Rom grundas

Rom grundas - Från Trojas fall till Romarrikets.

Romerska riket eller romarriket var en kulturell och politisk enhet som utgick från staden Rom, enligt
legenden grundad 753 f. Kr. Legenden berättar också hur det hela började borta i det grekiska Troja………

Trojanska kriget slutade ju med att Troja lades i aska, invånarna togs till fånga eller dödades – blott
ett fåtal lyckades ta sig levande därifrån, bland dem sagohjälten Eneas, som var son till Venus (grekernas Afrodite)
och kungaättlingen Anchises. Ur den brinnande staden bar Eneas sin åldrige far och vid handen höll han sonen
Ascanius (Iulus), men hans hustru Kreusa hade dödats av grekerna. Hon visade sig som en vålnad och tröstar
Eneas med orden:

”Det som hänt var en följd av gudarnas visa bestämning.
Mig tillstaddes det ej att härifrån följa din vandring.
Han som Olympen styr, ej därtill lämnade bifall.
Långsam bliver din flykt och vida hav skall du plöja
Och sist skåda Hesperiens jord, där den lydiska Tibern /Hesperien – Italien/
Flyter med saktad våg och slår folkmäktiga stränder.
Där skall en kunglig brud, ett rike, en gynnande lycka
vänta dig. Spara den gråt din kärlek ägnar Kreusa.”

Det är den romerske skalden Vergilius (70-19 f Kr) som på ett underbart sätt har berättat om Eneas
mödosamma resa i sitt stora verk, Eneiden (Aeneiden). Redan i första sånger läser vi om himladrottningen Junos
(Grekernas Hera) hat mot den stad vid Tiberns strand som skulle komma att uppstå och med tiden överglänsa
hennes eget Karthago. När hon så fått vetskap om att Jupiter (Zeus) hade bestämt att Eneas skulle grunda staden,
vände hennes hat sig mot honom, vilket han i rikt mått fick erfara under sin seglats.

Hans mor, Venus, vände sig till Jupiter själv och bad honom avstyra Junos ränker, men fick till svar:
”Dotter, var ej förskräckt! På Italiens strand skall din son med blodiga vapen nedslå trotsiga folk och
skänka dem lagar och murar”

Eneas och hans 20 skepp hade nått till Sicilien, när Juno bad vindarnas gud, Eolus (Aeolus), om
hjälp att hindra skeppens vidare färd, vilket han gjorde genom att låta en storm skingra skeppen. Havsguden Neptun
(Poseidon) upptäckte stormen, stillade den och lät de kvarvarande skeppen driva iland vid Karthago på Libyens
kust, där drottning Dido regerade.

Dido, som enligt sägnerna var Karthagos grundläggare, kom ursprungligen från den feniciska staden
Tyrus, där hennes make hade mördats av Didos yngre bror, Pygmalion, som ville åt familjens rikedomar. Dido hann
emellertid lägga beslag på dem och gav sig med några trogna iväg på ett skepp och seglade västerut. Hon kom till
ett land på Afrikas nordkust, där kung Jarbas härskade. Han ville inte låta henne komma iland, men Dido övertalade
honom att ge henne så mycket land som kunde omslutas av en oxhud. Det blev ett ansenligt stycke land, eftersom
hon strimlade oxhuden och lade ut strimlorna. Historien har använts många gånger senare, t ex när Ragnar Lodbrok
lade ur hudstrimlor på samma sätt och skapade London.

Enligt en version blev Jarbas kär i Dido, men hon tröttnade på hans tjat och tog livet av sig. Historien som
den relaterats av Vergilius på klingande hexameter är emellertid oändligt mycket bättre – och den har stått sig i 2000 år.

Eneas och hans folk tas emot av Dido, och hon ordnar ett gästabud för dem I den första sångens slut ber
drottningen honom. ”Vägra ej, gästvän, att berätta från början grekernas list och Pergami fall och de tröttande mödor
du själv rönt…”
(Pergamus – borgen i Troja)

……. och så inleds andra sången med ett av alla de ståtliga, bevingade uttryck som har sitt urspung i Eneiden: :
” Infandum, regina, iubes renovare dolorem”. Drottning, du ber mig förnya den outsägeliga smärtan.

