Skrock och vidskepelse och myter

     Folktron spelade en stor roll i gamla tider, den var inrotad i människors medvetande, och den innehöll en myckenhet av skrock och vidskepelse. Allt det där fördes vidare från generation till generation genom visor, ordspråk, sagor och sägner. De flesta kunde inte läsa och folktron hängde till stor del samman med att folk var okunniga. När man inte kunde förklara något tog man hjälp av folktron. Många väsen ansågs orsaka sjukdomar hos både människor och djur, de kunde ligga bakom olyckor, de kunde orsaka missväxt, fattigdom och annat otrevligt, men det fanns också sådana som ville folk väl..
     Inom den nordiska folktron fanns en mängd olika väsen. Vid gården fanns vättar eller en gårdstomte, i skogen rådde skogsrået, i bergen bodde trollen och nere på dalgångarnas sanka ängar samlades skira älvor till dans i skymningen. I vattendrag och sjöar vistades näcken, bäckahästen och sjörået. Lyktgubbarna vaktade ägornas gränser. Han var i folktron en osalig ande efter en avliden lantmätare, som fuskat när gränserna mättes upp och flyttat en gräns utan tillstånd. Han tvingades därför att i alla evigheter följa den rätta gränsen och kunde ibland visa sig som ett hastigt irrbloss om natten.
De mystiska vittrorna hörde hemma i fäbodkulturen i norra och mellersta Sverige De lär vara ett folk som lever som människorna, men på annan plats och under andra tider. De håller till på fäbodvallen under vinterhalvåret då människorna inte är där. Motsvarigheten i Norge var huldrorna.

     Det är lätt att avfärda skrock som idel dumheter, men hur är det? Tror vi på sådant i våra dagar? Naturligtvis inte, svarar de flesta, men ändå spottar de tre gånger, om en svart katt springer över vägen. Varför tycker man att det är obehagligt att ta vägen över en kyrkogård en mörk, regnig och blåsig höstnatt? Vad beror det på att många läser tidningarnas horoskop? Är det någon här som inte funderar lite i skrockfulla banor, om han eller hon råkar slå sönder en spegel? Ska det medföra 7 års olycka?
Mycket är en kvarleva från urtidsmänniskans tro, t ex att det  betydde otur  att spilla ut salt, därför att saltet var värdefullt - i hundratals år var det enda medlet att bevara föda över vintern. Att lägga nycklar på ett bord lär ju medföra otur, och att ta in ljung i hemmet skulle betyda död i huset, och det där är det många som tror på än idag.

    Även kloka gubbars och gummors verksamheter hör till folktron. En del aspekter består av djupt rotade och spridda traditioner. Det berättas över hela Sverige om människor som hade förmågan att stämma blod, d v s att få blodflödet hos en blödande person att upphöra. Denna förmåga verkade även på avstånd, så att den, som ägde förmågan, inte ens behövde se den blödande utan kunde få blodet att stanna, så fort han fick kännedom.

    Vissa åkommor eller sjukdomar, såsom kramp och vred, kunde knytas bort. Den läkekunnige knöt t.ex. nio knutar på en tråd och löste sedan med jämna mellanrum upp en i taget. När den sista knuten lösts, skulle den sjuke vara botad. En annan metod var att lägga tråden under en jordfast sten - då tråden ruttnat, var den sjuke återställd. Den där stenen hade fler fördelar. För att skydda sig mot sjukdomar skulle man sittande på en sådan sten läsa besvärjelser, eller också skulle man gå runt den tre gånger. Regnvatten, som samlats på en jordfast sten, botade sjukdomar. Om man gned en vårta med en bit fläsk och sedan lade fläsket under en sten i skogen, så försvann vårtan.
En nyinköpt ko leddes omkring en dylik sten för att inte längta till sitt gamla hem.

    För de primitiva folken i gamla tider var det av största vikt att hemmet skyddades av vänligt sinnade andeväsen. Hemmets centrala plats var härden, den del av bostaden där man trodde att husgudarna höll till. På de brittiska öarna beboddes härden eller spiselvrån av ett slags tomtar eller älvor som förde lycka till hemmet och enligt

mångas uppfattning hjälpte till att göra hushållsarbetet lättare. De där varelserna skulle man inte förarga. För att hålla dem på gott humör brukade husmödrarna på öarna utanför Skottlands västkust låta elden brinna i ett hörn av härden under natten för att älvorna skulle slippa frysa. I vissa trakter av Storbritannien

är det fortfarande vanligt att man vid flyttning till en ny bostad tar med sig glöd från den gamla härden att tända med i den nya.
    Apropå eld så fanns det en från Norge och Bohuslän känd julsed, den s.k. Eldborgs skål, som säkerligen har förkristna traditioner. Det gällde att skydda hemmet från eldsvåda. Eldborgs skål bestod i att under husmoderns ledning gemensamt dricka en skål, varvid man bad om skydd mot elden, varefter man kastade öl, bröd och annat i elden på härden som ett slags offer. Det hela ägde rum dagen efter trettondagen.

