EREMITER, , MUNKAR, NUNNOR OCH KLOSTER År 476 upphörde det Västromerska riket att existera och därmed trädde vi in i medeltiden, en period av kulturellt mörker – det var åtminstone vad man tyckte under renässansen på 14- och 1500-talen. Vi ska emellertid inte glömma att dessa 1000 år också frambragte företeelser som klostren, universiteten, de gotiska templen och annat, som spelade en enorm roll då och fortfarande gör det. Filosofin, teologin och litteraturen kunde visa fram företrädare som vi ännu idag beundrar – Den helige Franciscus (d1226), Abelard(d1324), Petrarca(d1374), Dante Alighieri(d1321), Thomas av Aquino(d1274), Roger Bacon(d1292) och många, många andra. Gutenberg(d1468) gav oss boktryckarkonsten och djärva sjöfarare upptäckte nya länder. På det rent praktiska planet började plogen och väderkvarnen att användas och hästen togs i bruk som dragdjur. Jag ska prata om klostren och vad som ledde fram till dem. Ordet KLOSTER kommer från latinets claustrum, som betyder ’lås’ eller innesluten plats – och avsikten var att munkar eller nunnor där skulle framleva sina liv i bön och betraktelser och ägna sig åt bokliga studier. Det kristna munkväsendet har gamla anor. I sin äldsta form uppkom det ur det eremitliv, som mot 200-talets slut spirade i Egypten. Ökenfäder kallades de första generationerna av kristna asketer, som drog ut i öknen för att leva som eremiter eller som de också kallades anakoreter (av ett grekiskt ord som betyder dra sig tillbaka. Ökenfädernas lärjungar förde traditionen vidare till Palestina och Syrien, där eremitlivet blomstrade under 400-talet. Mat och dryck såg lärjungar eller andra trogna till att de fick Eremitlivet var en asketisk livsform, som fanns inom många olika kulturer och religiösa system och som egentligen förutsatte ett liv i ensamhet. Det hände dock att eremiterna slog sig samman i grupper under någon andligt erfaren mans ledning. Man bodde var för sig men hade kanske något slags gemensam samlingslokal. En eremit som fungerade som andlig ledare kallades abba. En av de mest kända eremiterna var det s k pelarhelgonet, Simeon Styliten, som under första delen av 400-talet levde under bön och askes på en 17 meter hög pelare i Syrien i 36 år för att komma närmare Gud.
Antonios Eremiten
var en egyptisk och koptisk
eremit,
som dog år 356 och skulle då ha varit 105 år gammal, vilket kanske är
tvivelaktigt. Han föddes i
Övre Egypten
i en välbärgad familj. Hans föräldrar dog när han var 20 år gammal och lämnade
honom med en stor
förmögenhet
och ansvaret för sin syster. Han hörde i en gudstjänst Jesu uppmaning att sälja
allt man har och ge det till de fattiga för att få igen det i himlen. Han
följde uppmaningen, han placerade sin syster i ett kvinnokollektiv och gick
sedan ut i öknen för att leva ett liv som
eremit.
Men folk kom till honom för vägledning. Han flyttade längre ut i öknen, folk
upptäckte honom ändå. Till slut valde han att tillåta folk att vara hos honom,
men i egna grottor. På lördagarna träffades de för att be tillsammans. För att
lättare kunna motstå frestelser skulle de syssla med någon
form av hantverk, och därmed inleddes omkring år 305 en första klostergemenskap.
