Start Uppåt


 

Den legendariska Västern

1492 nådde Columbus Amerikas kuster eller i alla fall den karibiska övärlden, och han följdes snart av spanjorer, italienare, engelsmän, fransmän och andra till Nordamerikas östra och södra kuster. Hernán Cortés erövrade 1521 Aztekernas rike – Mexiko – och därifrån kunde spanjorerna sedan utforska Nordamerikas västkust.

                      Rykten om ofantliga rikedomar i något som kallades Cibolas sju gyllene städer, ett nordamerikanskt Eldorado, gjorde att Spaniens vicekung i Mexiko 1540 sände en expedition under ledning av Francisco de Coronado mot nordost. Under färden fick européer för första gången se den imponerande Grand Canyon i nuvarande Arizona. De nådde ända till dagens Kansas, men några rikedomar fann man inte.

                      Spanjoren Hernan de Soto hade ungefär samtidigt lett en expedition genom Florida, Georgia, Alabama, Mississippi och Arkansas, innan han själv dog 1542 av feber på Mississippis strand.

Dessa och liknande expeditioner företogs, men de nådde inte särskilt långt bort från kusterna och de ledde inte heller till några varaktiga resultat. Det skulle dröja innan européerna kunde tränga in i hjärtat av den nya kontinenten, och då skedde det norrifrån, och det var vattenvägarna, som utnyttjades.

Fransmännen, mestadels jesuiter, hade utforskat stora delar av sydöstra Canada. Samuel de Champlain, som gjorde flera resor till St Lawrencefloden omkring och strax efter år 1600, anses vara den verklige grundaren av det franska väldet i Nordamerika. Med framsynt blick insåg han, att den rätta platsen för en koloni var stränderna av St Lawrencefloden, som hans landsman, Jacques Cartiers, hade upptäckt 70 år tidigare.

Den mäktiga floden och dess tillflöden öppnade upp en förbindelse med de obekanta områdena i väster men också med  jaktmarkerna i norr. Vid St Lawrencefloden anlade Champlain 1608 på en klippudde en liten handelsplats, som till en början endast bestod av några blockhus och hyddor, men som med tiden växte ut till staden Quebec. Kolonin kallade han Nya Frankrike.
                      Jesuiterna, som följt med de franska expeditionerna, var inte overksamma. Deras huvudsakliga uppgift var väl missionärens, men i sin strävan att hitta infödingar att omvända, genomkorsade och kartlade de stora områden, bl a omkring de stora sjöarna. Den mest berömde av dessa jesuiter blev Jacques Marquette. Han grundade de första europeiska bosättningarna i Michigan, 
Sault Ste. Marie , and later founded St. Marie och St Ignace, Michigan . Ignace . Jesuiterna fick av indianstammar höra talas om en stor flod i väster, som man hoppades skulle utgöra en framkomlig väg till Stilla havet. För att leta upp den och för att bära den kristna läran längre ut i vildmarken, begav sig år 1673 fader Marquette och Louis Joliet, en fransk pälsjägare och upptäcktsresande, samt fem andra iväg från ST Ignace över Lake Michigan i hela dess längd och via floden Wisconsin tills de nådde den omtalade floden – Mississippi. Den följde de söderut, de passerade Missouris mynning och kom ända till den plats där floden Arkansas mynnade i Mississippi. Då deras livsmedel och förnödenheter började ta slut, återvände de samma väg som de kommit.
                      Man insåg nu att Mississippi inte alls ledde västerut utan att det var den stora flod, som utföll i Mexikanska golfen, och som spanjorerna kallat Rio del Espiritu Santo. De som skulle bli de första att färdas utför den mäktiga floden i hela dess längd, blev kolonialtjänstemannen Robert Cavelier de la Salle och jesuitpatern Louis Hennepin, som i september 1678 ledde en grupp män söderut på Mississippi. Det vidsträckta området längs floden kallade de la Salle Louisiana efter den franske kungen Ludvig XIV.
                     
De la Salle skyndade sig till Paris, där han utnämndes till guvernör för det nyupptäckta landet och fick i uppdrag att ta sig tillbaka och färdas norrut på floden för att ytterligare utforska och kartlägga den. 1685 lämnade han Frankrike, men olyckligtvis seglade han nu förbi Mississippis mynning utan att finna den. Efter många fåfänga försök beslöt han sig för att ta landvägen i stället. Han gav sig iväg med 16 man, men blev strax efter starten mördad av några av följeslagarna. Hans bror och en trogen vän kom dock lyckligt fram till fots till Quebec från Mexikanska golfen – en imponerande prestation.

På 1700-talet blev det ont om mark på östkusten, och marken blev allt dyrare. Nyanlända engelsmän, skottar, irländare tyskar och andra drog allt längre mot väster i jakten på billig mark. Kolonisatörerna bredde ut sig över indianernas land, uppförde nya hem och röjde den mark och högg ner den skog som indianerna levt av under århundraden. Infödingarnas möjlighet till jakt försämrades och de försökte driva bort inkräktarna men tvingades efter hand att dra sig undan, då nybyggarna fick hjälp av soldater att hålla indianerna på avstånd.