     Kvinnornas arbete i köket var omvärvt av övertro av olika slag. Många husmödrar tror än i dag att maten förstörs om man rör i den motsols. För att inte hönsen skulle bli ledsna och sluta värpa var det viktigt att inga äggskal kastades i elden.
Bland redskapen är det inget som är föremål för större vidskepelse än kniven. Knivar av järn ansågs vara ett skydd mot allt möjligt ont och höll otygen borta.                       
Om bröd fanns det mycket skrock. Om bröd inte jäste berodde det på att djävulen gömt sig i bröd. För att råda bot för det brukade man skära ett kors (de kristna tecknet) på ovansidan för att han inte skulle våga sig in i limpan. Å andra sidan ansågs det oförståndigt att skära brödet från bägge ändarna, eftersom djävulen då kunde flyga vart han ville i huset.
Matbordet hade också sin plats i de vidskepliga föreställningarna. Om en vit duk lämnades kvar på bordet över natten skulle det snart behövas liksvepning i huset. Visst finns det någon här, som reagerar lite grand om man skulle råka bli 13 vid bordet.  Den föreställningen anses vanligen syfta på Jesus sista måltid med lärjungarna då 13 var närvarande - bland dem Judas som förrådde Mästaren.

     Utanför huset lurar andra faror. Går ni t ex under en stege? Skälet anges ofta vara risken att få en hammare eller färgpyts i huvudet. Men förklaringen ligger nog djupare än så. Den som gick mellan stegen och väggen bröt triangeln, som var en tidig kristen symbol för treenigheten.

 

     Vidskepliga föreställningar är ofta internationella, men många länder har sina egna idéer.

I Sverige skall man "ta i trä" och komplettera med ramsan peppar, peppar ta i trä för att förhindra att något otrevligt man sagt ska drabba en. I Holland skall träet vara omålat, som t.ex. undersidan på ett bord.

Skottland: Kärleksbrev bör man aldrig posta på juldagen, då gör de mer skada än nytta. Om någon bär en spade genom huset betyder det att en grav snart skall grävas.

 

Malta: Förr var det brukligt att kyrkorna var försedda med två urtavlor, en som visade rätt tid och en som visade fel. Man ville lura djävulen att ta fel på gudstjänsttiden.

Kina: All lycka kan sopas ut ur ett hem genom en alltför grundlig städning.

 

     Omen eller järtecken, är varsel, förebud eller tecken på att någon märklig händelse snart ska inträffa. Ofta är det något av katastrofal art, såsom krig, hungersnöd, pest eller dödsfall.
     Den 12 september 1271 skulle prästen Nichiren halshuggas i Japan, när det mitt på dagen på himlen framträdde ett föremål likt en fullmåne, skinande och klart. Bödlarna greps av panik, och avrättningen genomfördes inte.
     1898 gav Morgan Robertsson ut en roman, där det bl a beskrevs att en lyxångare vid namn Titan, som påstods vara osänkbar, på sin jungfruresa körde på ett isberg och sjönk med enorma förluster i människoliv. 14 år senare, 1912, hände precis detsamma med Titanic.

Den 4 december 1978 greps walesaren Edward Pearson för att ha rest med tåg I Skottland utan att ha betalat biljett. Inför rätta berättade han att han varit på väg till London för att varna miljöministern för en jordbävning som snart skulle drabba Glasgow. I tidningarna rapporterades att ”en walesisk domedagsprofet reste utan biljett”. Tre veckor senare vaknade tidningarnas läsare av en jordbävning, som förorsakade stora skador på byggnader i Glasgow och andra delar av Skottland.

   Mest kända förutsägelser är de som förekommer i Gamla Testamentet som t ex Jesajas profetia om Kristus ankomst.
                     

  Alla spådomar slår förstås inte in - Jehovas vittnen har 9 gånger förutsagt datum för Jesu återkomst.

    En halo, d.v.s en ring omkring solen, har i forna tider väckt stor förundran och tolkats som varningssignaler från gudarna. Ett exempel är vädersoltavlan, som hänger i Stockholms storkyrka, och som målades på uppdrag av Olaus Petri. Den avbildar ett halofenomen över Stockholm 20 april 1535, som varade mellan kl 7 och 9 på morgonen. Gustav Vasa hade under en längre tid tagit stora delar av kyrkans tillgångar i beslag. Så när ett komplext halofenomen uppstod över Stockholm, så tolkades detta järtecken som att kungen gått för långt i sin behandling av kyrkan.

