Rom grundas - Från Trojas fall till Romarrikets.
Romerska
riket eller romarriket var en
kulturell och politisk enhet som utgick från staden
Rom, enligt
legenden grundad 753
f. Kr. Legenden berättar också hur det hela började borta i
det grekiska Troja………
Trojanska
kriget slutade ju med att Troja lades i aska, invånarna togs till fånga eller
dödades – blott
ett fåtal lyckades ta sig levande därifrån, bland dem
sagohjälten Eneas, som var son till Venus (grekernas Afrodite)
och
kungaättlingen Anchises. Ur den brinnande staden bar Eneas sin åldrige
far och vid handen höll han sonen
Ascanius (Iulus), men hans hustru
Kreusa hade dödats av grekerna. Hon visade sig som en vålnad och tröstar
Eneas med orden:
”Det som hänt var en
följd av gudarnas visa bestämning.
Mig tillstaddes det ej
att härifrån följa din vandring.
Han som Olympen styr, ej
därtill lämnade bifall.
Långsam bliver din flykt
och vida hav skall du plöja
Och sist skåda Hesperiens
jord, där den lydiska Tibern /Hesperien – Italien/
Flyter med saktad våg och
slår folkmäktiga stränder.
Där skall en kunglig
brud, ett rike, en gynnande lycka
vänta dig. Spara den gråt
din kärlek ägnar Kreusa.”
Det är den
romerske skalden Vergilius (70-19 f Kr) som på ett underbart sätt har berättat
om Eneas
mödosamma resa i sitt stora verk, Eneiden (Aeneiden). Redan i första
sånger läser vi om himladrottningen Junos
(Grekernas Hera) hat mot den
stad vid Tiberns strand som skulle komma att uppstå och med tiden överglänsa
hennes eget Karthago. När hon så fått vetskap om att Jupiter
(Zeus) hade bestämt att Eneas skulle grunda staden,
vände hennes hat sig mot
honom, vilket han i rikt mått fick erfara under sin seglats.
Hans mor,
Venus, vände sig till Jupiter själv och bad honom avstyra Junos ränker, men fick
till svar:
”Dotter,
var ej förskräckt! På Italiens strand skall din son med blodiga vapen nedslå
trotsiga folk och
skänka dem lagar och murar”
Eneas och hans 20 skepp hade nått till Sicilien, när Juno bad vindarnas gud,
Eolus (Aeolus), om
hjälp att hindra skeppens vidare färd, vilket han gjorde
genom att låta en storm skingra skeppen. Havsguden Neptun
(Poseidon)
upptäckte stormen, stillade den och lät de kvarvarande skeppen driva iland vid
Karthago på Libyens
kust, där drottning Dido regerade.
Dido, som
enligt sägnerna var Karthagos grundläggare, kom ursprungligen från den feniciska
staden
Tyrus, där hennes make hade mördats av Didos yngre bror, Pygmalion,
som ville åt familjens rikedomar. Dido hann
emellertid lägga beslag på dem och
gav sig med några trogna iväg på ett skepp och seglade västerut. Hon kom till
ett land på Afrikas nordkust, där kung Jarbas härskade. Han ville inte
låta henne komma iland, men Dido övertalade
honom att ge henne så mycket land
som kunde omslutas av en oxhud. Det blev ett ansenligt stycke land, eftersom
hon
strimlade oxhuden och lade ut strimlorna. Historien har använts många gånger
senare, t ex när Ragnar Lodbrok
lade ur hudstrimlor på samma sätt och skapade
London.
Enligt en
version blev Jarbas kär i Dido, men hon tröttnade på hans tjat och tog livet av
sig. Historien som
den relaterats av Vergilius på klingande hexameter är
emellertid oändligt mycket bättre – och den har stått sig i 2000 år.
Eneas och
hans folk tas emot av Dido, och hon ordnar ett gästabud för dem I den första
sångens slut ber
drottningen honom. ”Vägra ej, gästvän, att berätta från
början grekernas list och Pergami fall och de tröttande mödor
du själv rönt…”
(Pergamus
– borgen i Troja)
……. och så inleds andra
sången med ett av alla de ståtliga, bevingade uttryck som har sitt urspung i
Eneiden: :
” Infandum, regina, iubes renovare dolorem”. Drottning, du
ber mig förnya den outsägeliga smärtan.
Eneas
berättar i 2:a och 3:e sången om det som hänt. 4:e sången inleds med att Dido
berättar för sin syster
Anna att hon älskar Eneas och Anna uppmuntrar henne.