Bergskedjan Appalacherna hade länge varit en naturlig gräns västerut för koloniseringen. Efter hand sökte sig nybyggare över denna bergskedja och slog sig ner i de bördiga dalgångarna
bortåt Mississippi, där indianstammar sedan länge hållit till. Nu kom folk öster och söder ifrån. 1764 – 100 år efter de la Salles seglats – beslöt franska pälsjägare och affärsmän att anlägga en permanent
bosättning nära Missouris utlopp i Mississippi. Namnet på platsen blev St Louis. Platsen var väl vald med tanke på att skogarna var rika på värdefulla pälsdjur, marken längs floden lämpade sig väl för jordbruk och de båda floderna var utmärkta kommunikationsleder. Fransmännen hade sedan länge haft monopol på pälshandeln med indianerna längs Mississippi, men nu såg man att nya emigranter – mest engelsmän - var på väg att bosätta sig i dessa landområden. Motsättningarna kom efter hand att övergå i regelrätt krig.

Enstaka missionärer och pälsjägare hade nått ännu längre västerut, och de berättade om stora skogar och bördiga dalar i områdena väster om Klippiga bergen. Hur man skulle färdas dit var
väl till en början osäkert, men man insåg snart, att för att någorlunda skydda sig, måste man färdas i större sällskap. Det dröjde inte länge förrän man fann leder, som var hyggligt framkomliga.

När man på allvar började dra västerut – ja, det var väl egentligen först, när man fått höra berättelserna om Lewis och Clarks legendariska resa 1804-1805. 

 

 

 

 

 

 

 

Lewis & Clark Expedition 1804 - 1806

Missourifloden är en av Nordamerikas längsta. Den har sin källa i Klippiga bergen och flyter i en vid båge norrut, österut och söderut genom och mellan sju delstater innan den förenar sig med Mississippifloden norr om St Louis i delstaten Missouri.

Längs floden färdades för tvåhundra år sedan en grupp amerikanska upptäcktsresande De var utsända av USA:s 3:e president Thomas Jefferson på en expedition för att finna flodens källa och den bästa vägen till Stilla havet "i syfte att utvidga Förenta staternas externa handel". Det gällde alltså i första hand att finna en sammanhängande vattenväg till Stilla havet över den amerikanska kontinenten. De fann den inte av det enkla skälet att det inte finns någon sådan. I den meningen blev alltså expeditionen ett misslyckande. Men den var ett lysande misslyckande och ett storartat äventyr. Deras expedition tog sig till slut ändå fram till Columbiaflodens utflöde i Stilla havet och man kunde kartlägga delar av mellersta och västra USA.
                      Dittills hade det bara varit pälsjägare och mindre organiserade expeditioner som farit västerut, men de hade inte nått så långt och inte heller gjort några betydelsefulla kartläggningar.

Chef för expeditionen var den 30-årige Meriwether Lewis, och som kartritare valde han den 4 år äldre William Clark. Egentligen delade de på chefsrollen. Expeditionen har blivit känd som "the Lewis and Clark expedition".
President Jeffersons order innebar också att expeditionen under färden skulle samla in växter och djur, kartlägga floder och bergskedjor, undersöka odlingsmöjligheter och tillgång på timmer och mineraler och inte minst ta reda på så mycket som möjligt om olika indianstammars levnadssätt och språk.

                      Den 14 maj 1804  startade expeditionen från St Louis i Missouri. I gruppen ingick bl a en svart man vid namn York som i hela sitt liv varit William Clarks slav, och en tolk, den unga indiankvinnan Sacagawea, och hennes man och lille son. Mot kvällen den första dagen började det blåsa med kraftiga vindbyar på Missouri River, katastrof hotade. En stormby fick nästan en av båtarna, den som innehöll nära nog alla vitala instrument, handelsgods och papper, att kapsejsa. Lewis skrev senare att det gällde ”nästan all den utrustning som skulle avgöra om expeditionen skulle bli en framgång eller ett misslyckande.”
                      Lewis och Clark själv befann sig på stranden, deras kanoter låg till ankars ett stycke ut på floden. Vågorna gick allt högre. Lewis var benägen att kasta sig i vattnet, men det faktum att vattnet var iskallt och att det var 300 meter till kanoterna, fick honom att avstå. Det fanns emellertid en person ombord på kanoten som mitt i ovädret visade sig lugn och företagsam, nämligen,  Sacagawea, den enda kvinnan i expeditionen. På eget initiativ fiskade hon upp de artiklar, som flugit överbord. Ett och ett halvt dygn senare, när de värdefulla artiklarna hade torkat och packats ihop igen, insåg Lewis, att man med nöd och näppe hade undvikit en katastrof.
                      I sin journal den 16 maj skrev han: ”Indiankvinnan, som jag tillskriver lika mycket sinnestyrka, mod och beslutsamhet, som någon annan ombord, fiskade upp och tog till vara de flesta av de saker som kastats över bord av vind och sjö.”

                      Man önskar att man kände till mer om denna märkliga kvinna, Sacagawea, men tyvärr finns det bara mycket lite information om henne. Hon blev emellertid huvudperson i en annan händelse under expeditionen. Hon hade några år tidigare rövats bort från sin hemtrakt längre söderut vid Klippiga bergen av en annan stam. Hon hade förts österut och gift sig, eller gifts bort, med en franskkanadensare som vunnit henne i en vadslagning. Nu var de båda och en liten son med på den här expeditionen. Sacagawea var expeditionens livsviktiga tolk i detta indianland, där inga vita män tidigare färdats.