Eneas berättar i 2:a och 3:e sången om det som hänt. 4:e sången inleds med att Dido berättar för sin syster
Anna att hon älskar Eneas och Anna uppmuntrar henne.
”Så hon i Didos bröst uppeldade kärlekens gnista, stärkte dess tvekande mod och kvävde dess fruktande blygsel.”

Ryktet om den spirande kärleken nådde kung Jarbas, som själv var kär i Dido, och han vände sig till sin fader
för hjälp, och fadern var ingen annan än Jupiter själv. Jupiter sände sin budbärare, Merkurius (Hermes) med befallning till
Eneas att ge sig iväg till Italien, där han ju hade ett uppdrag att utföra, nämligen att grunda det nya Troja. Han började
göra sina förberedelser inför avfärden, vilket Dido inte kunde undgå att märka. Hon bönfaller Eneas att stanna men utan
resultat.

Den förtvivlade Dido bestiger ett bål och där förutsäger hon vad som ska ske i framtiden och det här det är
storslaget:

”Må ur min aska en dag dock någon hämnare uppstå
lärd att med lågor och svärd nybyggande teukrer förfölja /Teukrer-trojaner/
nu och i kommande tid, när Ödet unnar förmåga!
Strand mot strand och våg mot våg och vapen mot vapen
Önskar jag evigt. Må barnbarnsbarn varandra föröda!”

Och innan lågorna omvälver henne, sticker hon Eneas kvarlämnade svärd i sitt bröst och dör.

Efter många strapatser når Eneas Tiberns strand, där kung Latinus regerar. Eneas utropar: ”Hell, o jord, som
ödet mig lovat! Här är vårt hem, vårt fädernesland. Jag drar mig till minnes hur Anchises, min far, ett sådant öde mig spådde.”

En av Eneas män berättar för kung Latinus hur de trotsat storm och hav för att ta sig hit till Tiberns strand och
ber att få slå sig ner där. Latinus funderar över vad oraklet en gång berättat för honom – att hans rike skulle komma att styras
av Trojas ättlingar, och han tillät Eneas att stanna där.

Juno hade trots många försök inte lyckats hindra Eneas. Nu begär hon av en av furierna (hämndgudinnorna):
”Framträd, dotter av natten, och skänk åt Juno ditt bistånd! Ägna din hand till värn av min förolämpade heder! Hindra Eneas
försök att finna en brud i Latium!”

Det leder till krig men Latinus vill inte bekämpa trojanerna och visar det genom att vägra öppna Janusportarna
på Forum. Dessa portar hölls stängda i fredstid men öppnades i händelse av krig. Nu blev det gudarnas drottning, Juno,
som öppnade dem.
Ett folk från mellersta Italien, rutulerna, valde att bekämpa trojanerna. Kriget blev långvarigt och häftigt med många
inblandningar av gudinnorna, men till sist i ett envig mellan rutulernas ledare och Eneas står den senare som segrare:
"…förborgar han järnet mitt i fiendens bröst. Hans lemmar slappas av kyla, och med en suck till skuggorna flyr förtrytsamt
hans ande.”.
Därmed slutar Eneiden, men också förspelet till hur Rom grundades. Eneas finner sin brud - kung Latinus dotter
Lavinia. Med Lavinia blir Eneas stamfar till Romulus, Roms grundare, och genom sonen Ascanius (Iulus) också till Caesar
och Augustus (den juliska ätten).

Alba longa var enligt sagan den äldsta staden i Latium, ett landområde sydost om Rom. Alba longa skulle ha
grundats av Eneas son Ascanius (Iulus) men förstörts på 600-talet f.Kr. Alba longa betraktades som Roms moderstad.

Amulius var en fornlatinsk konung i Alba longa. Enligt en fornromersk sägen var han i 13:de led ättling av Eneas.
Fadern, konung Proca, efterlämnade två söner, av vilka den äldre, Numitor, intog tronen, men störtades av den yngre brodern,
Amulius, som blev en grym och girig härskare, som styrde hårt över Alba Longas folk. För att tillintetgöra sin brors dynasti
dödade Amulius hans två söner och gjorde hans dotter Rhea Silvia till vestal. Att vara vestal innebar visserligen att Rhea
Silvia kunde åtnjuta livslånga privilegier, men som vestal var hon i lag förbjuden att föda barn. Hennes farbror Amulius skulle
på så sätt sitta säkert på tronen.