”Så hon i Didos bröst
uppeldade kärlekens gnista, stärkte dess tvekande mod och kvävde dess fruktande
blygsel.”
Ryktet om
den spirande kärleken nådde kung Jarbas, som själv var kär i Dido, och han vände
sig till sin fader
för hjälp, och fadern var ingen annan än Jupiter själv.
Jupiter sände sin budbärare, Merkurius (Hermes) med befallning till
Eneas att ge
sig iväg till Italien, där han ju hade ett uppdrag att utföra, nämligen att
grunda det nya Troja. Han började
göra sina förberedelser inför avfärden, vilket Dido inte kunde undgå att märka. Hon bönfaller Eneas att stanna men utan
resultat.
Den
förtvivlade Dido bestiger ett bål och där förutsäger hon vad som ska ske i
framtiden och det här det är
storslaget:
”Må ur min aska en dag
dock någon hämnare uppstå
lärd att med lågor och
svärd nybyggande teukrer förfölja
/Teukrer-trojaner/
nu och i kommande tid,
när Ödet unnar förmåga!
Strand mot strand och våg
mot våg och vapen mot vapen
Önskar jag evigt. Må
barnbarnsbarn varandra föröda!”
Och innan lågorna omvälver
henne, sticker hon Eneas kvarlämnade svärd i sitt bröst och dör.
Efter många
strapatser når Eneas Tiberns strand, där kung Latinus regerar. Eneas
utropar: ”Hell, o jord, som
ödet mig
lovat! Här är vårt hem, vårt
fädernesland. Jag drar mig till minnes hur Anchises, min far, ett sådant öde mig
spådde.”
En av Eneas
män berättar för kung Latinus hur de trotsat storm och hav för att ta sig hit
till Tiberns strand och
ber att få
slå sig ner där. Latinus funderar över vad
oraklet en gång berättat för honom – att hans rike skulle komma att styras
av
Trojas ättlingar,
och han tillät Eneas att stanna där.
Juno hade
trots många försök inte lyckats hindra Eneas. Nu begär hon av en av furierna
(hämndgudinnorna):
”Framträd,
dotter av natten, och skänk åt Juno ditt
bistånd! Ägna din hand till värn av min förolämpade heder! Hindra Eneas
försök
att finna en
brud i Latium!”
Det leder
till krig men Latinus vill inte bekämpa trojanerna och visar det genom att vägra
öppna Janusportarna
på Forum.
Dessa portar hölls stängda i fredstid men
öppnades i händelse av krig. Nu blev det gudarnas drottning, Juno,
som öppnade
dem.
Ett folk från mellersta Italien, rutulerna, valde att bekämpa
trojanerna. Kriget blev långvarigt och häftigt med många
inblandningar av
gudinnorna, men till sist i ett envig mellan rutulernas ledare och Eneas står
den senare som segrare:
"…förborgar han järnet mitt i
fiendens bröst.
Hans lemmar slappas av kyla, och med en suck till skuggorna flyr förtrytsamt
hans ande.”.
Därmed
slutar Eneiden, men också förspelet till hur Rom grundades. Eneas finner sin
brud - kung Latinus dotter
Lavinia. Med Lavinia
blir Eneas stamfar till Romulus, Roms grundare, och genom sonen Ascanius
(Iulus) också till Caesar
och Augustus (den juliska ätten).
Alba longa
var enligt sagan den äldsta staden i Latium,
ett landområde sydost om Rom. Alba longa skulle ha
grundats av
Eneas son
Ascanius (Iulus) men förstörts på 600-talet f.Kr. Alba longa betraktades som
Roms moderstad.
Amulius var en fornlatinsk konung i Alba longa.
Enligt en fornromersk sägen var han i 13:de led ättling av Eneas.
Fadern,
konung
Proca, efterlämnade två söner, av vilka den äldre, Numitor, intog
tronen, men störtades av den yngre brodern,
Amulius,
som
blev en grym och girig
härskare, som styrde hårt över Alba Longas folk. För att tillintetgöra sin brors
dynasti
dödade Amulius
hans två
söner och gjorde hans dotter Rhea Silvia
till vestal. Att vara vestal innebar visserligen att Rhea
Silvia kunde åtnjuta
livslånga
privilegier,
men som vestal var hon i lag förbjuden att föda barn.
Hennes farbror Amulius skulle
på så sätt sitta säkert på tronen.
Av alla de gudar som vakade över människorna var det guden Mars som
visade störst intresse för Alba Longas
folk.