Klostret fick namnet S:t Antonius och finns kvar än idag och ligger mellan
Hurghada och Kairo. Kvar finns också det fort som munkarna byggde som skydd mot
vildsinta beduiner, som allt som oftast attackerade dem. Vi vet en hel del om St Antonius liv eftersom kyrkofadern Athanasius, som var samtida med Antonios, skrev en biografi om honom. Athanasius var biskop av Alexandria och vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan med festdag 2 maj. Den dagen var också namnet i svenska almanackan fram till 1901, då han ersattes av Filip. I närheten av Antonios kloster men något tidigare höll en annan eremit till, Paulus av Thebe. Han skulle ha flytt undan romarnas förföljelser av de kristna i Egypten vid mitten av 200-talet. Han anses ha varit den förste kristna eremiten. Det förekom också kvinnliga eremiter, bosatta i öknen eller i en koja i byn, de var ibland utklädda till munkar eller pilgrimer. En del kvinnliga asketer hade offentligen inför församlingen avlagt sina kyskhetslöften. Samtidigt som de sökte Gud i ensamheten köade människor hos dem för att få andliga råd eller materiell hjälp.
När kyrkofadern Augustinus år 395 blev
biskop av Hippo (i nuvarande Tunisien) grundade han där ett kloster för män och
ett för kvinnor. I hans klosterregel sägs bl a Den förste som organiserade ett kloster som vi är vana att se dem idag, med gemensamt boende och en abbot som ledare var en samtida till Antonius, den koptiske munken Pachomius (292-346), som grundade ett kloster utanför Thebe i Nildalen år 323 med lydnad, fattigdom och kyskhet som ideal. Föreskrifter rörande klädedräkt, måltider, nattvila, bönetider o s v angavs i en gemensam regel. Den här formen av kollektivt tillbakadragande från den sekulära världen omarbetades för den västerländska kyrkan av Sankt Benedikt av Nursia i början av 500-talet. Han anses vara det västerländska munkväsendets grundläggare och hans klostersystem blev under kommande århundraden den dominerande formen för kristet klosterliv runt Medelhavet och i Europa. Benedikt föddes 480. Han bröt upp från sina studier i Rom och lämnade den stora stadens flärd för att bli eremit i bergstrakterna mellan Rom och Neapel. På begäran av några munkar organiserade han en gemenskap i Subiaco i bergen öster om Rom , men munkarna var för oregerliga och Benedikt lämnade klostret för att i stället grunda en ny gemenskap på Monte Cassino ovanpå ett gammalt Apollotempel omkring 530. Benedictus klosterregler är påfallande konkreta och praktiska. Han satte mer än någon annan sin prägel på det västerländska munkväsendet. I hans kloster talades det förvisso om klostrets andliga grundval, om bön och gudstjänst, om lydnad och ödmjukhet, men också om hur dygnets olika timmar skall användas för bön, läsning och arbete.
Beträffande Benedictus kloster Monte Cassino
har dess strategiska placering gjort att strider rasat här och klostret har
plundrats och förstörts ett otal gånger under seklernas gång. 584 blev det
jämnat med marken av langobarder och de överlevande benediktinerna flyttade till
Rom, där de stannade i över 100 år. Sedan klostret återupprättats år 718 följde
en blomstrande period, men 883 blev klostret åter plundrat och nedbränt, den
gången av Saracener. Det återuppbyggdes och nådde höjden av sitt anseende på
1000-talet under påve Viktor III (som själv hade varit munk och abbot i
klostret). Antalet munkar växte till över hundra och biblioteket samt
manuskripten från klostrets skrivstuga blev berömda.
Munkarna och nunnorna skulle leva av sina händers
arbete. Nästan alltid fanns en köks-, frukt och kryddträdgård i klostret – man
bevarade och spred trädgårdskultur. Avelsgårdar kunde också förekomma. Olika
former av hantverk omhuldades, likaså avskrift av böcker. Boktryckarkonsten
fanns ju ännu ej i Europa, varför alla böcker skrevs av för hand. Det kunde ta
ett år att kopiera en bibel. De ofta vidlyftiga volymerna måste bindas in i kraftiga band på en stomme av träskivor. Sådana böcker blev fullödiga konstverk och var naturligtvis synnerligen dyrbara, och av den anledningen kedjades de ofta fast vid läspulpeten. Det var självklart för munkarna och nunnorna att deras omsorger om behövande skulle gälla alla – kristna och andra. De tog hand om sjuka och de undervisade ibland barn. Medicin fördes med kringvandrande munkar från kloster till kloster, ibland ända från Bysans eller de arabiska länderna, där läkekonsten var bättre utvecklad än i Västeuropa.