Av alla de gudar som vakade över människorna var det guden Mars som visade störst intresse för Alba Longas
folk. Till slut tyckte han att det gått för långt med den unge kungens grymhet och girighet, och beslöt sig för att ingripa. Han
visade sig i en dröm sju nätter i rad för Rhea Silvia. Till slut förstod Rhea Silvia att drömmarna måste vara ett tecken från
gudarna. Hon förstod att något märkvärdigt snart skulle hända, och så blev det - hon födde två tvillingpojkar. Hon förstod att
hon inte skulle kunna dölja barnen för de andra prästinnorna, hon visste också att straffet för den av Vestas prästinnor som
bröt den heliga lagen var att dö. Men hon hyste hopp om att man skulle skona de båda pojkarna. Rhea gick till överste
prästinnan och berättade om pojkarna, samt att hon även trodde att det var guden Mars som var deras far. Rhea fördes till kung
Amulius, som blev rasande, han beordrade sina vakter att dränka Rhea i floden Tibern, samt att göra detsamma med hennes
söner. Rhea kastades i floden och fördes iväg av de virvlande vattenmassorna, men hon drunknade inte utan räddades av
flodguden Tiberinus och blev hans odödliga maka.

Tvillingpojkarna lades i en korg och kastades även de i Tiberns virvlande vatten. Floden svepte med sig korgen .
Flera gånger var den nära att sjunka, men tillslut så nådde korgen lugnare vatten och fastnande i rötterna till ett fikonträd. Där
satt korgen med pojkarna fast tills vattnet sjönk undan.
Mars, som var far till de båda pojkarna, såg till att de räddades. Ett av de djur som helgats åt Mars var vargen
och nu råkade det vara så att en varginna bodde med sina vargungar i en grotta i närheten. När varginnan kom ner till floden för
att dricka vatten hörde hon de hungriga barnens förtvivlade skrik. Hon fann dem snart i korgen där de låg, lyfte försiktigt upp
dem och bar dem till sin grotta där hon slickade dem rena och diade dem. Sedan sov de båda tvillingpojkarna mätta och
belåtna i varginnans varma päls. En tid levde de båda pojkarna på det sättet hos varginnan och hennes ungar, men när de
blev större var inte vargmjölken nog för dem att leva på. Inte heller kunde de klara av att äta de ben och köttslamsor som
varginnan bringade hem.
För att rädda barnen beordrade Mars fåglarna att ge dem mat. I grottans närhet bodde en fattig herde som kom
att iaktta de fåglar som flög in i varginnans grotta med mat och flög ut utan mat. En dag gick han in i grottan och fann till sin
förvåning de båda pojkarna. Han tog med dem hem till sin hustru som sade "Detta är inga vanliga barn, jag tror att det är
gudasöner som gudarna sänt oss att älska och vårda”. De döpte de båda pojkarna till Romulus och Remus.

När pojkarna blivit stora nog fick de veta vem de egentligen härstammade från. De dödade kung Amulius i Alba
Longa, som dömt dem och deras mor till döden. De såg till att deras morfar, Numitor, som var en god, vis och givmild man,
blev kung i Alba Longa, en titel som rättmätigt var hans men som han berövats av sin bror. Med tiden under kung Numitors
visa styre kom Alba Longa att bli överbefolkat, bröderna beslöt att grunda en ny stad. Vilken plats skulle var bättre att grunda
en stad på än den plats där de flutit i land.
Tvillingarna skulle ha var sin del av staden, men de blev oense om var murarna skulle gå. Romulus ritade ett
streck i marken och förbjöd Remus att gå över detta streck. När Remus ändå gjorde detta, slog Romulus ihjäl honom och
utropade "Så måtte det gå med var och en som försöker ta sig över murarna". Romulus blev den nya stadens förste kung
och efter honom fick den namnet Rom. Vi har t o m datum när staden – och det romerska kungariket - skulle ha grundlagts
– den 21 april 753 f Kr. Denna dag blev utgångspunkt för romarnas tideräkning, Ab urbe condita (från stadens grundläggning).

