Start Uppåt


 

Påvar – helgon eller syndare

Ordet  påve kommer från latinets papa ’fader’, vilket är benämningen på biskopen av Rom och samtidigt på den Katolska kyrkans högste ledare. Petrus, som enligt kyrklig tradition skall ha lidit martyrdöden under kejsar Neros förföljelse på 60-talet e.Kr, anses ha varit den förste biskopen i Rom.

Katolska kyrkan menar att det ämbete som gavs åt Petrus lever kvar och har getts till efterföljande biskopar i Rom. Jesus själv anförtrodde kyrkan till Petrus: ”Du är Petrus, klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka” (Matteusevangeliet 16:18). Redan under de första århundradena hade kyrkan i Rom en ledande ställning. Visst fanns där en kristen församling, men i början fanns det varken biskop eller påve– den som ledde församlingen var presbytern eller församlingsäldsten. År 97 skrev kyrkan i Rom ett brev till kyrkan i Korinth om en tvist som uppkommit där. Brevet, som manar församlingen till enhet var inte undertecknat, men det alltid ansetts vara skrivet av presbytern Clemens. Det tyder på att kyrkan i Rom skulle ha en särskild ställning. Brevet går under namnet Första Clemensbrevet. Det har särskild betydelse därför att det ger värdefulla upplysningar om förhållandena inom kristendomen vid första århundradets slut. Clemens räknas i den officiella påvelängden som påve nr 4 efter Petrus, Linus och Anacletus. Han blev emellertid av kejsar Trajanus förvisad till Krim, där man tydligen inte var särskilt förtjust i hans närvaro - han bands vid ett ankare och kastades i havet.

Det skulle dröja många år och 40 biskopar innan någon refererade till sig själv som påve. Den förste som gjorde det hette Siricius under det sista decenniet av 300-talet. Redan vid det
första konciliet i Nicaea 325 hade beslutats att biskopen i Rom skulle vara högst i kyrkans hierarki och stå över även patriarkerna – sådana fanns i Konstantinopel, Alexandria, Antiochia och Jerusalem. På ett nytt kyrkomöte - i Kontantinopel 381 - enades man om detta, men enigheten skulle inte vara länge. I det viktiga conciliet år 451i Chalkedon  tillerkändes patriarken i Konstantinopel samma rang som påven, något som den dåvarande påven Leo den store vägrade att godkänna. Diskussionerna om rangordningen skulle bli början till den tvist som med tiden kom att dela kyrkan i en östlig och en västlig del.
En av påvens många titlar var "Västerlandets patriark" (Patriarca dell'Occidente). Men den finns sedan 2006 inte längre upptagen bland de titlar som publiceras i Vatikanens årsbok.

Biskopen av Rom är inte ensam om titeln påve. Den koptisk-ortodoxa kyrkan har en egen påve och patriark, vars fullständiga titel är "Hans helighet Påven av Alexandria och patriarken av hela Afrika på aposteln Sankt Markus heliga stol". Markus var enligt den koptiska kyrkan den apostel som spred kristendomen till Afrika och anses vara grundare av kyrkan i Alexandria samt den förste påven och patriarken där. Enligt

traditionen skall han ha lidit martyrdöden i Alexandria och ha begravts där, men år 828 rövades hans kvarlevor och reliker bort av köpmän från Venedig, där de nu finns i katedralen San Marco.

Att påven i Rom fick en så betydande maktställning berodde på förhållandena efter det en gång mäktiga romerska rikets delning år 395. Västrom försvagades politiskt allt mer, påvarna blev allt mäktigare, och år 445 bekräftade kejsar Valentinianus III påven Leos överhöghet. När den siste västromerske kejsaren avsattes år 476 fick påven ensam ta både det kyrkliga och det politiska ansvaret.     
Påven är suverän
furste i Vatikanstaten och som sådan är han representerad i FN och har officiella förbindelser med många stater, bland dem Sverige sedan 1982. Vatikanens namn i diplomatiska sammanhang är Heliga stolen.
Kurian (Curia Romana) är sedan 1000-talet den romersk-katolska kyrkans högsta administrativa ledning. Den består av ett slags ministerier – 9 stycken - med olika uppgifter. Viktigast är kongregationen för trosläran, vars prefekt eller chef under 24 år var Kardinal
Joseph Ratzinger, han som i april 2005 blev påven Benedictus XVI.

Många påvar har varit utomordentligt kraftfulla naturer, skickliga och måna om sina proselyters bästa, medan andra nog inte har levt upp till de fordringar, som man väl kan ställa på den katolska kyrkans högsta ämbetsman.

Påveval avgjordes till en början av prästerskapet och folket i Rom och de närmaste omgivningarna. Hur bra det än kan låta med folkligt deltagande, gjorde det att valet oundvikligen uppblandades med politik och våld. Det fanns många mäktiga familjer i Rom, som ville ha sitt ord med i laget vid påvevalen för att inte tala om alla furstar i Europa som var intresserade.

Det skulle dröja tusen år innan man fick vettiga regler för påvevalen. Den som långt om länge lyckades genomföra sådana var påven Nikolaus II som på en synod i Lateranen 1059 drev igenom att valen skulle förrättas av de 7 kardinalbiskoparna plus de 28 präster som förestod de viktigaste kyrkorna i Rom samt stadens 19 diakoner. Nikolaus fick vid samma synod igenom att prästäktenskap var olagligt och att folket skulle bojkotta mässor med präster, som hade älskarinnor.

På 1100-talet började påven utnämna kardinaler från länder långt borta från Rom. I allmänhet var antalet kardinaler inte mer än 30. Påven Sixtus V satte i sin genomgripande kuriareform 1586 ett tak på 70, men senare påvar har inte nöjt sig med det – idag lär det finnas 183. 1975 gav Paulus VI ut en förnyad regelsamling för konklaven, som sammanfattade vad som gäller idag för de kardinaler, som ska välja påve:
de skall vara biskopar och inte över 80 år gamla och antalet får ej överstiga 120. Vid det senaste påvevalet deltog 115 kardinaler från 52 länder.

Genom utnämnandet av nya kardinaler påverkar påven konklavens samman-sättning och därmed kanske valet av sin efterföljare. Det är däremot inte tillåtet för honom att själv att välja sin efterföljare.

Så snart en påve dör skall kardinalerna bege sig till Rom. Före konklaven samlas de till en generalkongregation för att under några dagar diskutera de stora övergripande frågorna om kyrkans framtid.  Valmötet ska äga rum femton till tjugo dagar efter det att påven avlidit. Den som väljs till påve behöver inte själv vara kardinal, men det är nästan ändå alltid fallet.

För att kardinalerna inte skall påverkas utifrån låses de in. Det skedde för första gången då valet hölls i Perugia 1216. Hårdare bud blev det kort därefter 1268 i Viterbo, då kardinalerna försågs med vatten och bröd och murades in i påvepalatset tills de kom överens, och det blev de under sådana förhållanden ganska snart.

Inmurade blir de väl inte idag, men inlåsta blir de, numera i Sixtinska kapellet i Vatikanen. Inlåsningen har stora fördelar som sammanträdesteknik, vilket för övrigt gjorde att någon föreslog att man skulle låna idén också under ministerkonferensen i Rom hösten 2003 för att garantera att EU:s utrikesministrar verkligen skulle bli färdiga med EU:s framtida författning i tid.