Måltiderna, som varade uppemot två timmar, hade
en lätt högtidlig prägel. Medan man åt, lyssnade man till någon som läste någon
uppbygglig text. Ty människan lever inte bara av bröd, utan av allt det som
utgår ur Guds mun. Det berättas om klostret i Vadstena att man åt bara 2 gånger
om dagen, men då rejält med soppa, fisk, kött, ägg Kloster uppstod snart lite varstans i Europa. Under tiden från Västroms fall 476 och fram till 1200-talet dominerades Västeuropas lärda och intellektuella liv av klostren och mot slutet av perioden dessutom av de uppväxande universiteten.
Under den första tiden blev prästerna sällan
munkar, men däremot blev munkar ibland präster och biskopar – några nådde ända
till påvestolen. Till Gallien kom klosterväsendet vid mitten av 300-talet genom Martin av Tours, och omkring år 410 grundade Johannes Cassianus från Skytien (nuvarande Rumänien) ett dubbelkloster i Marseille. Det fick namn efter St Victor, en romersk soldat och martyr. En av abbotarna där blev med tiden påve med namnet Clemens XII.
Inom den europeiska klosterkulturen fick
Irland en alldeles speciell ställning. Kristendomen hade kommit dit vid
400-talets mitt, men den kom att löpa i en annorlunda fåra än i Rom. Irlands
apostel, Sankt Patrik, som dog 461, gjorde ett försök att bringa landet
under katolska kyrkan och Rom, men utan framgång. Den behöll sin irländska
karaktär. Den iriska kyrkan vann ökad självständighet med klostret Armagh
som centrum och levde i många århundraden ett rikt religiöst liv. Kyrkan på
Irland blev ett europeiskt centrum inte bara för den latinska, utan även för den
grekiska bildningen. Som överallt i resten av Europa barbariserades. På Irland
räddades den och spreds. Samtidigt ägnade man sig där åt att samla och för
framtiden bevara den inhemska muntliga traditionen, som t ex de gamla keltiska
sångerna.
Visst skilde sig den irländska kristendomen
ganska mycket från den katolska kyrkans idéer, men den kom ändå att få
utomordentligt stor betydelse för Europas religiösa och kulturella historia.
En av de mest betydande irländska missionärerna
var Columba på senare hälften av 500-talet. Han kom 563 till ön
Iona längst ut bland Hebriderna på Skottlands västkust , där han
grundlade ett kloster jämte den skola, som blev kristendomens plantskola i
Skottland och i århundraden var huvudsätet för skotsk lärdom. Därifrån spreds
den iriska kristendomen till resten av Skottland och till stora delar av
England. Det berättas att Columba egenhändigt skrev över 300 böcker – två har
bevarats till vår tid. Lördagen den 8 juni 597 sjönk denne, Skottlands apostel,
ihop framför altaret vid vespern och dog där, omgiven av sina lärjungar. St. Columbanus (543-615) var en annan missionerande irisk munk och helgon. Han drog efter 30 års verksamhet på Irland till Gallien tillsammans med tolv följeslagare. Där grundade han klostret Luxeuil, som blev ett av Europas mest betydande missionskloster. Klostret plundrades av araberna 732, fick en ny storhetstid under karolingerna, men ödelades av jakobinerna i början av franska revolutionen.
Columbanus skrev en munkregel i de iriska
klostrens strängt asketiska anda, men kanske var den alltför sträng – konflikter
med den lokala kyrkan gjorde att Columbanus måste lämna Luxeuil omkring år 600.
En orsak till konflikten var irernas avvikande datum för påskfirandet.
Columbanus drog vidare till Norditalien, där han grundade klostret Bobbio,
som precis som Luxeuil blev ett viktigt centrum för bokframställning.