Romulus ordnade samhället med dess militära och politiska institutioner, öppnade en fristad för flyktingar,
förbrytare, slavar och fredlösa, men det resulterade i att Rom fick ett stort överskott av manlig befolkning. Även det fann
Romulus bot för. Han bjöd in närliggande byars befolkning till en stor fest och bl a kom ett grannfolk som hette sabiner.
När festen väl kommit igång sände Romulus dit soldater, som rövade bort sabinernas ungmör. Det blev förstås strid, men
då klagade sabinskorna: Antingen skulle de bli faderlösa eller också änkor. Det räckte för att striderna skulle upphöra och
fortsättningsvis kunde romare och sabiner leva i fred.

Så småningom skall Romulus vid en mönstring på Marsfältet under ett oväder ha blivit upptagen till himlen
inför sina förbluffade undersåtar. Han hade emellertid innan dess skapat en församling, som han kallade senaten. Ordet
kom från ordet senes som betyder gubbe, och då förstår man att senaten betyder ungefär ’de äldstes råd’.

Numa Pompilius skulle enligt traditionen ha efterträtt Romulus och således ha blivit Roms andre kung. Om han
är en historisk person, vilket är ganska troligt, skulle han ha levt omkring åt 700 f Kr. Med hjälp av nymfen Egeria grundade
han och utformade den romerska religionen och organiserade dess prästerskap. Han anses också ha reformerat den
romerska kalendern och infört januari och februari som årets 11:e och 12:e månad. Dessa båda månader flyttades ju senare
flytten var ju september, oktober, november och december de 7:e, 8:e, 9:e resp. 10:e månaderna, som namnen antyder,
men det är de ju inte längre. Årets längd har behövt justeras – det görs mot slutet av året – och februari var ju före reformen
den sista månaden. Det är den alltså inte längre med skottdagen infaller ändå fortfarande i februari.

Rom växte upp på en rad lättförsvarade kullar – 7 stycken - nära ett viktigt vadställe över Tibern, där "saltvägen"
Via Salaria från Tibers mynning till sabinerlandet korsade inlandsvägen genom det område som kallades ”Latium”. Folket
kallades latinare och talade förstås latin. Rom blev snabbt en populär handelsplats och många stannade för att bo i den
växande staden.
I ca 250 år styrdes Rom av kungar som formellt skulle godkännas av ett råd bestående av 30 familjer, senaten, som enligt
legenden alltså skulle ha skapats av Romulus. Senaten skulle också vara ett råd för kungen där viktiga angelägenheter
dryftades. I senaten satt patricierna, de mest inflytelserika och välbeställda bland befolkningen.

Kungariket Roms sjunde och siste kung, innan republik infördes år 509, var Lucius Tarquinius Superbus, och
han är antagligen en historisk person. Hans hustru Tullia eggade honom att låta mörda den föregående kungen, Servius
Tullius, som råkade vara hennes egen far, så att hennes man kunde överta kungamakten.
Tarquinis förlorade slutligen makten till följd av sin son Sextus agerande. Den unge Sextus våldtog en natt den
förnäma adelsdamen Lucretia, känd för sin ovanliga skönhet och sin kyskhet i hennes makes frånvaro. Hon berättade vad
som hänt för sin make och tog därefter sitt liv genom att sticka en kniv i hjärtat. Händelsen utlöste en revolt där kungen
störtades, kungamakten avskaffades och Rom blev en republik (år 509 f.Kr.).

Romerska republiken

Republiken stod sig i nära 500 år, till år 27 f Kr, då man fick en kejsare, den kejsare, som bl a såg till att hela
världen skulle skattskrivas. Makten i Rom var samlad hos Senaten, som Romulus en gång hade skapat, och som bestod
av de rika och förnäma familjerna samt Folkförsamlingen, bildad ur de lägre klasserna, som med vetorätt kunde stoppa
senatens beslut. Ordförandena i senaten resp. folkförsamlingen kallades konsuler. De var den romerska republikens två
högsta ämbetsmän, som valdes för ett år i taget De var också befälhavare i krig. En före detta konsul bar titeln prokonsul.

När republiken väl var införd, var Rom en stadsstat bland många andra i mellan- och Syditalien.