                      Orakel var något som förekom allmänt inom de antika kulturerna. Mest känt var oraklet i Delfi, som också politiker och fältherrar konsulterade. I Zeus tempel i Dodona avlyssnades gudens vilja i suset i den heliga ekens löv. Svaren var oftast var dunkla och mångtydiga. Ett av de mest kända exemplen på detta är när den lydiske kungen Krösus frågade oraklet hur det skulle gå för honom i kriget mot Persien. Oraklet svarade att om Krösus korsade floden Halys skulle ett stort rike gå under. Krösus tog det som ett gott tecken och korsade floden, och mycket riktigt ett stort rike gick under – hans eget.

                      En völva eller vala var en "fornnordisk spåkvinna" som i profetisk extas skådade in i framtiden. Mest bekant är den sierska som uppträder i "Valans spådom", den inledande sången i den Poetiska Eddan. Den beskriver världens skapelse och undergång i nordisk mytologi.

Våra tidigaste förfäder ansåg att nornorna styrde våra liv. Urd var den som skapade livstråden, Skuld underhöll den, medan Verdandi så småningom högg av den. Motsvarigheten i den grekiska mytologin var moirerna - Klotho ("spinnerskan"), Lachesis ("lottgiverskan") och Atropos ("den oundvikliga"), I det antika Rom kallades de parcer.

Vi lämnar mytologin och går ut i naturen.

 

Om växterna kunde man tro mycket

På våren samlas alla växterna i skogen till konsert, som utförs av trasten, bofinken och göken. Men vissa växter är svårväckta, och man vill ju inte att de ska missa konserten. Alltså - vad gör man? Jo, man kallar på liljekonvaljen. Hon höjer sina små vita klockor och silverklangen från dessa väcker varsamt upp de vårtrötta växterna. Bortsett från att utföra denna nyttosyssla kan liljekonvaljen även hjälpa om man blivit biten av en rasande hund! Då bör man nämligen dricka tre skedar vatten kokt på liljekonvalj samt ofta tvätta såret med samma blandning. Har man tappat rösten kan även detta avhjälpas med liljekonvalje-vatten. Man tvättar helt enkelt tungan i detta och blir frisk. Förresten är det lika bra att för jämnan dricka två skedar konvaljevatten morgon och kväll eftersom det enligt de gamlas föreställningar stärker "Hiertat, Sinnet och Hiernan". Nuförtiden, då man vet att liljekonvaljen och dess vatten är mycket giftiga avhåller man sig gärna från att pröva recepten...

En annan vårblomma som man bör förtära är vitsippan. Äter man upp den första vitsippa man får syn på är man nämligen skyddad mot sjukdomar under resten av året
                     

Med kummin kunde man fördriva de övernaturliga makterna. I Tyskland bar brud och brudgum ibland kummin på sig under vigseln för att på så sätt välsigna äktenskapet, det vill säga fördriva allehanda trolltyg. 

                      I 1500-talets England var ringblomman en symbol för varaktig kärlek och förekommer än i dag i brudbuketter. I sydöstra Europa använde kvinnorna på medeltiden en något invecklad metod för att

vänja sina män och fästmän av med att flirta med andra flickor. De grävde upp jord där mannen lämnat sina fotavtryck och sådde ringblommefrön i den. Om inte det hjälpte så hjälpte ingenting.

I det gamla bondesamhället, ansåg man att örterna var särskilt läkande och hälsobringande vid sommarsolståndet, då träden och hela naturen vuxit sig sprängfylld med grön klorofyll. Det var vid midsommaraftonens soluppgång eller solnedgång de skulle plockas, och då skulle man också skära slagrutor. Slagrutan påstås reagera när användaren närmar sig ett fynd av t. ex vattenkällor, ädelstenar eller malmer, men tester under kontrollerade förhållanden vid flera tillfällen har inte gett klara besked om tillförlitligheten.

Midsommarnattens dagg samlades också upp för att brukas som jäst och hälsodryck. Te på nyutslaget björkris gjorde nytta mot värk och reumatism. Samtidigt lästes olika trollformler över sjuka, värkbrutna, ofruktsamma och olyckliga.

Det var troligen först under medeltiden som bruket att lägga midsommarbuketten under huvudkudden uppstod. Folk trodde att man i drömmen på midsommarnatten kunde få veta vad som skulle hända under det kommande året. Och för de unga ogifta, kvinnor som män, var det förstås intressant att få reda på vem som var ens tillkommande.
                      Johannesörten med sin erkänt rogivande verkan är också en populär läkeört som fått ett slags renässans i våra dagar, men annars är prästkrage, skogsnävan, ängsklocka, klöver och blåklint blommor, som man binder till kransar för midsommarstång och lägger under huvudkudden. Antalet blomster under kudden är antingen nio eller sju, beroende på om man vill ta efter fornnordisk eller kristen sed vad gäller de heliga talen. Alla duger de bra att drömma på.

Vissa säger att blommorna måste växa vid ett vägskäl, och andra menar bestämt att det fungerar bäst om man plockar blommorna om man är naken.