En av Columbanus lärjungar, Gallus,
inrättade omkring 613 ett kloster på den plats som skulle bli St Gallen vid
Bodensjön i östra delen av dagens Schweiz. I klostret blomstrade konst,
brevskrivning och bokframställning, och dessutom köptes manuskript i ett brett
urval ämnen av klostret.
937 förstördes en stor del av klostret i en brand, men biblioteket
kunde räddas. År 1837 avled Sveriges ex-kung, Gustaf IV Adolf, i St Gallen. Ett resultat av irländarnas missionsiver blev skapandet av klostret Lindisfarne 636 genom den iriska munken Aidan. Klostret som var beläget på den lilla ön Holy Island utanför Northumberlands kust, blev ett viktigt centrum för den tidiga medeltidens bokproduktion i norr. Därifrån kunde man sjövägen upprätthålla förbindelsen med de kristna församlingarna i Sydeuropa och det östromerska riket. Det där med sjöförbindelser visade sig vara ett tvetungat svärd, för vattenvägarna var något som även vikingarna använde och till Lindisfarne fann de vägen. Så här berättades det:
”En ljum sommardag 793 siktas stora rödvita
segel vid nordöstra Englands havshorisont. Skepp med skräckinjagande drakhuvuden
närmar sig snabbt ön Lindisfarne. Norska män greppar om vapen och samlar sig
inför landstigning och attack. När männen når land rusar de omedelbart mot öns
kyrka. Några munkar som kommer i deras väg blir omedelbart nedhuggna.
Svärdsklingor tystar förtvivlade böner om nåd. Andra munkar, nunnor och präster
flyr in i kyrkan för att söka helgat skydd. Men nordborna känner ingen respekt
för den kristna gudens boning. Deras gudar är asar och krigsguden Oden är med
dem idag. Kämparna bryter sig in i kyrkan och dräper några av de bedjande
männen. Ett fåtal män tas till fånga. Övriga tillåts att fly för sina liv.
Kämparna tömmer kyrkan på alla dyrbarheter. Ett värdefullt handskriftsbibliotek
sätts i brand. Snart flammar lågor över byggnaden. När kyrkan förvandlats till
rykande ruiner seglar nordbornas långa skepp ut mot det öppna Sulendhavet
(Nordsjön).
Lindisfarne återuppbyggdes och fortsatte att
spela en viktig roll som missionscentrum vid anglosaxarnas övergång till
kristendomen. Det övergavs dock 875 till följd av vikingarnas förnyade
härjningar. Omkring år 700 fanns i Northumberland i närheten av det nuvarande Newcastle, tvillingklostren Monkwearmouth och Jarrow, där Englands förste store historiker, munken Bede Venerabilis (”den vördnadsvärde” ca 672-735) levde. Han är den förste kände författaren som skrev på Old English, föregångaren till det engelska språket. Hans historia beträffande den engelska kyrkan och det engelska folket är den viktigaste - och i många fall enda - källan till kunskap om Englands tidiga historia, de anglosaxiska hedningarnas invasion under 400- och 500-talen samt hur kristendomen spreds i Britannien. Mission i England och Norden
Efter folkvandringstidens slut, på 600-talet, var
kyrkan i Europa försvagad och förvärldsligad och det fanns trakter där
kristendomen nästan hade utrotats genom hedningarnas invasioner. År 590 valdes en benediktinermunk till påve, Gregorius I, av eftervärlden kallad ”den store”, som insåg den katolska kyrkans prekära läge. Han sände benediktinermunkar som missionärer till anglosaxarna. Gruppens ledare, Augustinus,
blev Canterburys första biskop 597. Framgångarna blev så betydande att England hundra senare själv var ett missionerande land. Därifrån reste Winfrid, kallad Bonifatius (675-754) till Germanien och blev den store aposteln där. Nu grundades munk- och nunnekloster i rask takt och de blev härdar för inhemsk och klassisk kultur, bl a genom de skolor som klostren öppnade. Mest berömt blev klostret i Fulda, där för övrigt Bonifatius är begraven. Ansgar, Nordens apostel, kom 822 till det nygrundade benediktinerklostret Corvey i norra Tyskland, varifrån han av kejsar Ludvig den fromme sändes som missionär, först till Danmark och sedan till Sverige. Han dog 865 som ärkebiskop av stiftet Hamburg-Bremen, som då också omfattade Nordens kyrkor.