Invånarna i Rom var av fyra slag:

Patricier var folk från de gamla, privilegierade rika släkterna, adeln. De kom från ätter vars huvudmän under kungatiden, d.v.s.
före 509 f.Kr., tillhört senaten. Senaten fick mer och mer makt efterhand, så även under kejsartiden.
Plebejer var folket i allmänhet den hårt arbetande befolkningen, i motsats till patricierna. De var småbrukare, köpmän, hantverkare
m m. De ägde sällan mycket jord, och för det mesta ingen alls, men de var fria medborgare.
Giftermål, liksom ofta handel, mellan patricier och plebejer var förbjudet i den tidiga romerska republiken, men förbudet löstes så
småningom upp.
Proletärerna var den största gruppen. De var fattiga, ibland kunde de ha något dåligt betalt arbete, men oftast var de arbetslösa.
Makthavarna hade svårt att hålla dem i styr och gav dem därför gratis bröd och skådespel.
Slavarna stod längst ner bland befolkningen. De såldes och köptes hit och dit. Den största slavmarknaden låg på ön Delos i
Egeiska havet.

493 f.Kr upprättades Latinska förbundet. en sammanslutning, skapad för gemensamt försvar, men republiken
bestod inte av mer än omkring 30 byar och stammar i provinsen Latium nära antikens Rom och var inte precis skräckinjagande.
Vid mitten av 300-talet låg Po-slätten i gallernas händer och Rom hotades. När gallerna skulle inta en av Roms kullar, Capitolium,
väcktes emellertid försvararna av kacklet från de heliga gässen, som var helgade åt Juno, och angriparna kunde slås tillbaka.
Gässen fick sin belöning – de skulle allt framgent få mat på statens bekostnad.
Republiken växte emellertid och blev allt starkare och därmed med benägna till egna fälttåg. Omkring 338 behärskade Rom hela
Mellanitalien, och under åren 290-270 f.Kr. erövrades de grekiska kolonierna i Syditalien, och därmed behärskade Rom hela
Apenninska halvön upp till floden Po. Perioden därefter fram till år 27 blev en period med romersk expansion i hela Medelhavs-
området, men visst råkade man också ut för motgångar.
Sålunda blev Karthago inte lätt att tas med.

Hannibal Barkas var en karthagisk fältherre och anses ha varit en av de absolut främsta genom tiderna. Flera framstående
fältherrar har hämtat inspiration från hans taktiker, bland dem Napoleon och Wellington. Han följde som 9-åring med sin far som
förde en här mot Spanien, efter att ha svurit en ed vid Zeus-altaret att aldrig bli romarnas vän. Vid faderns död tog hans svåger
över armén, men då denne blev mördad av en gallisk lönnmördare utsågs Hannibal av armén till överbefälhavare. Mest känd är
Hannibal för att ha tagit med 37 elefanter över alperna 218 f.Kr. under det andra puniska kriget.
Hannibal var även mannen som låg bakom Roms största nederlag någonsin - detta skedde vid Cannae 216 f.Kr. Av
de romerska trupperna stupade 5 000 ryttare, 3 000 undkom och alla 80 000 infanteristerna stängdes in. Av dessa slaktades
60-70 000 och 10 000 togs tillfånga. På karthagisk sida dog cirka 16 700 infanterister, nästan bara galler, och ett fåtal ryttare.

Hannibal besegrades senare vid Zama år 202 f.Kr. i dagens Tunisien, mot Publius Cornelius Scipio (senare
kallad Africanus). Hannibal flydde österut där han gick i tjänst hos seleukiderna, som höll till i nuvarande Irak och Iran. Från dem
flydde han ännu en gång, nu norrut till Bithynien vid Svarta havet. Hannibal begick självmord i Bithynien 183 f.Kr. under hotet om
utlämningtill Rom.

Genom segern över Kartago i de tre s.k. puniska krigen 264-146 f.Kr.blev romarna härskare över hela Medelhavet.
Puner var romarnas namn på fenicier och som jag berättade tidigare kom drottning Dido i Kathago från Fenicien.