                      När hon skulle tolka Lewis och Clarks överläggningar med shoshonernas hövding Cameahwait avbröt hon sig så fort de sågs. Hon stirrade på Cameahwait, och "hon hoppade upp, sprang och omfamnade honom, och kastade sin filt över honom och grät ymnigt", enligt Lewis dagbok. Cameahwait var Sacagaweas bror, som hon inte sett på flera år. Lewis noterade att mötet mellan de två var "verkligen känslosamt". Det resulterade i visst samförstånd och de fick bl.a låna hästar. I stället för att stanna hos sin stam valde Sacagawea att följa med Lewis & Clark.

Gruppen följde Missourifloden norrut, västerut och åt sydväst, gick till fots över Klippiga bergen först mot norr och sedan västerut på Snake- och Columbia- floderna och kunde på så sätt nå fram till Stilla havet vid Columbiaflodens mynning i november 1805.
                      Vid återfärden delade de på sig. Lewis tog en nordlig rutt via Missourifloden, Clark en sydlig via Yellowstonefloden. I närheten av den punkt där Missouri- och Yellowstonefloderna flyter samman träffades de igen i början av augusti. Den 23 september 1806 anlände de till St Louis, där deras färd över kontinenten inletts två år, fyra månader och tio dagar tidigare.

Expeditionen levde på vilt som de alltför sällan kunde fälla under resans lopp, och på rötter och torkad fisk som de bytte till sig av indianer. Expeditionen hade fört med sig pärlor och annat ända från St Louis för byteshandel av detta slag. De hade förmodligen inte klarat sig i det nästan brutala vinterklimatet, om de inte fått hjälp av indianstammarna.
                      Expeditionen bestod av fyrtiofyra män, en kvinna och ett barn när den lämnade St Louis. En del av dem återvände till St Louis efter den första övervintringen, i North Dakota. Trettiotre män fortsatte hela vägen ut till Stilla havet. Endast en man dog under färden, i blindtarmsinflammation. Expeditionens medlemmar dödade några få indianer i samband med skärmytslingar. Meriwether Lewis blev under återfärden av misstag skjuten i ändan av en av sina egna män och tvingades genomföra en del av hemfärden nedströms liggandes på magen i kanoten.

Lewis och Clark "upptäckte" naturligtvis inte denna del av Amerika. Där fanns mängder av indianstammar innan deras expedition kom - detta var jungfrulig mark bara för de vita. När Lewis och Clark satte namn på för dem okända växter och djur, floder och berg döpte de i själva verket om saker som sedan länge haft indiannamn.
                      Lewis och Clark-expeditionen kommer för evigt att framstå som ett monument över den amerikanska andan, en anda av optimism och mod och uthållighet i motgången, sade president George W Bush, när han proklamerade tvåhundraårsfirandet av de två hjältarnas bragd.

                       Visst var det en bragd att ta sig över den nordamerikanska kontinenten och tillbaka med den enkla utrustning som fanns för två hundra år sedan. Visst var de hjältar och visst har de inspirerat senare tiders upptäcktsresande. Men de fann alltså inte en sammanhängande vattenväg över den nordamerikanska kontinenten till Stilla havet. De var inte ens de första vita som tog sig över

Klippiga bergen. En upptäcktsresande vid namn Alexander MacKenzie hade gått över samma bergskedja men i Kanada tio år före Lewis och Clark. Och när det verkligen gällde visade det sig att Lewis och Clarks väg västerut var opraktisk. Senare tiders pionjärer valde enklare och bekvämare vägar över Klippiga bergen och kontinentens vattendelare.

Vad hände hjältarna efter återkomsten?
Meriwether Lewis fick skrivkramp, blev deprimerad och lyckades inte fullfölja en slutrapport om expeditionen. President Thomas Jefferson utnämnde honom till guvernör över Övre Louisiana, men han visade sig vara oduglig för uppgiften. Inom kort blev Meriwether Lewis beroende av opium och alkohol. I oktober 1809 begick han självmord genom att skjuta sig i tinningen. Han blev trettiofem år gammal.
                      William Clark gifte sig och döpte sin förste son till Meriwether Lewis Clark. Han tjänstgjorde som överintendent för indianfrågor i trettio år och var dessutom guvernör över Missouriterritoriet i åtta år. Han dog 1838, sextionio år gammal.
                     
Indiankvinnan Sacagawea dog troligen år 1812 i South Dakota. Hon hann dessförinnan lämna sin son Pomp och en dotter, Lisette, i William Clarks vård. 1824 träffade han prins Paul av Würtemberg på resa längs Missourifloden. Prinsen lärde Pomp tyska, och Pomp följde prinsen till Europa, där han lär ha spelat violin tillsammans med Ludwig van Beethoven. Han återvände så småningom till indianstam, letade guld i Kalifornien och dog 1866, 61 år gammal, i lunginflammation.

Man visste nu att det gick att ta sig tvärs över kontinenten, att det fanns odlingsbar mark och att det fanns möjligheter för företagsamma och duktiga människor att skapa sig ett nytt liv. Efter hand skapades hyggliga färdvägar mot västern, men målen kunde variera. Lederna - s k trails – fick oftast namn efter målet som Oregon trail, California trail och Santa Fe trail, men det fanns också Mormon trail, Bozeman trail, Chisholm trail och många andra.

Old Spanish trail

Old Spanish trail var en handelsväg, som förband området omkring Santa Fe i New Mexiko med Los Angeles i Kalifornien. Den var c:a 1900 km lång (Sverige är 1572 km långt) och gick fram genom områden med öknar, höga berg och djupa dalgångar och anses ha varit en av de mest krävande av alla handelsvägar, som någonsin etablerades i Nordamerika. Den hade delvis utforskats av spanjorer på 1700-talet, men blev ordentligt känd och använd först omkring 1860. Den fick då betydelse för New Mexiko eftersom den visserligen var mödosam men ändå en användbar handelsväg till Kalifornien.