Till slut tyckte han att det gått
för långt med den unge kungens grymhet och girighet, och beslöt sig för att
ingripa. Han
visade sig
i en dröm sju nätter i rad för Rhea Silvia. Till slut
förstod Rhea Silvia att drömmarna måste vara ett tecken från
gudarna.
Hon
förstod
att något märkvärdigt snart skulle hända, och så blev det - hon födde
två tvillingpojkar. Hon förstod att
hon inte skulle
kunna dölja
barnen för de
andra prästinnorna, hon visste också att straffet för den av Vestas prästinnor
som
bröt den heliga lagen
var att dö.
Men hon hyste hopp om att man skulle skona
de båda pojkarna. Rhea gick till överste
prästinnan och berättade om
pojkarna,
samt att hon även trodde att det var guden Mars som var deras far. Rhea fördes
till kung
Amulius, som blev rasande,
han beordrade
sina vakter att dränka Rhea i
floden Tibern, samt att göra detsamma med hennes
söner. Rhea kastades i floden
och fördes iväg av
de virvlande vattenmassorna, men hon drunknade inte utan
räddades av
flodguden Tiberinus och blev hans
odödliga maka.
Tvillingpojkarna lades i en korg och kastades även de i Tiberns virvlande
vatten. Floden svepte med sig korgen .
Flera
gånger var den nära att sjunka, men
tillslut så nådde korgen lugnare vatten och fastnande i rötterna till ett
fikonträd. Där
satt
korgen
med pojkarna fast tills vattnet sjönk undan.
Mars, som var far till de båda pojkarna, såg till att de räddades. Ett av de
djur som helgats åt Mars var vargen
och nu
råkade det vara så att en varginna
bodde med sina vargungar i en grotta i närheten. När varginnan kom ner till
floden för
att dricka
vatten hörde hon de hungriga barnens förtvivlade skrik.
Hon fann dem snart i korgen där de låg, lyfte försiktigt upp
dem och bar dem
till sin grotta där hon slickade dem rena och diade dem. Sedan sov de båda
tvillingpojkarna mätta och
belåtna i varginnans varma
päls. En tid levde de båda
pojkarna på det sättet hos varginnan och hennes ungar, men när de
blev större
var inte vargmjölken
nog
för dem att leva på. Inte heller kunde de klara av att
äta de ben och köttslamsor som
varginnan bringade hem.
För att rädda barnen beordrade Mars fåglarna att ge dem mat. I grottans närhet
bodde en fattig herde som kom
att
iaktta de fåglar som flög in i varginnans
grotta med mat och flög ut utan mat. En dag gick han in i grottan och fann till
sin
förvåning
de båda pojkarna. Han tog med dem hem till sin hustru som sade
"Detta är inga vanliga barn, jag tror att det är
gudasöner som
gudarna sänt oss
att älska och vårda”. De döpte de båda pojkarna till Romulus och
Remus.
När
pojkarna blivit stora nog fick de veta vem de egentligen härstammade från. De
dödade kung Amulius i Alba
Longa,
som dömt dem och deras mor till döden. De såg
till att deras morfar, Numitor, som var en god, vis och givmild man,
blev
kung i
Alba Longa, en titel som rättmätigt var hans men som han berövats av sin
bror. Med tiden under kung Numitors
visa styre kom
Alba Longa att bli
överbefolkat, bröderna beslöt att grunda en ny stad. Vilken plats skulle var
bättre att grunda
en stad på än den
plats där de flutit i land.
Tvillingarna skulle ha var sin del av staden, men de blev oense om var murarna
skulle gå. Romulus ritade ett
streck
i marken och förbjöd Remus att gå över
detta streck. När Remus ändå gjorde detta, slog Romulus ihjäl honom och
utropade
"Så
måtte det gå med var och en som försöker ta sig över murarna".
Romulus blev den nya stadens förste kung
och efter honom fick
den namnet Rom. Vi
har t o m datum när staden – och det romerska kungariket - skulle ha grundlagts
– den 21 april 753 f Kr.
Denna dag blev utgångspunkt för romarnas
tideräkning, Ab urbe condita (från stadens grundläggning).
Romulus ordnade samhället med dess militära och politiska institutioner, öppnade
en fristad för flyktingar,
förbrytare,
slavar och fredlösa, men det resulterade
i att Rom fick ett stort överskott av manlig befolkning. Även det fann
Romulus
bot för. Han
bjöd in närliggande byars befolkning till en stor fest och bl a kom
ett grannfolk som hette sabiner.