Munken Bernhard av Clairvaux på
1100-talet anses ha varit en av medeltidens mest framstående kyrkomän. Han och
några släktingar vann tillsammans inträde i klostret Citeaux i Burgund. Citeaux
var ursprungsklostret för cistercienserna och därifrån spred sig deras
verksamhet. Bernhard sändes till Clairvaux något norr om Citeaux för att
där som abbot grunda ett nytt kloster. Det blev början på en blomstringstid som
huvudsakligen kan tillskrivas Bernhards egen energi och storslagna personlighet.
Under hela medeltiden var antalet munkar 5 gånger större än antalet nunnor. I England fanns det på 1300-talet 708 munkkloster mot 150 nunnekloster. I våra dagar är det tvärtom. För att få tillträde till ett nunnekloster krävdes som regel en hemgift, för att kunna trygga klostrets uppehälle, vilket medförde att flertalet kvinnor i klostren var av hög börd eller rik familj. Från 600- och 700-talen känner vi till flera berömda abbedissor av anglosaxisk börd. Bede Venerabilis nämner särskilt i sin engelska kyrkohistoria Hilda (död 680) som var abbedissa i två dubbelkloster. Fem män från hennes kloster blev sedermera biskopar, ”och de var alla heliga och förtjänstfulla män”. På 1100- och 1200-talen finner vi också en del namnkunniga nunnor. Hildegard av Bingen var en av medeltidens mest inflytelserika kvinnogestalter. Hon var bildad inom en rad områden och skrev såväl böcker som musik, hon predikade och anlade kloster. Hon firas som helgon runt om i den kristna världen, även om hon formellt inte är helgonförklarad.
Så har vi förstås vår egen Sankta Birgitta
(1303-1373) och hennes samtida den heliga Katarina av Siena (1347-1380),
som dock aldrig själv gick i kloster utan tillhörde dominikanordens lekmannagren.
Hon blev bara 33 år och till skillnad från Birgitta kom hon ur enkla
förhållanden. Efter en hård dust med familjen i tonåren levde hon i flera år
som eremit, tills hon upplevde kallelsen att ta sig an fattiga och sjuka i
kvarteren runt hemmet. Hon hade en märklig förmåga att kunna stifta fred mellan
människor och av den anledningen drogs hon mer och mer in i det politiska och
kyrkliga livet. För att medla fred mellan Florens och Kyrkostaten begav hon sig
på uppdrag till Avignon, där påvarna då höll till i sin s k Babyloniska
fångenskap. Hon blev rådgivare åt två av påvarna där.