Chisholm trail

Chisholm trail var en annan typ av spår, som var i bruk under senare delen av 1800-talet och då för förflyttning av boskap från Rio Grande eller San Antonio i södra Texas till Abilene eller andra platser i Kansas, varifrån boskapen sändes vidare på järnväg mot norr eller öster. Boskapen hade från början drivits genom Missouri men förbjöds där, eftersom man menade att den långhorniga Texas-boskapen förde med sig fästingar och andra insekter, som skadade de lokala djuren. Alldeles säkert var det emellertid också så, att bönderna i Missouri vill sälja sin boskap och inte ha konkurrens av boskapen från Texas.

Independence är en förstad till Kansas City i Missouri, och har idag över 1 milj. inv. men så var det förstås inte 1829, när en av Västerns pionjärer, James Reddeford Walker, grundade staden i tanke att platsen kunde vara lämplig som utgångspunkt för vidare färder västerut. 

Oregon Trail, California Trail, Mormon Trail och Bozeman trail blev några av emigrantlederna västerut, Santa Fe Trail en annan.

Santa Fe Trail var en viktig karavan rutt som omfattade 1260 km från Missouri till Santa Fe i New Mexico. Så länge spanjorerna härskade över Mexiko förbjöd den all handel med fransmännen och engelsmännen i kolonierna. Det var först när Mexiko blev självständigt från Spanien 1821 och den nya handelsvägen The Santa Fe Trail öppnades, som handeln tog fart.

Färden gick först över the Great Plains – prärierna - med dåliga betesmarker och endast lite vilt. Det är ett nästan trädlöst, område, som sträcker sig från Texas i söder och in i Canada. Klimatet är kontinentalt med kalla vintrar och heta somrar. Nederbörden är ringa. Tidigare betade stora hjordar av bisonoxar, numera är de nästan utrotade. När väl prärien passerats hade man två vägar att välja på, en nordlig och en sydlig. I båda fallen måste man ta sig över berg på mer än 2000 meters höjd. Från Fort Union, där de båda rutterna förenades var det inte långt kvar till målet, Santa Fe. Santa Fe är f ö. USA:s äldsta delstatshuvudstad. Idag har staden ca 65.000 invånare.

The Santa Fe Trail blev som en riktig väg genom landskapet och man kunde se spår av karavanvagnarna mer än hundra år efter att den sista vagnen gått fram.   1880 stod järnvägen, Santa Fe Railroad,  klar och det innebar slutet för Santa Fe Trail.

Oregon trail och California trail

                      Under 1840-talet lockades pionjärer och bosättare med löften om rikt land på andra sidan Klippiga bergen, även om man visste att färden till Oregon och Kalifornien skulle ta uppemot ett halvår och vara synnerligen krävande. I båda fallen var det fråga om att färdas gott och väl 3000 km, och det var resor med umbäranden, försakelser, hunger, törst, sjukdomar, stölder, skenande boskap och ibland dödsfall, men till slut tog man sig ändå – åtminstone de flesta – fram till det utlovade landet.
                      Drömmar om välstånd, äventyr, öppna bördiga landskap drog forskare, pälsjägare, bosättare och ibland rena äventyrare mot den legendariska västern. Tanken på fritt land drog dem som en magnet över hela den nordamerikanska kontinenten. De kom i tusental, drömmande om ett bättre liv, och deras färd gjorde avtryck i historien.
                                            Det rika och bördiga landet hade varit hem för indianer under tusentals år, men för vita människor - utom kanske för några bergsmän, jägare och pälshandlare - var det inre av landet fortfarande okänt vid sekelskiftet 1800. Men det skulle ändras. Snart skulle forsknings-resanden och bosättare dra iväg västerut och de skulle etablera blomstrande samhällen och städer, där det tidigare endast funnits vildmark. Tåg av vagnar, dragna av hästar, oxar eller mulor drog iväg i de ständigt djupare spåren mot väst Det fortsatte under hela 1800-talet, trots att den Transamerikanska järnvägen stod klar 1869.     

                      Varje vagnståg hade en spejare som kände till vägen och visste var det var bäst att slå läger för natten. Man tillryggalade 20-30 km om dagen. De stannade en eller ett par dagar vid något fort eller handelsstation för att köpa förnödenheter eller reparera skadad utrustning.  Så särskilt många sådan fann av naturliga skäl inte, i synnerhet inte i början. Nästan alla vagnståg startade sin färd på våren för att vara säkra på att hinna över Klippiga bergen innan snön kom. Det gav också bättre möjligheter för djuren att ha gott om bete under resan.
                      Några hade hästar eller mulor som de red på men de flesta gick till fots större delen av vägen. De som möjligen kunde få åka i vagnarna var de små barnen, gravida kvinnor och sjuklingar.
                      Vagnståg kunde omfatta uppemot 200 vagnar, men i regel var det 30 vagnar eller färre. Det gällde att ha med sig tillräckligt med förnödenheter för den halvårslånga trippen, för det fanns inte många platser, där förråden kunde kompletteras. Man lärde sig att sprida ut sig i flera kolonner för att i görligast mån undvika det damm som vagnarna rev upp.