                 Det kommande seklet efter Kartagos fall kom att bli smått kaotiskt. År 146 f.Kr. förstörde romarna två av dåtidens
största städer. Den ena var Korinth på Peloponnesos i Grekland, som hade varit centrum för ett uppror mot romarna. Staden
intogs av romarna som i grund lät förstöra den och bortföra dess skatter. Befolkningen såldes som slavar, och hela Grekland
erövrades.
                 Den andra staden var Karthago, som hade repat sig ganska bra efter Hannibals nederlag och åter började blomstra
som handelsstation. Köpmännen i Rom oroades över de kartagiska affärsmännens välmående tillvaro. I den romerska senaten
förde därför Cato den äldre en kampanj mot Karthago. Varje tal avslutade han med orden "för övrigt anser jag att Karthago bör
förstöras". Denna ständiga propaganda om Karthagos förstörelse ledde så småningom till att senaten beordrade att Karthago
skulle jämnas med marken, och det gjordes när det tredje Puniska kriget inleddes år 146 f. Kr. Staden förstördes och alla
invånare fördrevs eller blev slavar.
Enligt myten revs och brändes staden, man plöjde upp marken samt beströdde den med salt, för att inget mer skulle kunna växa
där. Många illvilliga och lömska behandlingar av besegrade fiender förekommer i världshistorien, men Roms behandling av
Karthago torde höra till de värsta. Karthagos öde fick Cato inte själv uppleva – han dog år 149 f Kr.
                 En del litteratur som Cato skrivit finns bevarad, bl a en handbok för lantbrukare, några biografier samt i fragment Roms
historia från stadens grundande till hans egen tid. Hans skrifter är naturligtvis av utomordentligt värde för forskarna.

Det gick bra för romarna. I väster erövrades nästan hela den Iberiska halvön och år 60 f.Kr. återstod endast Egypten
att erövra av de tidigare kungadömena i östra Medelhavsregionen. Allt var emellertid inte frid och fröjd - den sociala misären
ökade i det nuvarande Italien. Det republikanska statsskicket börjar knaka i fogarna, och en period med ständiga inbördeskrig
inleds. Detslutade med att fältherren Sulla krossade alla sina motståndare och utropade sig till diktator.
Marcus Licinius Crassus var samtida med Sulla. Hans främsta historiska insats torde ha varit kväsandet av Spartacus
slavuppror år 71 f Kr, det sista och samtidigt det allvarligaste slavupproret. Sådana hade förekommit tidigare, bl a på Sicilien.

Spartacus kom ursprungligen från Thrakien, men togs till fånga och fördes till Italien som slav och utbildades till
gladiator i Capua. Han lyckades tillsammans med ett 100-tal andra fångar rymma från en gladiatorskola och började samla
omkring sig en formlig armé av förrymda slavar, som till slut omfattade uppemot 80 000 man, de allra flesta fritagna eller
förrymda fångar som han själv. Först sedan slavarmén besegrat ett antal romerska"straffexpeditioner"insåg romarnas ledning
att man inte bara hade att göra med en "vanlig" mindre slavrevolt utan att det nu var fråga om ett verkligt hot.

Även dagens historiker är imponerade av Spartacus förmåga att på kort tid skapa en armé som kunde besegra
Roms bästa styrkor och hans skicklighet när det gällde att utnyttja den romerska arméns svagheter. På sommaren 72 f. Kr.
hade Spartacus och hans armé tagit sig norrut upp i Alperna och besegrat allt motstånd, men därefter tågade de mot
Syditalien. Slavarmén vann även där många segrar, men till slut blev den romerska armén under Marcus Licinius Crassus
övermäktig. Spartacus själv stupade och drygt 6 000 tillfångatagna slavar avrättades genom korsfästning utmed Romarrikets
huvudväg Via Appia.
Omkring 5000 i Sparatcus här lyckades fly och kunde åter ta sig till Norditalien. Där råkade de emellertid ut för en romersk här
under Pompejus som var på hemväg från ett framgångsrikt krigståg i Spanien. Romarna förintade praktiskt taget hela slavarmén.

                 Borta i Mindre Asien hade kung Mithridates i Partien länge ställt till med bråk och år 81 f.Kr. lyckats driva ut de
romerska trupperna ur Mindre Asien. Den som på Senatens uppdrag fick ta sig an honom nu blev Gnaeus Pompejus, som
klarade av uppgiften. Han lyckades också befria östra Medelhavet från sjörövare som hade sitt fäste i Tarsos i provinsen Kilikien
på Mindre Asiens sydkust.    Pompejus återvände till Italien 62 f.Kr och stod nu på höjden av sin karriär. Den omåttligt populäre
Pompejus bildade tillsammans med den extremt förmögne Crassus och den ambitiöse och effektive Julius Caesar en politisk
allians, kallad "Det första triumviratet". För att ytterligare stärka förbundet gifte sig Pompejus med Caesars dotter, Julia. De
såg till att de själva fick höga poster; Pompejus och Crassus blev år 55 f Kr konsuler för andra gången, Caesars prokonsulat
över Gallien förlängdes med ytterligare fem år