En ny påve behöver inte nödvändigtvis ha varit kardinal. Det finns exempel på det: Leo den store (440–461) var diakon när han valdes till påve, Gregorius den store var i flera år stadsprefekt i Rom, innan han gick i kloster. Han var abbot, när han motvilligt valdes till påve år 590.
Det är nog ändå tämligen säkert att det blir en av deltagarna i konklaven som väljs, eftersom de alla skall avlägga en ed att styra kyrkan hederligt om de blir valda.
En ny påve blir vald endast om han erhåller minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. Via den berömda skorstenen på Sixtinska kapellet kan omvärlden följa aktiviteten inne i kapellet. Efter resultaträkningen bränns röstsedlarna tillsammans med fuktig halm om kardinalerna inte kunnat enas om en ny påve. Då stiger svart rök ur skorstenen. Vit rök i skorstenen får man om enbart röstsedlarna bränns – då har en ny påve valts och de väntande människomassorna på Petersplatsen jublar.

Den kortaste konklaven valde Julius II på bara några timmar. Johannes Paulus II valdes på 3 dagar och den nuvarande påven, Benedictus XVI, på drygt ett dygn.
Den längsta konklaven var den som, efter 2 år 9 månader 2 dagar, valde Gregorius X. De utstod minskade matransoner och enades först när man började montera bort taket och de insåg att höstregnen skulle bli obehagliga tröttnade kardinalerna och de kunde enas.

Påven Johannes Paulus II bestämde att om kardinalerna inte kan komma överens efter fyra kompletta valomgångar, så räcker det med absolut majoritet – hälften plus en. Nyheten bidrar till att påvevalet inte drar ut på tiden alltför länge.

Lobbyverksamhet bland kardinalerna får inte förekomma - en kardinal, som lovat att rösta på någon särskild kandidat befrias dels automatiskt från sitt löfte, dels utesluts han ur gemenskapen.

Själva röstningsförfarandet regleras in i minsta detalj. På borden ligger röstkort med den förtryckta formeln: ”eligo in Summum Pontificem” (jag väljer till påve). Där under skriver kardinalerna namnet på sin kandidat. Därefter skall de vika papperet två gånger och gå fram en och en till altaret med röstsedeln i handen och läsa eden: ”Jag åberopar Herren Kristus som mitt vittne, han som skall vara min domare, att min röst ges till den som jag inför Gud tror skall väljas.”

Kardinalen lägger rösten på en bricka och låter den falla ned i en urna på altaret. Därefter bugar han för altaret och går tillbaka till sin plats. När alla har röstat blandas rösterna och räknas. Tre rösträknare sitter bredvid varandra. Den förste öppnar röstsedlarna och läser tyst, antecknar och ger dem till nästa rösträknare, som också läser tyst, antecknar och ger dem till den tredje, som nu läser högt så att alla närvarande kan anteckna. Den tredje och siste rösträknaren gör hål i alla röster med en nål på ordet eligo och trär upp dem på ett snöre.

Så räknar man samman rösterna. Om ingen har fått 2/3 majoritet måste röstningen göras om. Om ingen ny påve väljs bränns rösterna två gånger om dagen, alltså efter två avslutade omröstningar. Inget påveval under nittonhundratalet har varat längre än tre dagar.

Kardinalernas dekanus frågar den nyvalde om han accepterar utnämningen. Sedan förkunnas budskapet från Peterskyrkans huvudbalkong: Habemus Papam dominum cardinalem ... qui sibi nomen imposuit. . - vi har fått en påve, herren och kardinalen ... som tagit sig namnet... I kapellets sakristia väntar tre vita klädedräkter i tre olika storlekar. Den nye påven iförs den som passar bäst, tar emot kardinalernas hälsningar och lydnadslöften och hälsar sedan medlemmarna i sin församling från basilikans balkong.

Påven väljs på livstid, och lagen anger ingen procedur för hur man kan avsätta en påve. Påven kan emellertid på eget initiativ avgå. Det skedde 1297, när påven Celestin V drog sig tillbaka. Han var en italiensk benediktinermunk och levde som eremit, innan han vid hög ålder valdes till påve. Efter drygt fem månader avsade han sig påveämbetet, den hittills ende påve som abdikerat. Till sin död hölls han i mild fångenskap av sin efterträdare, Bonifatius VIII.
Den katolska kyrkan är världens utan jämförelse mest långlivade organisation. I 2000 år har det funnits en påve. Påvelängden räknar med 267 påvar hittills, men under medeltiden blev det ibland minst sagt rörigt – det kunde finnas två eller t o m tre påvar samtidigt. Siffran torde ända vara någorlunda korrekt.
Det har funnits utomordentligt skickliga påvar som använt sin makt till att främja framåtskridande och kultur, att skapa fred och att genomföra goda reformer, men det har också funnits nattsvarta skurkar bland dem.

Damasus lyckades i oktober 366, efter en blodig kamp på Roms gator och många dödsoffer besegra sin medtävlare Ursinus, och inta påvestolen. Under hans ämbetstid övergick den romerska kyrkan slutgiltigt från grekiska till latin som gudstjänstspråk. Den 27 februari 380 fick Damasus uppleva den stora triumfen att kristendomen förklarades för statsreligion av Theodosius I, den siste kejsare som regerade det romerska riket i dess hela utsträckning. Damasus själv påpekade att den kyrkliga makten inte grundades på beslut från koncilier, utan på Jesus Kristus egna ord, och Damasus anförde då särskilt Matteusevangeliet, 16:18 ”Du är Petrus, klippan….”.
Det var också Damasus som
ett par år senare gav Hieronymus i uppdrag att översätta Bibeln till latin för att ersätta de olika existerande versionerna med en enhetlig text. Hieronymus nyöversatte Nya Testamentet från grekiskan och därefter Gamla Testamentet från hebreiskan. Översättningen, benämnd Vulgata, är den första översättningen av Bibeln till latin och var den katolska kyrkans officiella Bibel ända fram till 1900-talet.

En av de mera betydande påvarna, Leo den store vid mitten av 400-talet, hävdade kraftfullt sin ställning som Petrus efterträdare och kyrkans överhuvud. Han utövade sitt ämbete både i öst och väst med stor försiktighet, pastorala känslor och visdom. Vid kyrkomötet i Efesos 449 presenterade han läran att Kristus har två naturer förenade i en person, men när kyrkomötet vägrade att låta läsa upp skriften, betecknade Leo mötet som en "rövarsynod". Kyrkomötet i Chalcedon 451 antog dock Leos skrift som grundval för sitt beslut och uttalade att ”Petrus har talat med Leos mun.”
Leos predikningar är ett av den latinska litteraturens yppersta prov på kristen talarkonst.

Leo fick också ägna sig åt politik. Eftersom Italien ofta led av angrepp från barbarerna, tog påven på sin lott att skydda Rom. I ett möte i Mantova år 452 med hunnernas konung, Attila lyckades han övertyga om att avstå från planerna på att förstöra Rom.

Gregorius I, kallad ’den store’, var påve i 14 år omkring sekelskiftet 600. Han var en kraftfull kyrkoledare och anses ha varit den förste riktigt framgångsrike påven. Han lade grunden till den katolska kyrkans administration, och det är genom honom som den gregorianska sången kom in i kyrkan. Det var också Gregorius I som tog initiativet till anglosaxarnas kristnande genom att sända munken Augustinus till England, den Augustinus som blev den förste ärkebiskopen av Canterbury.
Han formulerade en lista över
dödssynderna, vilka senare modifierades och kom

att omfatta de berömda sju: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och likgiltighet.
Gregorius dog den 12 mars 604.
Romersk-katolska kyrkan räknar Gregorius som helgon och som en av kyrkans fyra äldsta kyrkolärare (doctores ecclesiæ), tillsammans med Ambrosius, Augustinus och Hieronymos.