De bästa vagnarna var de s k Conestoga-vagnarna som utvecklats under 1700-talet av tyska nybyggare. De hade breda hjul för att de inte skulle fastna i lerigt väglaget. Hjulen kunde demonteras och vagnen kunde då användas som båt för att komma över djupare vattendrag. Oftast drogs den av 4-6 hästar eller oxar. De flesta vagnarna var emellertid av en mindre typ och kallades prärieskonare.
                         Vagnarna var vanligtvis 2 meter breda och 6-7 m långa, och där skulle de saker få plats, som familjerna kunde tänkas behöva för att starta ett nytt liv någonstans västerut. Tyngdpunkten låg på verktyg och mat, men visst kom en del gamla familjeklenoder med.

I gryningen skulle djuren samlas in, dragdjuren spännas för vagnarna, och efter frukost skulle man börja röra på sig. Mitt på dagen gjordes paus för att vila och äta, innan man fortsatte till den plats, där man skulle kampera för natten. Där formerades vagnarna i en cirkel som skydd mot vilda djur och eventuella indiananfall, och sedan kunde man samlas en stund vid lägerelden för att äta och prata. Vanligtvisa var dock de flesta så trötta att de gick direkt till vila.
                       Maten var enkel. Mjöl var basföda, eftersom det var närande, kunde lagras länge och användas till både bröd och pannkakor. Andra viktiga matvaror var torkade bönor, vilt av bison, hjort och fågel om jaktlyckan var god samt bacon och saltat eller torkat kött. Färsk frukt och grönsaker var sällsynta liksom mejeriprodukter. Kläderna måste vara praktiska, och de flesta bar samma kläder dag efter dag.

Varje del av färden hade sina svårigheter. I början av färden skapade emigranterna sina rutiner för fortsättningen. De lärde sig att hålla reda på boskapen, att hålla vagnarna i gott skick och att se till att djuren fick mat och vatten. De lärde sig att umgås med varandra, att enas om regler, som de alla skulle följa på resan.
                      Vänligt sinnade indianer var en välkommen syn för trötta pionjärer, eftersom man då kunde byta sig till behövliga matvaror och förnödenheter, som hade sinat under den långa vägen över prärien och bergen. Dock var det förstås inte alla indianer som var vänligt sinnade.
                      The Oregon, California, Mormon och Bozeman trails följde till en början samma rutter, men visst gjordes många avvikelser under resans lopp. Startplatsen var oftast Independence, St Joseph eller Council Bluff området, som alla låg utmed Missourifloden, och där fanns vagnar, dragdjur och förråd att köpa för dem som inte redan hade sådant.

Efter 400 km nådde man fram till Platte river, en biflod till Missouri, med källor i Klippiga bergens östra del. En beskrivning av Platte säger att den är ”a mile wide and an inch deep.” Floden är alltså inte segelbar, men den hade ändå stor betydelse eftersom den utgjorde en väg att följa för flera rutter västerut.
                      När emigranterna passerade landmärken som Chimney Rock och Scotts Bluff, hade de avverkat ungefär en tredjedel av vägen, men det var den enklaste tredjedelen. Framför dem låg höga berg och öknar, men de hade i alla fall gjort framsteg, och de kunde få en uppfattning om ifall deras pengar och förråd skull räcka.

En vecka efter Scotts Bluff kom tåget av vagnar till Fort Laramie i östra  Wyoming. Där vek Bozemanspåret av mot norr, egentligen en genväg till guldfälten i Montana. Spåret fick sitt namn efter John Bozeman, en äventyrare från Georgia.

Fort Laramie, som byggts av pälshandlare 1834, var ett av de mest betydelsefulla forten under nybyggartiden i den amerikanska västern och hade många funktioner under sin aktiva tid. Där kunde nybyggarfamiljerna komplettera sina förråd och där kunde reparation av vagnarna utföras. Det blev senare också en betydelsefull station för Ponyexpressen och för diligenslinjerna och telegrafsystemet, när dessa drogs västerut. Fort Laramie blev också en viktig bas under krigen mot prärieindianerna.

Nu började den allt brantare vägen upp i Klippiga bergen längs en biflod till Platte river, Sweetwater river. Det blev ont om gräs för djuren, och det gällde också bränsle för matlagning.  Buffalohjordar och andra matnyttiga djur blev sällsynta och därmed tillgången på färskt kött. Luften blev torrare, vilket kunde få trähjulen att krympa och lossna
                      Efter att ha genomkorsat halva Wyoming kom nybyggarna till South pass, 2500 m ö.h. och lite längre fram – vid Fort Bridger – delade spåret sig. Mormonernas trail vek av mot sydväst, medan California trail och Oregon trail fortsatte rakt västerut. För mormonernas del var det nu inte mer än ett par hundra kilometer till Salt Lake city.

South pass är nyckeln till landet på andra sidan bergen. Utan South pass skulle resorna med de stora vagnarna över den här delen av vägen ha varit praktiskt taget omöjliga. Många hade haft uppfattningen att det var fråga om en smal och bevärlig passage, men i själva verket finns där en 30 km bred dalgång.
                      Southpass går rätt igenom ”The continental divide”, dvs den bergsrygg, som gör att vattendragen på ena sidan rinner västerut och på den andra österut. En flod kan ha sitt utlopp i Stilla havet, medan en annan, bara några hundra kilometer därifrån mynnar i Atlanten.
The continental divide markerade också gränsen mellan USA och Oregon territoriet, vilket var ett betydligt större område än vad staten Oregon är idag. Det sträckte sig långt österut och i norr långt in i Canada.