Gallien var romarnas namn på landet i norra Italien och Frankrike (som beboddes av galler). Landet omedelbart söder
om Alperna hette Gallia Cisalpina. Caesar var år 56 upptagen i Gallien och Pompejus hade på hemmaplan bl a i uppdrag att
fylla på spannmålsförråden, som var på upphällningen. Några fartyg skulle just sätta segel då en kraftig storm bröt ut på havet,
och fartygens kaptener tvekade. Då gick Pompejus själv ombord och gav order om att lätta ankar, och ropade med hög röst:
" Navigare necesse est, vivere non est necesse" -. Att segla är nödvändigt - att leva är icke nödvändigt.
Det som låg bakom detta, kanske det mest citerade av alla latinska uttryck, var troligen att Pompejus framtid kunde
äventyras, om han inte såg till att det kom spannmål till Rom - då kunde man riskera några sjömäns liv.

År 54 - det är fortfarande före Kristi födelse - dog Crassus under ett fälttåg mot Partherna. Han hade gått till
oprovocerat angrepp mot partherna borta vid Kaspiska havet, men en anmärkningsvärd oskicklighet gjorde att företaget slutade
med katastrofen vid Carrhae år 53, där Crassus stupade med större delen av sin 40.000 man stora armé. Nederlaget anses som
ett av de största i Roms historia vid sidan om Cannae och Teutoburgerskogen.

Pompejus hustru Julia, dog i barnsäng. Caesar försökte förnya alliansen med Pompejus genom att erbjuda denne
giftermål med Caesars släkting Octavia (Augustus syster) men Pompejus vägrade. En politisk maktkamp mellan de båda utbröt
och Triumviratet var därmed till ända.

Rubicon var en 29 km lång gränsflod mellan den romerska provinsen Gallia Cisalpina och Italien, som utgjorde rikets
hjärtpunkt. Floden var av hävd den plats där man ansåg att det egentliga Rom slutade och den romerska provinsen Gallia Cisalpina
började.
Caesar hade under åtta år lagt Gallien med Rhen som ostgräns under sig och hann också med att invadera Britannien.
Han var populär bland sina soldater och rik, vilket han blivit genom att sälja över en miljon galler som slavar. Han var beredd att ta
över hela imperiets ledning, när Senaten hotade honom och befallde att han skulle upplösa sina truppstyrkor. I stället för att göra
detta lämnade han Gallien och tågade mot Rom. Gränsfloden Rubicon gick han över den 10 januari år 49 f Kr. Därmed bröt han mot
romersk lag, och gjorde inbördeskrig oundvikligt.

                 Historikern Seutonius berättar i sin biografi över Caesar att denne var ytterst obeslutsam, då han närmade sig floden.
Uttrycket ’gå över Rubicon’ betyder att man bestämt sig för något och inte ämnar eller kan vända om. Seutonius skriver också
att det var då som Caesar yttrade de berömda orden alea iacta est, "tärningen är kastad". Innebörden är att ”ett oåterkalleligt
steg tagits”.
                 I inbördeskrigets första sammandrabbningar segrade Pompejus, men utanför Farsalos i östra Grekland den 9 augusti
år48 f.Kr. vann Caesar en förkrossande seger med sina till antalet underlägsna styrkor.
                 Pompejus lyckades undkomma och flydde till Egypten, men där ville kung Ptolemaios XIII ställa sig in hos Caesar
och lät därför mörda Pompejus på dennes 58:e födelsedag den 29 september 48 f.Kr. Ptolemaios dog några månader senare och
hans syster, Kleopatra, blev drottning.