överlevde och blev med tiden helgonförklarad. Idag fanns endast 26 nunnor aktiva i klostret. Ett av kristenhetens äldsta kloster är Katarinaklostret på Sinai berg, det berg som Moses enligt Gamla Testamentet besteg för att motta de tio budorden. Klostret är uppkallat efter den heliga Katarina av Alexandria. Abboten idag utses av den ortodoxe patriarken av Jerusalem. Området är heligt för kristendom, islam och judendom. Det räknas tillsammans med omgivningarna runt omkring som ett världsarv av UNESCO. Enligt sägnen grundades klostret år 337 e Kr av Konstantin den stores mor, kejsarinnan Helena. Den bysantinske kejsaren Justinianus I lät uppföra den nuvarande klosterbyggnaden över den plats där den brinnande busken, från vilken Gud talade till Moses, stått. Klostret stod färdigt år 565. Katarina var en bildad och skön jungfru, som någon gång omkring år 300 framhöll för den romerske kejsaren Maxentius att han borde sluta dyrka avgudar. I en disputation besegrade hon 50 hedniska filosofer. Det där uppskattade inte Maxentius – han lät bränna alla 50 på bål. Därefter friade han till den sköna Katarina men fick nobben. Då kastades hon i fängelse, hon gisslades, men fick mat av en duva och Kristus själv uppenbarade sig för henne. Kejsaren satte in henne i ett slags hjul med inåtvända spikar – i en svensk folkvisa sjunger man om ”liten Karin, som sattes i spiketunnan in” och det gäller just Katarina av Alexandria. Innan tortyrredskapet började rulla flög det emellertid i småbitar och dödade en del åskådare, vilket resulterade i att 200 soldater omedelbart omvände sig till kristendomen. De blev raskt halshuggna och samma öde gick Katarina till mötes. I dödsögonblicket bad hon att hennes kropp aldrig måtte bli funnen. Som svar på hennes bön förde änglar henne till berget Sinai, där ett kloster byggdes till hennes ära. Flera hundra år senare fann koptiska munkar kvarlevorna av en kropp på en bergssluttning sydväst om Sinai berg. Kvarlevorna fördes till klostret där man omedelbart förklarade att det var den Heliga Katarinas stoft och sedan dess har det vördats av munkarna. Hennes kranium och ena hand, som är täckt med dyrbara juvelringar, visas vid särskilda tillfällen i två små silveraskar. Klostret bebos av munkar. Kvarlevorna av diverse höga dignitärer förvaras i små träskrin eller i väggnischer. Det mest berömda skelettet är den heliga Stefanus, han som hos oss kallas Staffan stalledräng. Under sin livstid bevakade han vägen som ledde uppför berget och som döende önskade han att för alltid få vakta sitt älskade kloster. Det var år 580 men än idag sitter helgonet, klädd i kaftan och purpurröd hätta, med radband och stav och bevakar ingången till de dödas hus. St Stefanus är skyddspatron för hästar, kuskar, stalldrängar och även för stenhuggare, skräddare, vävare och timmermän. Han anropas vid besatthet, huvudvärk och för en salig död. Klostrets murar är femton meter höga och för att komma in i klostret hissades förr de besökande upp till ingången, en luftfärd på ca nio meter i något som liknade en stor spann. Numera ligger entrén i markhöjd med en gård innanför. Legenden berättar att profeten Muhammed en gång besökte Katarinaklostret och att han då träffade en överenskommelse med de kristna munkarna, varigenom deras liv och egendom tryggades under muslimskt herravälde. Det finns till och med en moské bredvid basilikan innanför själva klostermurarna. En gammal arabisk inskription på predikstolen visar att den uppfördes 1103. Klostret hyser oerhört värdefulla handskrifter och ikoner. Codex Sinaiticus, en av världens främsta bibelhandskrifter, kommer härifrån. Under seklernas gång har tusentals pilgrimer gjort den svåra och farofyllda färden till klostret, där de lämnat efter sig oräkneliga inskriptioner på arabiska, grekiska, latin och ryska. Napoleon besökte klostret under sin egyptiska expedition 1798 och lät reparera murarna på några ställen. Klostret Athos är en munkrepublik på en halvö i norra Grekland, fem mil lång och en mil bred, den östligaste av de tre ”fingrar” som halvön Chalkidiki sträcker ut i Egeiska havet. Området tillhör Grekland men är självstyrande och har en egen ”regering”, bestående av valda representanter för de 20 klostren med sina 1.800 munkar, som finns där. Av huvudklostren är de flesta grekiska, ett är bulgariskt, ett ryskt och ett serbiskt. Inga andra än munkar får bo på Athos. Alla kloster på Athos tar emot besökare, dock endast manliga. Övernattning och måltider är gratis, men penninggåvor till klosterkyrkan välkomnas. Bara en natt får besökaren tillbringa på varje kloster, sedan måste de ta sig vidare till ett annat av de 20 klostren på stigar över bergen. Längre än totalt 4 dagar får man inte stanna på Atos.