Alla är överens om att de ljusa nätterna kring midsommar lockar till fest och glam. Flickor och pojkar dras som magneter till varandra. Ett gammalt talesätt säger ju:

"Midsommarnatten är inte lång, men sätter många vaggor igång."

Fåglar betraktades länge som pålitliga förmedlare av ödets budskap.

 

På Alla hjärtans dag den 14 februari varje år får den flicka som är giftaslysten besked om sin tillkommande. Den första fågel hon ser avslöjar vilket slags man det blir. Om hon ser en rödhakesångare blir det en sjöman!

Ett flertal fåglar har namn om sig att vara Satans fågel. Kråkan, skatan och till och med den stackars svalan har ibland fått dras med det epitetet. Emellertid är det knappast någon tvekan om att det är korpen som i folktron är Skams fågel nummer ett. Inte bara är han svart och låter obehagligt, han har också den otrevliga vanan att äta as. Korpen kunde flyga med häxorna på kvasten när färden gick mot Blåkulla, berättas det, och han var nära förbunden med trolldom och djävulstyg.

                      Korpens avföring lär ha varit ett bra botemedel mot tandvärk, och om man smorde sin bössa med hans blod blev träffsäkerheten större.

Korpen har blivit föremål för en del uttryck:

    "Olyckskorparna kraxa", sägs det ju.

    ’’Korpgluggar’' betyder ögon   -   kommer av gluggarna högst upp i kyrktorn, där fåglar håller till.

   ’'Vad hjälper det att tvätta korpen, han blir ändå inte vit’'  -   Ingen idé att urskulda skojare.

    I vår nordiska mytologi lär vi att Odens två korpar, Hugin  och Munin, varje dag flyger över jorden och hämtar nyheter till honom från världens alla hörn, från både levande och döda.

Korparna i the Tower of London omges av gammal vidskepelse. Om de skulle försvinna från Towern kommer det engelska imperiet att störta samman. För att förhindra en sådan hotande katastrof så vingklipps fortfarande Towerns korpar.

'Stjäla som en korp'’   -    sägs det, men beträffande stölder så har ju skatan samma dåliga rykte.

I den nordisk-germanska mytologin associerades skatan med olycka, sorg, nöd och sjukdom. Den har fortfarande rykte om sig att vara "tjuvaktig" och anses bortföra och gömma glänsande föremål, vilket det dock inte finns några verkliga belägg för.

Om kråkan berättas det bland annat, att han fått sin mörka fjäderdräkt genom att flyga genom en skorsten i ett försök att smita från notan på grönfinkens värdshus! Annars var kråkan ansedd som en duktig spåman. Om flera kråkor väsnades nära huset kunde man vänta dödsbud på gården. Om kråkan satt på kyrktornet och kraxade innebar det att någon i församlingen skulle dö.
                      När boskapen vid middagstiden söker efter luft, luktar omkring sig med öppna näsborrar och springer med svansarna i vädret, då kan man vänta oväder.

 

Vädret kan också ha med folktron att göra

Regn fordrar ju ibland ett paraply, men fäll inte upp paraplyet inomhus – det leder till olycka, påstås det.
                       Åskan och blixten inger med all rätt respekt och manar till försiktighet. För att skydda sig förr i tiden, fick man inte ens nämna ordet åska, detta enligt principen "När man talar om trollen så står de i farstun" . Det innebar ju att kalla på åskan om man nämnde den vid dess rätta namn. Om åskan ändå kom kunde man till exempel samlas i stugan och läsa högt ur Bibeln. På vissa håll ansågs det att man borde kasta ut katten på gården eftersom den drog blixten till sig.

                      I andra länder, där vår gamla åskgud Tor var okänd, hade man sina egna förklaringar till varför det åskar och blixtrar. I Estland hade man en åskgud kallad Taara, säkert en släkting till vår Tor. Orsaken till hans dunder var att han var ute och jagade Fan själv. Därför ansåg esterna att man borde stänga dörrar och fönster när åskan bullrade - annars kunde Den Onde klättra in och gömma sig i huset.

 

När häxorna kokar sina häxbrygder ger det upphov till dimma, som kunde vara nog så obehaglig -  den kunde föra med sig pesten, eller lura folk vilse och tvinga skepp i sjönöd.  

Daggen däremot var nyttig och lyckobringande, särskilt dagg från kyrkogården kunde vara extra effektivt om man ville bota eksem, finnar, fräknar, reumatism, skabb och sjukdomar. Daggen ansågs komma från gudarna och besitta magisk kraft. Den dagg som samlades under midsommarnatten ansågs vara extra användbar. Om man rullade sig naken i midsommarnattsdaggen fick man god hälsa under det kommande året. Blandade man dagg i degen så brändes inte brödet i ugnen! 
                      Nuförtiden ägnar sig många på midsommaraftonen åt att dricka annat än dagg - och mycket riktigt har de också värk i huvudet på midsommardagen.
                    