Även om de trötta och ömfotade utvandrarna nu var i Oregon, hade de fortfarande 1200 km att färdas, och de hade den sista och svåraste etappen kvar. Farten var väsentlig för vinterns snö kunde stänga bergspassen eller fälla trötta grupper av nybyggare, när de skulle passera Blue Mountains i östra Oregon och Cascades i väster.
                      För Oregon och California resenärerna bar det från Fort Bridger av mot nordväst till Fort Hall, en handelsstation byggd 1834, ”den mest betydelsefulla av alla pionjärinstitutionerna i Västern”. Nu kunde man se Blue Mountains resa sig i nordväst och skymta slutet på den långa färden, för där vid Fort Hall kunde man fånga upp den mäktiga Snake River, som skulle leda dem till den ännu större Columbia river och så vidare mot kusten. Under de första åren, innan man funnit en alternativ väg över kustbergen, var emigranterna nödsakade att färdas nerför Columbia river på flottar eller båtar, som de byggt av sina isärtagna vagnar. Till sist nådde de Columbias biflod Willamette river, och det var till den bördiga dalen omkring den floden som de flesta skulle.

California trail

Tillbaka till Fort Hall, för där hade resenärerna skilt sig åt. De som skulle till Kalifornien följde också Snake river c:a 100 km men letade sedan upp Humboldt river, som skulle leda dem vidare mot sydväst tills den mynnade i Humboldtsjön, en sjö som ofta var helt torrlagd. Då har emigranterna emellertid kommit in i den fruktade Great Basin, ett ökenområde på 520.000 km2 (Betydligt större än hela Sverige). Öknen täcker större delen av Nevada, mer än hälften av Utah samt dessutom delar av Kalifornien, Idaho, Oregon och Wyoming.

I Great Basin måste nybyggarna passera The forty mile desert,  en över 110 km  lång, ofruktbar sträcka av ödeland utan tillgång till vatten, där löst vitt salt täckte sanden. De få växterna var låga och taggiga. För emigranterna var det den mest fruktade delen av trailen, eftersom alla – djur och människor – redan var uttröttade och man hade gjort slut på det mesta av provianten. Helst färdades man på natten för att slippa den värsta hettan. Vagntågen kom ju i regel dit i september/ oktober, den hetaste tiden på året där. Det fanns varma källor där (idag värmekraftverk), men vattnet var alltför hett för att de törstiga djuren skulle kunna dricka av det. Det faktum att det nu endast var c:a 250 km kvar av färden (av totalt 3200) kunde nog ändå få resenärerna att mobilisera sina sista krafter.

Så småningom övergick saltöknen till 20-30 cm djup mjuk sand, som gjorde det svårt för djuren att dra vagnarna. Marken var fylld av skräp, övergivna vagnar och döda och döende djur, som hade lämnats i ett desperat försökt av pionjärerna att klara sig själva. En sammanställning år 1850 visade en förfärlig statistik för Forty mile desert: 1061 döda mulor, 5000 döda hästar, 3750 döda nötkreatur och 953 gravar.

De höga branta bergen i Sierra Nevada i östra Kalifornien var det sista svåra hindret som måste övervinnas, innan resenärerna nådde sitt mål. Det var James Reddeford Walker som fann en väg in i  Kalifornien som var användbar för vagnar, och eftersom han insåg betydelsen av det, ledde han den första karavanen av prärievagnar genom det som efter honom benämndes Walker Pass i södra California (då mexikanskt). Än i dag finns det endast några få vägar över bergen, och många av dem är stängda av snö under vintern.

Kalifornien kom att tillhöra Mexico när detta land 1822 gjorde sig fritt från Spanien, men efter kriget 1848 kom Kalifornien under USA:s styre.

Guldruschen i Kalifornien, som skulle vara i 7-8 år inleddes den 24 januari 1848, när man upptäckte guld vis Sutter’s Mill i Kalifornien. Ryktet om guld ledde till att omkring 300.000 människor från hela världen begav sig till Kalifornien.
                      Dessa  tidiga guldgrävare, som kallades ”forty-niners” efter året 1849, kom till Kalifornien  sjövägen eller via California trail i den största massimmigrationen någonsin till USA. De flesta kom för att gräva guld, men en hel del också för att bruka den bördiga åkerjorden. I början utvann guldgrävarna guldet genom enkel guldvaskning, men snart utvecklades mera sofistikerade metoder, som sedan anammades i hela världen när det blev aktuellt. Man hittade guld motsvarande flera miljarder amerikanska dollar i dagens värde. En del blev enormt förmögna, medan andra fick återvända hem utan mer än de haft med sig från början. Många kom över huvud taget aldrig hem.

Ännu 1846 hade den icke-indianska befolkningen i Kalifornien endast uppgått till c:a 7000 personer, men den stora invandringen efter 1848 fick den fasta folkmängden att öka till över 70.000, vilket innebar att Kalifornien 1850 uppfyllde kraven för att bli en delstat i unionen.
                      Guldruschen fick stora konsekvenser. Staden San Francisco växte från att ha varit en liten tältsamling till en snabbt expanderande stad. Man byggde vägar, kyrkor, skolor och bostäder. Ångbåtar kom i regelbundet bruk och järnvägar byggdes. Jordbruket kom för första gången i gång på allvar och blev med tiden synnerligen betydande.
                      Guldruschen fick förstås också negativa konsekvenser. Indianerna attackerades och drevs bort från sina traditionella landområden. Guldgrävare kunde i besvikelsen över uteblivna fynd begå självmord eller supa ner sig. Det närmsta området omkring San Francisco fick öknamnet Barbary coast med hänvisning till namnet på Nordafrikas kust, där pirater attackerade fartyg på Medelhavet.