Stränga regler gäller för tillträde, och det
krävs både skriftligt tillstånd och ett särskilt pass. Ingen kvinna får besöka
republiken, och inte ens husdjur av honkön får vistas där – så har det varit i
1000 år och så är det än i dag. För att finna anledningen till ett sådant förbud
får vi gå tillbaka till den första kristna tiden för så där en 2000 år sedan,
och naturligtvis är det fråga om en legend:
En rimlig
tolkning av denna legend vore kanske att göra Athos till en asyl för just
kvinnor. Men den ortodoxa kyrkan tydde himmelsröstens ord annorlunda: Athos
tillhör Maria ensam, ingen annan kvinna tillåts beträda dess mark.
Konstantinopel föll för islams arméer 1453 och munkarna började oroa sig för vad som skulle hända under muslimskt styre. Munkarna var emellertid skickliga diplomater som etablerade direkt kontakt med sultanen och lyckades säkra sitt självstyre under den nya islamska eran. I Kiev i Ukraina fanns på 1000-talet det s k grottklostret, som har spelat en viss roll för oss svenskar. Det var nämligen där som munken Nestor höll till och skrev sin krönika om hur folk från Roslagen på Novgorods begäran kom dit för att skapa ett fungerande rike och på så sätt lade grunden till det ryska riket. Tydligen har munkar ibland ansträngt sig för att finna så svårtillgängliga platser som möjligt för sina kloster. En av de mest spektakulärt otillgängliga regionerna för tillbakadraget klosterliv finns i Trikala i centrala Grekland, där klippmassiv har eroderat till enskilda sandstenspelare, från 30 till 100 meter höga. I mitten av 1300-talet valde en eremit en av dessa som en plats för sin tillflykt. Han följdes snart av andra och så småningom utvecklades några av dessa platser till kloster, som bara kunde nås med hjälp av rep och ett nät som drogs uppifrån av en hissanordning. Den här gruppen kloster kallas Meteora, som lämpligt nog, betyder ”hängande i luften”. Området togs upp på UNESCO:s världsarvslista 1988. Men värre exempel på platser för tillbakadraget klosterliv finns det. På den irländska ön Skellig Michael finns resterna efter ett kloster, 500 år äldre än det äldsta på Meteora. 1996 blev Skellig Michael uppsatt på UNESCO:s världsarvslista.
Ön Skellig Michael ligger utanför den västligaste
spetsen på halvön Iveragh i grevskapet Kerry på Irland. Där reser sig Skellig
Michael 250 meter ur havet och blev mellan 500- och 700-talen en tillflykt för
en liten grupp av asketiska munkar. Deras kloster, enligt legenden grundat av
Sankt Fionan på 500-talet, klängde sig fast vid de smala avsatserna på en
bergssida. Klostret bestod av sex bikupeliknande celler och två bönerum.
Antagligen bodde där inte mer än tolv munkar och en abbot åt gången. En normandisk skribent vittnar på 1100-talet om den mirakulösa tillgången av nattvardsvin för dagliga mässor i Sankt Michaels kyrka, vilket antyder att klostret var ständigt bebott vid denna tid. Under 1200-talet blev emellertid levnadsvillkoren på de atlantiska öarna så svåra att boende året runt var omöjligt. En allmän försämring av klimatet inleddes med kallare väder och alltfler häftiga stormar verkar ha tvingar munkarna att dra sig tillbaka till en plats på fastlandet. Många sökte dock sin plats vid havet och grundade nya kloster på många av de hundratals öarna bland Orkneyöarna, Shetlandsöarna och Färöarna. En levande framställning av den arbetsordning och den atmosfär som kan tänkas ha rått i det medeltida klostrets scriptorium ges i Umberto Ecos historiska detektivroman Rosens namn. Där framhäver författaren också det medeltida klosterbibliotekets betydelse. Det är ett faktum att utan klostren och deras mödosamt åstadkomna boksamlingar, skulle vi idag inte känna till någonting om den antika litteraturen, ty det var de medeltida munkarna och nunnorna som åstadkom mängder av avskrifter. Antika original av skönlitterära eller andra texter existerar knappast.
|