Män och kvinnor omkring påvestolen på 900-talet

Betr. 900-talet finns det anledning att tala inte enbart om påvar i ledningen för Vatikanen utan också om kvinnornas roll där. Kristenheten i västra Europa – och därmed påvestolen - befann sig i förfall, på randen till upplösning. Den kristna etiken hade övergivits: många biskopar och även påvar var världsliga och levde världsliga liv.  Seklet kom att kallas saeculum obscurum, det mörka århundradet.

Det tyska riket hade delats och därifrån hade påvestolen inte längre något stöd, och följden blev att den blev ett byte för de stora romerska släkterna. För att skaffa sig makt var de beredda till ungefär vad som helst – stöld, förtal och mord var dem inte främmande. Några skrupler hade de inte. 900-talet blev ett mörkt sekel för påvekyrkan, men nedgången hade börjat redan tidigare.

Formosus var kardinal i Oporto i Portugal från 864, men användes av påven Hadrianus II för viktiga diplomatiska uppdrag. Han råkade emellertid i strid med den följande påven Johannes VIII och blev av honom avsatt och bannlyst. Bannet upphävdes visserligen 878, men Formosus måste förbinda sig att ej återkomma till Rom eller göra anspråk på sin biskopsstol i Porto.
Under nästa påve, Marinus, återinsattes Formosus i sitt ämbete och blev 891 själv påve. Han råkade i tvist med den romerske kejsaren Guido av Spoleto, men dog i april 896.  Efter Formosus blev Bonifatius VI påve, men han hann inte ställa till med så mycket, eftersom han avled redan efter 15 dagars regering.

Nu lyckades kejsar Guidos få en av sina anhängare, Stefan VII, vald till påve. Dennes första åtgärd var att gräva upp Fomosus lik och att anordna ett kyrkomöte, dit den döde Formosus fördes, kläddes i påvlig skrud, och stagades upp på en tron. Synoden fördömde och ogiltigförklarade alla hans gärningar i livet. Formosus dömdes förlustig påvekronan, varpå de påvliga kläderna slets av liket. De tre fingrar, som brukade användas för att välsigna folk skars av. Det nakna liket släpades genom Roms gator till Tibern, där det kastades i vattnet men drogs upp och togs om hand av några munkar.

Påven Stefan själv då – ja han blev avsatt av den uppretade hopen, som inte uppskattade hans agerande, och kastades i fängelse, där han stryptes.
Efter honom dök en herre vid namn Romanus upp på påvestolen, men hans pontifikat blev kortvarig, bara 4 månader. Teodor II, blev ännu mera kortlivad; han satt endast 20 dagar på den påvliga stolen, innan han mördades i december 897. Han hann emellertid med att se till att påven Formosus fick en värdig begravning i Peterskyrkan.

Biskop Sergius av Cere, som efter Teodors död hade lagt beslag på påvestolen under några månader blev undanträngd av Johannes IX (898-900), en benediktinmunk, som emellertid inte heller blev långvarig i tjänsten. Han hann i alla fall med att kröna Lamberto av Spoleto till tysk kejsare, något som denne inte hade någon större glädje av – han dog strax efteråt.

Leo  V  blev påve i augusti  903,  men det tog bara 1 månad innan han blev störtad och fängslad. Han dog kort därefter, kanske mördad av Kristoffer, en motpåve som tagit makten med våld. Romarna uppskattade emellertid inte alls det där, de tog Kristoffer till fånga och det är väl troligt att han, som vanligt när det gällde 900-talets påvar, fick hjälp på vägen att lämna detta jordiska, i synnerhet med tanke på att den som efterträdde honom var Sergius III, en sällsynt ruskig typ.  Han hade av Formosus utsetts till biskop i Cere av det skälet att han i så fall inte kunde bli biskop i Rom alltså påve. 898 hade han varit kandidat till påvestolen men Johannes IX hade trängt undan honom och kejsaren, Lambert av Spoleto hade landsförvisat honom. Nu kom Sergius tillbaka. Några forskare menar att det var han som såg till att både Leo V och Kristoffer blev mördade.

Sergius III (904-911) blev en av de värsta påvarna i historien. Han regeringstid har kallats såväl pornokrati som skökornas era och blev den mörkaste och dystraste perioden i den katolska kyrkans historia. Vatikanen blev rena rövarkulan.
Roms kyrkliga årsböcker berättar om hans öppna synd med Marozia och han beskrevs av somliga som ett "monster" och en "terroriserande kriminell". Sergius III dog på försommaren 911. Till älskarinnan Marozia finns det anledning att återkomma.

Många ätter inom den romerska aristokratin ville vara med och slåss om makten, inte bara den politiska utan också den kyrkliga. De tillsatte och avsatte kardinaler och påvar så som de för tillfället ansåg lämpligt.
Den mäktige senatorn Theopylact hörde till en av de makthungriga släkterna i Rom och han var gift med en beryktad dam vid namn Teodora d.ä. , som beskrevs som en skamlös sköka, som styrde Rom som en man. Hennes giftermål hindrade henne inte från att ha ett antal älskare. En av dem var påven, Johannes X, och det var Teodora, som med hjälp av sin skönhet, sina ränker och sina dubiösa talanger fick honom vald.

Johannes var en italienare med bildning och begåvning, den andre i ordningen av det s. k. "sköko-regementets" påvar.  Theodora gjorde honom först till ärkebiskop av Bologna, sedan till samma post i Ravenna och därifrån till påve. Som ärkebiskop visade han en viss kraft och klokhet.  Som påve förenade han Italiens alla stridskrafter mot saracenerna (muslimerna) och drog själv som den förste krigaren av påvarna ut i striden mot dem.
Under tiden och genom Theodoras inflytande blev det påvliga hovet en tummelplats för utsvävningar och laster av alla slag, och från påvepalatset utbredde sig sedefördärvet över Rom och hela Italien.

När Johannes X efter Theodoras död sökte göra sig fri från det toskanska adelspartiet, där hon hade varit själen, kastades han i fängelse av hennes dotter Marozia samt ströps där, troligen av Marozias lejda mördare.

Teodora hade fått många utomäktenskapliga barn. Åtminstone två av dem, Marozia och Teodora d.y. var stöpta i samma sedeslösa form som modern.

Marozia var gift tre gånger, sista gången (932) med kung Hugo av Provence, som hon försökte göra till kejsare. Det gick nu inte men så småningom blev han i alla fall herre över hela Italien.

Tre äktenskap räckte inte för den sköna Marozia – hon behövde älskare vid sidan om också. En av dem var påven Sergius III, ärkeskurken som jag nämnde tidigare och med honom fick hon en son, som hon så småningom gjorde till påve, det var Johannes XI. Följande påve med namnet Johannes - den 12:e – var deras sonson.

Familjen hade tydligen ett alldeles speciellt gott öga till påvar och blivande påvar; sådana tog de till älskare, sådana upphöjde de till det höga ämbetet och sådana tog de livet av.

När Marozia fått Johannes X ur vägen, kunde hon se till att Leo VI (928-929) istället blev påve. När hon fick veta att han hade gett sitt hjärta till en ännu mer förfallen kvinna än vad hon själv var, blev det hans tur att hamna bakom galler, där han förstås dog. Inte långt därefter blev Marozias och Sergius’ knappt 20-årige son påve under namnet Johannes XI. Han stod helt och hållet under moderns inflytande men kom på kant med några av sin moders fiender, i första hand Alberik II, som var son till Marozia, och således Johannes halvbror. Alberik ärvde hertigdömet Spoleto, när fadern avled och startade 932 ett uppror i Rom, varvid Marozias 3:e äkta man, kung Hugo av Italien, måste fly. Alberik lät fängsla såväl sin moder Marozia som sin halvbror, påven Johannes XI och placera dem i borgen San Angelo. Han såg förstås till att de inte levde länge till. Själv fick han högsta makten i Rom under titeln "furste och alla romares senator".