Människan känner sig ganska liten när hon står inför naturens ofantliga krafter. Det allra mäktigaste är kanske ett åskväder, men även en rejäl storm kan få en människa att ödmjukt böja sig för naturkrafternas övermakt. I en estnisk legend berättas hur vindarna uppstår genom att en man, gömd i skogen, andas. Han andas bara genom den ena näsborren - andades han ur bägge skull en orkan uppstå som förstörde människans boningar. Esterna menade också att det fanns en Vindfader, en Vindmoder och Vindbarn. Var vindbarnen inte snälla kunde Vindmodern stoppa ner dem i en säck. Oftast var det Nordanvinden som låg i säcken eftersom han var den bråkigaste av barnen. På många håll har man ansett, att vindarna höll till uppe i bergen, och att man därför inte borde vissla eller föra liv när man närmade sig dessa. Då kunde man väcka vindarna till liv.

Om Näcken

Om man är ute i naturen tidigt om morgonen eller sent på kvällen och plötsligt får höra underbar musik spelas i närheten, bör man inte gå närmare för att lyssna. Det enda rätta är istället att skyndsamt sätta fingrarna i öronen och ge sig iväg därifrån så fort som möjligt. Det är nämligen troligt att man har med Näcken att göra, och då kan man vara illa ute. Om Näcken finns sägner i hela vårt land, fast han kan ha olika namn som t ex strömkarlen, forsgubben, bäckahästen eller bäckamannen.

Om man skulle bada var det klokt att först se till att man inte löpte risk att hamna i Näckens våld. Man kunde skydda sig genom att sticka ner en kniv vid strandkanten och på så vis binda honom. Man kunde kasta en sten i vattnet på ett sådant sätt att den inte plaskade, eller man kunde fästa en nål i ett näckrosblad, dvs något som ansågs tillhöra honom, så förlorade han sin makt.

Om himlakropparna

Den som idag är "soldyrkare" tycker om att sola sig, men i gamla tider  trodde man att solen var ett levande väsen som man dyrkade och offrade till. Det berättas från Danmark hur man, när solen stod högt på himlen, klättrade upp på taket och bredde ut lite smör som solen kunde smälta. Ett offer av enklare sort alltså.

                      Även om man inte offrade till solen skulle man förstås hysa vördnad för den.

                      Ännu på 1800-talet förekom det, att män bugade och kvinnor neg när solens första strålar på morgonen nådde jorden. När man begravde sina döda la man dem i graven med ansiktet vänt mot solen - det var också viktigt att graven låg på kyrkans södra sida. På den norra, kalla, mörka sidan lades självspillingar och andra som gjort orätt i livet.
Solen ansågs vara en god makt, som kämpade mot det onda   -   troll, till exempel, lär ju spricka som bekant om de är ute när solen går upp.

 

Men solen är som bekant inte alltid lika vänligt skinande. På kvällarna, då solen gått ner, tände man brasor, eldar och facklor istället. Solens makt att fördriva de övernaturliga övertogs kvälls - och nattetid av elden, som blev helig såsom en släkting till solen.. Att använda julbloss vid julottefärderna, och sedan lägga dem i en hög på kyrkbacken, blev ett ganska vanligt bruk som förekom in på 1900-talet. Blossen, och ljusen, hade alltså magiska krafter liknande solens.
                      På juldagsmorgonen kunde man ta ett av julljusen och gå runt till korna, hästarna och de andra husdjuren, och då kunde inga övernaturliga komma åt dem under hela året. Även släckta kunde ljusen göra nytta - om man på våren smorde in plogbillen med julljusen så fick man god skörd. När korna hade kalvat kunde man i deras första dryck efter denna tilldragelse droppa lite smält talg från julljusen Då skulle kossan frodas och må bra.

För att bevara stugvärmen fick man i gamla tider ofta elda julbrasor natten lång, och dessa brasor hade förstås magiska egenskaper. Om man tittade i askan efter en sådan brasa kunde man få veta hur året skulle bli. Hittade man där fotspår som var på väg inåt rummet kunde man skatta sig lycklig - då väntades tillökning i familjen under året. Var däremot fotspåren på väg bort, upp genom skorstenen, så kunde man räkna med sorgebud.

Om jättar och troll

Det berättas att jorden, innan människan tog den i besittning, befolkades av jättar. En sägen om jättar har med Lunds domkyrka att göra. På 1100-talet, levde munken Sankt Lars eller Laurentius där. Han predikade på Helgonabacken, men under backen bodde en jätte och hans familj. Jätten frågade "Varför står ni här på min backe och stör min familj?", och munken svarade att det inte fanns någon kyrka i Lund där de kunde hålla sina gudstjänster.