Av San Franciscos befolkning 1849 på mellan 20000 och 25000, var inte mer än några hundra kvinnor, och två tredjedelar av dessa kvinnor var prostituerade. Gruvarbetare, sjömän och andra, som hungrade efter kvinnligt sällskap och liderlig underhållning fortsatte att strömma in i San Francisco på 1850- och 60-talen och blev stadens bästa kundkrets.
                      Staden blev ett tillhåll för samhällets drägg. Luffare, tjuvar, hallickar, horor och horbockar, rånare och mördare – alla fanns representerade här, och det fanns tillhåll för de flesta i form av danshallar, krogar, bordeller, spelhus och opiumhålor. Vulgärt beteende, tygellöshet, utsvävningar, alla stadier av berusning, förnedring, föroreningar, motbjudande sjukdomar, misär och död hörde till vardagslivet.
                      Det skulle dröja till ett par decennier in på 1900-talet, innan man lyckats rensa upp i San Francisco och få bort de värsta missförhållandena.

 

Mormon trail

Mormon trail var den ungefär 2100 km långa väg som medlemmarna av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga använde sig av för sin färd västerut. Rörelsen hade startats 1830 av Joseph Smith, som påstod sig i en syn ha sett ’staden Sion’, nära Independence i Missouri. Han började bilda församlingar men eftersom rörelsen tillät polygami – månggifte - blev de ständigt utstötta och tvingades flytta från plats till plats. 1844 fängslades Joseph Smith och hans bror för påstådda brott, och rätt snart mördades de av en pöbelhop i fängelset.
                      Ny ledare blev Brigham Young. Rörelsen tvingades lämna sin tillvaro i närheten av Missourifloden och dra västerut. Deras färd följde i stort sett Oregon- och California trails till Fort Bridger, där mormonerna vek av mot Salt Lake City. Avfärden för de första skedde den 4 februari 1846, och deras resa blev synnerligen strapatsrik och långvarig. De råkade omedelbart ut för de värsta vinterproblemen och därefter regn och översvämmade floder. Ovana vid strapatser och dåliga förberedelser gjorde inte saken bättre. De skulle tvingas genomlida ytterligare en vinter, innan de äntligen nådde målet den 24 juli 1847, 1 ½ år efter starten. Rörelsen fann sitt fäste i Salt Lake City i Utah. Många kom förstås senare; i december 1847 hade mer än 2000 mormoner nått Salt Lake Valley, och många församlingsmedlemmar från de östra staterna och från Europa fortsatte att bosätta sig i Utah. Salt Lake City har idag uppemot 200.000 invånare.

Sedan den amerikanska regeringen i lag har förbjudit månggifte, avskaffade också mormonerna det och har därefter uteslutit alla medlemmar som praktiserat polygami.

Järnvägen

1860 var St. Joseph vid floden Missouri den enda staden så långt västerut, som hade järnvägs- och telegrafförbindelse med ostkusten. 

Den Transamerikanska järnvägen byggdes under åren 1863-1869 och var den första järnvägen som löpte tvärs över Nordamerika. Den sträckte sig från Omaha i öst till Sacramento i väst och byggdes av de två företagen Central Pacific Railroad och Union Pacific Railroad, som byggde från var sin ända.

Under våren 1869 lade Union Pacific 12 km järnväg om dagen och hävdade att fortare kunde järnväg ej byggas.  Företaget erbjöd Central Pacific en belöning på 10.000 dollars om de klarade samma prestation. Utmaningen antogs direkt och den 28 april 1869 satte 850 man från Central Pacific igång vid solens uppgång och 12 timmar senare hade de lagt 16,24 km – över 10 amerikanska miles spår. Dagen har sedan dess kallats ”The Ten Miles Day”.

Efter 8 års slit möttes två av deras ånglok i Promontory i Utah. För att fira hopkopplingen av de båda sträckningarna slog man under högtidliga former den 10 maj 1869 i den sista spiken, som var tillverkad av solitt guld. Man hade virat in spiken i en telegrafkabel, så att hela nationen skulle kunna höra det historiska ögonblicket.

Pony Express

Det fanns 1859 visserligen en etablerad postrutt till Kalifornien, men den var långsam och otillförlitlig. Oftast sändes posten från Ostkusten till Kalifornien via fartyg till Panama. Där fick posten transporteras genom djungeln på mulor och sedan vidare med andra fartyg till Los Angeles och San Francisco. Det tog 6 veckor för post och tidningar att nå sin adressat.
                      Det fanns en annan möjlighet att sända post över kontinenten – med Butterfield Stagecoach company (diligenser) via en sydlig rutt, men den var 4800 km lång och dessutom ej sällan utsatt för indianöverfall i Texas och New Mexico. Snöstorm kunde blockera bergspassen och översvämmande floder kunde hindra trafiken. Postbefordran tog 25 dygn, och invånarna i Kalifornien blev otåliga, när det tog alltför lång tid innan de fick brev från sina kära på ostkusten eller nyheter om krig och andra viktiga händelser på andra sidan kontinenten.

Ponnyexpressen var en postbefordran med ryttare till häst som på privat initiativ pågick mellan Saint Joseph, Missouri och Sacramento i Kalifornien mellan april 1860 och oktober 1861, alltså 1 ½ år. Sträckan som reds var 3200 km.