Marozia hade haft mycket att stå i och mäktig hade hon varit – hon tillsatte 3 påvar, Leo VI, Stefan VII och Johannes XI. Alla tre blev efter hand mördade.

Alberik styrde Rom med kraft och klokhet till sin död (954), avvärjde upprepade anfall från kung Hugo, och behärskade fullständigt påvarna. I syfte att förena den andliga och världsliga makten i Rom lät han adeln gå ed på att vid nästa vakans på påvestolen göra hans son Ottaviano till påve. Detta skedde också år 955, när Ottaviano – 18 år gammal - uppsteg på Petrus tron. Han hade då också ärvt Alberiks världsliga makt.

Ottaviano antog namnet Johannes XII, men namnbytet påverkade inte på något sätt hans moral, som var av precis lika usel som hans farmors. Det påvliga palatset, Lateranen, förvandlades till något som mest liknade en bordell. Där höll påven, kardinalerna och andra dryckeslag, där dracks djävulens skål, där anropades Jupiter och Venus. Johannes hade ett harem med åtskilliga älskarinnor, och det kunde hända att han våldtog kvinnor som besökte Peterskyrkan.
Av en synod blev han anklagad för helgerån, simoni, mened, mord, äktenskaps-brott och incest. Han reagerade mot anklagelserna genom att hota med att bannlysa alla i synoden. Så långt gick det väl inte men han tog en blodig hämnd på flera av sina kritiker.
964 blev Johannes dödad av en man medan han begick äktenskapsbrott med mannens maka.
Efter Johannes sattes Leo  VIII på påvestolen av kejsaren, Otto I, men eftersom han var lekman, fick han hastigt först
prästvigas och sedan biskopsvigas, innan han kunde krönas.  Inte ens med kejserligt stöd satt påvarna särskilt säkert på tronen. Leo tvingades fly, och för de 7 som kom efter honom gick det inte bättre:

Johannes XIII, som var son till Marozias syster Teodora d.y fick fly
Benedictus VI kastades i
Castel Sant'Angelo, där han efter två månader blev  strypt på order av Crescentius, Theodoras son
Bonifatius VII mördad efter endast elva månader som påve
Johannes XIV mördades efter fyra månader i fångenskap av Bonifatius.
Johannes XV flydde
Gregorius V fördrevs från Rom
Johannes XVI, var en motpåve som avlägsnades och sattes in i ett kloster, sedan han blivit bländad samt fått öron, näsa och tunga avskurna.

Efter alla mer eller mindre skumma påvar under 900-talet klev i millenniets sista år äntligen en person med annan vandel fram, nämligen Gerbert, som med tiden skulle bli påve med namnet Silvester II. Han föddes c:a 945 av enkla föräldrar i Auvergne men fick ändå möjlighet att  studera. Bl. a kom han till Cordoba i det moriska Spanien, dåtidens främsta lärosäte i Europa, där han särskilt intresserade sig för matematik och naturvetenskap. Efter en tid i Rom utsågs han 991 till ärkebiskop av Reims, men som sådan gjorde han sig till ovän med de franska kungligheterna, och påven Gregorius V tvingades ingripa till hans försvar och utnämnde honom till ärkebiskop av Ravenna i stället. När Gregorius avled, valdes Gerbert till påve med hjälp av kejsarens inflytande; han antog namnet Silvester och blev den förste fransmannen på påvestolen.

Som påve tog han krafttag gentemot prästerskapets dåliga vanor att sälja och köpa ämbeten (simoni) och att hålla sig med älskarinnor, och han stödde Otto III:s politik. Kejsaren förklarade samtidigt att den Konstantinska donationen var ett falsarium, vilket det också var. Enligt denna skall påven Silvester I på 300-talet ha botat Konstantin den store från spetälska och döpt denne, Konstantin skall som tack ha förlänat påven all politisk makt över västra delen av det romerska riket med rätt att vid behov utnämna kejsare. Dokumentet kom att spela en central roll vid flera tillfällen bl.a. då påven krönte Karl den store till romersk kejsare på juldagen år 800.

1440 bevisade en italiensk forskare genom att analysera det latin som användes i dokumentet att det omöjligen kunde ha författats på 300-talet. Numera anses ediktet ha skrivits vid mitten Av 700-talet under påven Stefan III:s pontifikat under en tid då den Katolska kyrkan behövde stärka sin auktoritet gentemot världsliga makthavare.

Silvester verkade för äktenskapens bevarande och slog bl. a. ner på skilsmässorna i  det franska kungahuset. Han organiserade kyrkorna i Polen och Ungern och i det senare landet gav han år 1000 ledaren rätten att kalla sig kung samt utsåg denne till påvlig ställföreträdare i landet. Den förste kungen blev den helige Stefan. Genom dennes brorson Andreas I får vi en viss anknytning till Sverige. Andreas var nämligen gift med Anastasia av Kiev, som var dotter till Irina och furst Jaroslav av Novgorod, och Irina, Rysslands mäktigaste kvinna, var ingen annan än Ingegärd, dotter till Olof Skötkonung.

Det finns många legender om Silvester. Man trodde att han ägde en stulen bok med trollformler och ett bronshuvud som kunde svara "ja" och "nej" på frågor. Han påstods också ha en pakt med en kvinnlig demon som skulle ha hjälpt honom till påvetronen.

Silvester hade flera strängar på sin lyra, så t ex skrev han verk om filosofi, fysik och matematik. Det var han som införde kunskapen om det decimala räknesystemet, och bruket av nollan till Europa. Ordet "siffr" betyder nolla på arabiska. Han var en lärd man som introducerade arabisk vetenskap som aritmetik och astronomi i Europa, vilket han säkerligen hade tagit till sig under ungdomsåren i Cordoba. Där i Spanien hade han också studerat arabisk astrologi, vilket gjorde att somliga ansåg honom vara i lag med djävulen.
Som vetenskapsman var Silvester långt före sin tid.

Före Silvester hade påvarnas utsvävningar fortgått i stort sett under hela 900-talet. Det djupa religiösa och sedliga förfallet framkallade en reaktion från flera håll. Viktigast blev den s k Cluny-reformen, som fick sin medelpunkt i Benediktinklostret Cluny i södra Frankrike. Från början fanns en strävan att söka reformera kyrkan i dess helhet, men framför allt hävdade Cluny-munkarna  kyrkans frihet från furstemakten och bekämpade allt världsligt ingripande vid kyrkliga utnämningar. Cluny-reformen var sålunda inte en enbart religiös, utan en medvetet kyrkopolitisk rörelse, som starkt

påverkade det kyrkliga livet i Syd- och Mellaneuropa.

När så Cluny-munkarna  Leo IX 1049 och Gregorius VII 1073 besteg påvestolen, var reformens genomförande i kyrkan tryggad. I stället började nu kampen för kyrkans herravälde över den världsliga makten.

Gregorius VII, som jag nämnde var en rese bland påvarna. Han blev påve 1073 men redan under sin tid som kardinal – han hette då Hildebrand - förfäktade han påvarnas överhöghet över alla furstar – världsliga lika väl som kyrkliga - och påvarnas rätt att tillsätta och avsätta dem. Han besjälades av reformidéer som han också genomförde, ofta utan att ta alltför mycket hänsyn till omgivningens åsikter. Kungar och kejsare ansåg att de hade rätt att utnämna biskopar, en uppfattning som inte alls delades av Gregorius.

