Start Uppåt Osmanska riket Armeniska folkmorden


 

Osmanska rikets nedgång och fall

 Genom nederlaget i sjöslaget vid Lepanto 1571 mot en allians av bl.a. Spanien och Venedig förlorade osmanerna greppet om Medelhavet.

 Slaget vid Lepanto var ett sjöslag som stod utanför staden Lepanto (nuvarande Naupaktos i Grekland) den 7 oktober 1571. I maktkampen mellan de två starkaste staterna i medelhavsområdet, Spanien och Osmanska riket, var kontrollen över medelhavets handelsleder av yttersta vikt. Slaget var viktigt även i kampen mellan kristendom och islam.

De två flottorna bestod dels av fartyg från en allians (Heliga ligan) mellan Spanien, Kyrkostaten, Venedig och Malteserorden, Genua och Savojen med 208 fartyg, 30000 soldater och 50000 galärslavar och sjömän, under överbefäl av den spanske kungens Filip II halvbror Don Juan av Österrike och som befälhavare för den påvliga delen av den allierade kristna flottan prins Marcantonio Colonna och på den andra sidan, en till antalet överlägsen osmansk flotta, ledd av Ali Pascha, med 100000 man.

Kampen blev lång och hård, men när osmanernas överbefälhavare stupade förlorade dessa sin stridsmoral och slaget förlorades; 200 osmanska galärer sänktes eller togs i pris. Det räknade runt 10 000 döda i den kristna flottan, och omkring 25 000 stupade osmanska krigare och sjömän. De osmanska styrkorna led svårt av att skeppen var dåligt byggda och seglades av ovana sjömän, vilket visade sig vara viktigare i det långa loppet. Konsekvensen blev att det osmanska riket för evigt förlorade greppet om Medelhavets vattenvägar. För Spanien innebar det att kung Filip II stärktes i sin motreformatoriska strävan.

En av de efteråt mer kända deltagarna i slaget var författaren Miguel Cervantes som sårades och förlorade rörligheten i sin vänstra arm, han blev senare fångatagen av osmanerna och tillbringade fem år av sitt liv som krigsfånge. Denna episod av hans liv återges i hans berömda roman Don Quijote.

 Det första slaget vid Lepanto eller slaget vid Zonchio eller slaget vid Sapienza utspelades den 12, 20, 22 och 25 augusti 1499 och ver en del i kriget 1499-1503 mellan Osmanska riket och Republiken Venedig. Det var det första sjöslag där kanoner användes.

Mot slutet av 1490-talet hade sjörepubliken Venedig nått en sådan maktställning i Italien och Medelhavet att Kyrkostaten (Påven), Genua m.fl. stater, vände sig till de ottomanska turkarna för att hejda de segerrika venetianarnas expansion.Under den energiske sultanen Bajazet II hade turkarna byggt upp en stark flotta, som nu sändes mot de framskjutna venetianska baserna i Grekland. Venedig svarade med att skicka en stark flottavdelning till undsättning och den 28 juli 1499, led Venedigs sjöstridskrafter ett oväntat och mycket allvarligt nederlag mot turkarna utanför Lepanto (Návpaktos), vilket väckte förvåning i hela Europa och blev osmanernas första riktigt stora sjöseger i Medelhavsområdet. Först 1571 bröts den turkiska hegemonin till sjöss i det andra slaget vid Lepanto.

 De lyckades dock än en gång få ett uppsving och bli en fara för västerlandet. Den 15 juli 1683 började osmanerna belägra Wien. Den dåvarande sultanen Mahomet IV  hade en girig storvesir vid namn Kara Mustafa, som ville tillskansa sig Wiens rikedomar för egen del. Problemet var att om han lät attackera staden, så skulle rikedomarna försvinna i de plundrande truppernas fickor, så han valde att vänta ut staden. Detta var ett misstag för det gjorde att staden kunde räddas av en samlad tysk/polsk här under befäl av den polske kungen Johan Sobieski.

Osmanernas expansion norrut var därmed bruten, och i freden i Karlowitz 1699 förlorade det osmanska imperiet över en tredjedel av sina europeiska landområden, främst till den habsburgske kejsaren.

Men det gick illa för osmanerna också på andra sätt vid den här tiden. Oredan i förvaltningen var enorm och janitscharerna blev alltmer bångstyriga. De blandade sig i politiken och störtade obekväma vesirer och sultaner. Under svaga sultaner tog snart intrigerna överhand igen och janitscharernas disciplin försämrades ytterligare. Hela det gamla rekryteringssystemet upplöstes och snart kunde vem som helst bli janitschar. Problemet med janitscharerna nådde sin kulmen under Murad IV :s regeringsperiod 1623 -1640.  När de började kräva höga poster, svarade Murad med att avrätta 600 av dem. Kungen var känd som mycket grym och hänsynslös och avrättade folk vid minsta misstanke om något brott. 1637 avrättade han 25 000 personer – hans öknamn, "slaktaren", var nog befogat.