Jätten lovade att bygga en kyrka åt Lars, om Lars plockade ner månen och solen åt jättens barn. "Ingen kan plocka ner månen och solen från himlavalvet", svarade munken. "Då vill jag ha dina ögon istället", sa jätten.

Sankt Lars ville så gärna ha en kyrka att han lovade bort sina ögon, "Men, sa jätten, kan du gissa vad jag heter, kan du få behålla dina ögon".

Så en dag var Lunds domkyrka nästan klar, men munken grubblade fortfarande på vad jätten kunde heta.

En dag när han kom över Helgonabacken hörde han en jättemamman sjunga för sina barn: ”Sov liten Gerda, skön dotter min, din fader Finn ,till kvällen kommer med gåva din."

Glad sprang munken nerför backen till kyrkan där jätten skulle sätta in den sista stenen: "Finn, Finn sätt sista stenen in", ropade Sankt Lars.

Då blev jätten så arg att han slängde iväg den sista stenen och rusade ner i kryptan. Där tog han tag i en av pelarna och försökte rasera kyrkan som han precis blivit färdig med, men alla krafter tog plötsligt slut och han förvandlades till sten. Och där i kryptan står Jätten Finn än idag och kramar sin stenpelare.

 

Vår uppfattning om hur trollen såg ut har vi väl fått från John Bauers illustrationer till sagosamlingen "Bland tomtar och troll" som ju blev klassiska. I folktron, däremot, var trollen oftast väldigt lika människorna. Det enda som skilde dem från människorna var svansen, som trollen försökte dölja under kläderna.

                      Mötte man trollen ute kunde man klara sig undan dem genom att springa tvärs över fårorna i en åker. Då kunde inte trollen följa, eftersom det bildades korstecken på åkern! Det var vad som hände i sägnen om Ljungby horn och pipa.  Vid Ljungby i Skåne ligger på slätten en jättestor sten, Magelstenen. Under den höll trollen till, men numera är alla trollen ihjälslagna av åskan. Fordomsdags lyftes stenen varje julnatt på gyllne stolpar, och där lekte och festade då trollen. En stallkarl på slottet Trolle-Ljungby hade en julafton sett hur trollen hade fest och han lyckades få tag på ett magnifikt dryckeshorn och en pipa som han red hem till slottet med. Han red tvärs över de plöjda åkrarna, och eftersom det då bildades ett kors kunde trollen inte förfölja honom – de var tvungna att springa längs med fårorna.

                     

Var man inte tillräckligt vaksam innan man hunnit döpa ett nyfött barn, kunde trollen smyga in och byta ut ungen mot en av sina egna. Man hade fått en "bortbyting" på halsen. Först märktes ingen skillnad, men så småningom fick den lilla en så glupande aptit att man måste förstå att någonting var galet. Huvudet på ungen växte också mer än kroppen och huden blev brunaktig. Öronen var håriga både inuti och utanpå. När man insåg att barnet var ett troll och inte en människa måste man lura det att avslöja sig, och det kunde ske på många sätt. Man kunde till exempel ta en brödspade och låtsas stå i begrepp att steka trollet i ugnen. Då brukade trollmor komma sättandes och byta tillbaka ungarna. "Så ont hade jag aldrig kunnat göra din unge som du tänkte göra min" kunde hon säga, släpandes trollungen efter sig ut i skogen.

                      För att hålla troll och sjukdomar borta från odöpta barn använde man kol i badvattnet och man lade något av stål i vaggan. På alla sätt måste man hålla onda makter borta från nyfödda och odöpta barn med diverse riter.
                     

Om påskveckan finns massor att berätta, men vi får nöja oss med några smakprov.

Från dymmelonsdagen (onsdagen före påsk, då Judas enligt traditionen förrådde Jesus) till påskdagen skulle det vara så tyst som möjligt och därför var det förbjudet att ringa i kyrkklockorna. Man blåste istället med horn för att sammankalla folket. När förbudet senare upphävdes ville man fortfarande dämpa ringningen och man satte tyg runt klockorna eller bytte ut metallkläpparna mot träkläppar – det är sådana som kallas dymmel. I nutida romersk-katolska kyrkor är kyrkklockorna tysta från skärtorsdagens kväll till påsknattens gudstjänst.

 

Det var inte nog med att kyrkklockorna skulle vara tysta, utan även det vardagliga arbetet skulle utföras  tyst. Från förmiddagen på dymmelonsdagen fick man därför inte syssla med något som orsakade buller eller starka ljud som t ex att hugga ved, väva eller smida järn. Tiden från dymmelonsdagen fram till påskdagen var den farligaste under hela året. Det var nu som häxorna flög till Blåkulla och all trolldom hade högsäsong. Alla var livrädda och försökte skydda sig på alla sätt och vis och gjorde allt för att inte locka till sig häxor. Vidskepelsen var enorm i gamla dagar.
Ingen kringgärning förekomma, d.v.s. att man inte fick utföra något som gick runt. I alla fall inte efter klockan 12 på dymmelonsdagen. Ville man baka skulle degen vara utkavlad innan dess, för kaveln var ett av de föremål som gick runt och likaså spinnrocken. Om man spann skulle taket blåsa av.