En av Gregorius första åtgärder som påve hade varit att 1074 tvinga prästerna att leva i celibat. De präster som redan var gifta måste skilja sig eller upphöra med sin verksamhet som präst. Bestämmelsen hade också med kyrkans ekonomi att göra – om prästerna var ogifta blev det inga legitima söner som kunde ställa arvsanspråk på kyrklig egendom. Nu var det inte alltid så enkelt att få prästerna att avstå från hustru.
Biskopen i Paris krävde under en predikan i domkyrkan att påbudet om celibat skulle efterlevas, men det föll inte de kyrkliga undersåtarna på läppen, utan de jagade ut biskopen ur kyrkan. Under stort tumult, rop och slag tvingade de biskopen att söka tillflykt hos den kungliga familjen.
I den danska Roskildekrönikan 1140 berättas om en storman på Själland, Peder Bodilssön, som vid tinget krävde att prästerna skulle skicka bort sina hustrur och att ogifta präster skulle avstå från att ingå äktenskap. Resultatet blev ett uppror, där några präster ”blev lemlästade, andra dräpta, andra åter jagade i landsflykt, och endast några få fick behålla sin egendom”,

I Sverige erkändes påven som kyrkans överhuvud vid Skänninge möte 1248 och därigenom inlemmades den svenska kyrkan i den europeiska gemenskapen. Celibatet infördes samtidigt för prästerna. Kyrkans tjänare tillhölls att leva ogifta – i annat fall kunde det bli bannlysning. De fick ett år på sig att skilja sig från sina hustrur om de hade sådana. Präster och prästfruar som fyllt 50 år kunde dock även fortsättningsvis få bo tillsammans om de förpliktigade sig att inte sova i samma rum.

En påvlig  bannlysning träffade Olof Skötkonungs dotterdotter Anna, syster alltså till den Anastasia av Kiel som jag nämnde tidigare. Anna blev gift med Henrik I av Frankrike eftersom denne tvingades leta långt bort för att få tag på en prinsessa som inte var släkt med honom i förbjudna led. Efter makens död blev hon den första franska drottning som blev regent, då sonen var endast sju år vid makens död 1060. Hon var välutbildad men ifrågasatt som regent för sin dåliga franskas skull, och regerade tillsammans med greve Ralf III av Valois. Anna blev förälskad i Ralf och gifte sig med honom 1062, men de bannlystes då av påven, eftersom Ralf var gift. Hon blev änka 1074 och återvände då till hovet.

Påven Gregorius ingrep också kraftigt mot simonin, d.v.s. köp av kyrkliga ämbeten för pengar. Ordet  härleds från Simon Magus som enligt Apg. 8:9-24 försökte köpa Den Helige Ande för pengar av lärjungarna.

Den s k investiturstriden blev tidens stora konflikt och huvudaktörerna var Gregorius och den tyskromerske kejsaren Henrik IV. Konflikten skulle fortsätta långt efter det att de båda första kombattanterna hade lämnat det jordiska.

Striden gällde rätten att tillsätta biskopar, dvs ge dem investitur, vilket innebar att till dem överlämna stav, ring och spira, symbolerna för deras ämbeten. Ordet investitur kommer från latinets investio – bekläda.
Det varit
brukligt att furstar och stormän insatte präster i deras ämbeten (lekmannainvestitur), men nu – år 1075 – reste påven krav på kyrkans frigörelse från världsligt inflytande och slog fast att det var kyrkans uppgift att tillsätta kyrkliga ämbetsmän och därmed basta.
Henrik IV, tysk kung, senare tysk–romersk kejsare, gick till motattack och lät på ett kyrkomöte avsätta påven, som i sin tur svarade med bannlysning av kungen
och lösa hans undersåtar från deras trohetsed till kungen. Bannlysningen var ett fruktansvärt vapen, och tyska furstar hotade Henrik med avsättning, om han inte inom ett år lyckades få bannlysningen hävd. Gregorius i egen hög person gav sig iväg mot Tyskland för att utnyttja situationen, men Henrik avvaktade inte hans ankomst utan gav sig själv iväg mot Italien för att tala påven till rätta.

Gregorius stannade i Canossa, en borg i närheten av Reggio i Norditalien. Där var han oåtkomlig för Henrik, som i en botgörares kläder i tre dagar fick stå utanför, barfota och barhuvad, innan Gregorius på vissa villkor gick med på att upphäva   bannet.

Fem år senare råkade Henrik åter i onåd och Gregorius bannlyste honom än en gång, men den gången fick bannet inte åsyftad verkan. Henrik utnämnde en motpåve, som hette Clemens III och drog själv med en armé söderut mot Italien. Påven inneslöts i Rom och belägrades i borgen Sant’ Angelo.

Gregorius fick hjälp av normanderna i Syditalien under vikingaättlingen Robert Guiscard, som visserligen befriade honom men också plundrade Rom. Normandernas framfart skyldes av romarna på påven, som tvingades följa med normanderna, när dessa avtågade.

Gregorius fick tillbringa återstoden av sitt liv i Syditalien och dog där 1081.

Om Gregorius VII anses ha vunnit första ronden av investiturstriden, så blev det Henrik IV som stor som slutlig segrare. Investiturstriderna var ändå inte avslutade - det blev de inte förrän man enades om en kompromiss genom konkordatet i Worms 1122. Det blev då så att i Italien måste biskopen först invigas av påven innan han kunde få det världsliga länet av kejsaren. I Tyskland däremot skulle den världsliga investituren gå före den andliga, och därigenom kom biskoparna att utgöra ett kraftigt stöd för de tyska kejsarna.

Gregorius blev den förste påve, som skrev brev till Sverige. I ett brev, daterat den 4 oktober 1080 meddelar han att Sverige skulle vara underordnat Ärkestiftet  Hamburg, och i ett annat menar han att Sverige bör skicka en biskop till Rom för att informera om de kyrkliga förhållandena i landet.

Clemens III ( tidigare ärkebiskop i Ravenna), var den motpåve som  kejsar Henrik IV satt upp mot Gregorius VII 1080. Nästa påve hette Victor III, som emellertid vägrade acceptera valet ända till dess kardinalerna tvingade tiaran på hans huvud. Några dagar senare var kardinalkollegiet tvunget att fly från oroligheter i Rom, och Viktor passade då på att lägga ifrån sig insignierna och bege sig till sitt kloster. Han kapitulerade inför kardinalernas begäran först vid påsken 1087 men dog samma år.

Sist i min kavalkad av påvar kommer Urban II, som i första hand gått till historien p g a sitt glödande tal den 27 november 1095 i Clermont-Ferrard i Franrike, där han begärde han att de västerländska kristna skulle dra ut till strid mot de hedningar som regerade över Heliga landet.  Ett frikostigt utdelande av avlat åt alla deltagarna i korståget uppväckte en hänförelse för företaget som hastigt utbredde sig över hela Västerlandet under stridsropet Dieu le veut – Gud vill det. I spetsen för korstågsrörelsen var Urban plötsligt hela Västerlandets herre. Kejsar Henriks och Clemens III:s makt var fullständigt bruten, och även kung Filip av Frankrike fick böja sig för påvens myndighet. Filip hade förskjutit sin gemål Berta för att gifta sig med grevens av Anjou gemål Bertrada, och bannlystes av det skälet. Han tvingades skilja sig från Bertrada och fick förlåtelse.

 I slutet av november 1098 återvände Urban för sista gången till Rom, där han i april 1099 höll ännu en synod som manade till korståg. Ett sådant kom till stånd och den 15 juli 1099 föll Jerusalem för korsriddarna, men nyheten hann inte nå Urban - han avled den 29 juli.

 

 

 

Johanna skulle ha varit en kvinnlig påve, som gick under namnet  Johannes anglicus (den engelske) och som insköts i påveraden mellan Leo IV (död 855) och Benedictus III (död 858) - dock aldrig officiellt.. Nu är det ju – tyvärr ska vi kanske säga – förmodligen en bluff, men visst skulle det väl vara uppfriskande med en kvinna på påvestolen.