Efter den resultatlösa belägringen av Wien led osmanerna det ena nederlaget efter det andra. I freden 1699 måste de avträda Ungern och Siebenbürgen  (i nuvarande Rumänien)  till Österrike. I slutet på 1700-talet hade Ryssland blivit en ännu farligare fiende än Österrike. Hela norra kusten av Svarta havet erövrades av Ryssland och ryssarna började uppträda som en slags skyddsmakt för de grekisk-ortodoxa kristna på Balkanhalvön. År 1830 upprättades en självständig grekisk stat och samma år påbörjade fransmännen erövringen av Osmanrikets västligaste utpost, Algeriet. År 1840 gjorde sig Egypten till en självständig riksdel med ett eget härskarhus.

Muhammedaner, kristna och judar blev lika inför lagen 1839 och slavhandeln förbjöds år 1889. Reformer kunde dock inte hejda upplösningen. De kristna folken på Balkanhalvön frigjorde sig med stormakternas hjälp från det osmanska väldet och 1914 återstod bara Istanbul med omgivningar av rikets europeiska besittningar. Genom nederlaget i första världskriget förlorade det osmanska riket även de asiatiska besittningarna utanför Mindre Asien. En nationell revolutionär rörelse avsatte sultanen och avskaffade kalifatet samt förvandlade landet till den moderna nationalstaten Turkiet utan någon särskild religiös prägel.  

Det osmanska krigsväsendet

                       Den osmanska militären var under 1300- till 1500-talet den starkaste militärmakten i världen. Under denna tid var armén för det mesta turkisk, om man bortser från janitsjarerna. Det är viktigt att skilja på osmansk och turkisk militär - osmanerna kunde inkludera allt ifrån odugliga slavkrigare från Mellanöstern till fångar från Österuopa. Oftast kallades dessa krigare för basibozuk-trupper, den lägst rankade militärgruppen. Dock kunde slavar som visade sig vara militärt kompetenta avancera till vesir. Dock framstod de fortfarande som slavar hur hög status de än nådde; sultanen hade alltid rätt att avsätta och även avrätta dem.

                      Azaberna utgjorde det huvudsakliga infanteriet i den osmanska armén, och bestod under 200 år endast av turkiska soldater. Under 1300- till 1500-talet utsattes de för extremt hård träning samt uppfostran ända från barndomen till 18-års åldern. Under strid bar de vanligen tunga rustningar med sköld och en kraftig hillebard med en vikt på ungeför 20 kg. Skölden bar oftast avbildningar på månskäran samt röd bakgrund, för att symbolisera krigarens turkiska blod.

                      Janitsjarerna utgjorde kärnan i armén och satte skräck i de kristna riddarna genom sin kallblodiga skicklighet i strid som de fick genom att ägna hela sitt liv åt strid och träning.

                      Med varje ockupation anlände tusentals slavar till Konstantinopel och var femte blev sultanens personliga ägodel. Vart fjärde år genomsöktes de ockuperade områdena efter lovande icke-muslimska pojkar, som genomgick träning för kunglig tjänst. När pojkarna introducerades i palatsens skolor, blev de automatiskt medlemmar i sultanens slavfamilj och ur dessa valdes alla höga poster i landet. Träningen var hård och varje pojke skulle badas varje dag, få manikyr och fotvård en gång i veckan. Han var tvungen att raka sig två gånger i veckan och få håret klippt en gång i månaden. Varje pojke hade samma möjlighet att nå de högsta positionerna i landet.

                      Därigenom styrdes det osmanska riket i stor utsträckning av slavar. De smartaste pojkarna blev diplomater och de starkaste ingick i janitscharkåren som soldater. Pojkarna uppfostrades till hängivna muhammedaner. Janitscharerna var organiserade som ett religiöst broderskap. De skulle leva enkelt och fick inte gifta sig.

                      Janitscharkåren (ny trupp) uppsattes under sultan Orchans regering vid mitten av 1300-talet i stället för en äldre infanteristyrka och fick därav sitt namn. För att denna trupp skulle bli ett blint verktyg i sultanens hand och ej med några band vara fäst vid samhället, rekryterades den länge endast med män, vilka som barn rövats från sina kristna föräldrar samt uppfostrats i islam och för krigaryrket. Kårens officerare och underofficerare bar benämningar efter kökssysslor (så förde t. ex. dess chef titeln schorbadji’-bäschif, (förste sopputdelare), och fältkitteln hade samma betydelse som fanan för andra trupper.