Först måste man ta färja över Missouri river och passerade därmed gränsen till Kansas och 150 km senare gränsen till Nebraska vid Fairbury. Så följde ryttaren Platte River till den punkt där North Platte river och South Platte river förenades. Ryttaren fortsatte längs North Platte till Fort Laramie; då var ryttaren redan i Wyoming.

Den nordligaste punkten på färden var Casper, där North Platte river gör en tvär sväng mot söder. Ponnyleden fortsatte mot västsydväst mot Wyomings sydvästra hörn och strax efter passagen av gränsen mot Utah följde färden The Mormon trail till Salt Lake City.

Ryttaren kom till Great Basin, det ökenartade området, som sträcker sig in i såväl Nevada, som Utah och Kalifornien. Han red genom hela Nevada och över Sierra Nevada, men då hade han redan nått Kalifornien vid Lake Tahoe. Sedan var det ungefär 150 km till målet – Sacramento. Där placerades posten på en ångbåt som gick nedför Sacramento river till San Francisco, men missades ångbåtsförbindelsen fortsatte ryttaren till Oakland vid San Francisco.

Det var förstås ingen uppgift för veklingar att rida denna långa sträcka, många gånger i oländig terräng, över höga berg, genom öknar, förbi översvämmade floder med iskallt vatten och möten med fientligt sinnade indianer. Värst var de 150 km genom Utahs öken med saltslätter och ibland giftig luft.

En annons för att söka ryttare såg ut så här:

“Önskas ung, mager spänstig man. Ej över 18. Måste vara mycket skicklig ryttare. Villig att riskera livet dagligen. Helst personer utan föräldrar.”

De flesta ryttarna var omkring 20, den yngste 11 och den äldste omkring 45. Inte många var föräldralösa. Deras vikt var i regel omkring 54 kg.

Lönen var $100 i månaden.

Ryttarna red 120 – 160 km innan de avlöstes.  Hästarna byttes efter 16 – 20 km. Hastigheten var i genomsnitt 15 km/timme.

Det fanns omkring 100 hästar utplacerade på 165 stationer, mest mustanger och Morganhästar. Postturer avgick 1 gång i veckan i båda riktningarna i början och därefter 2 gånger i veckan till dess att servicen upphörde i oktober 1861.

Den snabbaste turen tog endast 7 dagar och 17 timmar. Det som då levererades var texten till Lincolns invigningstal, när han blivit president.

Kostnad för postbefordran: $5.00 per 15 gram i början, senare $ 1 per 15 gram

Telegraflinjen mellan ostkust och västkust blev klar den 24 oktober 1861, vilket också innebar det officiella slutet för the Pony Express.

Finansiellt gick det inte så bra. Bolaget investerade $ 700,000 i the Pony Express och gjorde en förlust på $200,000. Bolaget fick inte det regeringskontrakt man hoppats på, dels p g a politiska skäl, dels p g a inbördeskrigets utbrott.

Ett positivt resultat var att förbindelserna mellan ost och väst förbättrades, och att intresset för järnvägsförbindelse över kontinenten ökade.

Att rida för Pony Express var en stor ära. Deras uppdragsgivare fordrade en hög moral av ryttarna – svordomar fick de inte använda och inte nyttja alkohol. De måste svära en ed betr dessa regler.

Djuren skulle behandlas väl – grymhet mot djur medförde omedelbart avsked. Hästarna som användes var väl födda – utfordrade med spannmål -, de var uthålliga och snabba, vilket många gånger räddade deras ryttare. Indianhästarna var dem helt underlägsna, de livnärde sig på enbart gräs.

Några av de mera namnkunniga bland Pony Express ryttarna var "Pony" Bob Haslam, och William F. Cody, bättre känd som Buffalo Bill. "Pony" Bob Haslam var den man som utsågs att vidarebefordra President Lincoln's invigningstal den 4 mars 1861, genom den del av västra Nevada, som hade blivit den farligaste delen av rutten, eftersom där för fullt pågick ett indianuppror. "Pony" Bob attackerades och fick en pil i käken och en i vänstra armen. Han fortsatte ritten och red  190 km på 8 timmar och 2 minuter. Haslam hade också rekordet betr lång ritt i sadeln (36 timmar för 600 km), detta under en tid då Pah Ute Indianer  massakrerade många vita längs rutten. Buffalo Bill Cody fortsatte i sadeln 515 km, vid ett tillfälle, när det inte fanns någon avlösare tillgänglig.

Den 7 maj 1860 förstörde och brände ett band av  Pah Utes indianer ner Williams station in Nevada och dödade 5 män. Rapport om det kom till Carson City, och därmed började ett krig mellan de vita och indianerna i området. Under de följande månaderna förstördes fler stationer, hästar och annan boskaps stals, flera män dödades. Pony Express ryttarens liv var i fara så snart han satte sig upp på en häst.

Stressen på Pony Express ryttarna blev omöjlig, särskilt när en dödstrött ryttare fick besked att han måste fortsätta att rida eftersom hans avlösare blivit sårad eller dödad eller att det ej fanns någon ersättningshäst..

The Pony Express ryttarna var instruerade att aldrig provocera indianerna, och att aldrig skjuta först. En snabb flykt var mestadels att föredra. Under den tid som Pony Express fanns, förlorades endast en enda postsäck. Vid ett tillfälle dödades en ryttare, men den herrelösa hästen galopperade in med postsäcken.

 

Idag färdas man säkrare och snabbare över Nordamerika, men det var ju onekligen mer spänning och charm över forna dagar resor fast mer möda också.