Tvist om påvens skägg är ett bevingat uttryck om en debatt om struntsaker, eller om detaljer som inte är relevanta för diskussionen i sig. Uttrycket har sitt ursprung i en gammal teologisk tvist om huruvida en, för länge sedan avliden, påve hade skägg eller ej.

Påven har inte haft skägg sedan år 1700, då Innocentius XII avled. Dessförinnan har endast drygt 50 påvar varit skägglösa, om man nu kan lita till de officiella påveporträtten. Eftersom man inte har vetskap om hur påvarna såg ut under de första århundradena, är det meningslöst att diskutera huruvida de var skäggprydda eller inte, då det är en sak som man varken kan verifiera eller vederlägga.

En del av påvar, förmodligen de flesta, var alldeles utmärkta personer, som skötte sitt kall exemplariskt, men beträffande några andra kan man fråga sig på vilka meriter de intagit Petri stol.

Gregorius XII blev påve 1406. Hans första pontifikala handling var att pantsätta sin tiara för 6000 floriner för att betala sina spelskulder.

Alexander VI Borgia  satte sig på påvestolen 1496, men då hade han redan  vid 12 års ålder begått sitt första mord.

Ja, det har förekommit en brokig skara påvar. Jag ska bara nämna en till – Sixtus IV, som har en viss anknytning till Sverige..

1475 hade den danske kungen Kristian 1 vid ett besök hos påven, Sixtus IV, fått tillstånd att anlägga ett universitet i Köpenhamn. I Vatikanens arkiv finns en kort notis om besöket. Det konstateras helt lakoniskt att Danmark antagligen ligger långt uppe i norr och att det troligen finns många björnar där.,

Sten Sture d.ä. var riksföreståndare i Sverige och han – och ärkebiskopen Jacob Ulvsson kunde inte tolerera att Danmark fick ett universitet innan Sverige fick det, men det gällde att handla snabbt.

En doktor Ragnvald Ingemundsson skickades i ilfart till Rom för att förmå Sixtus att så kvickt som möjligt ge även Uppsala tillstånd att grunda universitet. Man kan väl förmoda att påven fick reda på att Sverige låg ännu längre norrut än Danmark och att det kanske fanns ännu fler björnar i Sverige än i Danmark.

Denne Sixtus IV (1471-1483) har beskrivits som "en nattsvart förrädisk kanalje med ormtunga". Genom en kombination av lönnmord och mutor gjorde han karriär inom franciskanerorden, och i påvevalet 1471 köpte han sig påvestolen. Detta var troligen det mest korrumperade valet i kyrklig historia. Efteråt blev den påvliga bärstolen bombarderad av stenar från upprörda medborgare. Som påve fortsatte han i samma spår och utsåg 34 personer från sin familj och sina närmaste vänner till kardinaler. Han levde ihop med sin syster med vilken han fick två söner, som fortsatte i faderns fotspår med orgier fyllda med horeri och hasardspel. Sönerna dog båda två i unga år genom allmän utmattning och veneriska sjukdomar.

Sixtus gav sitt samtycke till ett universitet i Uppsala redan i juli 1476, strax efter Ingemundssons ankomst, men den ständigt lika korrupte påven krävde en större penningsumma innan han satte sin namnteckning på bullan. Det tog Ragnvald Ingemundsson över ett halvt år att få fram pengarna och först den 27 februari 1477 kunde Ingemundsson ge sig iväg i sporrsträck mot Uppsala dit han kom någon gång på försommaren. Sten Sture och Jakob Ulvsson kallade samman ett riksmöte och den 2 juli stadfäste man Uppsala universitets tillblivelse.

Och Köpenhamn då? Jo, där var man inte lika snabb i vändningarna – efter diverse trassel fick man sitt universitet men först 2 år efter Uppsala.

Något gott fanns det ändå att säga om Sixtus IV. Det var han som lät bygga det fantastiska Sixtinska kapellet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1152 kom en engelsman på uppdrag av påven Eugenius III till Norden. Nicholas Breakspear hette han och var kardinal i katolska kyrkan. I Nidaros, dagens Trondheim, upprättade han ett norskt ärkestift, och i Sverige skulle han med kungen, Sverker den äldre, vid ett kyrkomöte i Linköping 1153, diskutera möjligheten att upprätta ett eget svenskt ärkestift. Nu blev det ingenting av med det - Linköping och Uppsala kunde inte komma överens om var ärkesätet skulle ligga. Lite senare, 1164, blev det dock Uppsala som fick ärkestiftet

Ett par saker bestämdes emellertid vid mötet:
Prästerna skulle få ökat rättsskydd och vi skulle betala den så kallade
Peterspenningen, en årlig skatt till påvestolen, som vi fortsatte att betala i 400 år – till dess att Gustav Vasa satte stopp för det.

Nicholas Breakspear, då? Jo, Kort efter sin återkomst till Rom (december 1154) valdes han till påve, och antog då namnet Hadrianus IV, f ö den ende påven hittills från England. Som påve hävdade Hadrianus sin ställning med kraft och skicklighet och fördrev Arnold av Brescia från Rom. Arnold var en italiensk munk, som med ljungande vältalighet uppträdde mot kyrkans innehavande av världslig makt och egendom; enligt Arnold borde prästerskapet enligt apostlarnas föredöme nöja sig med tionde och de troendes frivilliga gåvor. Arnold greps och på kejsar Fredrik Barbarossas befallning utlämnades han till stadsprefekten i Rom, vilken 1155 lät hänga honom, bränna liket och kasta askan i Tibern.
Hadrianus hade krönt Fredrik Barbarossa till tysk kejsare, vilket väl var ett skäl till att Fredrik hjälpte till att ta Arnold till fånga, men senare kom kejsaren och påven i konflikt med varandra.

Under påvarna Innocentius III (1198-1216) och Bonifatius VIII hundra år senare stod påvedömet på höjdpunkten av sin politiska makt.

Bonifatius invecklade sig i strid med regeringsmakterna i ett flertal europeiska länder, bl a med Erik Menved i Danmark, som hade fängslat sin ärkebiskop Jens Grand, vilket ledde till att Bonifatius belade Danmark med interdikt. Problemen löste sig men det var kungen som fick böja sig. Han blandade sig också i tronstriderna i Ungern och Polen, i de inre förvecklingarna i Tyskland, liksom i kampen mellan England och Skottland. Särskilt bitter blev kampen med kungarna av England och Frankrike.

Sekelskiftet 1300 proklamerades av Bonifatius som jubelår i Rom, och det firades med pompa och ståt, men det kommande århundradet skulle innebära en nedgång för kyrkan när det gäller prestige och makt. Den tysk-romerska kejsarmakten var visserligen besegrad, men den franska kungamakten skulle visa sig vara en svårare motståndare.

Århundradet hade inte hunnit mer än börja, när kung Filip IV krävde att de franska biskoparna skulle betala skatt, något som påven protesterade mot genom en bulla (Unam sanctam 1302) där han hävdade att kyrkan var överordnad furstarna, som skulle böja sig för påvens vilja. Det struntade nu Filip i och beskattade kyrkan i alla fall. Bonifatius VIII svarade med att bannlysa Filip, som i sin tur kontrade med att låta ta den 68-årige påven till fånga 1303. Han befriades visserligen snart, men dog samma år. Bonifatius var praktälskande och gynnade sina släktingar. Dante hade ingen hög tanke om honom - i Den gudomliga komedin hamnade Bonifatius i helvetet.