                      Janitscharernas antal ökades efter hand - den effektiva styrkan har uppgetts till 13,600 man år 1574 och 110,000 år 1805. Under 1600-talets senare del övergavs det gamla rekryteringssättet, och luckorna fylldes med Janitscharernas barn och släktingar; slutligen antogs till Janitscharer allt slags folk utom negrer. Ett långt gevär, pistol, kniv och en kort sabel utgjorde Janitscharernas beväpning.                

                      I början utmärkte sig Janitscharerna genom sträng disciplin, men med tiden slappades tukten. Redan Osman II försökte upplösa kåren, men försöket kostade honom 1622 livet, och flera andra sultaner störtades av Janitscharerna. De sög ut landet, störde dess lugn och visade feghet på slagfältet; deras militäriska organisation blev föråldrad och oduglig.

                      Mahmud II (1808 -39) lyckades äntligen befria Turkiet från denna landsplåga. En reorganisation, enligt vilket bl. a. europeisk exercis infördes, vann i maj 1826 understöd av en av mufti (en rättslärd) utfärdad fatva (utlåtande av en mufti över en fråga gällande islams regler). Då janitscharerna satte sig till motvärn natten till 16 juni, lyckades sultanen med trogna trupper och kanoner nedgöra och innebränna i kasernerna en stor del av dem; kåren förklarades upplöst 17 juni 1826, och försök till motstånd av janitscharerna i provinserna kvävdes i blod. Antalet dödade har uppskattats till 15,000 och antalet förvisade till mer än 20,000.

                      Basibozuk-trupperna tillhörde den lägst rankade militärgruppen i imperiet. Dessa anföll vanligen i stora antal, men användes inte på allvar förrän början på 1500-talet, då slavhandeln var väldigt omfattande i riket. Arabiska, afrikanska och armenska slavar samt kriminella tillhörde denna kår. Många dödsdömda fångar tilläts att dö på slagfältet istället för att föras till rätten. Baschibozuk-trupper förekom i stora antal under exempelvis belägringen av Malta.

                       Sipahierna utgjorde under hela imperiets gång kärnan bland de turkiska elittrupperna. Endast män av turkisk bakgrund tilläts utbildning till sipahi enligt osmansk regel. De var kända för sin styrka och höga moral. Under strid bar de oftast tunga rustningar, en tung spikklubba av järn med vikt på 25 kilo samt pilbåge och ett lätthanterligt svärd. Ledaren för dessa kavallerister bar oftast turban med hopflätade kedjor istället för stridshjälm, eftersom det gav starkt skydd samt bekvämlighet.

                      Akinci-kavalleriet  var av äldre turkisk härkomst. De var kända för sin oerhörda skicklighet med bågen, men kunde även strida stabilt i närstrid med hjälp av sadelns unika konstruktion. I och med krigsutvecklingen började kavalleriet använda sig utav skjutvapen i form av pistoler och gevär efter en tid.

                      Arabiska mameluker användes i stora antal efter erövringen av Mellanöstern vid början av 1500-talet. De tillhörde dock den lägre rangen i militärkåren, eftersom de var slavar.

Mamlucker hade emellertid förekommit tidigare, nått stor makt och regerat riken:

 

Textruta: Mamluker var slavsoldater som användes av de muslimska kaliferna och andra islamiska härskare i Orienten. Mamluker tillskansade sig själva makten vid mer än ett tillfälle. Så skedde till exempel i Egypten i mitten av 1200-talet då en av slavar bestående livvakt åt sultanen grep makten i landet och bildade mamluksultanatet i Egypten vilket existerade i 300 år - ända fram till osmanernas erövring 1517, samt även i Indien (Delhisultanatet på 1200-talet).
 

  


  


 

 

Islamiska härskare rekryterade till stor del slavar till sin armé, vilket var ett sätt att lösa lojalitetsproblemet inom furstens välde. Furstarna var alltid tvungna att hävda sin ställning och de enda som de ansåg sig kunna lita på var slavar varmed menades främlingar utan familjeband som personligen var knutna till fursten genom att de ägdes av honom.

I Europa under medeltiden löste man lojalitetsproblemet genom feodalismens trohetsförhållande mellan länsherre och vasall, medan man i Orienten löste detta genom förhållandet ägare – slav. Någon lojalitetskänsla byggd på att man tillhörde samma folk och hade gemensamt språk kunde knappast uppstå. Då den islamiska rätten förbjöd att den som var född muslim gjordes till slav var man tvungen att skaffa slavar från ännu icke-islamiska områden som Sydryssland och Kaukasus. Slavhandeln sköttes nästan uteslutande av venetianska köpmän och så småningom på 1300-talet av genuesarna vilkas koloni Kaffa Krim blev en av de största slavmarknaderna i Orienten. Dessa slavar utbildades till soldater och kallades mamluker (ordagrant ägd). Många av dessa steg i graderna och beklädde höga ämbeten både i armén och förvaltningen och försörjdes med inkomsterna från förläningar.