När festen väl
kommit igång
sände Romulus dit soldater, som rövade bort sabinernas ungmör. Det blev förstås strid,
men
då klagade
sabinskorna: Antingen
skulle de bli faderlösa eller också
änkor. Det räckte för att striderna skulle upphöra och
fortsättningsvis
kunde
romare och sabiner
leva i fred.
Så småningom skall Romulus vid en mönstring på Marsfältet under ett oväder ha
blivit upptagen till himlen
inför
sina
förbluffade undersåtar. Han hade
emellertid innan dess skapat en församling, som han kallade senaten.
Ordet
kom från ordet senes
som betyder gubbe, och då förstår man att
senaten betyder ungefär ’de äldstes råd’.
Numa Pompilius skulle
enligt traditionen ha efterträtt Romulus och således ha blivit Roms andre kung.
Om han
är en
historisk person, vilket är ganska troligt, skulle han ha levt
omkring åt 700 f Kr. Med hjälp av
nymfen
Egeria
grundade
han och
utformade den romerska religionen och organiserade dess
prästerskap. Han anses också ha reformerat den
romerska kalendern
och infört
januari och
februari som
årets 11:e och 12:e
månad. Dessa
båda månader flyttades ju senare
flytten
var ju
september, oktober, november och december de 7:e, 8:e, 9:e resp. 10:e
månaderna, som namnen antyder,
men det
är de ju
inte längre. Årets längd har
behövt justeras – det görs mot slutet av året – och februari var ju före
reformen
den sista
månaden. Det
är den alltså inte längre med skottdagen
infaller ändå fortfarande i februari.
Rom växte upp på en rad
lättförsvarade kullar – 7 stycken - nära ett viktigt vadställe över Tibern, där
"saltvägen"
Via
Salaria från Tibers mynning till sabinerlandet korsade
inlandsvägen genom det område som kallades ”Latium”. Folket
kallades
latinare och talade förstås latin. Rom blev snabbt en populär handelsplats och
många stannade för att bo i den
växande staden.
I ca 250 år styrdes Rom av kungar som
formellt skulle godkännas av ett råd bestående av 30 familjer, senaten, som
enligt
legenden alltså skulle ha skapats av
Romulus.
Senaten skulle också vara ett råd för kungen där viktiga angelägenheter
dryftades. I senaten satt patricierna, de mest inflytelserika och
välbeställda bland befolkningen.
Kungariket Roms
sjunde och siste
kung, innan
republik infördes år 509, var Lucius Tarquinius Superbus, och
han
är
antagligen en historisk person. Hans hustru Tullia eggade honom att låta mörda
den föregående kungen,
Servius
Tullius,
som
råkade vara hennes egen far, så att hennes man kunde överta kungamakten.
Tarquinis
förlorade slutligen makten till följd av sin son Sextus agerande. Den unge
Sextus
våldtog en
natt den
förnäma
adelsdamen Lucretia, känd för sin ovanliga
skönhet och
sin
kyskhet i
hennes makes frånvaro. Hon berättade vad
som
hänt för sin
make och tog därefter
sitt liv genom att sticka en kniv i hjärtat. Händelsen utlöste en revolt där
kungen
störtades,
kungamakten
avskaffades och Rom blev en republik (år
509 f.Kr.).
Romerska republiken
Republiken
stod sig i nära 500 år, till år 27 f Kr, då man fick en kejsare, den kejsare,
som bl a såg till att hela
världen
skulle skattskrivas. Makten i Rom var samlad
hos Senaten, som Romulus en gång hade skapat, och som bestod
av de rika
och
förnäma familjerna samt Folkförsamlingen, bildad ur de lägre
klasserna, som med vetorätt kunde stoppa
senatens beslut.
Ordförandena i senaten
resp. folkförsamlingen kallades konsuler. De var den
romerska republikens
två
högsta ämbetsmän, som
valdes för ett år i taget De var också befälhavare i
krig. En före detta konsul bar titeln
prokonsul.
När
republiken väl
var införd, var Rom en
stadsstat
bland många andra i mellan- och Syditalien.
Invånarna i Rom var av fyra slag:
Patricier
var folk från de gamla, privilegierade rika släkterna,
adeln. De kom
från
ätter vars
huvudmän under
kungatiden,
d.v.s.
före
509 f.Kr.,
tillhört
senaten.
Senaten fick mer och mer makt efterhand, så även under kejsartiden.