1305 lyckades kung Filip få en fransman vald till påve. Denne,  Clemens V torde ha hört till de allra sämsta i påvelängden. Han styrdes i hög grad av Filip och tvingades 1309 att slå sig ner i Avignon istället för i Rom. Där kom påvarna, samtliga fransmän, sedan att residera fram till 1377 (påvarnas babyloniska fångenskap), under starkt inflytande från den franska kungamakten. (En av många som försökte förmå påven att flytta tillbaka till Rom var Birgitta. Hon hann emellertid gå ur tiden innan det skedde).

Påvarnas tid i Avignon avslutades 1377, när påven Gregorius XI flyttade tillbaka till Rom och  gjorde Vatikanen till sitt residens, men det hindrade inte, att bråken mellan påvarna fortsatte - den stora schismen kallades det. Det fanns nämligen fortfarande personer som menade att påvedömet skulle ledas från Avignon. Detta gjorde att det under flera decennier fanns två (ibland tre) påvar som då och då bannlyste varandra. Det gjordes flera ansatser att bilägga situationen, men alla misslyckades. Vid ett koncilium (kyrkomöte) förvärrades snarast läget, och inte förrän i Konstanz  1417 lyckades man lösa tvisten och så kunde en enda påve väljas: Martin V.

Ja, de levde inte alltid ett särskilt fridfullt liv dessa påvar. Kanske hade det varit bätte med en kvinna på påvestolen. Det kan möjligen ha funnits en……..

Johanna skulle ha varit en kvinnlig påve, som gick under namnet  Johannes anglicus (den engelske) och som insköts i påveraden mellan Leo IV (död 855) och Benedictus III (död 858) - dock aldrig officiellt.. Nu är det ju – tyvärr ska vi kanske säga – förmodligen en bluff, men visst skulle det väl vara uppfriskande med en kvinna på påvestolen.

Berättelsen om "påvinnan Johanna" har blivit känd främst genom Martin frän Troppau, en polsk dominikanermunk, som levde i mitten av 1200-talet och blev medeltidens kanske mest läste krönikeskrivare. Han berättar att "påvinnan" härstammat från Mainz eller England. Hon skulle ha uppträtt i manlig dräkt, studerat i Aten och i Rom samt väckt uppseende genom sin lärdom och valts till påve 855. Hon skulle därefter ha regerat i 2½ år, tills hon under en procession till Lateranen oförmodat röjt sitt kön genom att på gatan föda ett barn, varefter hon av blygsel givit upp andan eller – enligt andra – stenats till döds av den uppretade folkmassan. Ett litet gatukapell markerar platsen.

                 Men trodde folk då på historien om den kvinnliga påven? I vilket fall som helst, så har den katolske teologen och kyrkohistorikern Ignaz von Döllinger (1799-1890) konstaterat att från påven Paschalis II:s tid (1099) till Leo X:s (1521) måste den nyvalde påven under en av invigningsceremonierna ta sin plats på en stenstol med öppen sits, vilket kunde inge föreställningen att man därmed avsåg en undersökning av den valdes kön.

 

En del av påvarna, förmodligen de flesta, var alldeles utmärkta personer, som skötte sitt kall exemplariskt, men beträffande några andra kan man fråga sig på vilka meriter de intagit Petri stol.

Gregorius XII blev påve 1406. Hans första pontifikala handling var att pantsätta sin tiara för 6000 floriner för att betala sina spelskulder.

Alexander VI Borgia  satte sig på påvestolen 1496, men då hade han redan  vid 12 års ålder begått sitt första mord.

Ja, det har förekommit en brokig skara påvar. Jag ska bara nämna en till – Sixtus IV, som har en viss anknytning till Sverige..

1475 hade den danske kungen Kristian 1 vid ett besök hos påven, Sixtus IV, fått tillstånd att anlägga ett universitet i Köpenhamn. I Vatikanens arkiv finns en kort notis om besöket. Det konstateras helt lakoniskt att Danmark antagligen ligger långt uppe i norr och att det troligen finns många björnar där.,

Sten Sture d.ä. var riksföreståndare i Sverige och han – och ärkebiskopen Jacob Ulvsson kunde inte tolerera att Danmark fick ett universitet innan Sverige fick det, men det gällde att handla snabbt.

En doktor Ragnvald Ingemundsson skickades i ilfart till Rom för att förmå Sixtus att så kvickt som möjligt ge även Uppsala tillstånd att grunda universitet. Man kan väl förmoda att påven fick reda på att Sverige låg ännu längre norrut än Danmark och att det kanske fanns ännu fler björnar i Sverige än i Danmark.

Denne Sixtus IV (1471-1483) har beskrivits som "en nattsvart förrädisk kanalje med ormtunga". Genom en kombination av lönnmord och mutor gjorde han karriär inom franciskanerorden, och i påvevalet 1471 köpte han sig påvestolen. Detta var troligen det mest korrumperade valet i kyrklig historia. Efteråt blev den påvliga bärstolen bombarderad av stenar från upprörda medborgare. Som påve fortsatte han i samma spår och utsåg 34 personer från sin familj och sina närmaste vänner till kardinaler. Han levde ihop med sin syster med vilken han fick två söner, som fortsatte i faderns fotspår med orgier fyllda med horeri och hasardspel. Sönerna dog båda två i unga år genom allmän utmattning och veneriska sjukdomar.

Sixtus gav sitt samtycke till ett universitet i Uppsala redan i juli 1476, strax efter Ingemundssons ankomst, men den ständigt lika korrupte påven krävde en större penningsumma innan han satte sin namnteckning på bullan. Det tog Ragnvald Ingemundsson över ett halvt år att få fram pengarna och först den 27 februari 1477 kunde Ingemundsson ge sig iväg i sporrsträck mot Uppsala dit han kom någon gång på försommaren. Sten Sture och Jakob Ulvsson kallade samman ett riksmöte och den 2 juli stadfäste man Uppsala universitets tillblivelse.

Och Köpenhamn då? Jo, där var man inte lika snabb i vändningarna – efter diverse trassel fick man sitt universitet men först 2 år efter Uppsala.

Något gott fanns det ändå att säga om Sixtus IV. Det var han som lät bygga det fantastiska Sixtinska kapellet.

Tvist om påvens skägg är ett bevingat uttryck om en debatt om struntsaker, eller om detaljer som inte är relevanta för diskussionen i sig. Uttrycket har sitt ursprung i en gammal teologisk tvist om huruvida en, för länge sedan avliden, påve hade skägg eller ej.

Påven har inte haft skägg sedan år 1700, då Innocentius XII avled. Dessförinnan har endast drygt 50 påvar varit skägglösa, om man nu kan lita till de officiella påveporträtten. Eftersom man inte har vetskap om hur påvarna såg ut under de första århundradena, är det meningslöst att diskutera huruvida de var skäggprydda eller inte, då det är en sak som man varken kan verifiera eller vederlägga.

Hur många påvar har det funnits?
Johannes Paulus II räknas som nr 266 i påvelängden efter aposteln Petrus. Några medeltida oklarheter gör dock numreringen något osäker.

 

 

Konklav, av latinets conclavo ’kammare’, ytterst av clavis ’nyckel’, egentligen ’rum som kan låsas’, benämning på de bakom låsta dörrar hållna sammanträden varvid de församlade kardinalerna förrättar påveval. Konklaven sammanträder i Sixtinska kapellet, som är beläget i anslutning till Vatikanpalatset.

När påven Clemens IV avled i november 1268, hade kardinalerna, som var församlade i Viterbo, oerhört svårt att enas om en efterträdare. Kardinalerna var splittrade på grund av olika världsliga makthavares inblandning. När det folkliga missnöjet med kardinalernas oförmåga att utse en ny påve blev ohållbart, låste företrädare för de lokala myndigheterna helt sonika in kardinalerna i påvepalatset. När inte detta kunde påskynda valprocessen, lät man avlägsna palatsets tak och hotade med svältkost. Först då nådde kardinalerna konsensus och utropade Gregorius X till ny påve.