Slutet på inbördeskriget kom i ett slag vid Munda på Iberiska halvön den 17 mars 45 f.Kr. där Pompejus d y och
dennes yngre bror Sextus besegrades. Caesar kunde därefter återvända till Rom, där han utsågs till diktator på livstid. Det där
oroade många medlemmar i senaten, i synnerhet som diktatorn började visa ambitioner att utropa sig till kung. Till slut skapades
en sammansvärjning med avsikt att döda honom, och den 15 mars 44 f. Kr., alldeles innan Caesar skulle påbörja ett fälttåget mot
partherna borta i Persien, väntade de sammansvurna med dolkar dolda under sina togor i en teater i centrala Rom. När Caesar
anlände stoppades han av Tillius Cimber som slet av hans toga och stack honom med sin dolk. De övriga sammansvurna,
däribland Cassius och Caesars gamle vän Brutus stack honom ocksåmed dolkar. Totalt fick Caesar ta emot 23 dolkstygn, men
hann yttra de välkända orden Et tu, Brute? (”Även du, min Brutus?”)
Brutus var romersk senator. Hans mor Servilia var älskarinna till Caesar, och Brutus hade mer eller mindre behandlats som en
son av Caesar.

                 Efter mordet på Caesar skall enligt både Plutarkos och Shakespeare Caesars vålnad ha visat sig för Brutus och sagt:
”Vi ses vid Filippi,” vilket visade sig vara en korrekt förutsägelse. Brutus tvingades lämna Italien år 44, men året därpå gav senaten
honom kommandot över trupperna i de östra provinserna, där han förenade sina trupper med Cassius.
Efter Caesars död utbröt ett nytt inbördeskrig som slutade med slaget vid Filippi i norra Grekland år 42 f.Kr. Där besegrades
Brutus och Cassius av Marcus Antonius och Octavianus. Den senare var Julius Caesars adoptivson och blev senare känd under
namnet Augustus).
Efter segern vid Filippi delade Marcus Antonius och Octavianus upp den romerska världen så att Octavianus tog hand om Italien
och de västra delarna, medan Antonius fickansvaret för den östra rikshalvan, där han träffade Egyptens drottning, Kleopatra.
Sedan Antonius skilt sig från Octavianus syster och gift om sig med Kleopatra bröt öppet krig ut, där sjöslaget vid Actium vid
Greklands västkust den 2 september år 31 f.Kr. fick världshistorisk betydelse: Octavianus besegrade efter tio timmars kamp sin
främste rival Antonius, stödd av Kleopatras egyptiska flotta, och etablerade sig därmed som ensam härskare över det romerska
imperiet. Antonius lyckades fly, men begick året därpå självmord tillsammans med Kleopatra.
Den 16 januari 27 bytte Octavianus officiellt namn och har gått till historien som kejsar Augustus, den upphöjde.
Det innebär slutet på den romerska republiken och att kejsartiden inleddes.Augustus slog under sig mer land än någon annan och
han fick som bekant också tid att sända ut ett påbud om att hela världen skulle skattskrivas.

Romare och germaner, "Slaget i Teutoburgerskogen"

Genom Caesars strider i Gallien på 50-talet f.Kr. kom området väster om Rhen att tillhöra det romerska riket som en del av de
galliska provinserna. Romerska handelsmän upprätthöll täta kontakter med det "fria Germanien", dvs landet öster om Rhen.
Augustus försökte att utsträcka imperiet från Rhen österut till Elbe, och av det skälet sände han 3 legioner - c:a 15000 man -
under ledning av Publius Quinctilius Varus mot germanerna. På vägen gjorde man en avstickare för att tukta några
upproriska byar. Vägvisarna var emellertid i germanernas sold och lurade romarna på avvägar in i Teutoburgerskogen i närheten
av Osnabrück. Där anfölls de under tre dagar på guerillamanér av germanska stammar under ledning av Arminius. Den sista
dagen stred man i hällregn och åskväder. 20.000 man stupade. Varus gav efter tre dagars kamp (sept. eller okt. år 9) allt förlorat
och tog sitt eget liv. Germanerna lyckades nästan heltutplåna den romerska hären.
Kejsar Augustus var tre legioner fattigare. ”Varus,Varus, ge mig tillbaka mina legioner!”, utropade den förtvivlade kejsar Augustus,
när han fick reda på katastrofen.

Det fortsatte naturligtvis att hända mycket i det Romerska riket, men år 395 delades i en västlig och en östlig del – Rom och
Konstantinopel blev huvudstad i var sin del.
80 år senare - år 476 avsatte germanen Odovakar den siste västromerske kejsaren, Romulus Augustulus och utnämnde sig själv
till kung över Italien. Det västromerska riket hade därmed upphört att existera.