Plebejer
var folket i allmänhet den hårt arbetande befolkningen, i motsats till
patricierna.
De var småbrukare, köpmän, hantverkare
m m. De ägde sällan mycket jord, och för
det mesta ingen alls, men de var fria medborgare.
Giftermål, liksom ofta
handel, mellan patricier och
plebejer var
förbjudet i den tidiga
romerska republiken,
men förbudet löstes så
småningom upp.
Proletärerna
var den största gruppen. De var fattiga, ibland kunde de ha något dåligt betalt
arbete, men oftast var de arbetslösa.
Makthavarna hade svårt att hålla dem i
styr och gav dem därför gratis bröd och skådespel.
Slavarna
stod längst ner bland befolkningen. De såldes och köptes hit och dit. Den
största slavmarknaden låg på ön Delos i
Egeiska havet.
493 f.Kr upprättades
Latinska förbundet.
en sammanslutning, skapad för gemensamt försvar, men republiken
bestod inte av
mer än omkring 30 byar och stammar i provinsen
Latium nära
antikens
Rom och var
inte precis skräckinjagande.
Vid mitten
av 300-talet låg Po-slätten i gallernas händer och Rom hotades. När gallerna
skulle inta en av Roms kullar, Capitolium,
väcktes emellertid försvararna av
kacklet från de heliga gässen, som var helgade åt Juno, och angriparna kunde
slås tillbaka.
Gässen fick sin belöning – de skulle allt framgent få mat på
statens bekostnad.
Republiken växte emellertid och blev allt starkare och därmed med benägna till
egna fälttåg. Omkring 338 behärskade Rom hela
Mellanitalien, och under åren
290-270 f.Kr. erövrades de grekiska kolonierna i Syditalien, och därmed
behärskade Rom hela
Apenninska halvön upp till floden
Po. Perioden därefter fram till år 27 blev en period med romersk expansion i
hela Medelhavs-
området, men visst råkade man också ut för motgångar.
Sålunda blev Karthago
inte lätt att tas med.
Hannibal Barkas
var en
karthagisk
fältherre och
anses ha varit en av de absolut främsta genom tiderna. Flera framstående
fältherrar har hämtat inspiration från hans taktiker, bland dem
Napoleon och
Wellington.
Han följde
som 9-åring med sin far som
förde en här mot Spanien, efter att ha svurit en ed
vid
Zeus-altaret
att aldrig bli
romarnas vän. Vid faderns död tog hans svåger
över armén, men då
denne blev mördad av en gallisk lönnmördare utsågs Hannibal
av armén till
överbefälhavare. Mest känd är
Hannibal för att ha tagit med 37 elefanter över
alperna 218 f.Kr. under det
andra
puniska
kriget.
Hannibal
var även mannen som låg bakom Roms största nederlag någonsin - detta skedde vid
Cannae 216
f.Kr. Av
de
romerska trupperna stupade 5 000 ryttare, 3 000 undkom
och alla 80 000 infanteristerna stängdes in. Av dessa slaktades
60-70 000 och 10
000 togs tillfånga.
På
karthagisk sida dog cirka 16 700 infanterister, nästan
bara galler, och ett fåtal ryttare.
Hannibal besegrades senare vid
Zama år 202
f.Kr. i dagens Tunisien, mot
Publius Cornelius Scipio
(senare
kallad Africanus). Hannibal flydde österut där han gick i tjänst
hos seleukiderna, som höll till i nuvarande Irak och Iran. Från dem
flydde
han ännu en gång, nu norrut till
Bithynien vid
Svarta havet. Hannibal begick självmord i Bithynien 183 f.Kr. under hotet om
utlämningtill
Rom.
Genom
segern över Kartago i de tre s.k. puniska krigen 264-146
f.Kr.blev romarna härskare över hela Medelhavet.
Puner var romarnas namn
på
fenicier och
som jag berättade tidigare kom drottning Dido i Kathago från Fenicien.
Det
kommande seklet efter Kartagos fall kom att bli smått kaotiskt. År 146
f.Kr. förstörde romarna två av dåtidens
största
städer. Den ena var Korinth
på Peloponnesos i Grekland, som hade varit centrum för ett uppror mot romarna.
Staden
intogs
av
romarna som i grund lät förstöra den och bortföra dess skatter.
Befolkningen såldes som slavar, och hela Grekland
erövrades.