Man skulle inte nysta garn eller dra slipsten och inte heller köra vagn, för det var alla saker som gick runt.

Man undvek att hugga ved överhuvudtaget under dymmeltiden, eftersom det kunde sluta riktigt illa om kreaturen råkade gå på spånorna. De skulle drabbas av en sjukdom som var farlig för deras klövar.

Värst var det om häxorna och trollgubbarna kom åt kreaturen. Det sades nämligen att häxorna red på stulna kreatur till Blåkulla och de ville också åt mjölken som de använde för att trolla med. Man skyddade därför sina kreatur noga genom att låsa in dem och rita kors av tjära på dem och över alla dörrar. Ett kors hade mer makt än trollpackorna. Det skulle ritas ett nytt kors varje år.
Ett bra medel mot trolldom var dymmelonsdagsgödsel.

Man skulle skydda gödselhögen, genom att sätta en kniv i den. Då skulle inte trollen dansa på den.
Om man var ovän med sin granne och ville "bringa olycka i hans stall", skulle man före solens uppgång på dymmelonsdagen springa naken runt hans gödselstack.

Skärtorsdagen var precis som dymmelonsdagen en farlig dag och det var bäst att inte vistas utomhus, speciellt inte efter mörkrets inbrott. Det var en dag då man kunde passa på att ingå förbund med djävulen. Om någon ville det skulle han eller hon gå till en vägkorsning och dit skulle den onde komma. Man skrev på ett kontrakt där man fick rikedom i utbyte mot att djävulen fick själen när man dog. Man skulle underteckna med sitt eget blod. Detta har verkligen förekommit eftersom man hittat sådana kontrakt och folk har dömts till döden för att de sysslat med detta.

Skärtorsdagen var den dag man renade sig efter den botgöring man ålagts på askonsdagen, d.v.s  onsdagen efter fastlagssöndagen.  Då hade botgörarna, beströtts eller gnidits in med aska. Under tidiga medeltiden var askceremonin en inledning till den offentliga kyrkoboten, efter vilken botgörarna återupptogs i kyrkan på skärtorsdagen.

Man lade denna dag också stål vid dörren eller ritade kors på dörren för att skydda sig mot häxorna som for till Blåkulla.

 

Påskafton: Förr tände man eldar för att hålla häxorna borta.

Påskdagen: Den här dagen fick man inte tända i spisen för tidigt på morgonen. Det sägs att ur den skorsten som det kom rök ur först, i det huset bodde det en häxa. Många frös nog hela dan av rädsla att bli kallad: "Häxa".

Om de sju havens folklore

 

                      Enligt Österns världsbild härskade ett kvinnligt väsen i världshaven. För att blidka henne  och försäkra sig om säkra färder över haven anordnades någon form av offer när fartyg sjösattes. För riktigt länge sedan gick offret till så att människor lades under fartygets köl när de skulle i vattnet -  våra förfäder vikingarna använde krigsfångar till ändamålet, men de var långt ifrån ensamma om den grymma seden. Man insåg väl att det var alltför grymt, så man övergick till att helt enkelt hälla ut vin på däcket.

                      Så småningom infördes en dopritual, och då var det katolskt vigvatten man använde. Efter reformationen kom vinet till heders igen, men i Boston skulle USS Constitution ("Old Ironsides") döpas i vatten 1797! Hon vägrade löpa en millimeter från stapelbädden. Någon trollade fram en flaska Madeira, och först när den användes gled hon graciöst ut i Charles River. Bruket med en kvinnlig gudmor som hivar iväg flaskan kom igång så sent som 1811, då emellertid premiärdamen missade fartyget och fick in en fullträff på en åskådare i stället. Sedan dess hänger flaskan i en tamp.

                      Mycket olycksbådande är det om fartyget vägrar glida av stapelbädden. Om det däremot inträffar ett litet missöde i samband med sjösättningen anses det föra tur med sig. Queen Mary löpte av stapeln med sådan iver att hon plöjde in i en sandbank på andra sidan River Clyde. Så blev hon också ett mycket lyckligt fartyg, som nu njuter sitt otium i Long Beach i Kalifornien, där hon tjänstgör som uppskattad restaurang. Hela kriget igenom fraktade hon allierade trupper över världshaven. Trots att Hitler lovade $250.000 plus järnkorset till den ubåtskapten som kunde sänka henne, klarade hon sig igenom kriget utan en skråma.

                      Ett fartyg måste döpas, annars är risken stor att hon drabbas av olyckor, enligt katolsk sjöfolkstro.