I en konklav väljer de berättigade kardinalerna i den Romersk-katolska kyrkan biskopen i Rom som tillika är påve. Ett val blir nödvändigt när överhuvudet över den Katolska kyrkan avlider eller abdikerar från påvestolen. Abdikering från påvestolen har inte använts sedan Gregorius XII avgick 1415.

Valförfarandet i konklaven fastslogs inom ramen för det andra konciliet i Lyon 1274 under påve Gregorius X. De valberättigade utestängs från omvärlden till dess att de har kunnat enas om en kandidat. Nu för tiden äger konklaven rum i Sixtinska kapellet i Vatikanen.

Förfarandet vid ett påveval är baserat på sekler av kyrkorätt och traditioner. Rösträtten är sedan 1059 begränsat till kardinalerna. Tidigare hade den romerska kyrkoföreträdaren och befolkningen i Rom deltagit i valet. Se vidare konklav

 

Konkla’v (lat.conclave,kammare, eg. som kan stängas, stängt rum), de till påveval i en särskild lokal församlade kardinalerna. Denna valrätt gavs åt dem genom dekret av NicolausII 1059(jfr Påveval), vidare reglerad av GregoriusXoch PiusX.Ett påveval måste alltid ske i Rom; numera på i6:e (cl. l8:e—I9:e) dagen efter en påves död samlas kardinalerna i en svit av rum i Vatikanen särsk. inrättade för ändamålet. Valet (själva röstningen företages i Six-tinska kapellet) försiggår vanl. genom allmän omröstning med tryckta valsedlar(per scruti’nium)och upprepas morgon och afton, till dess man med Va majoritet enats om en kandidat. Efter varje omröstning brännas röstsedlarna, så länge oenighet råder, tillsammans med fuktig halm, och sedan enighet uppnåtts med torr, så att Roms befolkning av rökens färg kan sluta sig till, när den nye påven blivit vald. Valet kan också ske så, att en kandidat väljes enstämmigt(quasi inspira’tio)el. genom kompromiss, d.v.s. valet uppdrages åt ett fåtal kardinaler (alltid ett ojämnt antal). Valbar är varje manlig, rättrogen katolik med undantag för omyndiga och sinnessjuka. Sedan1389(Boni-faciusIX)ha dock endast kardinaler valts och sedan1523(Clemens VII) endast italienare. Den valde, blir påve med ämbetets fulla makt i och med att han mottager valet. Ar han icke biskop, måste denna vigning företagas.

 

Lateranen är ett område i södra Rom som år 313 skänktes av kejsar Konstantin till Roms biskop. Här uppfördes snart Lateranbasilikan som är kristenhetens äldsta ännu brukade kyrka och alltjämt Roms domkyrka.

I det angränsande Lateranpalatset, som var påvarnas residens intill deras ”babyloniska fångenskap” i den sydfranska staden Avignon, hölls fem koncilier under medeltiden, de s.k. Laterankoncilierna.

I likhet med ett antal andra byggnader i Rom tillhör Lateranen Vatikanstaten, trots att den ligger utanför dess egentliga område.

do, Guido,, d. 894, hertig av Spoleto, kung av Italien från 889, kejsare från 891. Efter segrar mot araberna i Syditalien sökte G. 888 förgäves bli kung av det västfrankiska riket. År 889 tillkämpade han sig dock norra Italiens kungatitel och 891 kröntes han till kejsare. G. var en av de frankiska furstar som under det karolingiska väldets upplösning sökte upprätthålla statstraditionerna under eget välde.

Vetenskaplig gärning

Silvester och Djävulen, Chronicon pontificum et imperatorum (146).

 Viktor III, född Dauferius 1027 i Benevento, död 16 september 1087 i Monte Cassino, var påve från den 24 maj till sin död, 16 september 1087. Saligförklarad av katolska kyrkan 1887, med festdag 16 september.

Dauferius var ende son till Landulf V, furste av Benevento, som dog i kriget mot normanderna 1047. Faderns död gjorde det möjligt för Dauferius att inträda i kyrkans tjänst; fadern hade motsatt sig detta kraftigt eftersom Dauferius var hans ende son och den ende som kunde ärva hans ställning. Föräldrarna hade arrangerat ett äktenskap åt Dauferius, och när han flydde från bruden hämtades han tillbaka med våld. Med tiden fick han dock sin frihet, och inträdde som trettioåring som munk i benediktinklostret Monte Cassino, vars abbot han blev kort därefter. Han antog som munk namnet Desiderius.

I mars 1058 utsågs han av påve Stefan IX till kardinaldiakon vid Forum Romanum. Påve Stefan sände honom som legat till Konstantinopel, men under resan fick han meddelandet om påvens död, och återvände. Följande år, 1059, utnämndes han av påve Nicolaus II till kardinalpräst av Santa Cecilia. Han fortsatte vara abbot i Monte Cassino, där han uppförde flera kyrkor och kloster, grundade lärocenter och konstskolor, kopierade böcker, och hans vidsträckta rykte ledde till att donationerna flödade in, vilket han använde till utsmyckningar av kyrkor. Han fick uppdraget som påvlig ställföreträdare i Kampanien, Apulien, Kalabrien, och furstendömet Benevento, med särskilt uppdrag att verka för klosterväsendets reformering. I den egenskapen hade han påvens rätt att utnämna biskopar.

Desiderius är dock framför allt känd för sitt inflytande över normanderna, vilket han använde till Heliga stolens fördel. 1059 övertalade han Robert Guiscard och Richard av Capua att låta deras erövrade territorier bli Kyrkostatens vasallstater, och han fick därefter sköta all diplomatisk dialog med normanderna för Heliga stolens räkning. Tillsammans med abboten Hugo av Cluny verkade han för försoning mellan påven och kejsaren.

Påve Gregorius VII nämnde på sin dödsbädd Desiderius namn först bland dem han ville se som sin efterträdare. Desiderius ville dock inte alls bli påve. Till slut tvingade kardinalerna tiaran på hans huvud, den 24 maj 1086, och han tilldelades påvenamnet Viktor. Några dagar senare var kardinalkollegiet tvunget att fly från oroligheter i Rom, och Viktor passade då på att lägga ifrån sig insignierna och bege sig till sitt kloster. Han kapitulerade inför kardinalernas begäran först vid fastan 1087.

Under sitt korta pontifikat visade Viktor III prov på handlingskraft. I själva Rom utkämpade han med hjälp av normanderna segerrikt en strid mot motpåven Clemens III. De franska prelaterna, ärkebiskop Hugo av Lyon och abboten Rikard av Marseille, som var fientligt inställda mot påvens primat, avbröt han all kyrkogemenskap med. Han sände italienska trupper under den påvliga fanan till Afrika, vilka slog ner saracenerna i El Mahadia, och tvingade den muslimske sultanen i Tunis att betala tribut till Kyrkostaten samt att frige alla kristna slavar; denna händelse kan mycket väl betraktas som ett slags korståg.

På en synod i Benevento i augusti beivrade han simonin och lekmannainvestituren. Efter synoden insjuknade han, och drog sig tillbaka till Monte Cassino för att dö. Påve Viktor III är mycket mindre betydelsefull i historien än abboten Desiderius.

Liber Pontificalis, bok med levnadsbeskrivningar över de romerska påvarna författad av abboten Anastasius, som var påvlig bibliotekarie i Rom. Anastasius dog 886. Hans dokumentation omfattar påvarna fram till och med Nikolaus I (död 867).

Han blev så småningom helgon i den katolska kyrkan.

Kategorier: Älskarinnor | Födda 890 | Avlidna 930-talet | Kvinnor | Personer från Rom | Italienska hertiginnor