Den andra
staden var Karthago, som hade repat sig ganska bra efter Hannibals
nederlag och åter började blomstra
som
handelsstation. Köpmännen i Rom oroades
över de kartagiska affärsmännens välmående tillvaro. I den
romerska senaten
förde därför
Cato den äldre
en kampanj mot Karthago. Varje tal avslutade han med orden "för övrigt anser
jag att Karthago bör
förstöras".
Denna
ständiga propaganda om Karthagos
förstörelse ledde så småningom till att senaten beordrade att Karthago
skulle
jämnas med
marken,
och det gjordes när det tredje Puniska kriget inleddes år 146
f. Kr. Staden förstördes och alla
invånare fördrevs eller blev
slavar.
Enligt
myten revs och brändes staden, man plöjde upp marken samt beströdde den med
salt, för att inget mer skulle kunna växa
där. Många illvilliga och lömska
behandlingar av besegrade fiender förekommer i världshistorien, men Roms
behandling av
Karthago torde höra till de värsta. Karthagos öde fick Cato inte
själv uppleva – han dog år 149 f Kr.
En del litteratur som Cato
skrivit finns bevarad, bl a en handbok för lantbrukare, några biografier samt i
fragment Roms
historia från stadens grundande till hans egen tid. Hans skrifter
är naturligtvis av utomordentligt värde för forskarna.
Det gick bra för romarna. I väster erövrades
nästan hela den
Iberiska
halvön och år
60 f.Kr.
återstod endast
Egypten
att
erövra av de tidigare kungadömena i östra Medelhavsregionen. Allt var emellertid inte
frid och fröjd - den sociala misären
ökade i det
nuvarande
Italien. Det republikanska statsskicket börjar knaka i fogarna, och en
period med ständiga
inbördeskrig
inleds. Detslutade
med att fältherren
Sulla krossade alla sina motståndare och utropade sig till diktator.
Marcus Licinius Crassus
var samtida med Sulla. Hans främsta historiska insats torde ha varit kväsandet
av Spartacus
slavuppror år 71 f Kr, det sista och samtidigt det
allvarligaste slavupproret. Sådana hade förekommit tidigare, bl a på
Sicilien.
Spartacus kom ursprungligen från
Thrakien, men togs till fånga och fördes till Italien som slav och utbildades
till
gladiator i
Capua. Han lyckades tillsammans med ett 100-tal andra fångar
rymma från en gladiatorskola och började samla
omkring sig en
formlig armé av
förrymda slavar, som till slut omfattade uppemot 80 000 man, de allra flesta
fritagna eller
förrymda fångar som han själv.
Först sedan slavarmén besegrat ett
antal romerska"straffexpeditioner"insåg romarnas ledning
att man inte bara
hade att göra med en
"vanlig" mindre slavrevolt utan att det nu var fråga om ett
verkligt hot.
Även dagens
historiker är imponerade av Spartacus förmåga att på kort tid skapa en armé som
kunde besegra
Roms bästa
styrkor och hans skicklighet när det gällde att
utnyttja den romerska arméns svagheter. På sommaren
72 f. Kr.
hade
Spartacus och
hans armé tagit sig norrut upp i Alperna och besegrat allt
motstånd, men därefter tågade de mot
Syditalien. Slavarmén vann även där
många
segrar, men till slut blev den romerska armén under Marcus Licinius Crassus
övermäktig. Spartacus själv stupade och drygt
6 000 tillfångatagna slavar
avrättades genom
korsfästning
utmed Romarrikets
huvudväg
Via Appia.
Omkring
5000 i Sparatcus här lyckades fly och kunde åter ta sig till Norditalien. Där
råkade de
emellertid ut för en romersk
här
under Pompejus som var på
hemväg från ett framgångsrikt krigståg i Spanien.
Romarna förintade praktiskt
taget hela slavarmén.
Borta i
Mindre Asien hade kung Mithridates i Partien länge ställt till med bråk och år
81 f.Kr.
lyckats driva ut de
romerska
trupperna ur Mindre Asien. Den som på Senatens
uppdrag fick ta sig an honom nu blev Gnaeus Pompejus, som
klarade av
uppgiften.
Han lyckades också befria östra Medelhavet från sjörövare som hade
sitt fäste i Tarsos i provinsen Kilikien
på Mindre Asiens sydkust. Pompejus återvände till Italien
62 f.Kr och stod nu på höjden av sin karriär. Den omåttligt populäre
Pompejus
bildade tillsammans med
den extremt förmögne Crassus och den ambitiöse och
effektive Julius Caesar en politisk
allians, kallad "Det första triumviratet". För
att ytterligare stärka förbundet gifte sig Pompejus med
Caesars dotter, Julia. De
såg till att de själva fick höga poster; Pompejus och
Crassus blev år 55 f Kr konsuler för andra gången, Caesars
prokonsulat
över
Gallien
förlängdes med ytterligare fem år
Gallien
var romarnas namn på landet i norra Italien och Frankrike (som beboddes av
galler). Landet omedelbart söder
om
Alperna hette Gallia Cisalpina.