                      När träskepp skulle byggas skulle man använda hantall – hontall i kölen var inte ägnat att bringa lycka. Inte heller rönn fick finnas ombord! 

Fredagen påverkade livet både i land och till sjöss. I det gamla bondesamhället var det olämpligt att börja med ett nytt arbete på en fredag och det man gjorde fick inte vara bullersamt. Att lämna hamn och gå till sjöss på en fredag var inte alls lyckat - fredagen var ju dagen för korsfästelsen, Men inte heller vikingarna seglade ut den dagen, eftersom de visste att elaka häxor hade sitt veckomöte den dagen. Söndagen är däremot en mycket lycklig dag att avsegla på, såvida det inte råkar vara nyårsafton. Denna dag är nämligen, p.g.a. att Judas hängde sig då, en av årets mest olycksaliga avseglingsdagar.

                      De präster som spred sådana bibliska idéer var själv inte alls välkomna ombord. Man ansåg att om prästen visade sig ombord skulle nog motparten – djävulen – också snart dyka upp.

Sjöfolket avskydde allt som var svart, t ex prästrockar, paraplyer och svarta sjösäckar, men det fanns ett undantag, nämligen en helt svart skeppskatt – den förde stor tur med sig. Att kasta den lyckobringande skeppskatten överbord vore att frammana en omedelbar orkan. Orden "katt" och "präst" borde man inte ens nämna ombord.

Att råttor lämnar ett olycksskepp är välbekant.

Kvinnor ansågs besitta magiska krafter och borde inte få finnas ombord utom när det gällde den lättklädda galjonsfiguren framme vid skeppets stäv.
                      Metoderna att skydda sig mot olycka och ond bråd död var många. En metod var att bära en guldring i ena örsnibben; det ansågs ge ett magiskt skydd mot drunkningsdöden och även mot reumatism. En annan förklaring är att det förr lär ha stadgats i skotsk lag att varje sjöman skulle bära en guldring i örat, med vilken begravningskostnader skulle täckas om han drunknade och spolades iland.

 

Den som klippte håret eller naglarna ute till havs förorsakade storm! Om en sjöman dog under en resa var det farligt att låna hans kläder; dock gick det bra så fort den resan var avslutad. Helst skulle den döde omgående begravas i havet under sedvanliga ceremonier, eftersom det var en överhängande risk för fartyget att ha honom ombord, "att ha ett lik i lasten". En riktig sjömansbegravning skulle äga rum på dagtid och på styrbordssidan. Om det emellertid var nödvändigt att ha med liket till nästa hamn måste det ligga tvärskepps, och vid ankomsten måste liket tas iland innan någon besättningsman gick över landgången.

                      Om en haj envist följde efter fartyget betydde det att någon ombord skulle dö. När sjömannen dör går han till sjömansparadiset Fiddler’s Green, en ö som förstås saknas på alla sjökort.

                      Att gå till Davy Jones’ locker är för sjömannen detsamma som att drunkna

                      En mås som flyger på stadig kurs härbärgerar en drunknad sjömans själ. Det kan rentav röra sig om obotfärdiga sjömanssjälar, dömda till att cirkla runt på havet tills deras synder har sonats eller förlåtits. Om en mås flyger inåt land väntas busväder.
                      Den som visslade ombord ansågs anropa djävulen, och om någon gjorde det när det blåste blev det strax full storm. I stiltje kunde dock det äldre befälet tillåta sig att vissla en liten aning för att frammana vind i seglen. 
                      I storm kan man om det vill sig illa sikta "Flygande holländaren", som flera gånger skulle ha misslyckats med att runda Godahoppsudden och till sist svurit att han skulle lyckas oavsett om Gud eller djävulen stod emot honom. Naturligtvis kan Gud inte tåla sådan hädelse utan dömde omedelbart kaptenen, Willem van der Decken, och hans skepp att intill domens dag segla på världshaven. Risken är att den sjöman som siktar flygande holländaren kommer att dö inom kort. Historien finns i flera versioner och har inspirerat många författare och konstnärer, bl.a.Walter Scott, Frederick Marryat, Henry Wadsworth Longfellow och Viktor Rydberg

                      Sjöjungfrun eller havsfrun är i folktron ett kvinnligt naturväsen som tros råda över vattnets krafter. Hon tänktes som en vacker och erotiskt tilltalande kvinna med fiskstjärt som förr lockade sjömän i fördärvet med sin vackra sång. I Odyssén varnade häxan Circe Odysseus för sirenerna, och han fann ett sätt att lyssna på dem samtidigt som han var säker på skeppet, genom att låta sina mannar binda fast honom vid masten. Hans män hade vax i öronen så att de inte skulle höra sirenernas sång.

                      På en klippa i Rhen sitter Lorelei och lockar med sin sång sjöfarande i fördärvet:
 Die schönste Jungfrau sitzet…