Roslagen på Novgorods begäran kom dit för att skapa ett fungerande rike och på så sätt lade grunden till det ryska riket.

Tydligen har munkar ibland ansträngt sig för att finna så svårtillgängliga platser som möjligt för sina kloster. En av de mest spektakulärt otillgängliga regionerna för tillbakadraget klosterliv finns i Trikala i centrala Grekland, där klippmassiv har eroderat till enskilda sandstenspelare, från 30 till 100 meter höga. I mitten av 1300-talet valde en eremit en av dessa som en plats för sin tillflykt. Han följdes snart av andra och så småningom utvecklades några av dessa platser till kloster, som bara kunde nås med hjälp av rep och ett nät som drogs uppifrån av en hissanordning. Den här gruppen kloster kallas Meteora, som lämpligt nog, betyder ”hängande i luften”. Området togs upp på UNESCO:s världsarvslista 1988.

Men värre exempel på platser för tillbakadraget klosterliv finns det. På den irländska ön Skellig Michael finns resterna efter ett kloster, 500 år äldre än det äldsta på Meteora. 1996 blev Skellig Michael uppsatt på UNESCO:s världsarvslista.

Ön Skellig Michael ligger utanför den västligaste spetsen på halvön Iveragh i grevskapet Kerry på Irland. Där reser sig Skellig Michael 250 meter ur havet och blev mellan 500- och 700-talen en tillflykt för en liten grupp av asketiska munkar. Deras kloster, enligt legenden grundat av Sankt Fionan på 500-talet, klängde sig fast vid de smala avsatserna på en bergssida. Klostret bestod av sex bikupeliknande celler och två bönerum. Antagligen bodde där inte mer än tolv munkar och en abbot åt gången.
Nordiska vikingar nådde ända till Skellig Michael och var förstås inga välkomna gäster, men en av dem, Olav Tryggvasson, skulle enligt legenden ha blivit döpt på ön år 993. Han for ju sedan hem och införde kristendomen i Norge.

En normandisk skribent vittnar på 1100-talet om den mirakulösa tillgången av nattvardsvin för dagliga mässor i Sankt Michaels kyrka, vilket antyder att klostret var ständigt bebott vid denna tid. Under 1200-talet blev emellertid levnadsvillkoren på de atlantiska öarna så svåra att boende året runt var omöjligt. En allmän försämring av klimatet inleddes med kallare väder och alltfler häftiga stormar verkar ha tvingar munkarna att dra sig tillbaka till en plats på fastlandet. Många sökte dock sin plats vid havet och grundade nya kloster på många av de hundratals öarna bland Orkneyöarna, Shetlandsöarna och Färöarna.

En levande framställning av den arbetsordning och den atmosfär som kan tänkas ha rått i det medeltida klostrets scriptorium ges i Umberto Ecos historiska detektivroman Rosens namn. Där framhäver författaren också det medeltida klosterbibliotekets betydelse.

Det är ett faktum att utan klostren och deras mödosamt åstadkomna boksamlingar, skulle vi idag inte känna till någonting om den antika litteraturen, ty det var de medeltida munkarna och nunnorna som åstadkom mängder av avskrifter. Antika original av skönlitterära eller andra texter existerar knappast.