Caesar var år 56 upptagen i Gallien och
Pompejus hade på hemmaplan bl a i uppdrag att
fylla på spannmålsförråden, som
var på
upphällningen. Några fartyg skulle just sätta segel då en kraftig storm bröt
ut på havet,
och fartygens kaptener tvekade. Då gick
Pompejus
själv ombord och
gav order om att lätta ankar, och ropade med hög röst:
" Navigare necesse
est, vivere non est necesse"
-. Att segla
är nödvändigt - att leva är icke
nödvändigt.
Det som låg bakom detta, kanske det mest citerade av alla
latinska uttryck, var troligen att Pompejus framtid kunde
äventyras,
om han inte
såg till att det kom spannmål till Rom - då kunde man riskera några sjömäns liv.
År
54 - det är fortfarande
före Kristi födelse - dog Crassus under ett fälttåg mot
Partherna. Han
hade gått till
oprovocerat
angrepp
mot partherna borta vid Kaspiska havet, men
en anmärkningsvärd oskicklighet gjorde att företaget slutade
med katastrofen vid
Carrhae år 53,
där Crassus stupade med större delen av sin 40.000 man stora
armé. Nederlaget anses som
ett av de största i Roms
historia vid sidan om
Cannae och
Teutoburgerskogen.
Pompejus
hustru Julia, dog i barnsäng. Caesar försökte förnya alliansen med Pompejus
genom att erbjuda denne
giftermål
med
Caesars släkting
Octavia (Augustus
syster) men Pompejus vägrade. En politisk maktkamp mellan de båda utbröt
och
Triumviratet
var därmed
till ända.
Rubicon var en 29 km lång gränsflod
mellan den romerska provinsen
Gallia Cisalpina
och Italien, som utgjorde rikets
hjärtpunkt.
Floden var av hävd den plats där
man ansåg att det egentliga Rom slutade och den romerska provinsen
Gallia Cisalpina
började.
Caesar hade under åtta år lagt
Gallien med Rhen som ostgräns under sig och hann också med att invadera
Britannien.
Han
var
populär bland sina soldater och rik, vilket han blivit genom
att sälja över en miljon galler som slavar. Han var beredd att ta
över hela
imperiets
ledning, när Senaten hotade honom och befallde att han skulle upplösa
sina truppstyrkor. I stället för att göra
detta lämnade han Gallien
och
tågade
mot Rom. Gränsfloden Rubicon gick han över den 10 januari år 49 f Kr. Därmed
bröt han mot
romersk lag, och gjorde
inbördeskrig
oundvikligt.
Historikern
Seutonius berättar i sin biografi över Caesar att denne var ytterst
obeslutsam, då han närmade sig floden.
Uttrycket
’gå över Rubicon’ betyder att
man bestämt sig för något och inte ämnar eller kan vända om. Seutonius skriver
också
att det var då som
Caesar
yttrade de berömda orden
alea iacta est,
"tärningen är kastad". Innebörden är att ”ett oåterkalleligt
steg tagits”.
I inbördeskrigets första
sammandrabbningar segrade Pompejus, men utanför
Farsalos i
östra Grekland den 9
augusti
år48 f.Kr. vann
Caesar en förkrossande seger med sina till antalet underlägsna styrkor.
Pompejus
lyckades undkomma och flydde till
Egypten, men
där ville kung Ptolemaios XIII ställa sig in hos Caesar
och lät därför
mörda Pompejus på dennes 58:e födelsedag den
29 september
48 f.Kr.
Ptolemaios dog några månader senare och
hans syster,
Kleopatra,
blev drottning.
Slutet på
inbördeskriget kom i ett slag vid Munda på Iberiska halvön den
17 mars
45 f.Kr. där
Pompejus d y och
dennes yngre bror Sextus besegrades. Caesar kunde
därefter återvända till
Rom, där han
utsågs till
diktator på
livstid. Det där
oroade många medlemmar i senaten, i synnerhet som diktatorn började visa
ambitioner att utropa sig till
kung. Till slut
skapades
en sammansvärjning med
avsikt att döda honom, och den
15 mars
44 f. Kr.,
alldeles innan Caesar skulle
påbörja ett fälttåget mot
partherna borta i
Persien, väntade de sammansvurna med dolkar dolda under sina togor i en teater i
centrala Rom. När Caesar
anlände stoppades han av
Tillius Cimber
som slet av hans
toga och stack
honom med sin
dolk. De
övriga sammansvurna,
däribland
Cassius
och Caesars gamle vän
Brutus
stack honom ocksåmed dolkar. Totalt fick Caesar ta
emot 23 dolkstygn, men
hann
yttra de välkända orden Et tu, Brute? (”Även du, min Brutus?”)
Brutus
var
romersk
senator. Hans mor Servilia var älskarinna till
Caesar, och
Brutus hade mer eller mindre behandlats som en
son
av Caesar.
Efter
mordet på Caesar skall enligt både Plutarkos och Shakespeare Caesars vålnad ha
visat sig för Brutus och sagt:
”Vi ses vid Filippi,” vilket visade sig vara en
korrekt förutsägelse. Brutus tvingades lämna Italien år 44, men året därpå gav senaten
honom
kommandot över trupperna i de östra provinserna, där han förenade sina trupper
med Cassius.
Efter
Caesars död utbröt ett nytt inbördeskrig som slutade med slaget vid Filippi
i norra Grekland år 42 f.Kr. Där besegrades
Brutus och Cassius av Marcus Antonius och Octavianus.
Den senare var Julius Caesars adoptivson och blev senare känd under
namnet Augustus).
Efter
segern vid Filippi delade Marcus Antonius och Octavianus upp den
romerska världen så att
Octavianus tog hand om Italien
och de västra delarna,
medan Antonius fickansvaret för den östra rikshalvan, där han träffade
Egyptens
drottning, Kleopatra.
Sedan Antonius skilt sig från Octavianus syster och gift om sig med Kleopatra bröt öppet krig ut,
där sjöslaget vid Actium
vid
Greklands västkust den 2 september år 31 f.Kr. fick världshistorisk
betydelse: Octavianus besegrade
efter tio timmars kamp sin
främste rival
Antonius, stödd av Kleopatras egyptiska flotta, och etablerade sig därmed som
ensam
härskare över det romerska
imperiet. Antonius lyckades fly, men begick
året därpå självmord tillsammans med Kleopatra.
Den 16
januari 27 bytte Octavianus officiellt namn och har gått till historien som
kejsar Augustus, den upphöjde.
Det innebär slutet på den romerska republiken
och att kejsartiden inleddes.Augustus slog under sig mer
land än någon annan och
han fick som bekant också tid att sända ut ett påbud om
att hela världen skulle skattskrivas.
Romare och germaner,
"Slaget i Teutoburgerskogen"
Genom Caesars strider
i Gallien på 50-talet f.Kr. kom området väster om Rhen att tillhöra det romerska
riket som en del av de
galliska provinserna. Romerska handelsmän upprätthöll
täta kontakter med det "fria Germanien", dvs landet öster om Rhen.
Augustus försökte att utsträcka imperiet från Rhen österut till Elbe, och av det
skälet sände han 3 legioner - c:a 15000 man -
under ledning av
Publius Quinctilius
Varus mot germanerna. På vägen gjorde man en
avstickare för att tukta några
upproriska byar. Vägvisarna var emellertid i
germanernas sold och lurade romarna på avvägar in i
Teutoburgerskogen i närheten
av Osnabrück. Där anfölls de under tre dagar på
guerillamanér av germanska stammar under ledning av
Arminius. Den sista
dagen stred man i hällregn och
åskväder. 20.000 man stupade. Varus gav efter tre
dagars kamp (sept. eller okt. år 9) allt förlorat
och tog sitt eget liv.
Germanerna lyckades nästan heltutplåna den romerska hären.
Kejsar Augustus var tre
legioner fattigare.
”Varus,Varus, ge
mig tillbaka mina legioner!”,
utropade den förtvivlade kejsar Augustus,
när han fick reda på katastrofen.
Det fortsatte naturligtvis att hända mycket i det Romerska riket, men år 395
delades i en västlig och en östlig del – Rom och
Konstantinopel blev huvudstad i
var sin del.
80 år senare - år 476 avsatte
germanen
Odovakar den siste västromerske kejsaren,
Romulus Augustulus och utnämnde sig själv
till kung över
Italien. Det västromerska riket hade därmed upphört att existera.

 
|